Wikisource:Fraktur
I äldre tider trycktes böcker ofta i fraktur (gotisk skrift). Sådan skrift var standard för nästan allt tryck på svenska långt in på 1800-talet, även om den allt eftersom blev mindre vanlig jämfört med antikva. Då Wikisource i stort sett endast innehåller texter som utgavs före 1940, kommer många texter vara tryckta i fraktur. Om man har tänkt sig att korrekturläsa en sådan text är det därför en fördel om man bekantar sig med frakturskriften.
Att förstå frakturRedigera
SpecielltRedigera
Långt s (ſ)Redigera
I fraktur finns det tre olika tecken för bokstaven »s»: stort »S», långt »s» (»ſ») och vanligt litet »s». Vanligt »s» används för det första i ordslut. Inne i ord används vanligt »s» i slutet av ett sammansättningsled, till exempel »Vis-» i »Visdom». Dubbel-s skrivs med ett vanligt »s» och ett långt »s», som i »gosſe». I alla andra fall används långt s, som i »ſiſt».
Långt s (»ſ») kan ofta vara svårt att skilja från bokstaven »f» i fraktur, men ett sätt att skilja dem åt kan vara att titta efter det horisontella strecket i »f» som saknas i långt s. På Wikisource väljer vi att återge långt s som vanligt »s».
I och JRedigera
Tecknet för stort »I» och »J» är detsamma. Man måste därför beroende på sammanhanget sluta sig till om man skall skriva »I» eller »J» (exempelvis »I» för pronomenet I). I yngre frakturtext (från ungefär 1730-talet och senare) kan man följa tumregeln att J följt av vokalljud blir J och J följt av konsonantljud blir I.
Svåra teckenRedigera
SpecialteckenRedigera
R-rotunda + c har hittills återgivits som [et]c, men man skulle även kunna tänka sig »&c», det vill säga et cetera. Se diskussionen! |
R + r-rotunda återgivs som »rr». Man kan till exempel se detta i ordet Herr. |
|
Det finns också andra specialtecken.
Se ävenRedigera
- Wikisource:Redigering och speciellt stycket Teckenuppsättning och typsnitt som tar upp skillnader mellan fraktur och schwabacher.
KällorRedigera
- Den här sidan är en översättning av motsvarande sida på norska Wikikilden, 6 januari 2010.