1.
Wi bekänne af alt hjerta,
Att en ynglings trosförbund,
Har i JEsu död och smärta
Fast och okullstötlig grund;
Rening från all synd oss gifwes.
Helgelsen till kropp och själ
Werkas af Immanuel;
Då hos oss hans död inskrifwes,
Läkes ock wår själ och mod,
Genom hans försonings-blod.
2.
Först skall han wårt hjerta hafwa,
Han, som är wår bäste wän,
I sitt blod wår synd begrafwa,
Innan man till helgelsen Komma kan.
Det är en tanka, Som Guds ord stadfästat har,
Och bewitnas af en hwar,
Som har kommit bland de kranka,
I sann tro med blygselfram
Till sin läkare, Guds Lam.
3.
Den, som ej försoning äger,
Men far efter helgelsen,
Den, hwars samwet' honom säger,
Att han älskar synden än,
Den, som medelst tron ej blifwit
Friad från all syndens makt,
Och till frid i hjertat bragt,
Honom är det än ej gifwit,
Att en salig menn'ska bli;
Nej, det brister deruti.
4.
Men, hur' lyckligt är ett hjerta,
Som lärt tro på Frälsaren,
Och will se'n i lusst och smärta,
Blifwa hos sin bäste wän.
Wore syndens får än flera,
Wore ock dess arma själ
Högst förderfwad, kan likwäl
JEsu blod den helt kurera;
Synda-ärren bli dock qwar,
För att böja en och hwar.
5.
Hwilken detta fått erfara
Honom är den saken klar,
Att han ock bör sinnad wara,
Såsom JEsus Christus war.
Hans förtjenst kan oss beskära
All sannskyldig helighet;
Ja, oss gif's den salighet,
Då i tron wi den begära,
Att wårt sinne redan här
Af hans sinne likhet bär.
