När drivan smält på Moras strand
och det blev ljus och vår,
då kom jag hit till fjärran land
och grät så mången tår.
Ett år har gått — jag gråter än
och längtar ständigt hem igen
till Siljans sköna strand.
Till Siljans sköna strand.
Nu sol gått ned, nu är det kväll,
men stjärnan blickar än.
Hon blickar glad från himlens päll.
När blir jag glad igen?
Jag varit glad men icke här,
ej detta land min hembygd är.
Vid Siljan är mitt hem.
Vid Siljan är mitt hem.
Det är så långt till hemmets dal,
men tanken flyger dit.
När sommarvinden fläktar sval
han bär en hälsning hit.
Då tänker jag: du varit där,
du varit där min hembygd är
vid Siljans väna strand.
Vid Siljans väna strand.
Jag minns så väl, jag hör det än
hur skogen susar där,
och stugan vår, som stod i den,
nu står i minnet kär.
Hon var så låg men kär ändå,
hon står där blåa böljor slå
vid Siljans gröna strand.
Vid Siljans gröna strand.
Och forsen där som sjöng så glatt,
jag minns det som i går
där nu som förr varenda natt
sin harpa näcken slår.
Där dansa glatt på blommig strand
den älvaring med hand i hand
vid Siljans klara våg.
Vid Siljans klara våg.
Men varför skall jag klaga så?
Min hembygd är ju kvar.
Där stå de än de blommor små
och ekot än ger svar.
Än stå de kvar de höga berg
som äro fosterlandets märg
vid Siljans vackra strand.
Vid Siljans vackra strand.
O, Gud som älskar än de små
och läker hjärtats sår!
Ack, låt mig än en gång få gå
där Siljans bölja slår.
Låt mig ännu en enda gång
få lyssna där till böljans sång —
vid Siljan är mitt hem.
Vid Siljan är mitt hem.
