Vision
|
| "Dikten ingår i sviten Visor, romanser och ballader |
Så lossen nu den bindel, som än mitt öga bär,
I, sorger, följesvenner, mig sägen hvar jag är!
»Vi voro dolda fröjder, som burit sorgeskrud,
I ljus vi nu få glänsa, vi lydt vår faders bud.»
Hans bindel föll. De stodo i snöhvit skimmerdräkt,
En vestanvind dem smekte med vårlig hälsofläkt,
De hälften af ett gullband då lade i hans hand:
»Det landet, dit du kommit, är undrens morgonland».
Men detta halfva gullband, hvad gör jag väl därmed?
»Här skall med andra hälften det fogas hop till ked:
Blott styckverk fordom varit din förelagda del,
Men här blir allt förenadt och här är glädjen hel».
Skall här, som förr, ej kämpa i sorgligt härnadståg
En lag i mina lemmar med lagen i min håg?
»Nn slår med andevärldens ditt hjärtas ur i takt,
Här plikt ej mer behöfver kring dröm och dikt gå vakt.
Hvad hjärtat ömmast önskar, här evigt uppfyldt är,
Du utan tvekan följe ditt innersta begär!
Här är ej irring möjlig, den ljusa frid här bor,
Du fordom lidit länge och knappt din lycka tror».
Hvad är för rosig dager, som skimrar för min syn?
Det skymtar som af facklor ur myrten skogens bryn.
»Du bröllopsfacklor skådar: odödlig huldhets hand
Skall andra hälften ge dig af detta gyllne band.»
I obeslöjad fägring vid fackelblossens sken
En bild ur myrtenlunden gick oskuldsfull och ren,
Från forna år han kände de ädla anletsdrag,
Två fromma ögon lyste med himmelskt välbehag.
Det andra halfva guldband mot hans hon stilla slöt,
Med ens en enad kedja till ett dem sammangöt.
Då ljöd en röst: »Er himlen i älskadt tvång förent,
Er pröfvotid är lyktad, er intet är förment.»