Han vankar i krogen den långa Guds dagen
Och undrar på vädret bland fiskarelagen,
Och hönsen han matar och kommer och går
Och muntrar sin själ med en bränvinstår.
Han flyttar ur munnen den mörkbruna snuggan
För suparne blott och för middagstuggan.
Han afsätter kungar och svärjer på präster,
Får ovett för varan och samlar på räster,
Får veta, att förr var han säker i sjö,
Men nu han fått vattuskräck och är slö.
At godt han det har, han i kraftord får höra
Men grufvar sig hårdt för sitt hiskliga göra.
Nu gästerna gått. I talgiga staken
Den rödgula lågen knapt håller sig vaken.
Och glåmiga skenet med symningen dras
Bland skänkhyllans flaskor och tömda glas.
Och krögaren sitter där röd och smilar
Så säll vid en säng, där en parfvel hvilar.
Hvithårig han ligger med kinder runda,
Och sömniga ögonen titta och blunda.
Till tysta rummet ett susande dön
Sig rullar hårdt från yrande sjön,
Det domnar för ilar, som långa och strida
Mot ristande, låga rutor sig gnida.
Där ofvan sängen en tafla sitter:
En fullriggad skuta i ramens glitter.
Med prydligen präntade master och rår
Och krithvita, svällande segel den går
I djupblåa böljor, så sirligt böjda,
Som vore de till blott att ögon fröjda.
Men värre den gått en gång, då det stormat,
Och Nordsjön kastat sig hög och gormat
Och rasat sig vild och rykande stygg,
Som tålte den intet på ömmande rygg.
Och styrman från gnisslande rodret tog den,
Om honom sin skummande likduk slog den.
Stolt stod han på skepp, som där skrider i ramen,
Med hals som en karl och med stursk examen.
Väl skref han ej tidt, så långt hemma ifrån,
Men var dock, vid satan, en härlig son.
Om lifhanken hållit, det blifvit ej utan,
Han haft sin kaptenska på egna skutan.
Nu får hon blott känna som styrmensenka
Bland glas och buteljer sitt diskvatten stänka.
Och pilten, som godt under dynorna mår,
Dit icke ett drag ifrån rutorna når,
Nu jollras i sömn han af farfar helt sakta,
Hvars ögon så stilla slumrarn betrakta.
Och dånet därute går högre. Och strida
Sig ilarne värre mot rutorna gnida.
Han makar på täcket, aktsam och still,
Han lägger däröfver ett täcke till.
Så ser han igen på den sofvande skatten.
Se'n går han tyst: det blir svårt till natten.
