Högt brusar sjön, och de vita vågor
som svanor gå över havets slätter.
Vid klippan bunden han står, vår julle,
kom, Aramintha, vi lösa den!
Kom i min famn, du min unga, mörka,
demoniskt tjusande, sköna flicka,
kom till mitt hjärta på roddarbänken,
vi driva handlöst i havet ut.
Du darrar, sviktande rosenstängel!
En fasa röjs i ditt mörka öga —
tro mig, jag läser igenom fasan
din kärleks brännande hemlighet!
Hur stormen tjuter, som ulv om natten!
Han väntar rov — han blir ej bedragen,
vi skola glödande, kärleksdruckna
i högsta sällhetens stund förgås.
Du ljuva kind, lik ett moln av snödoft,
där solen spillde sin purpurflamma,
du är ej skapad att långsamt tyna
för veklingskyssar i myrtenlund.
Du mörka öga, du natt av stjärnor
med snabba, svävande kärleksnorrsken,
du är ej ämnad att stilla slockna
i skröplig ålders förbrunna glöd.
Låt veka piltar, låt rädda tärnor
i långa år om sin låga läspa,
vi flamma hastigt en gång, en enda,
förbrinna herrligt i dödens stund.
Nu såg du skimret i molnets kanter?
Det är ej solen, du mörka flicka,
det är en ljungeld, som kysser randen
och stupar tvärt uti havets svall.
Och vågen höjes som torn mot himlen —
sträck ut din hand, när hon lyfter jullen,
och ryck en ljungeld av Zeus och krossa
ett kärlekspjunkande par på lek!
Vi äro stolta som romargudar,
vi mana döden, vi bjuda fasan,
och majestätiskt ett hav i uppror
står här som ram kring vår kärleks glans.
Kom, Aramintha, du barm som skälver,
du kind som bränner, nu slog en svallvåg
mot högsta ljungeldens härd därovan,
och hav och himmel i ett förgås.
Högtidligt, herrligt ett tordön rullar,
den gamla jorden i stycken rämnar,
och djupet brinner,
och höjden brister,
världsalltet störtar i stycken ned
uppå vår kärleks
förmätna jubel
i döden...
