Visor, romanser och ballader/Visby
← Den underbara fågeln |
|
Menestrelen → |
Visby.
Du stiger, skön och drottninglik,
Ur hafvet upp, på rosor rik
Och minnen från din Hansa.
Du gömmer gyllne sagoskrin
I hvarje åldrande ruin,
Dig torn och ringmur kransa.
Åt sångarn, som dig tjusad ser,
Du diktens vilda mullbär ger.
Ur hafvet upp, på rosor rik
Och minnen från din Hansa.
Du gömmer gyllne sagoskrin
I hvarje åldrande ruin,
Dig torn och ringmur kransa.
Åt sångarn, som dig tjusad ser,
Du diktens vilda mullbär ger.
I afsats jämt på afsats höjd,
Med täppor ger du blomsterfröjd
Åt många krökar skumma,
Ur månget hvalf hörs sägners sus,
Gengångarlikt trappgafvelhus
Stå upp i gator krumma,
Här hålla forngestalter ting
Och hafvet svallar vidt omkring.
I öde gränd, på nattlig ban,
Tycks skymta fram en franciskan
Ibland, när Visby sofver;
När månen glimmar upp ur skyn
Den trollar fram i spökbildssyn
Från fordoms grafalkover
En ålderman ur stadens råd
Med någon vän från Novgorod.
Tycks skymta fram en franciskan
Ibland, när Visby sofver;
När månen glimmar upp ur skyn
Den trollar fram i spökbildssyn
Från fordoms grafalkover
En ålderman ur stadens råd
Med någon vän från Novgorod.
Du är en sällsam labyrint,
Du eger, skådad från din »klint»,
Ett medeltida tycke.
Med din Maria-dôm, din mur,
Ditt haf, din sydliga natur
Du är ett pärlesmycke,
En underbar, förtrollad stad
Och Sveriges sista fornballad.