Vikingasäten, åldriga lundar,
Klippor, den eviga frihetens värn!
Fädernesland! försoningen stundar,
Vaulunders söner smida sitt jern.
Trälarna qvida, Lejonet ryter;
Gullgul dess man på böljorna flyter;
Öfver de trenne strömmarna bryter
lejonriddarnes frälsande här.
Och Valkyrian höjer fanan
På de fält, där hon fordom var skyddande gäst;
Hennes öga lyser banan,
Der hon tumlar bland Sviar sin blodiga häst.
I spetsen ljungar Thor
Med hammarn, ljus och stor,
Och Carl Johan, så kallas den dundrande Gud:
När han svingar jättetvingarn
Tändes stjernan af Norden vid thordönets ljud.
