I gränden, blåsig och grå och trång,
Två fröknar hittade honom en gång.
En liten hurtig parfvel han var
Med blomstrande hy och blicken klar.
De sporde honom alt om hans hem,
Och säkert och gladt han svarade dem.
De fråga mera. Därinne han bor,
Dit ofta hon kommer, hans fagra mor.
Han tages hvar dag i den syndigas famn,
Af lastfulla läppar smekes hans namn!
De finna ej ro, förrn litet lam
De frälst från glupande synd och skam.
Så tages han upp i vänligt hus,
Och pilten tumlar i värma och ljus.
I höga rummen stormar hans lek,
Han signas af kyssar och joller och smek.
Så stolt han är i sin sjömansdrägt
Med hatten på vackra hufvudet käkt.
Snart kan han i lärda skolen gå:
Hur tjusande lätt kan han alt förstå!
Snart öfverst i klass sitt rum han har:
Hur stolt, när han granna premien tar!
* * *
Han snyftar en dag, han tages i famn:
Han nämts af kamrater vid stingande namn.
På lisande ord man icke spar,
Fast fasa ur fuktade ögon far.
Han skall bli duktig, han skall bli stor,
Blott icke han spörjer om sin mor!
* * *
Vid gränd, dit ej han har lof att gå,
Han tveksam och späjande står ändå.
Han kan ej hålla sin fot igen.
Och gränden är stygg — nu är han i den!
Ur hus, dit pilten undrande ser,
Störtar en kvinna jublande ner.
Vid kyssar och famntag och tumlande ord
Han rister och gråter och ser mot jord.
Hon tycker, han blifvit så grann och stor,
Hon snyftar: känner du ej din mor!
Han vrider sig undan brinnande blick
Och springer med vackra pängen, han fick.
* * *
Men snart där hemma komma de fram,
Päng och sanning — och han får skam.
Han följer slantens skimrande flykt
Mot gatan och ser, han handlat stygt.
På tårade anlet skönjer han fort,
Att underlig hjärtesorg han gjort.
Till sist man förlåter och smeker se'n
Men varsamt, som vore han icke ren.
Och sluten och tyst han sedan går,
Och vackert anlete kyla får.
* * *
Han växer, stigande heder han ger,
Och ifrig vård sig lönad ser.
Men starkt ock växer det i hans barm
Ett flammande hat, en brännande harm.
Och harmen förtorkar känslornas svall,
Och hatet flammar mot lasten all.
På dem, som till fräjd honom gifvit alt,
Han tänker ibland och tänker kallt.
När löftena bärgats, är han stor,
Och lasten han hatar — han hatar sin mor.
Och är han i sederna hvit och ren,
Så har dock hans hjärta blifvit till sten.
