Frankrike är fritt. Hur skönt i ljuset
Mötas kung och folk i ett förbund!
Till ett Parthenon de ren på gruset
Af Bastillen lägga grund.
Kellgren hör det, och han lefver åter.
Dö från sådan tid han icke kan.
Med förtjusning står han upp, och gråter
Som ett barn, nej! som en man.[1]
Nya toner ljuda ur hans lyra;
I hans tidskrift en ny ungdom ler. —
Ack! hur sveks hans hopp! Hvad brottslig yra!
Dödssjuk sönk han åter ner.
Så han lefde, ej blott sjöng i tiden.
Tiden med sin dårskap, skräck och blygd
Slet hans ädla själ, som, stark i striden,
Dock förtärdes af sin dygd.
Skalden har sin lager längesedan
Af Nationen, ej blott Hofvet, fått.
Äfven Mannen och Medborgarn redan
Käns ej af hans vänner blott.
Med hans löjen, nu också hans tårar
Vettet mins: och lika öm, som mild,
Fast hans blick är skarp och stöter dårar,
Tecknar Gratien hans bild.
Tiden lyssnar till de sista slagen
Af hans lyra, och sig lyfter än,
För att fatta upp de stora dragen
Af ”den nya skapelsen”.
- ↑ Hans egna ord.
