Vidrack

Vidrack av Zacharias Topelius

Saga ur Läsning för barn, sjunde boken, 1907.

VIDRACK

Det var en gång en gosse, from och fredlig.
Han hette Vidrack och var så beskedlig,
att han lät myggan bita sig helt blå,
men lyfte icke armen upp att slå.
Han var så lat ! Han var så lat den gossen,
att när han riktigt törstig låg på mossen,
och källan var tre alnar nära till,
steg han ej upp att dricka, han låg still.
Hos far och mor låg han raklång i sängen
och såg i taket, stora långa drängen.
Man kunde tro att han var sjuk och svalt,
men han var frisk och frodig som en palt,
han tyckte om att ligga där och latas
och låta som ett litet barn sig matas.

Far sade: — Skäms du ej, din lata best,
när far din själv arbetar som en häst ?
Upp med dig ! Nu så gräfta vi potatis,
och jag behöver folk, det fås ej gratis. —
Mor blev förskräckt. — Nej, det går aldrig an.
En sådan liten stackare som han !
Du minns, han hade tandvärk sista våras,
och nu kan han av gräftan dödligt såras.
Ack, varför skall du störa gossens blund ?
Låt stackars Vidrack vila sig en stund.

Far knackade sin pipa ut mot spisen
och sade: — Mor du skämmer bort den grisen.
Vad duger pojken utan arbete ?
Han kan ju ej ännu sitt abc,
och Mårtens Kalle läser ren katkesa ...
Nå gott, han skall ej gräfta, han skall läsa.

Där sändes bud till klockarn. Klockarn kom
och stavade med Vidrack dagen om,
där gossen låg och gäspade på ryggen
och såg i taket på en dans av myggen.
Ja, där stod A så långbent och så tunt,
men B det var så obegripligt runt.
Att få det där i skallen var besvärligt,
och stackars Vidrack gäspade förfärligt.
När kvällen kom, så visste han rätt bra,
att var det icke B, så var det A.

— Nu är du lärd — sad' mor. — Nu kan du bliva
professor minst, när du lärdig att skriva.
Men du har ej dig tvättat sen i fjol;
det skall bli skönt att skina som en sol;
gå nu i bastun, du min gosse kära,
och orkar du ej gå, skall jag dig bära.
Ja, mor hon bar sin luns som mjölesäck;
då tyckte Vidrack han var riktigt käck.
Men se, nu kom det svåraste i saken:
— Sitt gossen min, så kläder jag dig naken.
— Vad ? Skall man kläda av sig i ett bad ?
— Ja, det förstås. Var nu rätt snäll och glad !

Men den, som ej blev glad, var mjölesäcken.
Ett sådant tyranni ! Nej, det skall näcken !
Till det så hade Vidrack visst ej mod;
Han kröp på laven som han gick och stod,
i skjorta, byxor, stövlar, väst och tröja
och svettades så grymt av där att dröja,
att gossen stackare blev bastusvag
och somnade ... och sover än i dag.

Den sagan hörde jag, när jag var liten,
än som förmaning, än som lön för fliten.
Var gång jag somnade med kläder på,
så fick jag höra orden: skall du gå,
som Vidrack gick, fullklädd på bastulaven ?
Jag upp med fart ! Vem ville bli som han,
till ordspråk och spektakel för var man
ännu när man är längesen begraven ?
Den stackars Vidrack ! Ja, vad hjälper det
att spara här i världen sina fjät
och titta fromt med lättjans majestät
på myggornas kadriller högt i taket,
när man blir busen, som får barnet vaket ?