Visst är det väl tråkigt i skogen att vara,
när vintern är kommen och dagen blir kort.
Men likväl vi måste ju hålla oss glada,
fast vi ej har flickor, ej brännvin ej kort.
Då äter vi potäter, då steker vi fläsk,
så dricker vi kaffe och vatten därnäst.
Då blir vi så livad', så modig', falleralla!
Då blir vi så livad', så modig', falleräj!
Den ene, han slipar, den andre drar veven,
den tredje, han kilar sin yxa så väl,
den fjärde, han går uppå golvet och sjunger
och tycks vara modig till hjärta och själ.
Han säger: "Kom gossar, kom skynda er in!
Jag vill eder bjuda ett glas brännevin."
Då blir vi så livad', så modig', falleralla!
Då blir vi så livad', så modig', falleräj!
När morgonen kommer, då går vi åt skogen
att fälla de träden, bland bergen där står.
Då får en ej latas utan blott vara trogen,
så att en förtjänar den föda, en får.
Men när det blir kväller och dagen blir all,
spatserar vi åter till grötens bovall,
för där är så livat, så livat, falleralla!
För där är så livat, så livat, falleräj!
Och när vi har ätit, vi sitter och pratar
om all de öden, som var och en vet.
Den ene, han ligger i sängen och latas,
den andre han går uppå golvet och svär,
den tredje, han spelar så modigt en vals,
den fjärde, han sjunger och det med full hals.
Då blir vi så livad', så modig', falleralla!
Då blir vi så livad', så modig', falleräj!
Och när vi har spelat och sjungit av alla krafter,
så handen och munnen därav blivit matt,
då går vi i sängen och sover och snarkar
och bjuder varandra ett hövligt god natt.
Så ligger vi och sover precis som ett svin
och drömmer om flickor, kärlek och brännvin.
Då blir vi så livad', så modig', falleralla!
Då blir vi så livad', så modig', falleräj!
När söndagen kommer, då går vi åt kyrkan
att möta de flickor, som vi hålla kär.
Men när det ej lyckas, så blir vi så skamfull',
de säga att vi utbölingar är.
Då går vi tillbakers med nedslaget mod,
vi orkar ju knappast att röra en fot,
för vi är så skamfull', så skamfull', falleralla!
För vi är så skamfull', så skamfull', falleräj!
