Vintergrönt/Ludvig Norman

←  Bror Emil Hildebrand

Vintergrönt av Carl David af Wirsén Ludvig Norman

Edvard Bäckström  →

†

Ludvig Norman.^[1]

En främling — sägs det — konstnärn syns för världen,
En slöjad hemlighet hans väsen är,
Han känner andra mått och andra värden
Än hvad på dagens marknad gälla plär.
O, lycklig han, om han sig helt försänker
I helga syners, helga drömmars haf
Och mer på himlen än på jorden tänker
Och rent försmår dess list, dess usla ränker,
Och lefver för det kall Urania gaf!

Då blir han barn och blir ändå en heros,
Han nöjen känna kan, men ej intrig,
Han eterneller eller rosor ger oss,
Men ingen bolmört blommar på hans stig.
Han vill med lappri dagens pris ej köpa,
Han därtill är för konungsligt förnäm,
I lånta former vill han intet stöpa —
Och att på torgen efter bifall löpa,
Han därtill föddes mycket för beqväm.

Så Ludvig Norman, du bland konstens svurna,
Musikens borna ridderskap höll vakt,
Och det skall sägas tacksamt vid din urna,
Att varmt du hyllat har idéens makt.
Dig brydde världens knep och funder föga,
Din rika själ på svek och prål var tom,
Till ditt piano genien från det höga
Steg ned: man såg på glansen i ditt öga
Ått konsten öppnat dig — en helgedom.

Hvad var det skönsta i din lefnads sträfvan,
Hvad ypperst var bland allt, som kom och svann?
Var det ej, säg, ändå den helga bäfvan
Som grep din själ, när skaparlågan brann?
Bekymren kommo. Hvart vår gång vi styra,
De glömma ej att följa jämt vår färd,
Och konstens barn, som sörja eller yra,
Ha blott palett och violin och lyra
Att sträcka fram som sköld mot qvalens svärd.

Allt har förgått. Din ungdoms dagar runno,
Ditt sommarlif i Leipzig flöt förbi,
Då hjärtats första morgonkänslor brunno
Vid en romantisk Schumanns-symfoni,
Då Manfreds trots och Fausts längtan hördes
I djupa toners mörka sagosvall,
Af Klaras händer instrumentet rördes….
Allt har förgått. Af stormen lugnet stördes,
I bitar brast »das Glück von Edenhall».

Allt är förbi. Din mannaålders lagrar,
Din färd kring diktens lundar eller slott,
Din höst med sina många vemodsdagrar
Allt är en vålnad, är ett minne blott.
Men aldrig dör den tonande musiken
Som ur ett vist och känsligt sinne flöt,
Där klassiskt lugn förmälts med romantiken
Och där ett sken från dolda anderiken
Kring konstrikt byggda former skönt sig göt.

Farväl, farväl! — Från jordens fängselgaller,
Materiens bojor, anden styr sin gång,
Cecilias orgel själf ur handen faller
Vid en förnummen, helig andesång.
Hur allting ordnas! Här ej missljud fela
Och örat skärs af månget gyckelskri,
Men där försmälter i det stora Hela
Hvar dissonans och andehänder spela
Det vida alltets jättesymfoni.

Farväl, farväl! — Den ädle tonkonstnären
I våra hjärtans gömma lefver qvar;
Blott plågan borta är, de små besvären,
De stora sorger som han fordom bar.
Farväl, farväl! — En stilla andeskara
Vår broder tagit i sin helga vård.
Dö bort, min sång! Hvad har du önskat vara?
Ack några bleka »månestrålar» bara
Kring mästarns grift på dunkel kyrkogård.

---

---

1. † 1885.