Visor, romanser och ballader/Uppstånden

←  Vexlingar

Visor, romanser och ballader av Carl David af Wirsén Uppstånden

Moirer  →

Uppstånden.

Den dag var lång, den dag var grå,
Då dig farväl jag sade
För alltid, som jag trodde då,
Och dig i grafven lade,
Min ungdoms sång, min forna dikt.
Och gick till hårda striders plikt
Från känslobrus, från hjärtebikt,
Från drömmar rosenröda,
Och sade: sof, du döda!

Då kommo många stränga år
I fält vid högkvarteret
Jag hatad blef, fick djupa sår,
Men höll dock fast banéret.
Pa trotsets räkning upp man skref
Den inre eld, som fram mig dref,
Af vänner missförstådd jag blef,
Mig ingen kom att stöda,
Man lät mig ensam blöda.




Men oförväntadt fick jag lön
För kamp och trägen vaka:
O stund så ljus, så gryningsskön,
Då du kom hit tillbaka,
Min forna dikt, min ungdoms sång
Du obedd stod, förutan tvång,
I hjärtats glömda myrtengång,
Som höst ej fått föröda —
Hur kom du dit, du döda?

Med blick som morgonstjärnan klar
Du fällde ned din slöja
Och sade: »Nu jag stannar kvar,
Vill än hos gubben dröja«.
Du var ju död, min hjärtanskär,
Hur kan du åter vara här?
»Ja, död jag var, men nu jag är,
Till tröst i all din möda,
Uppstånden från de döda«.

---