Och sjukhusets likvagn helt sakta
Mot ojämna stenarne vickar.
Ej många på likfärden akta,
Och kusken i sorgkappan nickar.
Den syndiga vackra, den unga,
Som jublat med njutande världen,
Nu far hon i vagnen, den tunga,
Allena den slutliga färden.
Ditt öde var svart som din kista,
Hvars mörker ej något fördöljer.
Med lifvet alt ondt fick du mista,
Och ingen till grafven dig följer.
Men hade de kommit blott alla,
Som stått dig, du fagra, så nära,
Som hulpit med lust dig att falla,
Ej mången blef visad mer ära.
Se männen med namn uti staten,
Salongernas småljus, som glittra,
Och folk, som blott knogar för maten,
Och präster och lärda och vittra!
Det vore ett liktåg, ett präktigt:
Mer pomp ej man skådat i staden
Vid klockklang, som tonade mäktigt,
Ej större fått stråla i bladen.
Nu rör sig blott vagnen, den tunga,
Och ingen af liktåg får lifvas.
Din fägring förvandlats, du unga,
Och ogräs på grafven skall trifvas.
