Vintergrönt/Tankar och bilder
| ← De sju |
|
Poesiens vandring → |
Tankar och bilder.
1.
Voltaire.
Je var hans gäst, jag känner hvad han bjuder,
Det förra seklets afgud, Arouet.
En burk med smink, en annan burk med puder
Jag sett på spegelbordet i Ferney.
Som i ett sjukrum, lukt af mysk sig sprider,
Och sjuk är tiden: mot dess qväll det lider.
Det förra seklets afgud, Arouet.
En burk med smink, en annan burk med puder
Jag sett på spegelbordet i Ferney.
Som i ett sjukrum, lukt af mysk sig sprider,
Och sjuk är tiden: mot dess qväll det lider.
Af nåd fick Gud än vara qvar på tronen,
Men overksam och varsnad långt ifrån
Bak klippta häckar. Ej till goda tonen
Det längre hör att tala om Hans Son.
All kärlek vällust är och fal hvar qvinna,
I smutsen släpas Orléans’ hjältinna.
I regelräta, fuktiga alléer
Kring hvar fontän priaper bilda ram,
Där vandra fördomsfria små abbéer
Och stämma upp ett »écrasez l’infâme!»
Och skämtets bjällra, satt i ständig svingning,
Tar upp en multnad odlings själaringning.
Kring hvar fontän priaper bilda ram,
Där vandra fördomsfria små abbéer
Och stämma upp ett »écrasez l’infâme!»
Och skämtets bjällra, satt i ständig svingning,
Tar upp en multnad odlings själaringning.
2.
Kant.
Hur oåtkomlig blef ej andevärlden!
Af tid och rum vår hela synvidd täcks,
Och fruktlöst söka vi på vandringsfärden
Det eviga — det obekanta X —,
Vi spinna själfva maskorna i nätet,
Som skymmer Gud och skymmer gudsbelätet.
Af tid och rum vår hela synvidd täcks,
Och fruktlöst söka vi på vandringsfärden
Det eviga — det obekanta X —,
Vi spinna själfva maskorna i nätet,
Som skymmer Gud och skymmer gudsbelätet.
Vår värld bär vår förgänglighets insegel:
I samma stund som den för oss blir till,
Den är förbytt och fått vår egen pregel.
Hvad är dess väsen? Fråga om du vill,
Och dröm dig gärna bortom skiljemuren,
Du arma fågel, som stängts in i buren!
I samma stund som den för oss blir till,
Den är förbytt och fått vår egen pregel.
Hvad är dess väsen? Fråga om du vill,
Och dröm dig gärna bortom skiljemuren,
Du arma fågel, som stängts in i buren!
Dock fast du trycks bland egna drifhjuls kuggar,
Fast du i fängsel bor på fångkoststat,
Se, i ditt häkte finnas tre små gluggar
Med fönster i, de kallas »postulat»:
De öppna än för fången perspektivet
Till frihet, Gud och till det andra lifvet.
3.
Panteism.
Dock har jag dessa grafhvalfsrum mer kära,
Där pliktens romarlampa ljus oss ger,
Än den af tiden födda vishetslära,
Som rycker allt i tidens hvirfvel ner
Och släppt en evig verld, förlorat ankar,
Och låter Gud bli till i Hegels tankar.
Där pliktens romarlampa ljus oss ger,
Än den af tiden födda vishetslära,
Som rycker allt i tidens hvirfvel ner
Och släppt en evig verld, förlorat ankar,
Och låter Gud bli till i Hegels tankar.
Blott hafvet varar, flyktig föddes vågen,
Och släktet evigt, icke menskan är,
En stund hon himlen spegla får i hågen
Och brister se’n och intet ansvar bär,
Den rena tanken är en Molok bara,
Som skapar och förtär en barnaskara.
Och släktet evigt, icke menskan är,
En stund hon himlen spegla får i hågen
Och brister se’n och intet ansvar bär,
Den rena tanken är en Molok bara,
Som skapar och förtär en barnaskara.
Jag tror det ej, jag känner skuld och ånger,
Jag vet mig fri, odödligt hopp jag har.
Den Gud, som väckt min själ till bön och sånger,
Min fader är, Hans spira evigt var.
Han blifver ej, sin tron han grundfast ställde,
Han är, och tiden lyder själf hans välde.
4.
Materialisterna.
Att äta, dricka, dö — det borde vara
Allt det besked, som dessa herrar sändt,
Om konsekvent blott vore deras skara
Och ej, dess bättre, rätt inkonsekvent,
Att äta, dricka, njuta, kittla gommen
Och dö. Men efter döden kommer domen.
Allt det besked, som dessa herrar sändt,
Om konsekvent blott vore deras skara
Och ej, dess bättre, rätt inkonsekvent,
Att äta, dricka, njuta, kittla gommen
Och dö. Men efter döden kommer domen.
När de förneka allt förutom tingen,
Förneka himmel, andevärld, förnuft,
Det är, som skulle lärkan, lyft på vingen,
Förneka vingens rymd, den fria luft,
Som skulle svanen, när han vågen plöjer,
Förneka samma våg, som honom höjer.
Förneka himmel, andevärld, förnuft,
Det är, som skulle lärkan, lyft på vingen,
Förneka vingens rymd, den fria luft,
Som skulle svanen, när han vågen plöjer,
Förneka samma våg, som honom höjer.
O oskuld, morgonglans af högre vårar,
O plikt, du klippa i ett stormigt haf,
O ånger, som mot himlen ser ur tårar,
O hopp, som tror en vagga hvarje graf,
I hafven rätt! I egen verkligheter,
Fast »dröm» på dårars språk er vishet heter!
5.
De tröstlöse.
Jag älskar mer än vimlet på den Corso,
Där njutningslystet tvifvel irrar kring,
Det qval, som, lutadt mot en bruten torso,
Ej mäktar fröjdas mer af någonting,
Se’n ned det sjunka sett i svarta floder
Sin tros Atlantis, fullt af gudastoder.
Där njutningslystet tvifvel irrar kring,
Det qval, som, lutadt mot en bruten torso,
Ej mäktar fröjdas mer af någonting,
Se’n ned det sjunka sett i svarta floder
Sin tros Atlantis, fullt af gudastoder.
Om ingen himmel finns, så vidt vi vete,
Om allt blef skymdt af djupa sorgeflor,
Förstår jag längtan till den bleka Lethe,
Där vid en tårpil vallmoblomman gror.
Hvar glädje dog i skum novembermånad,
Och till det medvetslösa står vår trånad.
Om allt blef skymdt af djupa sorgeflor,
Förstår jag längtan till den bleka Lethe,
Där vid en tårpil vallmoblomman gror.
Hvar glädje dog i skum novembermånad,
Och till det medvetslösa står vår trånad.
Ja, jag förstår, att otron föder döden,
Att allt, som förr vi höllo kärt, står lik,
Att benhuslukt förpestar våra öden,
Se’n vi ha mist den skatt, som gjorde rik,
Och jag har aktning än för dessa sinnen,
Som stå i sorg kring paradisets minnen.
6.
Glädje.
Vid hemmets dörr står vakt den gröna linden,
Därnedanför går bäcken vid en qvarn,
En mor med helsans ros på vackra kinden
Ger aftonvard åt sina glada barn,
Som kommit hem från skogens smultronställen,
När klockan kallat i den lugna qvällen.
Därnedanför går bäcken vid en qvarn,
En mor med helsans ros på vackra kinden
Ger aftonvard åt sina glada barn,
Som kommit hem från skogens smultronställen,
När klockan kallat i den lugna qvällen.
Man dukar af. Då hörs ett rop: »berätta!»
Och in i rummet träder sagans fée
I bild af flickan med den »röda hätta»,
Små öron lyssna, bruna ögon le;
När om den stygge »vargen» sagan täljer,
Sin plats mer nära mor den yngste väljer.
Och in i rummet träder sagans fée
I bild af flickan med den »röda hätta»,
Små öron lyssna, bruna ögon le;
När om den stygge »vargen» sagan täljer,
Sin plats mer nära mor den yngste väljer.
Nu kommer bönens stund. Från munnar unga
En psalm »nu hvilar hela jorden» går,
Till faderns orgelspel de samfäldt sjunga,
Den äldsta flickan läser Fader vår.
⁎ ⁎
⁎
⁎
I tidens söner, blifven barnen like
Och öppnas skall ert stängda himmelrike!
Och öppnas skall ert stängda himmelrike!