Vikingen
av Erik Gustaf Geijer
Hela poemet finns medtaget i Ny Visbok af B. C., 1893.


Vid femton års ålder blef stugan mig trång,
Där jag bodde med moder min.
Att vakta på gettren blef dagen mig lång;
Jag bytte om håg och sinn’.
Jag drömde, jag tänkte jag vet icke hvad,
Jag kunde som förr ej mer vara glad
        Uti skogen.

Med häftigt sinne på fjället jag språng,
Och såg i det vida haf.
Mig tycktes så ljuflig böljornas sång,
Där de gå i det skummande haf.
De komma från fjerran, fjerran land,
Dem hålla ej bojor, de känna ej band
        Uti hafvet.

En morgon från stranden ett skepp jag såg;
Som en pil i viken det sköt.
Då svälde mig bröstet, då brände min håg,
Då visste jag hvad mig tröt.
Jag lopp ifrån gettren och moder min,
Och vikingen tog mig i skeppet in
        Uppå hafvet.

Och vinden med makt in i seglen lopp;
Vi flögo på böljornas rygg.
I blånande djup sönk fjellets topp,
Och jag var så glad och så trygg.
Jag faders rostiga svärd tog i hand
Och svor att eröfra mig rike och land
        Uppå hafvet.

Vid sexton års ålder jag vikingen slog,
Som skällde mig skägglös och vek.
Jag sjö-konung blef — öfver vattnen drog
Uti härnadens blodiga lek.
Jag landgång gjorde, vann borgar och slott,
Och med mina kämpar om rofvet drog lott
        Uppå hafvet.

Ur hornen vi tömde då mjödets must
Med magt på den stormande sjö.
Från vågen vi herrskade på hvar kust —
I Valland jag tog mig en mö —
I tre dagar gret hon, och så blef hon nöjd,
Och så stod vårt bröllop, med lekande fröjd
        Uppå hafvet.

En gång äfven jag ägde länder och borg,
Och drack under sotad ås[1],
Och drog för rike och menighet sorg,
Och sof inom väggar och lås.
Det var en hel vinter — den syntes mig lång,
Och fast jag var kung var dock jorden mig trång
        Emot hafvet.

Jag ingenting gjorde, men hade ej ro,
För att hjelpa hvar hjelplös gäck.
Till mur vill man ha mig kring bondens bo
Och till lås för tiggarens säck.
På sakören, edgång och tjufvar och rån
Jag hörde mig mätt — vor’ jag långt derifrån
        Uppå hafvet!

Så bad jag — men hän gick och vintern lång,
Och med sippor stränderna strös,
Och böljorna sjunga åter sin sång
Och klinga: till sjöss, till sjöss!
Och vår-vindar spela i dal och i höjd,
Och strömmarna fria störta med fröjd
        Uti hafvet.

Då grep mig det fordna osynliga band,
Mig lockade böljornas ras.
Jag strödde mitt gull öfver städer och land,
Och slog min krona i kras
Och fattig som förr, med ett skepp och ett svärd.
Emot okända öden drog i vikinga-färd
        Uppå hafvet.

Som vinden frie vi lekte med lust
På fjerran svallande sjö.
Vi menniskan sågo, på främmande kust,
På samma sätt lefva och dö.
Bekymren med henne städs bosätta sig;
Men sorgen, hon känner ej vikingens stig
        Uppå hafvet.

Och åter bland kämpar jag spejande stod
Efter skepp i det fjerran blå.
Kom vikinga-segel — då gälde det blod;
Kom krämarn — så fick han gå.
Men blodig är segren den tappre värd,
Och vikinga-vänskap, den knytes med svärd
        Uppå hafvet.

Stod jag mig om dagen å gungande stäf,
I glans för mig framtiden låg;
Så rolig, som svanen i gungande säf,
Jag fördes på brusande våg.
Mitt var då hvart byte, som kom i mitt lopp,
Och fritt som omätliga rymden mitt hopp,
        Uppå hafvet.

Men stod jag om natten å gungande stäf,
Och den ensliga vågen röt,
Då hörde jag Nornorna virka sin väf,
I den storm genom rymden sköt.
Likt menskornas öden är böljornas svall:
Bäst är vara färdig för medgång som fall
        Uppå hafvet.

Jag tjugu år fyllt — då kom ofärden snar,
Och sjön nu begärar mitt blod.
Han känner det väl, han det för druckit har
Där hetaste striden stod.
Det brinnande hjerta det klappar så fort,
Det snart skall få svalka å kylig ort
        Uti hafvet.

Dock klagar jag ej mina dagars tal:
Snar var, men god, deras fart.
Det går ej en väg blott till gudarnas sal;
Och bättre är hinna den snart.
Med dödssång de ljudande böljor gå:
På dem har jag lefvat — min graf skall jag få
        Uti hafvet.

             * * *

Så sjunger på ensliga klippans hall
Den skeppsbrutne viking bland bränningars svall —
I djupet sjön honom rifver —
Och böljorna sjunga åter sin sång,
Och vinden vexlar sin lekande gång;
Men den tappres minne — det blifver.


  1. Att aldrig dricka under sotad ås, det vill säga: under tak å land, var eljest vikinga-sed.