Visor, romanser och ballader/Den gamle till sin unga brud
| ← Klockljud i dimma |
|
Dufvorna → |
Den gamle till sin unga brud.
Min vilda ros, hur underbart,
Att mig du älska kunnat.
Att du åt mig din doft har spart
Och mig din huldhet unnat!
Du kunde flyttats till en park,
Men föredrog min ödemark,
Där vred orkanen hviner,
Du föredrog ruiner.
Att mig du älska kunnat.
Att du åt mig din doft har spart
Och mig din huldhet unnat!
Du kunde flyttats till en park,
Men föredrog min ödemark,
Där vred orkanen hviner,
Du föredrog ruiner.
Min vilda ros! I storm, i skur,
Hos mig du tyckes trifvas,
Min gamla, sprängda ödemur
Af din förtrollning lifvas,
Invid min brustna kolonnad
Du spirar upp med blom och blad
Och ser med glada miner
På dessa grå ruiner.
Min vilda ros! Hur skär, hur öm,
Hur trofast täcks du smycka
En remnad borg, en spillrad dröm,
En nästan grusad lycka!
Du skänker pröfvad ensling vård,
Du kunde prydt palatsets gård,
Där maktens trollglans skiner,
Du föredrog ruiner.
Hur trofast täcks du smycka
En remnad borg, en spillrad dröm,
En nästan grusad lycka!
Du skänker pröfvad ensling vård,
Du kunde prydt palatsets gård,
Där maktens trollglans skiner,
Du föredrog ruiner.