←  I barndomshemmet
Visor, romanser och ballader
av Carl David af Wirsén

Cordula
Framme vid hemstationen  →
Cordula Carolina Gustava Hartman (1842-1898).


[ 244 ]

Cordula.[1]

1898.


Att »snabba äro lifvets stunder» 
Jag känner vid din svepningsskrud.
I barnaårens ljusa lunder
På lek du var min lilla brud,
Jag kan den tiden aldrig glömma,
När än vi lekte kurra-gömma,
Jag minns din gladt bestörta min,
När, där du gömts bak en gardin,
Jag fick dig fatt, förrymda dufva!
O, dessa dagar voro ljufva.



[ 245 ]Men »lifvets stunder» hastigt flyga,
Du växte opp, student jag blef,
Jag fick ibland till dig mig smyga
Och visa verser, dem jag skref,
Jag sprang från Sofokleiska körer
Att läsa få »Tre musketörer»,
Som vi, i lönn, i någon vrå
Af gammalt bokskåp hittat på.
Med lagrar d’Artagnan sig höljde,
Febrilt vi äfventyren följde.

Men »snabba äro lifvets stunder»,
Och hur det var, vi skildes åt,
Jag grubblade på tingens grunder,
Du gick i hemmet from din stråt.
I världen många strömmar strömma
Och lifvet leker kurra-gömma,
Man hittar ej hvarann igen,
Som förr vi gjorde, döda vän!
Man ställer undan leksaksskrinen,
Och undan dras ej mer gardinen.



[ 246 ]Men om i skilda fåror rörde
Sig så för båda årens flod,
På afstånd dock om dig jag hörde,
Att du var kunskapsrik och god,
Att du, som förr, i gamla huset
Dig stängde af från mänskobruset
Och var bland dina blommor glad
Och gärna hjälpte, gärna bad
Och bakom »lifvets snabba stunder»
I tron såg evighetens under.

Så gick mer gömd för mig din bana
Och vår bekantskap stannat af
Tills, förr än någon kunde ana,
Vi möttes vid din stilla graf.
Min saknads krans den sorgset höljer,
Ack, en gardin för mig dig döljer,
En förlåt, lilla barndomsbrud,
Som före mig gått hem till Gud
Från mänskooro, mänskofunder.
O, »snabba äro lifvets stunder!»


  1. Cordula Hartman. När hennes faders första hustru, f. af Wirsén, efter hvilken hon uppkallats Cordula, i unga år afled, skref G. G. Mellin till Randels musik orden »Snabba äro lifvets stunder».