Och modbutikens väggar
De prunka med bjärt elegans.
Och lockande varorna breda
Till rutorna fram sin glans.
Två kvinnor vid disken stannat.
Den ena med åldriga drag
Står trumpen, som om i ståten
Hon ej fann minsta behag.
Det svarta hufvudklädet
Ej slitits än till slut,
Men sjalens alla blomster
Se'n länge ha blommat ut.
Den andra, ung och prydlig
I drägt, där alt är nytt,
Får fram hvar präktig kappa
Och sjalar och varm bahytt.
Med en man, som står därute
Och in genom rutan ser,
Hon byter skälmska blickar.
Och varorna granskas mer.
De profvas på stridig gumma,
Som ej vill hålla sig still,
Men svärmor skall blir vacker,
Om ock hon själf ej vill.
Och mannen därute på gatan
Följer all vänlig strid.
I amerikanens ögon
Blir skarpa glansen blid. —
Med händer, tomma och starka,
Han stred en strid ej lätt,
Där himmelen vansklig hvälfde
Sig ut öfver öde slätt.
Bland mördande hagelbyar
Och stormar han höll dock ut,
Tils farmen tog i fägring
Emot hans brud till slut.
En kammar åt modern pryddes,
Alt åt hennes ålders ro,
Men gumman ficks ej öfver
På herrskapsvis att bo.
Då drog han med unga kvinnan
Själf till fränders land
Att en gång än få trycka
Den gamlas kärfvas hand.
Hans skuldror ha böjts en smula
Af slitet dag från dag.
I lifvets brottning huggits
Hårdt hvart anletsdrag.
Nu värmas de upp och mjukna,
När vid alt älskligt krus
Den gamlas mulna uppsyn
Alt mer och mer blir ljus.
Till sist vid trymån — där står hon
I all sin ståt och ser
Och myser och tar på tyget,
Så hela spegeln ler.
Då springer han in. I famnen
Hon slutes, ny och fin.
Han för henne upp i dagen
Med segerlycklig min.
