Erik och Anna
Vid stranden satt Anna med blommor och band
och väntar sin älskling förgäves,
och solen av molnen bortskymdes ibland,
mot stranden vågorna häves.
Hon viskar så troget om kärlek och lycka:
"Ack, om jag min Erik i famn finge trycka,
På mörkblå våg!"
Då hördes plötsligt en herremans röst:
"Kom Anna kom, fly till mitt hjärta!
Ty här vid mitt hjärta skall du finna tröst,
fly bort från all sorg och all smärta!
Hur länge än du vid stranden gråter
din Erik kommer ej mera åter
På mörkblå våg!"
"Nej", svarte Anna, "var Erik än är
han aldrig kan glömma sin flicka.
Han lovat att vara mig trogen och kär
varthän honom ödet månd' skicka.
Tills hem han kommer, jag kransar virar,
vi då vårt bröllop så festligt firar
I grönan lund."
"Din Erik är borta", var herremans svar,
"kanske han på sjöbotten ligger.
Din Erik är fattig, han ingenting har,
med tiden kanhända du tigger.
Kom, räck mig handen! Vill du mig höra,
jag dig som brud till mitt hem skall föra
I gyllne sal."
"Min Erik", sad' Anna, "är fattig, men huld,
jag honom blir trogen i döden.
Min kärlek ej väges med silver och guld,
ej heller jag fruktar för nöden:
Vår kärlek lättar nog tiggarstaven.
Om Erik är död, vi förenas i graven
På mörkblå våg!"
Då hördes helt plötsligt en sjömanssång,
en båt lade till invid stranden.
Vid hennes sida han stod med ett språng
och räckte förtroligt ut handen.
Ett utrop hördes och nu i famnen
vår sjöman låg, i den ljuva hamnen
I grönan lund."
"Min älskade Anna" så sjömannen sad'.
"Här har du din Erik nu åter!
Nu äger jag guld och är lycklig och glad,
torka bort dina tårar, du gråter!
Till eget hem jag dig nu skall föra
och dig som brud vill jag lyckliggöra
I grönan lund."
En kort tid därefter ett bröllop stod
vars make man sällan skådat.
Där vigdes Erik, en sjöman god
med Anna. Man hade uppbådat
båd' fattig och rik till att kransar vira
och fröjdas och hjälpa att bröllopet fira.
I grönan lund.
