Visa på förstuguqvisten
| ← Erotisk fantasi |
|
I månskenet → |
Visa på förstuqvisten.
Jag sjunger hi! och jag sjunger hej!
Ty jag vill lustiger vara,
Och sjunger visor för annat ej,
Än för att sjunga dem bara.
Och frågar någon mig hvarför det,
Så svarar jag blott, att Gud han vet
Hvarför en liten fågel sjunger.
När Stockholmsbon kallar landet trist,
Och kan dess fröjd ej begripa,
Då sitter jag på min förstuqrist
Och röker fryntligt min pipa,
Och tror, att landet är fuller bäst,
Att trefnan är uti stan blott gäst,
Men har sin fastighet på landet.
I staden nödgas man vara sprätt,
Och hufvudsakligt utvändigt,
Se till att kläderna sitta slätt
Och gno och borsta beständigt.
Men här på landet gör man ej så:
Här är min nattrock min paletå,
Och friheten vårt hästa smycke.
Jag har ej skatter, jag har ej guld,
Och ändå har jag ej ringa,
Ty jag har födan och ingen skuld
Och inga björnar som springa.
Hen lilla landtgård jag har, är min,
Och vänner har jag som titta in,
Och gästfri är min lilla stuga.
Jag lefver glad och jag lefver fri,
Ty jag kan skämta och sjunga,
Och fanns i lifvet ej raljeri,
Så blefve dagarna tunga.
Men om bekymren ock stöta till,
Så tar jag lyran och slår en drill,
Och så är hela sorgen öfver.
