Visor, romanser och ballader/Alvastra
| ← Ulfåsa |
|
Vadstena → |
Alvastra.
1.
Till själen sund, till kroppen sjuk,
Han kom med mig tillbaka.
Nu bor han under svepeduk,
Allena går hans maka.
Högt vill jag min älskade herre berömma,
Allrakärasten min, jag kan eder aldrig förglömma.
Han kom med mig tillbaka.
Nu bor han under svepeduk,
Allena går hans maka.
Högt vill jag min älskade herre berömma,
Allrakärasten min, jag kan eder aldrig förglömma.
Till ensam säng, till ensamt bord
Jag vandrar här och klagar,
Nu hvilar i den kalla jord
Den högst min själ behagar.
Mig likar här just ingenting,
Då han mig ej är nära,
I döden gaf han mig sin ring,
Den vill jag ständigt bära.
Då han mig ej är nära,
I döden gaf han mig sin ring,
Den vill jag ständigt bära.
Den är min kärastes relik,
På fingret den jag sätter,
Den gör mig än i hågen rik
I sorgefulla nätter.
Den talar om minnen förborgade, ömma.
Allrakärasten min, jag kan eder aldrig förglömma.»
På fingret den jag sätter,
Den gör mig än i hågen rik
I sorgefulla nätter.
Den talar om minnen förborgade, ömma.
Allrakärasten min, jag kan eder aldrig förglömma.»
2.
»Tre dagar samma syn jag såg
Och samma röst jag hörde,
Jag blef så underfull i håg,
Mitt hjärta Gud berörde:
’Förglöm, förglöm din saknads ve!
Du andeliga ting skall se,
Mig själf jag vill dig lofva
Till evig morgongåfva!’
Och samma röst jag hörde,
Jag blef så underfull i håg,
Mitt hjärta Gud berörde:
’Förglöm, förglöm din saknads ve!
Du andeliga ting skall se,
Mig själf jag vill dig lofva
Till evig morgongåfva!’
Då bort mitt älskogsminne gled,
Då brusto gamla banden,
För korsfäst brudgum föll jag ned,
Men uppryckt blef i anden.
’Säg jordens kval och lust farväl!
Min kärleksgnista i din själ
Skall tända altarglöden,
Som brinna än i döden!’
Då brusto gamla banden,
För korsfäst brudgum föll jag ned,
Men uppryckt blef i anden.
’Säg jordens kval och lust farväl!
Min kärleksgnista i din själ
Skall tända altarglöden,
Som brinna än i döden!’
Då slet jag snabbt från fingret af
Den ring, som Ulf mig skänkte:
Den band min tanke vid hans graf,
Den till hans stoft mig sänkte.
Min vilja nu jag offrar Gud,
Mig Kristus tar till fattig brud.
Att ej i minnen slafva,
Jag vill min sorg begrafva.
Om väcka upp mig stode till
Den make jag begråter,
En örtug ej jag gifva vill
Att Ulf i lif få åter.
Den jordefröjd är blekt och död,
Som förr min kind gjort rosenröd.
I paradis vi båda
Få Herrens klarhet skåda.»
Den make jag begråter,
En örtug ej jag gifva vill
Att Ulf i lif få åter.
Den jordefröjd är blekt och död,
Som förr min kind gjort rosenröd.
I paradis vi båda
Få Herrens klarhet skåda.»
3.
»Den svala klosterkälla
Mig hviskar hvar minut,
Hur nådens vågor välla
Och aldrig sina ut.
Mig hviskar hvar minut,
Hur nådens vågor välla
Och aldrig sina ut.
Den sköna klosterklocka
Mig vittnar med sitt ljud,
Hur nådens stämmor locka
Ett hjärta hem till Gud.
Mig vittnar med sitt ljud,
Hur nådens stämmor locka
Ett hjärta hem till Gud.
I solgrand, hvilka simma
I klosterkyrkans kor,
Jag ser Guds under glimma
Bak ändlighetens flor.
I klosterkyrkans kor,
Jag ser Guds under glimma
Bak ändlighetens flor.
De murens spindelväfvar,
Dem snabbt en fläkt förstör,
Mig sagt, att lyckan bäfvar
Och mensklig konst är skör.
Dem snabbt en fläkt förstör,
Mig sagt, att lyckan bäfvar
Och mensklig konst är skör.
Mig humlans surr förklarar
I örtagårdens lund,
Att värdslifssurret varar,
Som dess, en liten stund.
När flinga tätt på flinga
Af snö, som smälter, strös,
Vill snön ett bud mig bringa,
Att världens gunst är lös.
Af snö, som smälter, strös,
Vill snön ett bud mig bringa,
Att världens gunst är lös.
Jag mig tillbakadrager.
Långt mer än jordens flärd
Är Herrens mässa fager
Vid sång och tidegärd.»
Långt mer än jordens flärd
Är Herrens mässa fager
Vid sång och tidegärd.»
4.
I vågor hennes själ som Vettern gick,
Så djup, så rörligt vexlingsrik till skick,
Men rik också på lönlig andaktsort,
Där vågen dör som vid Rödgafvelsport.
Af strandens vass hon ödmjukheten lärde,
Alvastratystnad fromma tankar närde,
Mot höjden trängde hennes trånad opp,
Som bokar klättra uppför Ombergs topp.
Sen dess en helgd sig jämt kring nejden lägrar,
Kring Vettern än Birgittas minne hägrar.
Så djup, så rörligt vexlingsrik till skick,
Men rik också på lönlig andaktsort,
Där vågen dör som vid Rödgafvelsport.
Af strandens vass hon ödmjukheten lärde,
Alvastratystnad fromma tankar närde,
Mot höjden trängde hennes trånad opp,
Som bokar klättra uppför Ombergs topp.
Sen dess en helgd sig jämt kring nejden lägrar,
Kring Vettern än Birgittas minne hägrar.
5.
»När tyst i vinternatten
Med blick och tanke vaken
Jag skådar öfver taken
Från svindlande karnap,
Jag ser i Vetterns vatten
De stilla stjärnor blänka:
De mana mig att tänka
På himlens ridderskap.
Med blick och tanke vaken
Jag skådar öfver taken
Från svindlande karnap,
Jag ser i Vetterns vatten
De stilla stjärnor blänka:
De mana mig att tänka
På himlens ridderskap.
De klara stjärnor alla,
Som högt i rymden stråla,
Inför mitt öga måla
Guds helgon utan tal,
Se, himlatunglen[1] kalla
Min själ från världens vimmel
Till frid i Herrens himmel
Och Lammets bröllopssal.
Som högt i rymden stråla,
Inför mitt öga måla
Guds helgon utan tal,
Se, himlatunglen[1] kalla
Min själ från världens vimmel
Till frid i Herrens himmel
Och Lammets bröllopssal.
Det måste mörker råda,
Förrn jordisk blick förnimmer
Det ljusa fackelskimmer
Från fästets vida borg.
Så menskoögon skåda
Guds rikes helga under
Först under nattens stunder,
Den natts, som heter Sorg.»
6.
»En öken är världen. På villande led
Hvar finna den riktiga kosa?
Blott tistlarne växa å tvinande hed,
Hvar spirar du, himmelska rosa?
Hvar finna den riktiga kosa?
Blott tistlarne växa å tvinande hed,
Hvar spirar du, himmelska rosa?
Jag vet nog en väg; den är bred, om ej lång,
Till helvetesbranter den leder,
Där vandra så många med lustelig sång
Och tumla i klyftorna neder.
Jag frågar och frågar med vacklande mod,
Då hör jag en stämma, som talar:
’Birgitta, en väg har jag redt i mitt blod,
Den går genom skymmande dalar.
Då hör jag en stämma, som talar:
’Birgitta, en väg har jag redt i mitt blod,
Den går genom skymmande dalar.
De skarpaste törnen då stungo mig svårt,
Jag sargats till händer och fötter,
Men vägen blef banad, det stod mig så hårdt,
Jag ryckte upp tistlar med rötter.
Jag sargats till händer och fötter,
Men vägen blef banad, det stod mig så hårdt,
Jag ryckte upp tistlar med rötter.
Sen dess har den vägen nog vuxit igen,
Dit mången sin vandring ej styrer:
Man heldre vill vara all världenes vän
Än följa Guds helga martyrer.
Dit mången sin vandring ej styrer:
Man heldre vill vara all världenes vän
Än följa Guds helga martyrer.
Den vägen ej älskas af mäktige män,
Som sitta på ärones säten,
Men fattiga sinnen dock hitta den än,
Den är ej till fullo förgäten.
Birgitta, gå in på den heliga stig,
Bland törnena röj dig en kosa,
Bryt väg mellan stingande taggar till mig
Och vinn dig den himmelska rosa!»
Bland törnena röj dig en kosa,
Bryt väg mellan stingande taggar till mig
Och vinn dig den himmelska rosa!»
7.
Um dröwilsen undirstaar jak
mik vara thina dottir.
mik vara thina dottir.
»Jag väljer mig den bägar,
Som fylld med malört är,
Jag väljer mellan vägar
Den väg till smärtan bär.
När mest jag mig bedröfvar,
När tung käns sorgens makt,
En inre röst mig sagt,
Att elden guldet pröfvar.
Som fylld med malört är,
Jag väljer mellan vägar
Den väg till smärtan bär.
När mest jag mig bedröfvar,
När tung käns sorgens makt,
En inre röst mig sagt,
Att elden guldet pröfvar.
Förutan kval ej krona,
Ej lön förutan strid,
Och den sig själf vill skona
Sig tappar själf därvid.
Af Mästarns lif tar formen
Det lärjungslif vi fått,
Och rätta hamnen blott
Vi finna efter stormen.
Ej lön förutan strid,
Och den sig själf vill skona
Sig tappar själf därvid.
Af Mästarns lif tar formen
Det lärjungslif vi fått,
Och rätta hamnen blott
Vi finna efter stormen.
Oss sorgen är till nytta:
Den lydnad kallar opp
Och längtan ger att flytta
Från denna jord vårt hopp.
Gick allt oss väl i händer,
Flöt allt som mild musik,
Vi glömde himmelrik
Och paradisi stränder.
Hvad jag höll kärt för mycket
Min Gud har brutit ner,
Att ej det egna tycket
Jag skulle följa mer.
Mig intet nu skall skilja
Från den för mig har dött,
Min stolta egenvilja
Vid Kristi kors förblödt.»
Min Gud har brutit ner,
Att ej det egna tycket
Jag skulle följa mer.
Mig intet nu skall skilja
Från den för mig har dött,
Min stolta egenvilja
Vid Kristi kors förblödt.»
- ↑ Ett i medeltidsskrifter ofta förekommande uttryck, som kommer af isländskans himintungl (himlakropp).