På Falkenborg, ett slott så präktigt,
Hvem bodde där?
Det var en biskop, rik och mäktig,
Men kall och tvär.
Han log åt andras betryckta nöd,
Men aldrig gaf han den arme bröd.
Hans dotter Klara var öm och trogen
Sin älskare.
Längt bort från borgen uti skogen
Där möttes de;
Den glada Klara så mången natt
I dunkla kojan hos Vilhelm satt.
Från vispermannen de orden ljuder
Till dotter sin:
"Klara, jag dig mitt slott förbjuder,
Kom aldrig hem!
Och innan solen sin uppgång når
Jag genast Vilhelm i bojor slår."
Det hviskar i den stilla dalen,
Hvem viskar där?
Det är ett slag av näktergalen,
Det bäcken är.
Nej, bäcken stannat, tyst fågeln är.
Det är väl annat som hviskar där.
En jungfru satt med en krans i håren
Vid Visperbäck,
Som ängeln mild, som en ros om våren
Så frisk och täck.
Hon hviskar trogen: "Min natt var lång.
Så hemsk är skogen. Kom hem en gång!"
Det suckar i den stilla dalen,
Hvem suckar där?
Det är väl dufvans suck i alen.
Det floden är.
Nej, dufvan lilla ej suckar så,
Och Rhen är stilla. Hvem suckar då
En yngling inom fängselmuren
I mörker satt.
Han suckade och kring naturen
Ljöd sucken matt.
"Jag kommer Klara, men när vet Gud.
Låt kädjan svara. Hon är min brud."
Den fångne yngling dog i bojan
På Falkenborg,
Och vispermön i dunkla kojan
Hon dog af sorg.
När svanen landar på blommigt skär
De trognas andar än mötas där.
Då solens första strålar glimma
På klippans rand
Och tysta silfverfiskar simma
Vid stenig strand
En hvar, som fiskar, än höra kan,
Att när hon hviskar, så suckar han.
