Vid allfarväg/Farväl till utvandraren
| ← Ståt |
|
På färd → |
| Från diktsamlingen Vid allfarväg. |
"Tvekar än du otacksamme?
Så välan, vid målet framme
Skall du fåfängt åter tråna
Till det hem, du flyktat från.
Hör du? Vredgad nordan tjuter,
Med förakt hvar bölja skjuter
Bort från fosterjordens stränder
Trolös, pligtförgäten son."
- C. L. Östergren.
"För det stoft, som Lützens vindar flytta,
Gafs vårt namn dock minnets gloriesken,
Men i Minnesota till hvems nytta
Skola multna dessa andras ben?"
— — — —
"Fäder, mödrar för generationer,
Klok och härdig stam på tacksam jord,
Ack, men främmande för Sveas toner,
Främmande för minnena från Nord."
- Carl Snoilsky.
När du gått de sista fjäten
Öfver svensk och stenig jord,
Hete du ej pligtförgäten
Man, som brutit har sitt ord.
Nog farväl men icke ve skall följa
Emigranten öfver ogin bölja.
Kommer du med barnens skara
Från ditt skumma torparhus,
Som ej mer för dem skall vara
Framtidsboning utan ljus;
Har du knappa åkerlappen lämnat,
Mot hvars stengrund hoppet nästan rämnat;
Vill du ung i fjärran öka
Armens, tankens rika kraft;
Vill som åldring du blott söka
Ro bland dem, du närmre haft;
Eller bär du skuldbelastadt lifvet,
Synes, sorgförtärdt, ditt öde gifvet —
När i New Yorks hamn du glider
Fram i masters stolta skog,
Och du bruset hör omsider
Af den värld, dit alt dig drog,
Vet, att verop ej från hemmet stämmer
In i okändt larm, din själ beklämmer!
* * *
Svea, som hvar skald berömmer,
Som sig smyckar stolt med sköld,
Hända kan, hon drömsäll glömmer
Svänga den mot nöd och köld.
Hon på minnen tänker. Stora döde
Älskar hon, om ock de land lagt öde.
Men i dystra hvardagstimmar,
När hon mister son på son,
Vaken blick i vemod simmar
Vid propellerns sträfva dån.
Ej hon kan i land dem åter sjunga,
Söner starka — döttrar, blonda, unga.
Och hon ser, att de som sträfvat
Ej haft tröst af minnend sång,
Som den stolta genombäfvat —
Som de icke hört en gång.
Och ur malm i hennes sorgsna sinne
Ljuda hulda tankar innerst inne:
Gån i frid mot Västerns slätter,
Låten bredas farm på farm!
Mark, som ej känt plogen, sätter
Hveteax för svenskens arm.
Kraft, som hemmets svårmod sökt att nagga,
Lyser fram i gull, som vindar vagga.
Farm på Farm! Från plats, som gömmer
Starka, kära fränders ben,
Ny prärivåg gifmildt tömmer
Ur sig nya skördars sken.
Odlingsskatter bölja upp i dagen
Öfver ödemark för svenska tagen.
Stänges ock i stad du inne,
Och din kraft alt jämt förslår,
Eller fordom slappadt sinne
Känner gladt hvad det förmår —
Än ett krafttag, om ock ryggen värker,
Än ett pänndrag, som det goda stärker!
Så hvar än dig ödet stälde,
Visar du dig minnesgod,
Långt från gamla Svea välde
Reser du dess ärestod.
Godt farväl och icke ve skall följa
Emigranten öfver fjärran bölja.