←  Rom
Visor, romanser och ballader
av Carl David af Wirsén

Neapel
Jerusalem  →


[ 138 ]

Neapel.

1.


Så skön som Isebel hon är, Johanna,
Så yppig ock till lefnadssätt och drägt.
Det syns på denna marmorhårda panna,
Att grymhet är med vällust nära slägt.
Som afgrundsflammor brinna de rubiner,
Af hvilka drottningsdiademet skiner,
I hennes blick den högfärdsanda bor,
Med hvilken frestarn svek vår första mor.



[ 139 ]O, att jag mist min son i ungdomsåren,
Då än hans hjärta ofördärfvadt var!
Till riddarvärf och bragd hans hug var boren,
Men världens njutning honom fångat har,
Hon såg hans fägring, såg de ädla leder,
På hvilka mandom slösat styrka neder,
Han själf betagen – o, jag såg det nyss –
På hennes läppar tryckte åtråns kyss.

Han tro och pligt vid detta hof fördrömmer,
Och dock han är med ädel hustru gift,
Nu för förförerskan han äran glömmer,
Förgäter maka, fosterland, bedrift.
Neapel bjuder gift i gyllne skålar,
Dess blåa vik, som ler i solens strålar,
Dess ljumma vind, som hemlig smitta har,
Min Karl i silkesbojor hålla kvar.



[ 140 ]O Herre, bryt de snöda trolldomslänker,
Som snärja in hans själ med lönligt våld,
Förstör den krönta skökans list och ränker,
Låt tapperhet ej gå i lastens sold!
Om modersbön ett grand på vågen väger,
Ryck honom upp ur nöjets drottningsläger,
Slit honom lös från denna strands sirèn,
I bikt och bot min son två åter ren!

För mig det sanna ridderskapets lära,
Till hvilkets vördnad Karl jag fostrat opp,
Består i rena seder, tro och ära,
Otadlig lefnad och odödligt hopp,
Ett tålamod förent med hjältemodet,
Som aldrig skyr för Gud att offra blodet,
Bevarad kraft, som egnas laglig brud —
Hur hålles nu hans riddared, min Gud!



[ 141 ]Om icke annorlunda från de snaror
Han lösas kan, som lagts vid denna sjö,
Finns annan räddning ej ur otukts faror,
Låt då, o Gud, min älskling heldre dö!
Från citterspel och falska älskogssånger
Gif honom tid till djup och ärlig ånger,
Tag honom åter som ett vilset lamm!
Han är för god för lustar, synd och skam.


2.


Den stora klockan röres
Vid golfens sköna våg,
Och litanian höres
I furstligt griftetåg.

Till dômen fram man skrider,
Ett lik skall bäras dit.
Neapels drottning lider
Och hennes kind är hvit.



[ 142 ]De vigda fanor svalla
För blomstermättad flägt,
En fru går främst af alla
I nordisk enkedrägt.

Hon ser ej facklors skimmer,
Försänkt i inre syn,
Hon djupt en röst förnimmer,
Som hviskar ned ur skyn:

»Han dog från synd, som dårar,
Vid bikt och sakrament.
En moders många tårar
Hans själ till nytta ländt.»


[ 143 ]

3.


»Jag Guds palatium såg mer klart än solen,
Mer skönt än skönsta tempelhus i Rom.
Där satt Guds ende Son på domarstolen,
En menskosjäl för honom stod till dom:
Som nyfödt barn, så skälfvande, så naken,
Den stod i glans af gyllne ljusastaken.
En ängel fanns beredd till dess försvar,
Till käromål en djäfvul rustad var.

Den onde anden sade: vällusts låga
Och världens högfärd blef hans lifs förvärf,
Gif honom hit åt mig till långsam plåga,
Till pinorum och frätande fördärf!
Men ängeln sade: hvad hans själ förgiftat,
Det har han ångrat djupt och öppet skriftat,
Han återföll, men bad på nytt om nåd;
Vid dom barmhärtigheten gifve råd!



[ 144 ]Den onde anden sade: bok jag eger,
Där all hans synd står noga tecknad opp.
Se denna text: du måste ge mig seger,
För sådan mängd af laster gifs ej hopp.
Men ängeln sade: visa syndapräntet!
Den onde anden uppslog pergamentet,
Han såg och såg, men vredgad fann till slut,
Att skriften var af tårar plånad ut.

Och domarn sade: Under lifvets skiften
Hos honom bättring följde fallet åt,
Två ting ha plånat ut anklagningsskriften:
Hans sista ånger och en moders gråt.
Åt den, som klappar, om ock sent, upplåtes
Och den, som ångrar, om ock sent, förlåtes.
O, arma själ, dig öppen är min famn
Och »tårars son i himmelrik» ditt namn.»