Därinne i salen spelas det opp
En brusande glad champagnegalopp.
I leende lag under väggarnes glans
Den spritter sin fröjd, som om sorg ej fans.
Och ljus ifrån mäktiga kronors gas
Slår ut genom rutornas vida glas.
Och människoströmmen här utanför
I skenet växer, stannar och hör.
Och flickan, som sålde rosorna nyss,
Med blomsterkorgen står här och lyss.
Den gråa klädningen, sliten och arm,
Sig sluter tätt till gryende barm.
Och starkt under fager ögonfrans
Får fästliga glädjen sin återglans.
Där faller vid tonernas växande brus
På dystra ödens dunkel ett ljus.
Ett lif, som är ungt och har kvaft under loft,
På gatorna bjuder sitt rosendoft.
En knopp ur den uslaste täppa ändock
Tar fäste för gull på den finaste rock.
Ett lif, som knoppas så varmt och spädt,
I människovimmel brytes så lätt —
Fast skygt som en fågel för människohand:
Den leker till döds ett lif ibland.
Men fågeln har sin skuggande vrå
Att skyla sig i, dit snaror ej nå.
Här är blott den stora, larmande stad,
Där sorgen är äkta och glädjen ej glad,
Där ingen aktar ett barnaskri,
Och tusenden hasta ett kval förbi,
Där alt har brådt, tils det ligger lik,
Och häjdas blott af en kvälls musik,
Där lif, som mist sin lockande glöd,
Snart hvirflar sin kos mot mörker och nöd. —
Hon lyss. Under fager ögonfrans
Får fästliga glädjen sin återglans.
