Vreta kloster/Cistercienserorden
| ← Innehåll |
|
II. Vreta klosters stiftelse m. m. → |
Cistercienserorden
redigeraTidernas religiösa strömningar gå i vågrörelse, i vågberg och vågdalar, i perioder af tillväxande andelif och perioder af andlig afmattning. Klosterväsendets betydelse under medeltiden visar sig ej minst däri, att nästan hvarje sådan period af religiöst uppsving står i samband med uppkomsten af en ny klosterorden, som på en gång är följd af, orsak till och medel för det nyvaknade andliga lifvet. Så var särskildt fallet med cistercienserorden.
Som hvarje stort träd hade den sin uppkomst ur ett ringa frö. Den franske abboten Robert hade förgäfves försökt att i de kloster han förestått införa den stränga tukt och världsförsakelse, som benediktinerorden kräfde men tidsandan förslappat. Jämte ett tjugutal likasinnade ordensbröder sökte han då en fristad i den törnbevuxna ödemarken Citeaux, ej långt från Dijon, för att där realisera sin idé om ett åt Gud fullkomligt helgadt lif. Så grundades 1098 det första cistercienserklostret, och redan 1100 erhöll det påflig stadfästelse. Uppgiften var egentligen blott ett noggrant iakttagande af den helige Benedikts regel med sträng tukt, fullständig fattigdom och försakelse; tiden skulle delas mellan fromma öfningar och kroppsarbete.
Samfundet väckte i förstone ringa uppseende och erhöll föga anslutning; krafven voro för stora, lifvet för strängt; ej heller ägde det inom sig en ande nog eldig att tända sinnen, nog kraftig att draga dem till sig.
Omsider kom en sådan. I Citeaux inträdde 1113 en 22-årig fransk adelsman, till det yttre svag och spenslig men till sitt inre rikare och mäktigare än kanske någon i sin samtid. Det var den helige Bernhard, «den stora örnen med de starka vingarna och de rika fjädrarna». Han var mild och ödmjuk, älskade bönekammaren och de stilla betraktelserna liksom ensamheten i Guds fria natur, och med suckan befattade han sig med världsliga ting; men på sammma gång var han skarpsinnig, lärd, stor predikant, praktisk, när så behöfdes, samt framför allt plikttrogen och hängifven sin Gud. «Har det någonsin funnits en sant gudfruktig, from munk, så är det Bernhard; hans like har jag hvarken hört eller läst om», säger Luther.
Ryktet om den unge munken drog stora skaror till Citeaux, och klostret kunde snart ej rymma de många, hvilka där sökte inträde. Ett nytt kloster måste grundas, och endast 24-årig inrättade Bernhard den snart så ryktbara stiftelsen i Clairvaux i Champagne i en aflägsen skogsdal, där malörten växte mellan buskarna och röfvare hade ett beryktadt tillhåll. Samfundet växte snabbt under Bernhards abbotstaf; Clairvaux blef en viktig faktor i Europas andliga och plitiska lif, så länge Bernhard lefde. Han var ej blott klosterbrodern och abboten, hvilken än satt försjunken i djupsinnig kontemplation, än med lien i hand gick före skördefolket på åkern i sommarens hetta, än höll noga räkning på samfundets inkomster och utgifter, än med ordet förkrossade, hugsvalade, upplyste lyssnande åhörarskaror; han var samtidens store rådgifvare. Till honom hänsköto teologerna sina spörsmål, furstarne begärde hans utlåtande, kyrkan lystrade till hans röst, åtminstone en påfve hade honom att tacka för tiaren. Folk af skilda stånd och klasser kommo till hans kloster för att inträda däri eller hämta män ur hans skola för nya klosterbildningar i olika nejder. Cistercienser- eller, som den äfven efter sin andre, egentlige grundläggare benämndes, bernhardinerorden, erhöll en så ovanlig anslutning, att den 34 år efter sin stiftelse räknade 100 och år 1150 ej mindre än 500 kloster. Ett generalkonvent 1151 förbjöd upprättandet af nya stiftelser, men förgäfves; inom 100 år utgjorde cisterciensersamfunden 1800, de flesta inrättade före år 1200. Med skäl kunde påfven Honorius skrifva till ärkebiskopen i Uppsala: «Herren har välsignat cistercienserna från haf till haf och utvidgat deras grenar.»
Ordens 1119 uppgjorda regel, «Carta caritatis», bestämde, att Benedikts ordensregel skulle följas efter dess bokstafliga lydelse utan förtydningar. Ordens gemensamma angelägenheter afgjordes på det årliga generalkonventet i Citeaux, dit alla abboter skulle infinna sig och aflägga räkenskap, de från aflägsnare länder dock blott hvart 3:e eller 4:e år. Abboterna i ordens fem äldsta kloster hade öfveruppsikten hvar och en öfver sina dotterkloster. Inom de särskilda klostren ägde abboten rätt till obetingad lydnad; intet vad fanns från hans dom. Budet om fattigdom skulle strängt iakttagas, armodet framträda i allt, i boningar och lefnadssätt, kyrkornas byggnad och utstyrsel; guld och silfver voro bannlysta - endast kalken fick göras af den senare metallen -, kyrkokärlen skulle vara af måladt trä, rökelsekaren af koppar, mässhakarna af linne. Lefnadssätttet skulle vara strängt. Endast de sjuka fingo äta kött, dagens sju bönetider iakttogos noga; kroppsarbetet var en plikt, och cistercienserna hafva inlagt förtjänster om landtbruk och trädgårdsskötsel. Också åtnjöt orden länge stort anseende; man gaf dess medlemmar hedersnamnet «boni homines», och Peter af Blois skrifver i senare delen af 1100-talet: «Är andligt lif verkligen ditt ögonmärke, så finner du hos cistercienserna den redbaraste skola däri, ordnade seder, broderlig välvilja, gemensamhet i allt, ömsesidig tjänstvillighet, en kärlek som förenar och försonar allt, sträng hörsamhet och tukt, afskuddelse af jordiska och köttsliga begär, gästvänlighet, frihet att läsa, lugn för betraktelser och dina tankars samlande, ett stilla, i allt efterföljansvärdt kristligt lefverne.»
Men tiden bringar röta i det ädlaste trä, äfven den hvita marmorn vittrar. Orden höll sig ej uppe på sin höga ståndpunkt, andan förvärldsligades, lifvet stelnade i former, tukten slappades. Från 1300 är ordens historia en teckning af de bättre elementens oaflåtliga kamp mot det insmygande fördärfvet, ömsom i seger, ömsom i nederlag. Ordens stora tid är slutad, den träder i skuggan för andra samfund som upptagit dess mantel.
Ordens stränga kraf och hårda lefnadssätt ansågs länge utgöra ett hinder för kvinnors upptagande däri; samfundets ledande krafter motsatte sig inrättandet af nunnekloster, på det ej krafven skulle sänkas och tukten slappas. Men man förmådde ej hindra den kvinnliga hänförelsen att grunda stiftelser efter Citeaux' regel. Redan 1120 kom till stånd en sådan stiftelse i Tart i biskopsstiftet Langres, och flera följde. Efter år 1200 hafva nunneklostren fullt erkännande såsom lemmar af orden. Fruklostren behöfde ej såsom munkklostren förläggas till undangömda orter, helst dalar; de kunde upprättas äfven i mera tätt befolkade orter, men gärna ej för långt från ett munkkloster, emedan dettas abbot skulle öfva en viss tillsyn öfver systrasamfundet. I öfrigt gällde ordensregelns bestämmelser äfven för nunnorna, deras lif skulle bära samma prägel af lydnad, armod, försakelse, kyskhet och arbetsamhet som munkarnes.
Äfven inom nunneklostren mildrades efter hand den ursprungliga strängheten; världslighet erhöll inträde, förfall insmög sig, dock kanhända mindre djupt än inom mansklostren.
Äfven till det aflägsna Sverige hann en svallvåg af den religiösa hänförelse, som från Clairvaux bredde sig öfver det katolska Europa, och åstadkom de första klosterstiftelserna i vårt land. Tidpunkten var särdeles gynnsam härför, kristendomen hade nyss med seger gått ur kampen mot hedendomen; det nya religiösa lifvet var ännu outveckladt men ägde sin fulla friskhet; begäret att efterlikna mera bildade folks inrättningar var stort; i en orolig och våldsam tid behöfde svagheten skydd, fromheten en fristad. Så uppstodo vid 1140-60-talen munkklostren Alvastra, Nydala, Herivad, Varnhem m. fl. och kort därefter Sveriges första nunnekloster, Vreta.[1]
- ↑ Källorna till förestånde teckning äro flera, förnämligast: Hélyot: Histoire des Ordres religieuses et militaires. - L. Janauschek: Originum Cisterciensium tom I., inledn. - F. Hammerich: Den kristna kyrkans historia. - Strinnholm: Svenska folkets historia. IV