Vid allfarväg/Människokännedom
| ← På rakstugan |
|
Genfärd → |
| Från diktsamlingen Vid allfarväg. |
Så innerligt alla känna hvarandra,
Och djupast gå stålkalla blickar, som klandra.
Ej funnits i människohjerta en vrå,
Som ej legat alla öppen —
Dit flyktiga blickar ej trott sig nå.
Hvar säfsmyg, som vaggar bland vassrör vid stranden
Och ser genom vattnet den gula sanden,
Kan kvittra: min blick kan till botten nå!
Men stora djupen därute
De gömma väl mycket i dunkel ändå.