Den gamle, trygge Knut Laveson
Han böjd mellan husen vankar.
I ylletröja, mot käppen stödd,
Han går i egna tankar.
På vädertorkad och grå sydväst
Ha sillfjäll fast sig bitit,
Och röda ögonen tåras jämt,
De hårdt bland vädren slitit.
»Min gamle, gode Knut Laveson,
Ni svårt har frestat lifvet.
Hvad var det värsta af altihop,
Som ändå blef er gifvet?»
»Däruppe vid byen jag hade ett hus
Och hade en kvinna därinne,
Och väl var hon fet och grann och stark,
Men hon hade ett ilsket sinne.
Och när hon blef arg, var hon ful att se,
Och hon slogs, när sinnet rann på'na,
Och gräla hon kunde och lägga det ut —
Så tänkte jag rymma ifrå'na.
Men lott jag mig fick i en fiskarebåt.
Och hon fick allena sitta,
När jag var ute och slogs med sjön,
Och efter Knut Laveson titta.
Då annat det blef. En Guds engel hon var,
När hon såg mig i hamnen.
Och jag var frusen och drifvande våt,
Och hon var varm i famnen.
Men snart så blef hon värre igen,
Och högre gick gamla låten,
Och taket rök som en rullande sjö
Och öste mig ner i båten.
Men när till sist hon med döden drogs,
Då blef hon beskedlig åter.
Hon suckade: »kan du förlåta mig, Knut,
Då tror jag, vår Herre förlåter!»
Och skall det nu komma därpå an —
Så kunde hon varit värre.
Nu är hon en engel ändå till slut,
Det tror jag, hos vår Herre.»
