Wikisource:Projekt 1819 års psalmbok

Blir du ej af häpnad stum? 
Rummet, som af dig beträdes, 
Är det ej ett heligt rum? 
Ingen är dig mera nära 
Än den Gud, som skref sin lag,
Skrev sitt heliga behag 
I ditt hjerta och sin lära,
Och som sjelf dig döma skall: 
Syndare, i stoftet fall!

3. 
Slå dig för ditt bröst och bäfva: 
Du är röjd af Hämnarns blick. 
Du det vittnet ej skall jäfva, 
Som dig följde, var du gick.
Kan ock här din gerning döljas,
Brottsling, för en gäckad verld, 
Kan ock, skrymtare, din flärd 
Här i dygdens mantel höljas:
Inför Gud är mörkret klart
Och det dolda uppenbart.

4. 
Men du nödens barn, som klagar 
Eller tyst din plåga bär, 
Haf den tröst i mulna dagar, 
Att din hjelp ej fjärran är.
Sanningsvän, som omilt dömes, 
Otack får och smälek tål, 
Menskovän, som utan prål 
Gör det goda och förglömmes, 
Tänk på den, som allting ser,
Makten har och lönen ger.

5. 
Höga tanke, ljuf att tenka: 
{{sp|Öfverallt bor Herren Gud,}} 
Icke blott der stjernor blenka 
Och der åskan bär hans bud.
Han i mörkret mig betäcker. 
Gläder mig i dagens ljus, 
Svalkar mig i vindens sus 
Och i källan vederqvecker. 
Jag i allt, som är och sker,
{{sp|Honom}} hör och honom ser.

6. 
Gud, jag lefver och jag röres 
Blott i dig och genom dig. 
Af din fadershand jag föres 
Öfver tidens dunkla stig; 
Under ditt beskärm jag vilar 
Uti själva grafvens famn, 
Tills du ropar mig vid namn
Och jag vaknar glad och ilar, 
Fader, att evinnerlig
Skåda och lofsjunga dig.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).


<i>5. Sannfärdighet.</i>

<big>'''13.'''</big>

Dig, o Gud! en evig dag, 
Dig en evig klarhet höljer; 
Evig sanning är den lag 
Du i nåd och vishet följer.
Känslan af din sannings makt 
Du i detta hjerta lagt.

2. 
Sanning, Herre, i ditt hot 
Öfver mig förfärlig ljungar, 
Då jag bryter dig emot 
Och med synder mig betungar: 
Tränge denna varningsröst 
Djupt uti mitt kalla bröst!

3. 
Sanning från ditt hjerta går, 
Då som Fader fram du träder,
Kallar mig från villans spår
Och med löften hjertat gläder: 
Tränge denna milda röst 
Djupt uti mitt väckta bröst!

4. 
Sanning, Gud, den lära är, 
Som af dig förkunnad blifver 
Och sitt eget vittne bär 
I den kraft, hon hjertat gifver: 
Ware denna kraft mitt stöd 
Till att göra det du bjöd!

5. 
Sanning, Herre, är den pligt, 
Du mitt hjerta föreskrifver; 
Gif, att denna fordrans vikt 
Dyr och outplånlig blifver, 
Dyr för mitt och andras väl,
Outplånlig ur min själ!

6. 
Minsta tanke och begär, 
Som ifrån din sanning viker, 
Idel synd och villa är, 
Som förtjusar men besviker. 
Hjertats lugn på lifvets stig 
Är att tro och lyda dig.

7. 
Förr skall himmel, haf och jord 
Till sitt forna intet falla 
Än du, Gud, ett enda ord, 
Det du talat, återkalla.
Oföränderlig och sann 
Dig du ej förneka kan.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).


<i>6. Godhet och barmhertighet.</i>

<big>'''14.'''</big>

Fader, under detta namn 
Nalkas jag med hopp och gjuter
Mina suckar i din famn. 
Viss att du mig ej förskjuter.
Du en faders hjerta bär
För ditt barn, som hjelp begär.

2. 
Då du mig från villans stig 
Kallar och till bättring väcker, 
Då jag ångerfull till dig, 
Herre, mina händer sträcker, 
Du en faders hjerta bär 
För ditt barn, som hjelp begär.

3. 
Då du gläder med din röst 
Hjertat, som i oro sväfvar, 
Då du styrker detta bröst, 
Som sin vanmakt ser och bäfvar,
Du en faders hjerta bär
För ditt barn, som hjelp begär.

4. 
Då din kärleks ömma vård 
Jag i nödens timma röner, 
Äfven då du synes hård 
Och mig vägrar mina böner, 
Du en faders hjerta bär 
För ditt barn, som hjelp begär.

5. 
Fader, må ditt hjertelag 
Dig ett tacksamt bröst bereda. 
Må din kärlek dag från dag 
Mig till dygd och vishet leda, 
Att jag dig i hjertat bär 
Och som barn din hjelp begär.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).


<big>'''15.'''</big>

Allt det goda, som mig fägnar, 
Allt, o Fader! du mig ger. 
Dig mitt rörda bröst tillägnar
Äran för all nåd mig sker.
Mig du ur mitt intet bragt:
Mig din vishet, nåd och makt 
Tillmätt detta lifvets dagar; 
Mig du skyddar och ledsagar.

2. 
Öfver mig din kärlek gjuter 
Sötman af min glädjedag. 
Blott af dig mitt hjerta njuter 
Lifvets sällhet och behag. 
Under mina pröfningsår 
Blott af dig jag styrka får: 
Segerns glädje, då jag strider, 
Och förtröstan, då jag lider.

3. 
Du från mig den fara vänder, 
Som mitt öga icke ser. 
Mig du öppnar dina händer, 
Förrän dig om hjelp jag ber. 

Du med hälsans kraft och fröjd
Gör mig lycklig och förnöjd. 
Du min framtidsbörda lättar 
Med det hopp, som mig upprättar.

4. 
Din försyn min nödtorft skickar 
Dag från dag ur ditt förråd.
Morgonrodnans nya blickar 
Båda mig förnyad nåd. 
Tidens skiften, ljusets lopp,
Skörden, mina mödors hopp,
Lugnet, som min bädd omgifver: 
Allt af dig förordnat blifver.

5. 
Så du vill min börda lätta, 
Fader, skapare och vän. 
Och hvad fordrar du för detta 
Af ditt svaga barn igen? 
Blott att, af din godhet rörd, 
Af din vishet ledd och förd, 
Jag på dygdens vägar träder
Och min tryckta like gläder.

6. 
Tacksamt skall mitt hjerta brinna, 
Tacksamt helga dig sin röst.
Nödens suckar skola finna 
Tillflykt uti detta bröst.
Dig jag evigt dyrka skall.
Gif, att för din fotapall
Sig mitt hjerta rätt ödmjukar 
Och din godhet ej missbrukar.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).


Dav. 103.

<big>'''16.'''</big> 

Min själ skall lofva Herran, 
Min tunga prisa skall hans namn: 
Han är från oss ej fjärran, 
Han räcker oss sin hulda famn. 
Han hörer våra böner 
Och helar all vår brist, 
Oss med sin nåd bekröner 
Och frälsar oss förvisst. 
Wår ungdomstid han mättar
Med glädje utan tal 
Och åldrens börda lättar 
Och hjelper oss i dödsens qval.

2. 
Han mildrik oss förkunnar 
Sin helga lag, sin vilja god, 
Och till allt godt förunnar, 
Af blotta nåd, oss kraft och mod. 
Den sig till honom vänder, 
Han möter evigt huld. 
Han då på sina händer 
Oss tecknar, ej vår skuld; 
Sin nåd så högt befäster 
Som himlen och, så vitt 
Som öster är från väster, 
Wårt hjerta gör från synder fritt.

3. 
Som sig en far förbarmar 
Och barnens fel förgäter snart, 
Så Gud i kärleksarmar 
Oss sluter in med fadersart. 
Han vet vårt svaga väsen: 
Af stoftet är det gjort. 
Wi blomstra såsom gräsen 
Och vissna lika fort. 
En flägt, som liljan hinner,
Avkläder all dess prakt; 
Så menniskan försvinner —
Ej hjelper konst, ej båtar makt.

4. 
Men Herrens nåd allena 
Ovansklig är i evighet. 
Om blott vi honom tjena.
Uti sann tro och helighet. 
Hans thron står fast i höjden,
Högt öfver jordens grus.
I englar som er fröjden
Uti hans klarhet ljus,
I hjeltar, I som ljungen
Att föra ut hans bud,
I menskor, alla sjungen,
Lovsjungen Herren, eder Gud!

<i>J. Gramann</i> [<i>Poliander</i>] (1487—1541).
Svensk öfvers. (1500-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).


<big>'''C. Guds enhet och treenighet.'''</big>

<big>'''17.'''</big>

Wi tro på en allsmäktig Gud, 
Af hvars Ande genom Ordet
Allt skapadt är och på hvars bud 
Allt är godt och härligt vordet. 
Oss en Fader vill han vara, 
Och utaf sin goda vilja 
Skall han alltid oss bevara, 
Aldrig oss ifrån sig skilja. 
På allt hans öga gifver akt,
Och ingen står emot hans makt.

2. 
Wi tro också på Jesus Christ, 
Faderns Son, vår Herre kära. 
Af evighet han är förvisst
Jämlik Gud i makt och ära.
Genom Andans kraft allena 
Honom rena jungfrun födde; 
Han att oss med Gud förena 
Bland oss lefde, led och dödde.
För oss han döden öfvervann 
Och sitter på Guds högra hand.

3. 
Wi tro ock på den Helge And', 
Som oss i en helig Kyrka 
Förena vill med fridens band 
Och med nådens gåvor styrka. 
Synden varder här borttagen, 
Stillad all vår själavånda, 
Och uppå den sista dagen 
Wi förvänta att uppstånda. 
Ett evigt lif skall blifva då 
Den lön, som tro och kärlek få.
Amen.

<i>M. Luther</i> (1483—1546).
<i>O. Petri</i> (1493—1552).


<big>'''18.'''</big>

Jag tror uppå den Gud, som med sitt ord befallt 
Naturens prakt och tingens skara 
Och varelser och verldar {{sp|vara}}
Och styr och uppehåller allt. 
O, kraft och vishet utan like! 
Oändlige, du göms för tankens skumma syn, 
Men hjertat vördar din försyn, 
Så vidsträckt som ditt allmaktsrike.

2.
Jag tror på Medlaren, som rördes af vår nöd 
Att himlens frid till jorden bära 
Och gaf oss ljuset med sin lära 
Och gaf oss lifvet med sin död.
O, nåd och kärlek utan like! 
Förbarmare, du ser till en förvillad hop 

Och låter upp för ångrens rop
Ditt hjerta och ditt nåderike.

3. 
Jag på den Ande tror, som går af Herren ut 
Och bär till himlen jordens böner 
Och bättringen med framgång kröner 
Och pröfningen med saligt slut. 
O, ljus och sällhet utan like!
Hugsvalare, du ger vårt svaga hjerta stöd, 
Och öfver brist och qval och död 
Du öppnar härlighetens rike.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).


<big>'''19.'''</big> 

O ändlige, i ljusets strålar 
För dödlighetens blickar skymd!
Ditt väsens härlighet sig målar 
Kring himlens hvalf, kring jordens rymd. 
Upp till din höjd ej tanken hinner, 
Ner till ditt djup ej tanken når; 
Men hjertat i ditt verk dig finner 
Och dyrkar dig i dina spår.

2. 
Från jordens stoft till himlars himlar, 
Allt hvad som varelse har fått, 
Allt hvad i vida rymden vimlar, 
Allt är ditt verk, och allt är godt. 
I allt din makt sig uppenbarar, 
I allt din vishet strålar klar, 
I allt du mild och god förklarar, 
Att du är alla väsens far.

3. 
I oskuld prydd, ur dina händer 
Gick menskan säll, din tankes bild;
Men snart hon sig till brottet vänder 
Och blir från paradiset skild; 
Och lustans yrsel föder nöden,
I hjertat hämndens gissel slår; 
Förbannelsen i följd med döden 
Går tätt i fallna slägtets spår.

4. 
Ack, hvad försoning kan jag gifva, 
Hvad offer för min syndaskuld? 
Blod? Tårar? Kan jag friköpt blifva 
Med lösen af allt jordens guld? 
Förgäfves! Nej, det dyra Ordet 
Blott är i Skaparns hjerta fött;
O hemlighet! och det är vordet 
I tiden uppenbart i kött.

5. 
Oändlige, i ändligheten 
Du senker dig försonande; 
O höjd, o djup! Och menskligheten 
Får uti dig en like se. 
Som går för syndare att blöda
Och, skuldfri sjelf, vår börda bär 
Och låter sig på korset döda 
Och säger: {{sp|Allt fullkomnadt är.}}

6. 
Hos Gud då inga hinder mera 
För menskans frälsning, ljus och frid!
Men i mitt eget bröst dess flera, 
Dem jag med tårar kännes vid. 
Ack, född i synd och på dess bana 
Så irrande i öfverdåd, 
Hur kan jag bryta köttets vana, 
Hur vinna del i himlens nåd?

7. 
Blott vanmakt är all min förmåga, 
Men evigt Herrens råd består. 
Hans Ande, helighetens låga, 
Af gudomsskötet evigt går. 
Ej blott uti naturens under,
Ej blott i återlösningens,
I nådens verk ock alla stunder 
Hans kärlek strålar utan gräns.

8. 
Ja, han, den evigt gode Andan, 
Sjelf kallar mig från villans spår 
Och sönderbryter syndabanden
Och läker mina samvetssår. 
Han mig förnyar och bereder 
Sig sjelf en boning i min själ 
Och mig på lifvets bana leder 
Till frid och fröjd och evigt väl.

9. 
Så, Evige, den nåd du skrivit 
Som Fader uti skapelsen, 
Utaf din Son förnyad blifvit. 
Och Andan sjelf bekräftar den. 
En i ditt väsen, du förklarar
I dina verk dig {{sp|trefalt}} stor; 
Och {{sp|helig, helig, helig}} svarar 
På jordens lof din englakor.

<i>J. Åström</i> (1767—1844).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).


<big>'''20.'''</big>

O Evige, o Gud! till dig 
Ditt folk sin lofsång höjer. 
Af nådens ljus det fröjdar sig
Och för din thron sig böjer. 
Du som med vishet, nåd och makt 
Den verld, du sjelf ur intet bragt,
Beskyddar och regerar.

2. 
O Fader, dig, som evig är, 
Som evigt var och blifver, 
Ditt folk, som detta offer bär, 
Sin enda dyrkan gifver. 
Dig jord och himmel prisa skall, 
Som upprest verlden ur dess fall 
Och väg till frälsning banat.

3. 
O Jesu, du som menskors nöd 
Och synder velat bära! 
Den verld, du frälst med blod och död,
Du leder med din lära.
Ditt folk, som frid och sällhet får, 
Med seger krönt ur striden går 
Ditt lof att evigt sjunga.

4. 
O Evige, i ditt förbund 
Din Ande oss ledsage. 
I glädjens dag, i nödens stund 
Wår dyrkan dig behage. 
Välsigna oss med nåd och tröst, 
Och varde frid i alla bröst 
Och syndens välde krossat.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).

<big>'''21.'''</big>

O Fader vår, barmhertig, god, 
Som oss till dig vill kalla 
Och stenka oss med Christi blod,
Som rena kan oss alla!
Låt komma, Gud, till oss ditt ord, 
Det heliga och klara; 
Låt det i mörkret på vår jord 
En ledare oss vara, 
Att vi ej vilse fara.

2. 
Men alla ropa vi till dig, 
Ej annat är till råde;
Ty ingen tar ditt ord till sig, 
Om han ej får din nåde. 
O helge Fader, tänk därpå. 
Att djävulen vill blanda 
Sitt ogräs i din säd och så 
Oss komma sig till handa; 
Ty sänd till oss din Anda!

3. 
O Gud och menska, Jesu Christ, 
Som synden på dig lade! 
Du känner bäst vår stora brist, 
Ty du ock mandom hade. 
O Jesu Christ, vår broder kär,
Ditt löfte vi påkalla:
Hugsvalaren låt komma när,
Som sanning lär oss alla,
Att vi från dig ej falla.

4. 
O du, Guds Helge Ande, kom, 
Slit sönder satans snara! 
Det ord, vi fått af Herranom, 
Uti vår själ bevara, 
På det envar må heliggjord 
Lovsjunga Gud med gamman, 
Och Jesu Christi dyra ord 
Oss leda allesamman 
Till himlens glädje! 
Amen.

<i>O. Petri</i> (1493—1652).

<big>'''22.'''</big>

Gud trefaldig, statt oss bi 
Och låt oss ej fördärvas! 
Gör vår själ från synden fri, 
Låt himlen af oss ärvas. 
Styrke oss din kraft, att vi 
Det onda öfvervinne 
Och så med kristligt sinne 
Det sälla målet hinne. 
Hjelp, att dig vi älska må 
Och såsom oss vår nästa; 
Wår tro, vårt hopp befästa; 
Gud, hjelp oss till det bästa.
Amen, amen, ske alltså!
Halleluja! Halleluja!

Från medeltiden.
<i>M. Luther</i> (1483—1546).
Svensk öfvers. (1500-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1889).

<big>'''23.'''</big>

O Herre Gud, oändelig, 
Gif oss nåd till att prisa dig 
Och sätta all vår tro därtill,
Att du är evigt god och mild. :,:

2. 
O Jesu Christ, som mandom tog, 
Hjelp oss att komma städs ihåg 
Din bittra död, ditt rena ord,
I dem vår själ blir saliggjord. :,:

3. 
O Helge And', gif oss din nåd 
Att alltid följa dina råd. 
Ledsage, hägne oss din hand, 
Gud Fader, Son och Helge And'! :,:

Svensk psalm (1500-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1889).

<big>'''24.'''</big>

 Allena Gud i himmelrik 
Må lof och pris tillhöra 
För all den nåd, han kärleksrik
Med oss har velat göra!
Han jorden skänkt stor fröjd och frid. 
Ack, menskan må väl glädjas vid
Guds evigt goda vilja.

2. 
Wi prisa, vi tillbedja dig. 
Ditt namn städs vare lofvat, 

O Fader, du som nådelig 
Oss med allt godt begåfvat. 
Allting du hafver i ditt våld. 
Och dig är ej en suck fördold. 
Väl den dig rättsligt fruktar!

3. 
O Jesu Christ, Guds ende Son, 
Som såg vår själafara 
Och att oss frälsa därifrån 
Dig sjelf ej ville spara! 
Du med din kärlek och din död
Förlöser oss af syndens nöd,
När vi på dig förtrösta.

4. 
Du är allen vår Frälserman, 
Som himlen oss upplåter; 
Du är Guds rena Lamb, som kan 
Oss nåd förvärfva åter. 
Du är allen vår salighet. 
Du är för tid och evighet 
Wårt hopp, o Jesu Christe!

5. 
O Helge And', gör själen from. 
Förnöjd och oförfärad! 
Gör hjertat till en helgedom, 
Der Gud i allt blir ärad. 
Gif stöd, gif tröst i all vår brist.
Hjelp, att vi tro på Jesus Christ 
Båd' nu och alltid. Amen. 

Tysk ps. från 1525
Svensk öfvers. 1567.
J. O. Wallin (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="25. O Skapare, o gode Gud.">

<big>'''25.'''</big>

O Skapare, o gode Gud, 
O Fader, nådens källa! 
Förlåt hvad gjort är mot din' bud,
Låt Jesu förbön gälla. 
Ej handla med oss efter rätt,
Fastmera uppå faderssätt;
Och som ditt barn må var och en, 
Från synden ren,
Dig framgent tjena utan men.

2. 
Förbarma dig, o Jesu Christ! 
Och värdes oss benåda! 
Du är den starke hjelte visst, 
Som hindra kan all våda. 
Så fräls ditt folk utaf dess nöd, 
Du som med lära, lif och död
Oss löst af evigt qval och ve! 
Din nåd bete. 
Att intet ondt hos oss må ske!

3. 
Välsigna oss, o Helge And', 
Låt oss din nåd ej mista! 
Låt kärlekens och fridens band 
Ej i ditt samfund brista! 
O Gud, af tröst och glädje rik, 
I nöden du ej från oss vik!
Wår själ gör ren och väl förnöjd, 
Gif evig fröjd 
För Jesu skull i himmels höjd.

<i>H. Wepse</i> (1500-talet).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="26. Wi på jorden lefva här.">

<big>'''26.'''</big>

Wi på jorden lefva här 
Under döden fångna. 
Hvem få vi, som hjelpen är 
Att ej bli förgångna? 
O Fader, dig allena. 
Dock må vi sörja bitterlig'. 
Att vi så förgätit dig. 
Helige Herre Gud !
Helige, starke Gud!
Helige, barmhertige Frälsare!
Du evige Gud, 
Låt oss icke falla 
I den bittra dödsens nöd: 
Var oss barmhertig!


2. 
Wi för syndaskulden svår 
Måste straffet bida.
Ho är den, som för oss går
Och vill döden lida? 
O Jesu, du allena. 
Du hafver lidit hårdan död 
Till att frälsa oss ur nöd. 
Helige Herre Gud! 
Helige, starke Gud!
Helige, barmhertige Frälsare! 
Du evige Gud, 
Låt oss ej förkastas 
Från din nåd till afgrundsglöd; 
Var oss barmhertig!

3. 
Wi ej lefva, som oss bör, 
Städs i synd vi falla.
Ho är den oss starka gör
Emot synder alla? 
Guds Ande, du allena. 
Blott i din kraft vi komma fort:
Ditt är allt, som väl är gjort. 
Helige Herre Gud! 
Helige, starke Gud!
Helige, barmhertige Frälsare!
Du evige Gud, 
Låt oss ej förtappas 
Utan hopp i evig död; 
Var oss barmhertig!

V. 1 från medeltiden.
<i>M. Luther</i> (1483—1540).
<i>O. Petri</i> (1493—1552).
</chapter>

<chapter name="II. Skapelsen och försynen. A. I allmänhet.">

<big>'''II. SKAPELSEN OCH FÖRSYNEN.
A. I allmänhet.'''</big>
</chapter>

<chapter name="27. Gud, jag i stoftet böjer mig ">
<big>'''27.'''</big>

Gud, jag i stoftet böjer mig 
Och prisar, store Herre, dig,
Som allt har skapt och skickar. 
När allt i intets mörker låg, 
Du djupets rymder genomsåg; 
Och hvart ditt öga blickar, 
Blir ljus och rörelse och lif;
Och när din allmakt ropar: 
{{sp|Blif!}} 
Ur djupet verldar ljunga 
Att, Gud, din ära sjunga.

2. 
Hur stråla för min häpna syn 
De ljusa undren ofvan skyn 
På hvalfvet af ditt tempel! 
Här träder solen härlig opp 
Och gjuter dagen i sitt lopp
Och bär din äras stämpel;
Här månens milda anlet' ler. 
Och tusen stjernor skåda ner 
Likt blickar af ditt öga 
Till mig ifrån det höga.

3. 
Jag ser i oförvillat lopp 
Här verldar senkas, der gå opp 
Och Skaparns vishet prisar. 
Mitt öga sänks mot jordens bryn,
Och samma vishet för min syn 
I tusen skick sig visar. 
Den röjer sig i minsta stoft, 
I gräsets brodd,
i blommans doft, 
I matkens gång i gruset, 
I örnens flykt mot ljuset.

4. 
Allt hvad till varelse är väckt 
Upplifvas af din andes flägt, 
Och allt din vårdnad njuter. 
Från stoftets grand till Cherubim,
Från smärsta frö till Serafim, 

I allt din kraft sig gjuter. 
Till allt, o verldars Gud och Far, 
Din kärlek, som sig ren och klar 
I tusen färger bryter, 
Ned från ditt hjerta flyter.

5. 
O Gud, din vishet, nåd och makt 
I allt hvad du ur intet bragt 
Sig härlig uppenbarar; 
Men i mitt samvet', store Gud, 
Der du har skrivit dina bud,
Du helig dig förklarar. 
I friden, skänkt åt hjertats dygd, 
I lastens skräck och brottets blygd 
Du domen redan fäller 
Och rättvist vedergäller.

6. 
Du är, o Gud! allena värd 
Att taga dyrkans helga gärd 
Af varelsernas skara. 
I dig allt lefver, röres, är, 
Och på din starka hand du bär
De ting, du bjudit vara.
Ty skall min stämma höja sig 
Bland de otaligas, som dig 
Med rörd och helig tunga 
Sitt {{sp|halleluja}} sjunga.

<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="28. Dig skall min själ sitt offer bära">
<big>'''28.'''</big> 

Dig skall min själ sitt offer bära,
O Fader, Skapare och Gud! 
Dig vill jag med mitt hjerta ära 
Och dig med mina läppars ljud,
Med vördnad tenka på din nåd, 
Din makt, ditt underfulla råd.

2. 
Du lif och varelse har gifvit 
Åt allt i himmel och på jord; 
Ditt stora, milda namn du skrivit 
Så i naturen som ditt ord. 
I allt du dig förklarat har,
O Skapare och Gud och Far!

3. 
Du stadgat ordningen för tingen, 
Du satt en gräns för pröfningen, 
Men för vårt hopp, vår sällhet ingen; 
Ty du, o Gud! är kärleken. 
Du allt på fadershänder bär 
Och bönhör hvarje fromt begär.

4. 
Ej mörker mer mitt hjerta hindrar 
Att se och vörda dina fjät: 
Var stjerna, som på fästet tindrar,
Är vittne om ditt majestät, 
Och minsta lilja på min stig 
Är, Gud, ett tröstfullt ord från dig.

5. 
Derför, o Fader i det höga, 
Jag i din hand mitt väl förtror. 
Jag vet ditt hulda fadersöga 
Ser ock den matk i stoftet bor.
På glädjens eller sorgens stig 
Du leder mig dock sist till dig.

6. 
O Herre, dig jag vill åkalla, 
När aftonstjernan framgår skön; 
När morgondaggens pärlor falla,
Till dig jag höja skall min bön 
Och aldrig glömma dina bud, 
O Fader, Skapare och Gud!

<i>A. A. Afzelius</i> (1785—1871).
</chapter>


<chapter name="29. Lofva Herren Gud, min själ! (Dav.146)">

Dav. 146.

<big>'''29.'''</big> 

Lofva Herren Gud, min själ! 
Hvad han gör, är rätt och väl. 
Lofva honom allan tid, 
Ty han nådig är och blid.

2. 
Trösta ej på någon man, 
Huru hög han vara kan, 
Ty han hjelpa ej förmår,
När du mest i nöden står.

3. 
Menniskan är förelagt, 
Som Gud sjelf oss hafver sagt, 
Dö och åter bli till jord, 
Därav menniskan är gjord.

4. 
Si! hvad blir då hennes makt, 
Hennes anslag, hennes prakt? 
Allt förlorat blir och dött, 
Allt förvandlat och förött.

5. 
Evigt salig är den man, 
Som på Gud förtrösta kan; 
Den hos honom söker råd, 
Säker är att finna nåd.

6. 
Gud är den, som med ett ord 
Skapat himmel, haf och jord; 
Men af allt, som jorden bär, 
Mänskan honom kärast är.

7. 
Den som hungrar gör han mätt, 
Skaffar den förtryckte rätt, 
Löser den som fången är 
Och den blinde syn beskär.

8. 
Han upprättar mer och mer 
Den som ligger slagen ner, 
Älskar den som lefver from, 
Spar den onde till sin dom.

9. 
Herren ser till enkors nöd, 
Ger de faderlösa bröd;
Främlingar han nåd beter,
Slår de ondas anslag ner.

10. 
Zions Gud, är hög och stor: 
Salig den på honom tror! 
Lofva Herren, gammal, ung,
Gladlig {{sp|halleluja}} sjung!

<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
</chapter>

<chapter name="30. Store Gud, som tusen verldar">

<big>'''30.'''</big> 

Store Gud, som tusen verldar 
Ur sitt intet bragt och styr,
Sträng mot den som sig förhärdar, 
Mild mot den som till dig flyr!
Hör ett stoft, som tanken höjer
Till din gudoms majestät,
Till den vishet, som sig röjer 
Öfverallt i dina fjät!

2. 
Du den verld, hvars lopp du vänder, 
Med ett ord i dagen bragt. 
Hvart jag ögats blickar sänder,
Strålar idel nåd och makt.
Ljusets fart den klarhet sprider. 
Som din glädjes avbild är. 
Hjertat, som af mörkret lider. 
Gläds, att du ock finnes der.

3. 
Till din thron lycksalig träder 
Högste engeln öfver skyn. 
Din försorg och godhet gläder 
Masken under jordens bryn. 
Trädet, som af bördan sviktar, 
Bär din rikdom på sin stam:
Nåden, som naturen riktar, 
Utur blomman doftar fram.

4. 
Himlens hvalf och jordens yta
Du med ljus och fägring prytt. 
Du, då strålar mörkret bryta, 
Dukar oss ditt bord på nytt. 
Du vår stig med ögat följer,
Med din hand du styr vårt lopp. 
Töcknet, som vår framtid höljer,
Skingras af förnyat hopp.

5. 
Du till lycklig utgång leder 
Dårens oförvägna råd. 
Du med långmod dig bereder 
Wäg att göra dubbel nåd. 
Du den tryckta dygdens tårar 
Ser och deras antal vet; 
Dock den hand, som henne sårar,
Njuta får din skonsamhet.

6. 
Men tvärtom du ofta bryter 
Åt din vän ett sparsamt bröd; 
Den förföljdes öga flyter, 
Oskuld trampas i sin nöd. 
{{sp|"Kan en verld, der sådant händer, 
Styras af en rättvis Gud?"}}
Menska, frågar du och sänder 
Upp till skyn ditt klagoljud.

7. 
Lär; o svage, att tillbedja 
Tyst och tålig Herrens råd! 
Han som håller tingens kedja 
Ser till hvarje länk i nåd. 
Glädjens himlafrukter knoppas 
I ett bröst, der dygden bor:
Christen, fyll ditt kall och hoppas! 
Salig den som löftet tror!

<i>S. Ödmann</i> (1750-1829).
</chapter>

<chapter name="31. Du, Herre, i din hägnad tar">

<big>'''31.'''</big> 

Du, Herre, i din hägnad tar 
Allt hvad som lif och anda har,
Och allas ögon vända sig
Med bön och stilla hopp till dig, 
Till dig, som allas Fader är 
Och åt envar sin del beskär.

2. 
Du på din hand dem tecknat grant, 
Och ingen är dig obekant. 
Och när du låter upp din hand,
Då flöda öfver haf och land
Välsignelser af alla slag, 
Och allting mättas med behag.

3. 
På mig i nåd du äfven tänkt 
Och min beskärda del mig skänkt. 
I dag och alla mina dar 
Du gaf mig föda och försvar. 
Ej är en far så faderlig 
Mot något barn som du mot mig.

4. 
Jag är ock viss, o Gud! att du 
Skall sörja för mitt väl ännu 
Och höra hvad min själ begär. 
Ack, gif mig då hvad nyttigt är,
Ej fattigdom, ej öfverflöd,
Men sinnesfrid och dagligt bröd.

5. 
Ej fågeln plöjer jordens land, 
Likväl han mättas af din hand. 
Du kläder liljan i dess skrud,
Dock känner hon dig ej, o Gud! 
O, skulle du till mig ej se, 
Som af din nåd är mer än de?

6. 
Ja, mig du större nåd betett, 



Min kropp mer underbart beredt, 
Mig gifvit en odödlig själ, 
Mig danat för ett evigt väl.
Ty lär mig bruka verlden så, 
Att himlen jag ej mista må.

7. 
Dig vill jag älska öfver allt 
Och lefva, som du mig befallt, 
Arbetsam, måttlig, from och nöjd, 
Och fylla upp mitt kall med fröjd.
Då vet jag, att i lif och död 
Du är min hjelp, mitt hopp och stöd.

<i>B. Münter</i> (1735—1793).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="32. Dig, Herre Gud, är ingen lik">
<big>'''32.'''</big>

Dig, Herre Gud, är ingen lik 
I himlen och på jorden. 
Så härlig, hög och nåderik
Är ingen konung vorden.
Stor är du, och ditt namn är stort, 
Och stora ting med oss du gjort, 
O alla herrars Herre!

2. 
Du, ensam helig, god och vis, 
Allt till det bästa skickar. 
Fast ofta glömd af menskors pris 
Och dold för deras blickar,
Likväl du gifver dem allt godt, 
Och alla sin beskärda lott 
Af dig, o Gud! bekomma.

3. 
Om nöd och sorg du stundom bjöd 
Att våra hjertan trycka, 
Så låg i denna sorg och nöd 
Ett frö till högre lycka; 
Ty lika huld och faderlig 
Du i din tuktan visar dig 
Som i din nådes gåvor.

4. 
När jordens folk i yrans tid 
Blott våldets budord lydde 
Och under tusen viljors strid 
All rätt och sanning flydde, 
Du våldet bröt och yran tvang
Och sällhet, ordning, sammanhang 
Ånyo prydde jorden.

5. 
Väl oss, o allmakts Gud, att du 
Din spira evigt förer! 
Du ser till dina barn ännu 
Och deras suckan hörer. 
Du som i himlars himlar bor 
Dock lika nådig, vis och stor 
Ännu besöker jorden.

6. 
Jag för min lott ej sörjer då 
Och vill ditt råd ej klandra. 
Därom jag sörje, att jag må 
Uti din fruktan vandra. 
Ej jag men du mitt bästa vet,
Och du har tid och evighet 
Uti din hand, o Fader!

Tysk förf. (1700-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name=" 33. Jag lyfter mina händer (Dav.121)">

Dav. 121.

<big>'''33.'''</big>

Jag lyfter mina händer 
Upp till Guds berg och hus, 
Från dem han hjelpen sänder
Och skickar ut sitt ljus.
Mig Herren hjelp bejakar.
Som jord och himmel gjort; 
Min bön han ej försakar 
Men skyddar mig alltfort.


2. 
Han låter mina fötter
Ej slinta, ty han är 
En väktare ej trötter 
Och blir mig alltid när. 
Han nådigt mig bevarar 
Och skyddar mig från fall, 
Mig dag och nätt försvarar, 
Välsignar ock mitt kall.

3. 
Allt ondt han från mig vänder 
Och frälsar mina själ. 
Ehvad som helst mig händer, 
Så slutas det dock väl. 
Min utgång han bevarar, 
Min ingång likaså:
Sin nåd Gud aldrig sparar
För dem med honom stå.

<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
</chapter>

<chapter name="B. De förnämsta skapade varelserna. 1. Englarna.">
<big>'''B. De förnämsta skapade varelserna.'''</big>

<i>1. Englarna.</i>
</chapter>

<chapter name="34. Förrän menskostämmor hördes">
<big>'''34.'''</big>

Förrän menskostämmor hördes, 
Och förrän menskohjertan rördes 
Af Herrens salighet och nåd,
Tusen sinom tusen stodo
Kring gudathronen och tillbådo 
Den Outgrundeliges råd. 
På helga harpors ljud 
De buro fram till Gud
Sin förtjusning 
Och, skylande 
Sitt anlete,
Knäböjde för sin Skapare.

2. 
{{sp|Helig! Helig! Helig!}} ljuder 
Omkring den thron, der Herren bjuder,
Hans englakör i evighet.
Honom de sitt offer bära,
Ty honom endast tillhör ära 
Och rike, makt och härlighet. 
De tjena Herren Gud 
Och akta på hans bud. 
Deras prydning 
Är helighet 
Och hörsamhet 
Och oskuld och fullkomlighet.

3. 
Öfver haf och land de fara. 
Som vinden och som blixten snara, 


#################### Klart! #############


Jag min seger hämta skall.

<big>'''39.'''</big> 

Hvad Herren äskar, hvad är rätt,
Förkunnat är från ätt till ätt; 
O menska, det besinna! 
Då till hans bild du skapad blef, 
Sin lag han i ditt hjerta skref 
Att dig din pligt påminna. 
Än höjer sig uti ditt bröst 
Af Herrens helighet en röst, 
Som öfver lustan ljuder 
Och dig det rätta bjuder.

2. 
Ett samvete dig Herren gaf; 
Ifrån dess råd vik aldrig af, 
Lyd vinken från det höga! 
Till hvarje handling, hvart begär, 
Till godt och ondt det vittne är
Som Herrens eget öga. 
På ljusets väg, på mörkrets stig, 
Märk, pröfvande det följer dig 
Och gillar och fördömer 
Hvad du för verlden gömmer.

3. 
Sök ej att tysta varnarns röst, 
Söv icke väktarn i ditt bröst; 
Ditt lugn blir idel våda, 
Likt det som öfver hafvets bryn
Försåtligt vilar att från skyn
Den vreda stormen båda.
Snart hämnden öfver dig du ser, 
Snart ljungar straffets vigge ner 
Och störtar i ditt hjerta, 
Ack ve, med afgrundssmärta!

4. 
Ty vet, här hålles Herrens dom: 
I nåd, om du är god och from, 
I vrede, om du bryter. 
Här pröfvas gerningarnas halt,
Här lönas allt, här straffas allt, 
Här fridens källa flyter, 
Här brusar vredens mörka flod, 
Här ropar Abels gjutna blod, 
Här hulpna likars böner 
Af Gud du hörda röner.

5. 
Ja, har du handlat rätt och godt, 
Då blifver lugn ditt hjertas lott. 
Det utslag Herren fäller, 
Till frid uti ditt eget bröst
Långt mer än verldens bifallsröst 
Och ryktets lovord gäller. 
Då har du tröst i sorg och nöd, 
Då har du nog i lif och död,
En försmak af den fröjden, 
Som Gud beredt i höjden.

6. 
O Jesu, tag med nåd emot 
Min suckan, lagd vid korsets fot: 
Mitt samvete du rena! 
Läk syndasåren med ditt blod, 
Bjud qvalda hjertat fatta mod 
Och mig med dig förena, 
Att jag i samvetet en vän
Och i den högste domaren 
En fader blott må skåda, 
Som vill sitt barn benåda.

<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="40. Menska, i ditt hjerta står">
<big>'''40.'''</big>

Menska, i ditt hjerta står
Herrens budord skrifvet. 
Håll det heligt — därav går
Visheten och lifvet!
Känslans röst 
I ditt bröst 
Högt din pligt predikar 
Emot Gud och likar.

2. 
Du må, trygg för menskodom, 
Mörksens anslag nära 
Och, med själ på dygder tom, 
Dygdens mantel bära; 
Denna röst I ditt bröst 
Tiger dock ej stilla, 
Då du handlat illa.

3. 
Hvadan kommer detta ljud, 
Som jag ville qväfva? 
Hvadan utgår detta bud, 
Som ej står att jäfva?
Denna röst I mitt bröst,
Som jag ej kan hämma,
Är Guds egen stämma.

4. 
O du Helige, för dig 
Var vill jag mig dölja?
Inga högar skyla mig,
Inga djup mig hölja.
Denna röst I mitt bröst 
Ingen ro mig lemnar: 
Allt du ser och hämnar.

5. 
O, jag finner ingen ro, 
Om det blod, som talar 

Nåd och frid åt bot och tro, 
Icke mig hugsvalar. 
Denna röst 
Gifver tröst 
Åt den fallne åter,
Som sig helgas låter.

6. 
Samvete, som skänktes mig 
Att Guds rätt bevaka 
Och till Gud från villans stig 
Manar mig tillbaka! 
Må mitt bröst 
Wid din röst 
Wakna upp och röras 
Och till bättring föras!

7. 
Väktare af himlens bud 
I ett jordiskt sinne,
Lär mig alltid hafva Gud
Och min pligt i minne!
Låt din röst 
I mitt bröst
Håg och gerning leda. 
Och min frid bereda.

8. 
Då kan jag, förnöjd och fri, 
Af mitt hjerta dömas, 
Göra rätt — och misskänd bli, 
Göra godt — och glömmas. 
Ty en röst 
I mitt bröst 
Detta utslag fäller: 
Herren vedergäller.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="41. För tidens korta qval och fröjd">
<big>'''41.'''</big> 

För tidens korta qval och fröjd
Jag är ej ämnad vorden,
Ej blott en matk till jorden böjd 
Och genast gömd i jorden. 
Till dig, o Gud! jag skådar opp, 
Till dig på tankens vingar 
Jag mig uppsvingar 
Och, full af saligt hopp, 
Dig känslans offer bringar.

2. 
För mig din vishet, nåd och makt 
Har uppenbarad blifvit. 
I blommans skrud, i stjernans prakt
För mig ditt namn du skrivit. 
En verld, af dig beredd och prydd, 
För mig med tusen munnar,
Gud, dig förkunnar; 
Som lif och fröjd och skydd
Åt alla väsen unnar.

3. 
Dock ställde du ej målet här, 
Hvartill mitt hjerta sträfvar. 
Mitt aldrig vilande begär 
Mot andra rymder sväfvar. 
En liten tid, vid jorden fäst, 
Min själ för himlen öfvas,
Uppfostras, pröfvas: 
Du känner medlen bäst, 
Som för mitt väl behöfvas.

4. 
Jag hafver till min ledning fått 
Ett samvete, som säger 
Hvad inför dig är rätt och godt, 
Hvad evigt värde äger. 
I helig lydnad för dess bud 
Jag söka vill mitt bästa 
Och from befästa 
Mitt hopp till dig, o Gud! 
Med kärlek till min nästa.

5. 
Så går jag stilla och förnöjd 
Mot obekanta dagar 
Och tror, att du i sorg och fröjd 
Till målet mig ledsagar. 
När jag min vallfart lyktat har,
Min själ i dina händer 
Jag glad uppsänder. 
Din Andes flägt hon var: 
Till dig hon återvänder.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="42. Höj, menska, höj ur gruset ">
<big>'''42.'''</big>

Höj, menska, höj ur gruset 
Din blick till himlen opp! 
Se strålande i ljuset 
Ditt värde och ditt hopp! 
Guds avbild i naturen, 
I skapelsen en länk 
Från englarna till djuren, 
Ditt höga mål betänk!

2. 
Hvad är din själ? En låga, 
Som från Guds kärleks sköt 
Med lefvande förmåga 
Sig ned i stoftet göt.
I Gud du lefver, röres, 
Och varelse du har; 
Till Gud din ande föres, 
När han från jorden far.

3. 
Upp, dig med kraft bemanna! 
Hvartill uti din själ 
Guds vink upp till det {{sp|sanna}},
Om du är villans träl? 
Upp,Herrens verk betrakta, 
Hans under känna lär, 
På himlens vilja akta 
Och sök din vishet der!

4. 
En evig lag naturen
I tvångets fjättrar slöt;
Du är till frihet buren.
Du högre kärlek njöt.
Ej må på spel du sätta 
Det värde himlen gaf: 
Välj, ack! men välj det {{sp|rätta}}
Och var ej lustans slav!

5. 
En röst ur hjertat talar; 
Det är Guds egen röst, 
Som dygdens vän hugsvalar 
Men nekar lasten tröst. 
Det {{sp|goda}}, Gud dig bjuder, 
Gör det — och lycklig var! 
Det onda, Gud förbjuder, 
Fly det — och frid du har!

6. 
Med känsla för det {{sp|sköna}} 
Dig himlen danat har: 
Sitt mästerverk att kröna 
Gud ingen gåfva spar. 
Njut — men med tacksamt sinne 
Och helgar de begär! 
Dig hvarje fröjd påminne, 
Att Gud ditt högsta är!

7. 
Det arv, dig himlen lemnat, 
Förspill ej brottsligt det! 
Den sällhet, Gud dig ämnat, 
Ej följer lastens fjät. 
Höj blicken öfver tiden 
Till evighetens ljus
Och vet: du finner friden
Blott i din Faders hus!

8. 
Af stoftet är du tagen, 
Till stoft skall du ock bli; 
Men anden upp i dagen 
Sig svingar säll och fri. 
I dödsens stund du födes 
Ånyo till ett lif,
Som icke mer förödes. 
Din krona värdig blif!

<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="Menniskans fall.">
Menniskans fall.
</chapter>

<chapter name="43. Jorden, full af Herrens ära">
<big>'''43.'''</big>

Jorden, full af Herrens ära, 
Skön i fägring, rik i prakt, 
Tolkar Skaparns nåd och makt;
Himlens rymder vittne bära 
Om den Gudens majestät, 
Som strött ljus i sina fjät.

2. 
Mänskan fram i dagen träder, 

Af Guds allmaktshand beredd, 
Af hans godhet krönt och ledd; 
Åt sin sällhet hon sig gläder: 
Oskuld hennes prydnad är, 
Himlen hon i hjertat bär.

3. 
En gudomlig stråle gjutes 
Uti hennes rena själ: 
Vishet stadgar hennes väl, 
Saligt lugn i hjertat njutes; 
Ingen plåga än är känd, 
Ingen brottslig låga tänd.

4. 
Hennes sällhet är att lyda, 
Hennes skatt att vara nöjd, 
Hennes arv en himmelsk fröjd, 
Hennes mål att jorden pryda 
Och att evigt, vis och fri, 
Till Guds kärlek vittne bli.

5. 
Ack, på denna klara dagen 
Följer snart en ryslig natt, 
Som i jemmer oss försatt; 
Mänskan, dårad och bedragen,
Samlar öfver sig den hämnd,
Som för brottet är bestämd.

6. 
Fruktlöst nu förnuftet strider 
Mot det mörker, som oss höljt, 
Mot den vanmakt, som oss följt; 
Åtrån tunga bojor smider 
Åt ett hjerta, som ej mer 
Gud sin högsta kärlek ger.

7. 
Gläds, min själ; en härlig dager 
Dock ännu dig återstår: 
Gud dig sjelf till räddning går, 
Han till nåd ännu dig tager. 
Bedjande och ångerfull 
Blir du hörd för Jesu skull.

8. 
Jesu, du som nådigt sträckte 
Till min nöd din kärleksblick 
Och för mig i döden gick! 
i ditt blod vårt fallna slägte, 
När det följer dina spår, 
Lif och sällhet återfår.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>

<chapter name="44. Ack, vi äro alla Adams barn, o Gud!">
<big>'''44.'''</big>

Ack, vi äro alla Adams barn, o Gud! 
Såsom han vi falla, 
Bryta mot din' bud. 
Lust och högmod höra 
Ormens smicker än. 
Att hvarann förstöra 
Vän förleder vän.
Herre, dig förbarma! 
Var oss nådelig! 
Herre, hjelp oss arma!

2. 
Men den fröjd försvinner, 
Som jag brottsligt vann; 
Snart min brist jag finner, 
Som ej skylas kan. 
Fåfängt jag mig döljer
Undan Herrens röst; 
Hvart jag flyr, den följer,
Ropar i mitt bröst. 
Herre, dig förbarma! 
Var oss nådelig! 
Herre, hjelp oss arma!

3. 
Borta är det Eden,
Der jag menlös var. 
Bort med samvetsfreden 
All min glädje far. 
Om ock lyckan mäter 
Mig sitt öfverflöd, 
Skild från Gud jag äter 
Blott med sorg mitt bröd. 
Herre, dig förbarma! 
Var oss nådelig!
Herre, hjelp oss arma!


4. 
Si! af jorden komna,
Bli vi jord igen; 
Fåfängt dock vi somna, 
Själen vakar än, 
Wakar och begråter 
Utan slut sin nöd,
Lefver för att åter 
Dö en evig död. 
Herre, dig förbarma! 
Var oss nådelig!
Herre, hjelp oss arma!

5. 
Werldarna sig röra 
Efter Herrens bud;
Mänskan blott kan göra 
Mot din lag, o Gud! 
Till den minsta lilja 
Allt är skapadt godt; 
Ack, af menskans vilja 
Föds det onda blott.
Herre, dig förbarma! 
Var oss nådelig! 
Herre, hjelp oss arma!

6. 
Skola vi förskjutas
Utan hjelp och tröst?
Skall din himmel slutas
För var böneröst? 
Skall din jord oss nära 
Till förtappelse 
Och blott tistlar bära 
Och förbannelse?
Herre, dig förbarma! 
Var oss nådelig! 
Herre, hjelp oss arma!

7. 
Nej, på ormen träder 
Qvinnans helga säd.
Gud, din nåd oss gläder
Än vid lifsens träd. 
Jesus kom, och jorden 
Är välsignad än. 
Himlen öppnad vorden, 
Döden sjelf vår vän. 
Herre, dig förbarma! 
Var oss nådelig!
Herre, hjelp oss arma!

8. 
Du som frälst oss alla, 
Jesu, kom till mig, 
Låt mig mer ej falla, 
Håll mig fast vid dig! 
Hjelp mig, när jag strider, 
Gör mig from och vis 
Och mig tag omsider 
I ditt paradis! 
Herre, dig förbarma! 
Var oss nådelig!
Herre, hjelp oss arma!

<i>F M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="III. ÅTERLÖSNINGEN.">
<big>'''III. ÅTERLÖSNINGEN.'''</big>
</chapter>

<chapter name="A. Den fallna menniskans upprättelse genom Jesus.">
<big>'''A. Den fallna menniskans upprättelse genom Jesus.'''</big>
</chapter>

<big>'''A. Den fallna menniskans upprättelse genom Jesus.'''</big>
</chapter>

<chapter name="45. Huru länge skall mitt hjerta">
<big>'''45.'''</big>

<big>'''H'''</big>uru länge skall mitt hjerta
Sucka, söka efter friden 
Och med outsäglig smärta
Aldrig finna den i tiden?
Huru länge skall mitt öga
Efter ljus förgäfves spana
I det molnbetäckta höga
Och på lifvets dunkla bana?

2. 
Tanken sig ej reda mäktar 
Ur det mörker, som mig höljer, 
Viljan vacklande försmäktar 
I den vanmakt, som mig följer, 
Och hvad hjertat eftersträfvar, 
Af mitt samvet' förevites; 
Mellan lif och död jag sväfvar,
Mellan jord och himmel slites.

3. 
Svåra fallen, skild från Herran, 
Den vid stoftet bundna anden 

Ser sin Faders boning fjärran 
Och förmår ej lösa banden.
Men han anar Faderns mening; 
Och den hemligt närda sorgen. 
Med hans trängtan i förening, 
Är hans återlösnings borgen.

4. 
Stilla, heligt dunkla minne 
Af ett Eden, som försvunnit, 
Tysta aning i mitt sinne 
Om ett mål, som ej är hunnet, 
Visen mig den väg till lifvet, 
Som oss uppenbar är vorden,
Tolken ordet, som är skrifvet 
Uti himlen och på jorden.

5. 
Himlens, jordens och mitt hjertas 
Profetia sig fullbordar. 
Ej af tvifvel skall jag smärtas;
Herrens, Herrens Ande ordar: 
"Flydda äro nattens väkter, 
Öfver Zion uppgår ljuset, 
Och för jordens fallna slägter
Öppnas åter Fadershuset."

6. 
Ner i dödligheten stiga 
Nåd och sanning och försoning 
Och det fromma hjertat viga 
Till Guds Helge Andes boning.
Sig med menniskonaturen
Herrens härlighet förenar,
Och Guds Son, af qvinna buren. 
Blir det offer, som oss renar.

7. 
I det heligsta ingången, 
Han ock min förlossning funnit 
Och åt mig, i synder fången, 
Frid och frihet återvunnit; 
Att jag, kärleksfull och trogen,
Skulle i hans fotspår sträfva 
Och, till änden redebogen, 
Werlden dö och Gudi lefva.

8. 
Salig, salig den som kände, 
Den som trodde dig allena, 
Sannan Gud, och den du sände 
Att med dig oss än förena. 
Jesu Christe, du är vorden
Wägen, sanningen och lifvet,
Och i himlen och på jorden 
Är ej annat namn oss gifvet.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="46. Var man må nu väl glädja sig">
<big>'''46.'''</big>

Var man må nu väl glädja sig;
Här är stor fröjd å färde, 
Ty nu är Gud oss nådelig, 
Som voro döden värde. 
Han hafver allom sagt det till, 
Att han barmhertig vara vill: 
Hvad kan vårt hopp förtränga?

2. 
Jag under satan fången låg 
Och kunde mig ej hjelpa, 
Den synd, som rådde i min håg, 
I grund mig ville stjelpa. 
Min synd mig till förtviflan dref,
Mitt samvet's dom orygglig blef, 
Och helvetet stod öppet.

3. 
Men Gud af sin barmhertighet 
Sin' ögon till mig vände; 
Han såg i nåd min uselhet 
Och hjelp af höjden sände. 

Ändock jag var af synder full, 
Var han för mig en fader huld
Och lät sig om mig vårda.

4. 
Till ende Sonen sade han: 
Jag måste mig förbarma. 
Far ned uti det syndaland 
Och lös de fångar arma 
Af deras synd och stora nöd, 
Fräls dem ifrån en evig död 
Och låt dem med dig lefva.

5. 
Sin Fader Sonen lydig var, 
Kom till mig här på jorden. 
I menskligheten uppenbar, 
Är han min broder vorden. 
Sin kärlek ville han bete 
Och frälste mig från allt det ve, 
Som jag förskyllt att lida.

6. 
För mig sitt lif sitt dyra blod 
Han ville icke spara, 
Att för den dom, mig förestod, 
Jag måtte tryggad vara. 
Han blef hos Gud min löftesman,
Uti hans död min synd försvann: 
Så är jag frälsad vorden.

7. 
Han upp till Fadern for igen 
Från denna verlds elände 
Och i mitt bröst Hugsvalaren, 
Den Helge Ande, sände, 
Den i min nöd skall trösta mig, 
Mig stödja på min bättringsstig 
Och i all sanning leda.

8. 
Ty vare pris i evighet 
Och lof förutan ände
Guds eviga barmhertighet, 
Som oss den hjelpen sände 
Och nederslog i Christi död 
Synd, helvete och dödsens nöd! 
Ho kan oss nu fördärva?

<i>M. Luther</i> (1483—1546).
<i>O. Petri</i> (1493—1552).
<i>O. Forssell.</i> (1762—1838)
<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>

<chapter name="47. O Jesu Christ, du nådens brunn">

<big>'''47.'''</big> 

O Jesu Christ, du nådens brunn,
Du lifsens rena källa! 
En bön, som går af hjertats grund, 
Låt, Herre, för dig gälla. 
Din stora nåd, ditt ljufva namn 
Mig locka till din öppna famn 
Min nöd för dig att ställa.

2. 
Mitt ursprung är af syndig säd, 
En syndig mor mig födde, 
Jag åt af ett förbjudet träd, 
Som Andans lif förödde; 
Ty blef min vilja ond och svag:
Jag följde endast syndens lag, 
Fastän mitt hjerta blödde.

3. 
O Gud, jag har ej lefvat vis: 
För dig har jag misshandlat, 
Min oskulds lugna paradis 
I bittra agg förvandlat, 
Från salighet mig bragt i nöd 
Och vrede och en evig död 
Uppå mitt hufvud samlat.

4. 
Men lofvad vare, Jesu Christ, 
Din nåd, din makt och lära! 
Du tog på dig min synd och brist, 
Mitt kors du ville bära. 
Hvad jag var skyldig, du betalt; 

Till salighet du mig utvalt, 
Ditt helga namn till ära.

5. 
Du mig har låtit verldens ljus 
Med frid och glädje skåda; 
Föräldrar, vänner, lif och hus 
Du frälsat från all våda, 
Mig gifvit en förnuftig själ 
Och velat med ett evigt väl
Mig, arma stoft, benåda.

6. 
Än större nåd med mig är gjord, 
Då du mig uppenbarat 
Ditt helga namn, ditt dyra ord 
Och mig ditt råd förklarat. 
Så i all brist en rikedom, 
Uti allt qval en läkedom 
Åt mig du har förvarat.

7. 
Omkring ditt kors, o Jesu kär, 
Jag sträcker mina händer 
Och mot det livsbaner, du bär. 
Ett hoppfullt öga vänder. 
Det ve, förbjudna trädet bar,
På korsets träd du lidit har; 
Det mig till tröst nu länder.

8. 
Så gif mig nåd för ditt namns skull 
Att rätt min synd begråta 
Och älska dig, som evigt huld 
Mig vill och kan förlåta.
Jag sedan får i verlden här 
Hvad dig, min Gud, behagligt är 
Och mig kan evigt båta.

9. 
Jag usla matk och vandringsman 
På tunga lefnadsvägen, 
Jag söka vill mitt rätta land, 
I bön och möda trägen. 
Här har jag ingen säker ort,
Men bortom mörka grafvens port 
Min fristad är belägen.

10. 
Mitt rätta hem i himlens höjd 
Och icke här jag finner; 
Ty verlden med sin falska fröjd 
Som blomstret snart försvinner. 
Mitt lif en skugga är, en dröm,
Bortlöper hastigt som en ström, 
Som regn i jorden rinner.

11. 
När kroppen blir i döden kall 
Och ögat läggs tillsamman, 
Mig tag från sorg och oro all 
Till evig ro och gamman. 
Gud Fader, Son och Helge And'!
Dig vare pris i alla land
Nu och för evigt! Amen.

Svensk förf. (1600-talet).
<i>G. Stolpe</i> (1775—1852).
</chapter>

<chapter name="B. Jesu kärleksfulla uppenbarelse i menskligheten. 1. Jesu anträde till sitt medlarkall.">
<big>'''B. Jesu kärleksfulla uppenbarelse i menskligheten.'''</big>

<i>1. Jesu äntrade till sitt medlarkall.</i>
</chapter>

<chapter name="48. Jesu, lär mig rätt betrakta">
<big>'''48.'''</big>

Jesu, lär mig rätt betrakta 
Ordet, som blef kött i dig, 
Och all verldens lust ej akta
Mot den fröjd du bjuder mig. 
Fröjd af sanning, nåd och frid, 
Fröjd, som blir i evig tid, 
Då du Faderns råd förklarar.
Fadern sjelf oss uppenbarar.


2. 
Fadern sjelf, hos hvilken Ordet 
Evigt var och evigt är, 
Af hvars tanke allt är vordet, 
Och hvars hand all verlden bär,
Honom, den Oändlige, 
I hans ende Son vi se, 
I den vise, kärleksrike, 
Helige, som blef vår like.

3. 
Gud, när du i molnen ljungar 
Och i morgonsolen ler, 
När du föder fågelns ungar,
Liljorna sin fägring ger, 
När du mig ur faran för, 
När din röst hos mig jag hör,
O, då känner jag dig vara 
Och din härlighet förklara.

4. 
Dock, när tanken dig vill hinna 
I det ljus, som höljer dig, 
Kan han ingen hvila finna; 
Hjertat självt förirrar sig. 
Men du tar en jordisk hamn:
Gud och menska, i din famn 
Du oss sluter såsom bröder, 
Och likt vårt ditt hjerta blöder.

5. 
Si! då viker tviflet fjärran 
För det klara lifsens ord; 
Tro och kärlek skåda Herran 
I hans vägar på vår jord. 
Då han föds, som lofvad är. 
Då för oss han korset bär,
Då utur sin graf han träder, 
Nåd och sanning verlden gläder.

6. 
Gud, din kärlek kan ej kallna 
Mot det stoft, du lifvat har. 
Sjelf du söker här den fallna, 
Som af dig en avbild var. 
Sen ej mer hon liknar dig, 
Ej till dig kan lyfta sig, 
Du till menskan stiger neder,
Sjelf till himlen henne leder.

7. 
Led oss, Jesu, lär oss lida, 
Lär oss verka såsom du 
Och ett evigt lif förbida 
Efter detta korta nu.
Som du ett med Fadern var, 
Fadern i dig uppenbar, 
Så vi ett med dig må vara, 
Dig i allt vårt verk förklara.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847)
</chapter>

<chapter name="49. O, Jesu Christ, som mandom tog"> 

<big>'''49.'''</big>

O, Jesu Christ, som mandom tog 
Att lif åt verlden gifva, 
Din kärlek blott dig därtill drog, 
Wårt hopp du ville blifva. 
Du såg vår synd och stora nöd: 
Oss förestod en evig död, 
Och helvetet låg öppet.

2. 
Då täcktes du förbarma dig 
Och kunde icke lida, 
Att morkrets makt oss tog till sig; 
Du ville för oss strida. 
Du kom till oss i verlden ned,
Beredde oss en evig fred
Med dinom död och pina.

3. 
Därjämte sade du oss till, 
Att då vi hafva trona,
Gud all vår synd förlåta vill 
Och oss för straffet skona. 

Wi oss förlita däruppå, 
När vi med lydigt sinne gå 
Den väg du föreskrivit.

4. 
Wår broder nu du vorden är, 
Oss till stor fröjd och ära; 
Du vill oss alltid vara när 
Och oss allt godt beskära. 
Hvad rör oss verldens hot och hån?
Wår broder är Guds ende Son: 
Ho kan oss nu fördärva?

5. 
Pris vare dig evinnerlig, 
Som oss din nåd beviste! 
Wi äro nu Guds barn med dig, 
O Herre Jesu Christe! 
Så må nu var man vara glad 
Och prisa Gud i allan stad:
Han är vår käre Fader.

<i>O. Petri</i> (1493—1552).
<i>G. G. Adlerbeth</i> (1751—1818).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="50. Förlossningen är vunnen">
<big>'''50.'''</big>

Förlossningen är vunnen: 
Guds Son från evighet 
Af Fadern är upprunnen 
Till verldens salighet. 
Han är den morgonstjerna, 
Som lysa kan och värna 
I mörker och i qval.

2. 
Han menniska är vorden. 
En lofvad nådatid 
Har uppgått öfver jorden
Med ljus och hopp och frid; 
Nu dödsens makt är krossad 
Och syndens boja lossad 
Och öppnad himlens port.

3. 
O Christe, oss benåda, 
Så att i tron vi må 
Ljus i din sanning skåda,
Lif af din kärlek få! 
Till dig vårt hjerta längtar,
Från verldens flärd det trängtar 
Till din rättfärdighet.

4. 
Din Fader dig allena 
Har gifvit allt i hand, 
Att du må allt förena 
Med trons och fridens band
Och så åt dig förvärfva
Ett folk, som sällt skall ärva 
Det rike du beredt.

5. 
Hvad Fadern dig har gifvit, 
Du ej borttappa vill;
Du för till rätta lifvet 
Allt hvad dig hörer till. 
Dit värdes mig ock föra, 
Att jag må dig tillhöra 
I tid och evighet.

<i>Elisabet Cruciger</i> (d. 1558),
<i>O. Petri</i> (1493—1552).
<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="51. Gläd dig, du Christi brud">

<big>'''51.'''</big>

Gläd dig, du Christi brud, 
Och möt din Herre Gud! 
Den stora dag du skådat, 
Som de profeter bådat.
Hosianna, pris och ära 
Wår konung vi hembära!

2. 
En krona han ej bär 
Men dock en konung är.
Hans prakt är ganska ringa, 
Dock kan han döden tvinga. 
Hosianna o. s. v.

3. 
Saktmodig, mild och god 
Han ger de svaga mod; 
Han sällhet har att föra, 
Som skall hans brud tillhöra. 
Hosianna o. s. v.


4. 
Ditt hjerta öppne sig:
Bjud Christus hem. till dig!
Han aktar hos dig gästa
Och dig för evigt fästa.
Hosianna o. s. v.

5. 
Höj glädjerop till skyn 
Wid denna glada syn!
Här kommer Zions förste. 
Bland konungar den störste. 
Hosianna o. s. v.

6. 
Strö palmer på den stig. 
Der Herren nalkas dig! 
Lägg för hans fot din prydnad, 
Bekänn dig till hans lydnad! 
Hosianna o. s. v.

7. 
Och spenabarnens ljud 
Med dig skall lofva Gud, 
Och all den hednaskara 
Skall, glad och frälsad, svara: 
Hosianna, pris och ära 
Wår konung vi hembära!

Dansk förf. (1500-talet).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>S. J. Hedborn</i> (1783—1849).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="52. Gör porten hög, gör dörren bred">
<big>'''52.'''</big>

Gör porten hög, gör dörren bred,
Och djupt i stoftet böj dig ned! 
Din Frälsare, din Gud det är, 
Som på ditt hjerta klappar här. 
Höj upp din röst med helig fröjd, 
Stäm upp din sång till himlars höjd: 
Dig vare pris, o Jesu kär, 
Som komma vill och bli mig när!

2.
All sällhet Jesus med sig för, 
All nåd han dig af hjertat gör; 
Hans krona är af helighet, 
Hans spira af barmhertighet.
På all din jemmer gör han slut, 
Och all din skuld han plånar ut. 
Dig vare pris, o Jesu Christ! 
Som hjelper mig i all min brist!

3. 
Du stad är säll, du land står bäst, 
Som denne konung får till gäst. 
I dig finns kärlek, dygd och ro, 
Ty Christus sjelf vill hos dig bo. 
Han främjar dina värv i nåd 
Och är dig när i råd och dåd. 
Dig vare pris, o Jesu mild, 
Som från de trogna ej är skild!

4. 
Gör porten hög, gör dörren bred: 
Ditt hjerta till hans boning red, 
Låt trones lampa brinna klar
Och vaka, bed och redo var! 
Han komma vill, han närmar sig 
Att med all nåd bekröna dig. 
Dig vare pris, o Jesu kär, 
Som mig så mild och nådig är!

5. 
Kom snart till mig, o Jesu kär, 
Mitt hjerta för dig öppet är: 
Kom in med nåd och salighet 
Och blif der qvar i evighet!
O Jesu, gif en stadig tro
Och hjelp mig till din himlaro! 
"Jag kommer snart, o kära själ!" 
Ja, amen, kom, nu är mig väl.

<i>G. Weissel</i> (1690—1635).
<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
<i>J. Svedberg</i> (1658—1785).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="53. Bereden väg för Herran!">
<big>'''53.'''</big>

Bereden väg för Herran! 
Berg, sjunken, djup, stån opp!
Han kommer, han som fjärran 
Var sedd af fadrens hopp:
Rättfärdighetens Förste, 
Af Davids hus den störste. 
Välsignad vare han, 
Som kom i Herrens namn!

2. 
Guds folk, för dig han träder 
En evig konung opp. 
Strö palmer, bred ut kläder, 
Sjung ditt uppfyllda hopp! 
Guds löften äro sanna; 
Nu ropa: Hosianna! 
Välsignad o. s. v.

3. 
Gör dina portar vida
För Herrens härlighet! 
Si! folken kring dig bida 
Att nå din salighet. 
Kring jordens länder alla 
Skall denna lofsång skalla:
Välsignad o. s. v.

4. 
Ej kommer han med härar 
Och ej med ståt och prakt; 
Dock ondskan han förfärar 
I all dess stolta makt. 
Med Andans svärd han strider 
Och segrar, när han lider.
Välsignad o. s. v.

5. 
O folk, från Herren viket 
I syndig lust och flärd, 
Gif akt! det helga riket 
Ej är af denna verld;
Ej af dess visa funnet,
Ej af dess hjeltar vunnet.
Välsignad o. s. v.

6. 
Den thron, som han bestiger, 
Är i hans Faders hus; 
Det välde han inviger 
Är kärlek blott och ljus. 
Hans lof af späda munnar 
Blott nåd och frid förkunnar.
Välsignad o. s. v.

7. 
Jerusalem är öde,
Dess tempel fallit ner,
Dess präster äro döde,
Dess spira är ej mer; 
Men Christi rike varar 
Och sig alltmer förklarar.
Välsignad vare han, 
Som kom i Herrens namn!

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="54. Jerusalem, häv upp din röst">
<big>'''54.'''</big>

Jerusalem, häv upp din röst, 
Och, dotter Zion, fatta tröst! 
Din konung kommer, och hans hand 
Skall råda öfver alla land.

2. 
En sanningens och nådens tolk, 
Till verldens konungar och folk 
Han kommer; frid hans hälsning är, 
Och kärleken hans spira bär.

3. 
Ett salighetens sändebud, 
Till jordens barn från jordens Gud 
Han kommer: hoppet föregår, 
Och glädjen följer i hans spår.

4. 
All verlden stämme upp med fröjd: 
Pris vare Gud i himmelshöjd!
Välsignad blifve jordens krets
Och menskan bättrad och till freds!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="2. Jesu födelse.">
<i>2. Jesu födelse.</i>
</chapter>

<chapter name="55. Var hälsad, sköna morgonstund">
<big>'''55.'''</big>

Var hälsad, sköna morgonstund,
Som af profeters helga mun 
Är oss bebådad vorden! 
Du stora dag, du sälla dag, 
På hvilken himlens välbehag 
Ännu besöker jorden! 
Unga 
Sjunga 
Med de gamla; 
Sig församla 
Jordens böner 
Kring den störste af dess söner.

2. 
Guds väsens avbild och likväl 
En menskoson, på det var själ 
Må glad till honom lända, 
Han kommer, följd af frid och hopp, 
De villade att söka opp 
Och hjelpa de elända,
Värma, 
Närma 
Till varandra 
Dem som vandra 
Kärlekslösa 
Och ur usla brunnar ösa.

3. 
Han tårar fälla skall som vi, 
Förstå vår nöd och stå oss bi 
Med kraften af sin Anda,
Förkunna oss sin Faders råd 
Och sötman af en evig nåd 
I sorgekalken blanda,
Strida, 
Lida 
Dödsens smärta,
Att vårt hjerta 
Frid må vinna 
Och en öppnad himmel finna.

4. 
Han kommer till vår frälsning sänd, 
Och nådens sol, af honom tänd,
Skall sig ej mera dölja.
Han sjelf vår herde vara vill, 
Att vi må honom höra till 
Och honom efterfölja, 
Nöjda, 
Höjda 
Öfver tiden, 
Och i friden 
Af hans rike 
En gång varda honom like. 

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="56. Si! natten flyr för dagens fröjd"> 
<big>'''56.'''</big>

Si! natten flyr för dagens fröjd,
Och englars röst från himlens höjd 
Det bud till fromma herdar bär, 
Att född den gode Herden är.

2. 
I stilla glans han träder fram: 
Af spridda får och späda lamm 
Han sig en hjord församla vill.
Den himmelriket hörer till.

3 
Saktmodig, mild och oskuldsfull. 
Han ej med silver eller gull 
Men med sin lydnad och sin död
Skall lösa oss från evig nöd.

4. 
Hans Kyrka, i sitt frö så späd, 
Skall varda lik ett skuggrikt träd, 
Som hulda grenar sträcker ut
Kring jordens rund till tidens slut.

5. 
Likt sommarregnets ljufva fall 
Hans ord all verlden glädja skall 
Och skaffa frukt till evig tid 
I sanning, helgelse och frid.

6. 
Och himmel skall förgås och jord 
Men ej hans helga, dyra ord.

Hans namn af alla tungors ljud 
Skall kallas Frälsare och Gud.

7. 
Statt upp, var ljus, o mensklighet! 
Ditt namn skall vara Christenhet, 
Din ära och din själaro 
Att uppå Herren Christus tro.

8. 
Högtlofvad vare Herrens nåd, 
Hans makt, hans underfulla råd! 
Högtlofvad i all evighet 
Den Eviges barmhertighet!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="57. Lovsjungen Herrens nåd och makt!">
<big>'''57.'''</big>

Lovsjungen Herrens nåd och makt! 
Nu spiran, som profeten sagt, 
Är tagen ifrån Juda. 
Nu har all verlden ro och fred, 
Ty fridens furste stiger ned
Att öfver jorden bjuda. 
I Betlehem, i Davids hus,
Går upp ett stort, ett härligt ljus 
För alla folk och tider, 
Och sanning, nåd och salighet 
Det öfver tid och evighet 
På milda strålar sprider.

2. 
Han växer, dold för verldens larm, 
Den starke segerhjeltens arm, 
Som Israël förlossar; 
Han nalkas, trygg för våldets hot,
Den ljuflige budbärarns fot. 
Som ormens hufvud krossar; 
Och i den låga krubban gömt, 
Så gudarent, så menskoömt 
Det hjerta börjat klappa, 
Som vittna skall, att Gud är god, 
Och offra vill sitt eget blod 
Att ingen själ borttappa.

3. 
Dig kläd i helighetens skrud, 
O Zion, låt ditt harpoljud 
Nu klinga när och fjärran! 
Brist ut och sjung, du Christi brud:
Min ande fröjdar sig i Gud, 
Mitt hjerta prisar Herran! 
Han kungjort har sitt helga råd: 
Hans sanning, evig som hans nåd,
Skall aldrig återvända!
Han öppnadt har sin hulda famn: 
Hans lof skall vara som hans namn 
Allt intill verldens ända!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="58. Werldens Frälsare kom här">
<big>'''58.'''</big>

Werldens Frälsare kom här: 
Rena jungfrun moder är; 
Ty en börd så underlig, 
Herre Jesu, hövdes dig.

2. 
Nådens under här vi sett, 
Af Guds Ande är det skett. 
Ordet, utaf Fadern fött, 
Har i tiden blifvit kött.

3. 
Utan synder buren är
Den all verldens synder bär. 
Han, i oskuld född och död. 
Frälsar oss ur dödsens nöd.

4. 
Han med himmelsk fröjd och fred 
Kommit har till jorden ned; 
Ty han är båd' Gud och man, 
Som oss alla hjelpa kan.

5. 
Han från Fadern gången var 

Och till Fadern han uppfar,
Sitter på Guds högra hand, 
Råder öfver alla land.

6. 
Stor, gudomlig är hans makt: 
Döden har han nederlagt, 
Nederlagt i väldig strid 
Mörksens här till evig tid.

7. 
Pris ske Gud i himmelshöjd! 
Bäre jorden frid och fröjd, 
Och hans vilja med hans ord 
Kring all verlden blifve spord!

<i>Ambrosius</i> (d. 397).
<i>O. Petri</i> (1493—1552).
<i>J. O. Wallin</i>(1779—1839).
</chapter>

<chapter name="59. Gläd dig du helga Christenhet">
<big>'''59.'''</big>

Gläd dig du helga Christenhet,
Bekänn, besjung din salighet! 
Ty Jesus kommen är,
Som dig det budskap bär,
Att Herren dig har evigt kär.

2. 
Fullbordadt är det löftets ord, 
Som Herren gaf en fallen jord; 
Ty född är qvinnans säd. 
O Adams slägt, dig gläd, 
Till nådens thron med lofsång träd!

3. 
Hör din profet, som, full af nåd, 
Dig uppenbarar Herrens råd, 
På ljusets väg dig för 
Och så ditt hjerta rör, 
Att du Guds lag af kärlek gör.

4. 
O verld, din högste präst tillbed, 
Som stiger till din frälsning ned! 
Det är hans höga kall 
Att rädda dig ur fall: 
Sig sjelf för dig han offra skall.

5. 
Din konung möt, som sträcker ut 
Ett välde utan gräns och slut! 
På sanning, nåd och frid 
Han, mäktig, hög och blid. 
Sin thron befäst för evig tid.

6. 
Beseglat är de trognas hopp;
Rättfärdighetens sol går opp. 
Nu Herrens klarhets ljus
Bestrålar jordens grus 
Och leder oss till Faderns hus.

7. 
Ditt folk, o Jesu! gläder sig; 
Wårt hjerta frälst välsignar dig. 
I helighetens skrud, 
Med tacksamhetens ljud 
All verlden, prise dig, vår Gud!

<i>S. J. Hedborn</i> (1783—1849)
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="60. En jungfru födde ett barn i dag">

<big>'''60.'''</big>

En jungfru födde ett barn i dag,
Det vi skola prisa och ära. 
I det hafver Gud ett godt behag 
Och bjuder oss höra dess lära. 
Och vore ej det barnet fött,
Förtappat blefve då allt kött:
Nu frälsning bjuds åt alla.
Pris vare dig, o Jesu Christ!
Du är vårt enda hopp förvisst; 
Wi för din fot nedfalla.

2. 
De herdar vaktade deras hjord 
I markene, der de lågo; 
Der fingo de höra engelens ord, 
Och Herrens klarhet de sågo;


"Stor fröjd åt eder bådar jag, 
Stor fröjd åt alla, ty i dag 
Är Christus födder vorden, 
Som Herren är i Davids hus. 
Si! ljuset af Guds klarhets ljus 
Har uppgått öfver jorden!"

3.
De himmelska härar med högan röst 
Begynte med engelen sjunga; 
De lofvade Gud med glädje och tröst. 
Med helig, odödelig tunga: 
"Pris vare Gud i höjdene, 
Frid vare ock på jordene, 
Och menskorna god vilje!" 
Pris vare Gud! 
Sin nåd och fred, 
Den han med Sonen sände ned, 
Han aldrig från oss skilje!

<i>O. Petri</i> (1493—1552).
</chapter>

<chapter name="61. Var kristtrogen fröjde sig">
<big>'''61.</ 

Var kristtrogen fröjde sig
Utaf hjertat innerlig'! 
Gud är oss miskundelig: 
Han är oss när, hans härlighet vi sågo. 
Här vi sporde, 
Det kungjorde Gabriel. 
Eja! Eja! Guds ord är nu vordet kött: 
Af en jungfru är det fött. 
Halleluja! Oss är född Förlossaren,
Förbarmaren i Israël. 
Gud blef man: 
Sjelf Herren, han 
Blef här en träl.
Ljuflig hamn 
Är oss hans namn: 
Immanuel! 
Han oss bjuder frid och fröjd och evigt väl.

2. 
Utaf Jesse rot en gren
Föddes utan syndamen,
Guds Son af en jungfru ren. 
Han är oss när, hans härlighet vi sågo.

3. 
Prisen Herren, qvinnor, män! 
Ären denne konungen! 
Sjungen denna lofsången: 
Han är oss när,
hans härlighet vi sågo.

4. 
Zion, nu med själ och röst 
Lofva Gud, din enda tröst, 
Som dig hafver återlöst! 
Han är oss när, hans härlighet vi sågo. 
Här vi sporde, o. s. v.

Latinsk hymn från medeltiden.
Svensk öfvers. (1500-talet).
</chapter>

<chapter name="62. Lov vare dig, o Jesu Christ">
<big>'''62.'''</big>

Lov vare dig, o Jesu Christ! 
Som menska blef, dock utan brist! 
I oskuld dig en jungfru bar, 
Stor fröjd därvid i himlen var. 
Ära vare Gud!

2. 
Den högste Faderns ende Son, 
Han föddes här, oss till stor mån. 
I krubban lagd på hö och strå,
Han vill oss arma ej försmå. 
Ära vare Gud!

3. 
Den verlden ej begripa kan, 
Maria i sitt sköte fann. 
Han är ett barn, så späd och klen,
Och jord och himmel bär allen. 
Ära vare Gud!

4. 
En gudomsstråle, mild och ren. 

Han verlden gifver ett nytt sken 
Och lyser i den mörka natt 
Dem som till honom hoppet satt. 
Ära vare Gud!

5. 
Gud Faders Son af himmelrik 
Blef här en gäst på jorderik 
Att föra oss från jemmerns dal 
Till evig fröjd i himlens sal.
Ära vare Gud!

6. 
Fast han föraktad var och arm, 
Af evig kärlek brann hans barm
Att göra jorden glädjerik
Och menskan himlens englar lik. 
Ära vare Gud!

7. 
I allt hvad genom honom skett 
Har Gud sin kärlek oss betett. 
Dess fröjde sig all Christenhet
Och prise Gud i evighet!
Ära vare Gud!

V. 1 från medeltiden.
<i>M. Luther</i> (1483—1546).
Svensk öfvers. (1500-talet).
</chapter>

<chapter name="63. Af himlens höjd oss kommet är">
<big>'''63.'''</big>

Af himlens höjd oss kommet är
Ett bud, som frid till jorden bär: 
Stor fröjd I skolen höra få, 
Det eder grant bör akta på.

2. 
Ett barn är fött på denna dag: 
Så var Guds råd och välbehag. 
Det föddes af en jungfru skär:
Christus, Guds Son, det barnet är.

3. 
All jordens tröst han blifva skall 
Och ljus och hjelp för verlden all. 
Han är den rätte Frälserman:
Säll den på honom trösta kan!

4. 
Han förer med sig salighet. 
Den Gud beredt af evighet 
Åt den, som, lydig, from och nöjd, 
I Gudi söker all sin fröjd.

5. 
Så märken nu det tecknet rätt! 
I skolen finna vägen lätt: 
I krubban är det barnet lagt, 
Som har all verlden i sin makt.

6. 
Ty må envar nu vara glad 
Och gå med herdarna åstad 
Att se hvad Gud har oss beskärt 
Och med sin ende Son förärt.

7. 
Mitt hjerta, se, ho lades der 
I krubban ned? Märk, ho det är: 
Det Jesus är, sann Gud och man, 
Ej större under spörjas kan.

8. 
Välkommen var, o Herre kär! 
En gäst när oss du vorden är. 
I fattigdom för menskors skuld
Du kom, och Gud är oss nu huld.

9. 
Dig ingen nog beprisa kan, 
Att vår natur du tagit an. 
Förnedrat hafver du dig så. 
Att sjelf du låg på hö och strå.

10. 
Om verlden ännu större var, 
Af guld och pärlor prydd och klar, 
Så vore den dock alltför klen
Att vara dig en säng allen.

11. Dock vilar du, i ringhet klädd. 

På fattigdomens hårda bädd, 
Det är den kungaprakt du för. 
Allt oss till godo du det gör.

12. 
Därmed du oss på hjertat lagt, 
Att verldslig rikdom, makt och prakt
Ej någon salig göra kan; 
På dem förtröste ingen man.

13. 
Ack, Herre Jesu, hör min röst: 
Gör dig ett tempel i mitt bröst, 
Uti mitt hjerta blif och bo, 
Så har jag tröst och evig ro.

14. 
Låt aldrig mig förgäta dig. 
Ditt namn ske pris evinnerlig! 
Ditt namn med fröjd jag lofva vill;
Förläna mig din nåd därtill.

15. 
Ära ske Gud uppå sin thron, 
Som oss har skänkt sin ende Son! 
Nu menskors röst och englars kor 
Lovsjunge den i höjden bor!

<i>M. Luther</i> (1483—1546).
<i>O. Martini</i> (1557—1609).
<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="3. Jesu namn.">
<i>3. Jesu namn.</i>
</chapter>

<chapter name="64. Välsignat vare Jesu namn ">
<big>'''64.'''</big>

Välsignat vare Jesu namn 
Och prisat utan ända, 
Ty det är en utkorad hamn, 
Dit vi oss trygga vända! 
Af nåd han oss elända, 
Som på hans namn tro stadelig, 
Will göra till Guds barn med sig 
Och oss sin Ande sända.

2. 
All' knän sig böja sannerlig' 
I himlen och på jorden, 
Helvetets krafter gifva sig, 
Var Jesus nämnd är vorden. 
Och fasta stå de orden, 
Att Jesus Christus Herren är 
Och Herden, som sjelf omsorg bär
För återlösta hjorden.

3. 
Oss kristna bjuder skriften all, 
Att vi det namnet ära; 
Ty med dess kraft en Christen skall 
All mörksens makt förfära.
Det namnet skall beskära 
De sorgsna tröst, de kranka ro, 
Det ned i själva dödsens bo 
Skall lifsens budskap bära.

4. 
Gud hafver lofvat salighet 
Till evig tid åt alla, 
Som Jesu namn med trofasthet 
Anamma och åkalla. 
När Guds basuner skälla, 
I Jesu namn de tröstligt gå 
För stolen fram och trygga stå, 
När jord och himmel falla.

5. 
Så upp, min själ, att Jesu namn 
Med helig andakt prisa 
Och, sluten i hans kärleks famn, 
Dig med hans ord bespisa! 
Han i all nöd kan lisa: 
Hans ljufva namn är Frälsare 
Och syndernas förlåtare, 
När vi vår tro bevisa.

Svensk förf. (1500-talet).
<i>J. Åström</i> (1767—1844).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="65. Jesu namn begynna skall">
<big>'''65.'''</big>

Jesu namn begynna skall 
Allt mitt företag, 
Styrka mig i lifvets kall, 
Hugna mödans dag: 
Ty han är den, 
Som ger krafter till allt godt
Och åt troheten sin lott 
I himmelen.

2. 
Jesu namn bevara skall 
I en farlig verld
Mina fötter ifrån fall,
Hjertat ifrån flärd: 
Ty han är den, 
Som på helighetens stig 
Will och kan ledsaga mig 
Till himmelen.

3. 
Jesu namn bemanna skall 
Mitt beklämda bröst,
När det under sorgens svall 
Suckar efter tröst:
Ty han är den, 
Som mig lugnar och mig lär, 
Att den smala vägen bär 
Till himmelen.

4. 
Jesu namn betrygga skall 
Mina böners ljud 
Att vid nådens fotapall 
Våga nalkas Gud: 
Ty han är den 
Som mig Faderns nåd beredt, 
Barnaskapet återgett
I himmelen.

5. 
Jesu namn besluta skall 
Lifvets qval och strid,
När min pröfvodag är all
Och jag far i frid: 
Ty han är den, 
Som avplanat all min skuld 
Och mig möter, evigt huld, 
I himmelen.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="66. Si! Jesus är ett tröstrikt namn">
<big>'''66.'''</big>

Si! Jesus är ett tröstrikt namn
Och i all nöd vår säkra hamn. 
Igenom Jesus få vi nåd 
Och finna på det bästa råd.

2. 
Guds ende Son, o Jesu huld, 
Förlåt oss all vår synd och skuld! 
Wår nöd du ser och hjelpa kan,
Du som är både Gud och man.

3. 
Af dig är all rättfärdighet, 
Af dig all frid och salighet. 
Ho sätter till ditt namn sin tröst. 
Han varder af allt ondt förlöst.

4. 
Dig vare pris för lifsens ord, 
För dopets bad och nådens bord! 
Din frid oss här i tiden gif 
Och efter döden evigt lif.

<i>B. Förtsch</i> (d. 1619)?
<i>H. Ausius</i> (d. 1653).
<i>J. Boëthius</i> (1647—1718).
</chapter>

<chapter name="4. Ledstjernan till Betlehem.">
<i>4. Ledstjernan till Betlehem.</i>
</chapter>

<chapter name="67. En stjerna gick på himlen fram">
<big>'''67.'''</big>

En stjerna gick på himlen fram. 
Halleluja! 
För österns vise undersam. 
Halleluja! Halleluja!

2. 
Då märkte de, att konungen. 
Halleluja! 
Var kommen ned af himmelen.
Halleluja! Halleluja!

3. 
Ty kommo de till Betlehem, 
Halleluja! 
Dit gudaskenet lyste dem.
Halleluja! Halleluja!

4. 
Guld, röqverk, myrra buro de, 
Halleluja! 
Och gladdes att få Christus se.
Halleluja! Halleluja!

5. 
Oss kristna bör på samma vis, 
Halleluja! 
Åt Herren offra evigt pris.
Halleluja! Halleluja!

6. 
Lov ske Gud Fader och hans Son, 
Halleluja!
Samt Helge And' på högsta thron! 
Halleluja! Hallelujal

7. 
Pris vare Guds barmhertighet. 
Halleluja! 
Nu och uti all evighet!
Halleluja! Halleluja!

Latinsk-tysk hymn,
<i>L. Jonæ (d. 1597).
<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
</chapter>

<chapter name="68. Statt upp, o Zion, och lofsjung ">
<big>'''68.'''</big>

Statt upp, o Zion, och lofsjung 
Din Frälsare, profet och kung!
Du hans stjerna skådar:
Stäm upp i helig fröjd din röst! 
Glädjerik hon bådar, 
Att kommen är till verldens tröst 
Herren, som benådar 
Alla trogna bröst.

2. 
Hur skön och klar för oss hon går! 
Wi följa hennes ljusa spår, 
Följa med de visa 
Att dig med fromma läppars ljud,
Herre Jesu, prisa 
Och ödmjukt hylla dina bud. 
Wärdes nåd bevisa, 
Du all kärleks Gud!

3. 
I nåd, o Herre, tag emot 
Hvad vi ock lägga för din fot! 
Våra gåvor blifve 
Ej myrra, guld och rökelse: 
Wi vårt hjerta gifve 
Åt dig, o Gud! vår Frälsare! 
Sjelf däri du lifve
Tro och helgelse!

4. 
Ditt ord, o Jesu! blifva må 
Den stjerna, i hvars sken vi gå! 
Låt din helga lära 
Ledsaga oss i all vår tid, 
Ljus och kraft beskära 
Åt oss i lifvets sorg och strid 
Och i döden bära
Till vårt hjerta frid!

5. 
Lys, helga stjerna, mild och ren, 
Kring jorden sprid Guds klarhets sken! 
Alla knän må böjas
Wid Jesu nådefulla röst,
Alla böner höjas 
I Jesu namn med hopp och tröst
Och hans kärlek röjas 
Uti alla bröst!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="69. Nu segrar alla trognas hopp">
<big>'''69,'''</big>

Nu segrar alla trognas hopp:
Wid englars lofsång rinner opp 
En salig morgonstjerna. 
Hon stadnar öfver Herrens hus. 
Och folken skola i dess ljus 
Församla sig så gerna. 
Stort ljus, 
Klart ljus 
Nedergjutes,
Natten slutes, 
Dagen börjas 
Att kring hela verlden spörjas.

2. 
I nåd och sanning bland oss bor 
Den dolde Guden, mild och stor, 
En Frälsare för alla. 
Wi skåda nu hans härlighet 
Som ende Sonens härlighet 

Och till hans fötter falla. 
Haf tröst, 
Mitt bröst! 
Gläds, att Ordet 
Kött är vordet,
Gud förklarad 
Och hans kärlek uppenbarad!

3. 
O gläds, min själ, och sjung hans pris. 
Som öppnadt dig det paradis,
Hvars port din synd tillslutit! 
O gläds, att Gud förbarmar sig 
Och huld förnya vill med dig
Förbundet, som var brutit!
Ära vare Gud i höjden!
Friden, fröjden, 
Helig vilje 
Sig från jorden aldrig skilje!

<i>S. J. Hedborn</i> (1783-1849).
</chapter>

<chapter name="5. Jesu förnedring.">
<i>5. Jesu förnedring.</i>
</chapter>

<chapter name="70. Helga Jesu, röst och hjerta">
<big>'''70.'''</big>

Helga Jesu, röst och hjerta, 
Att jag måtte tacka dig 
För den nåd du visat mig, 
Den förnedring och den smärta
Du på jorden undergått 
Att försona mina brott!

2. 
Himlen sig till jorden sänkte, 
När bland oss du trädde fram, 
Helig, fast af dödlig stam. 
Saligt hopp åt oss du skänkte, 
När du, Gud i menskohamn,
Räckte oss en brodersfamn.

3. 
Armod, gläds åt dina smulor: 
Vet, att Jesus hungrat har. 
Dygd, om du ej har försvar: 
Vet, att räfvarna fått kulor, 
Örnarna fått bon, men han 
Intet skygd på jorden fann.

4. 
Jesus sjelf har frestad blifvit: 
O, hvad skall väl hända mig? 
Werldens lycka bjuder sig 
Och vill allt mig hafva gifvit, 
Blott jag henne höra till, 
Falla ned och tjena vill.

5. 
Frestad till en brottslig möda, 
Will jag ofta i min nöd 
Göra stenarna till bröd 
Och min själ en usel föda 
Leta i det stoft, som än 
Aldrig kunnat mätta den.

6. 
Ofta jag mig ej besinnar, 
Förrn jag, stolt att kallas from, 
Stolt af dygd och Christendom, 
Ser mig förd på templets tinnar.
Därutför jag blint på nåd
Störtar mig i öfverdåd.

7. 
Men du hafver seger vunnit 
På förförarns makt och list: 
Herre, under all min brist 
I din kärlek kraft jag funnit 
Att hans smicker som hans hot
Kunna lika stå emot.

8. 
Ändtligt kom den grymma stunden,
Stunden kom, min Frälsare,
Då dig verlden skulle se 
Smädad, hädad, sargad, bunden: 
Sanningens och dygdens vän 
Räknad bland ogerningsmän!

9. 
Våld och qval dig öfverhopa; 
Men jag ser ditt tålamod. 

Halvdöd badande i blod, 
Dig jag hör från korset ropa, 
Och jag ropa vill med dig: 
"Nåd för dem som hata mig!"

10. 
Ömt du ser till dem du lemnat, 
Tills i döden släcks din blick; 
Solen då i mörker gick. 
O mitt hjerta, bergen remnat,
Jorden skalv: kan du dig te 
Mera obefvekt än de?

11. 
Förlåten i templet brister: 
Gläds, att ingen förlåt mer 
Mellan Gud och dig du ser! 
Grafven sina döda mister: 
Gläds, att ett odödligt hopp
Kröner nu den frommes lopp!

12. 
Jesu, pris ske din försoning, 
Som oss lifvet återställt! 
I din död du döden fällt; 
I din graf från fasans boning
Du af våra grafvar gjort 
Vilans sköt och hoppets port.

13. 
Jesu, jag med dig vill lida, 
Werlden dö jag vill med dig. 
Din förnedring styrke mig, 
Att lik röfvarn vid din sida 
Äfven jag i trone må 
Hän med dig till lifvet gå!

<i>O. Rönigk</i> (o. 1710—1783).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="6. Jesu person, lära och gerningar.">
<i>6. Jesu person, lära och gerningar.</i>
</chapter>

<chapter name="71. Dig jag ödmjukt vill betrakta">
<big>'''71.'''</big>

Dig jag ödmjukt vill betrakta,
Jesu, i ditt lefnadslopp 
Och på dina fotspår akta, 
Som till himlen leda opp.
Lagens bud du uppfyllt har;
Helighet ditt väsen var:
Uti dig, sin bild på jorden, 
Fadern är förklarad vorden.

2. 
Ut du går att ljuset sprida 
Till en blind och brottslig verld, 
Går att villans makt bestrida 
Blott med sannings helga svärd.
Kärleken din famn utsträckt 
Mot den fallna menskosläkt; 
Tron på Fadern i det höga 
Lyser ur ditt lugna öga.

3. 
Lefvande för himlens ära, 
Verkande för jordens väl, 
Dig ej farorna förfära, 
Retelsen ej når din själ. 
Äran aldrig dårar dig, 
Lyckan flyr din hårda stig, 
Jordens glädje du ej smakar: 
Allt för himlen du försakar.

4. 
Allt för himlens sak du lider: 
Fattigdom, förakt och nöd 
Från din första barndoms tider 
Allt intill din bittra död.
Hatad, fast du gjorde väl,
Qvald till kropp och qvald till själ, 
Misskänd, gäckad, smädad, slagen, 
Ser du slut på lefnadsdagen.

5. 
I Getsemane ditt hjerta
Suckar, blöder, fåfängt ber. 

Uppå Golgatha hvad smärta 
Störtar i din ande ner! 
"Gud, vi öfverger du mig?" 
Ropar du men höjer dig 
Öfver qvalet och uppsänder 
Själen i din Faders händer.

6. 
Så din lydnad blifvit pröfvad, 
Pröfvad intill korsets död. 
Faderns vilja, troget öfvad, 
Var i lif och död ditt stöd. 
Kärlek, himlaren och sann, 
I ditt ömma hjerta brann, 
Som till döds frivilligt blöder
För att rädda fallna bröder.

7. 
Gode Herde, du för fåren 
Sjelf ditt lif till offer bar. 
Menskokärlek tecknar spåren 
På den väg du vandrat har. 
För det folk, dig döden ger,
Kärleksrikt till Gud du ber. 
Kärlek, när ditt hufvud böjes, 
Än i sista blicken röjes.

8. 
Så din vandel högt predikar 
Himlens höga, milda bud: 
Kärleken till usla likar, 
Kärleken till Herren Gud. 
Gif, att jag i dina spår 
Oförvillad målet når 
Och i kärleken och hoppet 
Vårdar tron, fullbordar loppet!

<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="72. På krubbans strå man lade dig">
<big>'''79.'''</big> 

På krubbans strå man lade dig, 
O Jesu, himlens Förste, 
Och menniskor ej kände dig,
Fastän du är den störste.
Du bådades af stjernors gång, 
Du prisades af englars sång; 
För verlden var du ringa.

2. 
Med lydigt sinne tog du an 
Det kall, hvartill du valdes. 
I armas hyddor man dig fann. 
Med syndare du dvaldes, 
Dig låg om hjertat, Helige, 
Att ej ett får borttappat se
Af dem dig anförtroddes.

3. 
Du mild, af hjertat ödmjuk var; 
Ditt ord gaf ro i själen. 
Åt alla samma tröst du bar, 
Åt konungen och trälen: 
Ett hopp, en tro, en mildrik Far 
Och, hvem botfärdigt hjerta har, 
Förlåtelse, försoning. '

4. 
Du tålig var till smädlig död, 
Ja, intill korsets pina. 
Ett lamm du dig åt bödlar bjöd, 
Du flyddes af de dina. 
Nu i ditt helga, milda namn 
Böjs hvarje knä; 
och himlens hamn 
Åt menskor du förvärfvat.

5. 
För dig ej verlden hade band 
Och grafven icke stängsel, 
Förgengelsen ej hade tand 
Och helvetet ej fängsel. 
Din seger evigt vittne bär, 
Att den som ren och helig är, 
Är ock allena mäktig.

6. 
Befästa oss uti din tro, 
Din lära, ditt exempel! 

Din Ande låt i hjertat bo 
Och gör det till ditt tempel, 
Att vi åt Gud, som du det bjöd, 
Må säga så i lif som död: 
Ske, Fader, blott din vilja!

<i>E. G. Geijer</i> (1783—1847).
</chapter>

<chapter name="73. Vänligt öfver jorden glänser">
<big>'''73.'''</big>

Vänligt öfver jorden glänser
Strålen af ett himmelskt hopp;
Stilla inom tidens gränser
Evighetens sol går opp,
Ack, så stilla, att mitt öga
Hennes sken fördraga må
Och Guds dolda råd förstå.

2. 
Ej af verldens visa kändes 
Den oändligt Vises råd; 
Christus kom, och dagen tändes, 
Full af sanning och af nåd: 
Sanning för de trognas blickar,
Nåd för ångerfulla bröst.
Så fick jorden {{sp|ljus}} och {{sp|tröst}}.

3. 
I en verld, der lustar strida, 
Föddes brott och spriddes ve. 
Christus kom, och vid hans sida 
Kärlek gick och helgelse:
Helgelse blef hjertats yrke,
Kärlek slöt begärens strid.
Så fick jorden {{sp|dygd}} och {{sp|frid}}.

4. 
Sälla äro de som höra 
Hvad den evigt Gode lärt; 
De som älska, de som göra 
Hvad den Helige begärt; 
De som, ledda af hans Ande, 
Lysta af hans milda ljus; 
Nalka sig till Faderns hus!

5. 
Deras tro skall öfvervinna 
Tidens otro, jordens flärd; 
Deras kärlek skön skall brinna 
I den kärlekslösa verld; 
Deras hopp i lifvets skiften 
Och i lifvets aftonstund 
Vilar på sin klippas grund.

6. 
Milda sken af Faderns ära, 
Dina rena strålar sprid 
Kring vår jord, att hon må bära 
Ljus och tröst och dygd och frid,
Att hon må en förgård blifva 
Till den himmel, dit du vill 
Samla dem dig höra till.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="74. Christe, som ditt ursprung leder">
<big>'''74.'''</big>

Christe, som ditt ursprung leder
Evigt från din Faders sköt'
Och, från himlen stigen neder, 
Dig i jordisk skepnad slöt! 
O Guds Son och menskors like, 
Hör ett stoft, som lyfter sig
Trängtande att nalkas dig!

2. 
Af en ringa jordisk moder, 
Herre, du dig födas lät 
Och blef menniskornas broder, 
Döljande ditt majestät. 
Ack, må du ock i mitt hjerta 
Födas och förblifva der, 
Du som Gud och evig är!

3. 
Vishet strålar i din lära, 
Helighet i dina bud;
Dina läppar till oss bära
Fridens ord från nådens Gud. 

Wärdes ock min själ upplysa 
Och mitt hjerta böja så, 
Att jag ordet göra må.

4. 
Wid ditt bud de blinda skåda, 
På din vink de lama gå, 
Dumbar för de döfva båda, 
Att de döda lifvet få. 
Underbar uti naturen 
Men i nåden ännu mer, 
Dig i allt jag rörd tillber.

5. 
Ja, tillbedjande jag dignar 
För din makt, Oändlige! 
Men din kärlek jag välsignar 
Emot alla lidande. 
Dina spår, o Jesu! visa 
Wägen upp till himmelen: 
Lär, o, lär mig vandra den!

6. 
Lifvets qval och dödsens smärta 
Du för mina synder led; 
Kärleksblodet ur ditt hjerta 
Rann för mig på korset ned. 
{{sp|Allt är}} inför Gud {{sp|fullkomnadt}}. 
Ljude ock uti mitt bröst 
Samma himmelskt ljufva röst!

7. 
Ljude den vid dödsens möte, 
Ljude den vid grafvens port! 
Du ock nedsteg i dess sköte 
Och har helgat vilans ort. 
Äfven dit jag dig skall följa 
För att ock med dig uppstå 
Och till nya lifvet gå.

8. 
Dödsens makt är kufvad vorden, 
Mörkret du besegrade, 
Och din Ande gaf åt jorden 
Segerns frukt, välsignelse: 
Gav oss ljus och tröst i qvalen, 
Styrka under lifvets lopp 
Och i döden fridens hopp.

9. 
Ack, i döden skall min anda, 
Förd och skyddad af din hand, 
Undan lifvets stormar landa 
På lycksalighetens strand! 
Ty du är till Fadern gången
Att, ditt stora namn till pris, 
Föra oss till paradis.

<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="7. Jesu lidande, död och begrafning. Allmänna betraktelser öfver Jesu lidande.">
<i>7. Jesu lidande, död och begrafning.</i>

Allmänna betraktelser öfver Jesu lidande.
</chapter>

<chapter name="75. Jesu, lär mig rätt betenka">
<big>'''75.'''</big>

Jesu, lär mig rätt betenka 
Din tänqvärda, svåra död 
Och din bittra pinas nöd: 
Hjelp att jag mig nu må senka 
Ned i dina helga sår, 
Der jag lif och helsa får.

2. 
Fast min tunga måste lemna 
Mycket, som i själen är. 
Vilken dig har evigt kär, 
Will likväl jag något nämna, 
Dig till ära, mig till tröst: 
Jesu, hör en ödmjuk röst.

3. 
Efter jag all verldslig tanka 
Bör i dag ur hågen slå 
Och vid korset troget stå, 
Hjelp mig, att jag der må samka
Helga droppar af ditt blod,

Som uppfriskar själ och mod.

4. 
Öppna mig förståndets öga, 
Att jag må din kärlek se, 
Som du ville mig bete, 
När du på det korset höga 
Som ett lamm uppoffrad var 
Och all verldens synder bar.

5. 
Jag kan deras svårhet finna, 
Efter du har svettats blod, 
Då dig döden förestod 
Och du lät Guds vrede brinna 
Öfver dig, emedan jag 
Syndat har emot Guds lag.

6. 
Högfärd ur min själ försvinne, 
När du, som den högste är, 
Törnets krona ödmjuk bär!
Werldens svek och flärd jag finne, 
När du varder först berömd 
Och till korset sedan dömd.

7. 
Vällust mig då bitter blifve, 
När den galla bjudes dig, 
Vilken räckas bort åt mig! 
Girighet jag från mig drifve, 
När man dig till hån och spott 
Kastar om din klädnad lott!

8. 
Huru avund dem förtrycker, 
Som Gud frukta, ser jag bäst, 
Efter verlden hatat mest 
Dig, som dock i alla stycker 
Sökt med ren och helig själ
Faderns ära, menskors väl.

9. 
Judas' kyss och Petri eder, 
Hannas' list och Kaifas' trug 
Samt Pilati rädda hug 
Och Herodes' hala seder 
Sanna, att alls ingen man 
Uppå verlden lita kan.

10. 
Du blef för ett ringa värde 
Af din vän förrådd och såld 
I det arga folkets våld, 
Att då satan mig besnärde, 
Skulle jag förlossad bli 
Med ditt blod och köpas fri.

11. 
Du blef gripen utaf månge, 
Öfverfallen, bunden hårdt 
Och i mörkret släpad bort, 
På det jag, en usel fånge, 
Som var snärd i mörksens band, 
Måtte lösas af din hand.

12. 
Grymt man dig för brott beskyllde, 
Dig som aldrig gjorde ondt, 
Dig som alla hjelpt och skönt, 
Att jag arme, synduppfyllde,
Jag som ond och brottslig var, 
Måtte njuta ditt försvar.

13. 
Dina lemmar måste svida, 
När man dig med grymhet slog,
Stötte,ryckte, våldsamt drog, 
På det jag ej skulle lida 
Hvad min svåra synd förtjent. 
Men dess straff från mig bli vänt.

14. 
Du hudflängdes och avkläddes. 
Att min sjuka, nakna själ 
Måtte läkas, prydas väl. 
Du bespottades och häddes, 



#################  klart och därför borttaget  ####################



########Påskpsalmerna åtgärdade#####







<chapter name="121. Hjelp, Gud, de trogna äro få">
<big>'''121.'''</big>

Hjelp, Gud, de trogna äro få
Och synas dagligt färre.


Hvad ondt, som stora här och små 
Bedrifva, ser du, Herre. 
De tala blott onyttig ting: 
Lögn, skrymtan, arghet griper kring 
Bland menskors barn allt värre.

2. 
De äro ens i vrångvis flärd, 
När orätt skall befrämjas 
Och när den fromme skall bli snärd;
De eljest så ej sämjas.
Förtag, o Gud! de ondas råd, 
Låt deras hjertas öfverdåd 
Utaf din tuktan tämjas.

3. 
De spörja: Ho är Herren Gud, 
Hvars röst vi lyda böra? 
De säga: Wi ej annat bud 
Än våra lustars höra. 
Ho är, som oss kan stå emot? 
Wi akta ingens trug och hot;
Wår vilja blott vi göra.

4. 
Men Herren säger: Snart jag skall 
All ondskans makt förfära, 
Allt högmod bringa uppå fall
Men härlig lön beskära
Åt dem som byggt på mig sin lit 
Och haft för mino huse nit 
Och kämpat för min ära.

5. 
Si! Herrens ord är rent och klart 
Som guld i degeln skärat; 
I nåd och sanning uppenbart, 
Det blifvit oss förärat. 
Ty är ock bland betryck och brist 
Wårt hopp till Herren fast och visst, 
Wårt hjerta oförfärat.

6. 
Oss lysa skall hans nådes sken, 
När vi hans ord förfäkte, 
Hans lära bibehålla ren 
Bland ett fördärvat slägte. 
I honom under all vår strid
Wi finna seger, vänta frid;
Med honom allt vi mäkte.

Svensk förf. (1600-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="122. O Gud, vår broder Abels blod">
<big>'''122.'''</big>

O Gud, vår broder Abels blod
Till dig från jorden ropar.
Än rasar ondskans öfvermod, 
Än brott på brott hon hopar. 
Dock vid allt otrons öfverdåd 
De dina du hugsvalar. 
Till jorden ser du än i nåd, 
Ty Jesu blod der talar.

2. 
Korsfäst! de ropte om Guds Son 
Och Barabbas behöllo. 
I Christi fjät med qval och hån 
Hans trogna vittnen föllo. 
Men ordet lefver efter dem 
Som ljus åt verlden gifvit, 
Då af din prakt, Jerusalem,
Ej sten på sten förblifvit.

3. 
Och se, då en rättfärdig man 
Står fram att sanning yrka, 
All verldens makt ej fruktar han;
Guds sak ger honom styrka. 
Förgäfves ondskan tänder skär 
Och till hans död sig väpnar: 
Hans uppsyn lik en engels är, 
För hvilken brottet häpnar.

4. 
Åt himlen lyftande sin syn, 

Den fromme går att lida 
Och skådar i den öppna skyn 
Guds Son vid Faderns sida. 
Lik honom ber han i sitt fall
För dem hans ofärd göra
Och dör med lugn; ty en gång skall 
Dock mörksens makt upphöra.

5. 
Ja, Herrens ljus ej slocknar ut, 
Fast det i moln sig döljer. 
Det goda segra skall till slut, 
Fast verlden det förföljer. 
Och han som kom i Faderns namn, 
Skall än välsignad komma 
Och samla i en evig hamn 
Från tidens storm de fromma.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="123. Zion klagar med stor smärta">
<big>'''123.'''</big>

Zion klagar med stor smärta,
Ropar i sin tröstlöshet,
Gjuter ut sitt sorgsna hjerta 
För den som dess hjerta vet, 
Säger: "Herren hafver sig 
Bortvänt, öfvergifvit mig. 
Han ej mer sig låter finna; 
Fåfängt mina tårar rinna."

2. 
Herren sig i nåd förklarar, 
Herren, som är evigt god, 
Med ett fadershjerta svarar: 
"Tryckta Zion, fatta mod! 
Skulle jag dig öfverge? 
Månn' en moder kunnat se 
Barnets nöd och icke ömma? 
Skulle jag dig då förglömma?

3. 
Om ock någon qvinna vore 
Så ovärdig modersnamn, 
Att hon hat till fostret bure, 
Det försköte ur sin famn: 
Jag ett annat hjerta bär 
Emot den förkrossad är, 
Och min hand, som synden straffar, 
Tröst och hjelp åt nöden skaffar.

4. 
Si! jag hörer dina böner, 
Dina strider jag ock vet 
Och i sinom tid bekröner 
Dig med ljus och salighet. 
Waka, kämpa, trofast var! 
Dig jag ej förgätit har. 
Si! jag har på händer mina 
Tecknat dig och barnen dina.

5. 
Genom sorgen jag trolofvar 
Dig med mig till evig tid; 
Rikligt jag ock dig begåfvar 
Med barmhertighet och frid. 
När du, tvådd i dopets flod,
Heliggjord i Lammets blod,
Bär den rätta bröllopsprydnad, 
Som är kärlek, tro och lydnad.

6. 
Måste ock af törnen vara 
Här din krona, o min brud, 
Tårar dina pärlor klara, 
Suckar dina sångers ljud; 
Lyft din' ögon upp och se 
Öfver jordens qval och ve 
Himlen öppnad, palmen vunnen,
Lifvets krona saligt funnen!"

7. 
Si! så bygger Gud sin Kyrka, 
Si! så pröfvar han vår tro, 
Gifver oss i nöden styrka 

Och i döden salig ro. 
Ära ske den Herren stor, 
Som i himlars himlar bor 
Men ser neder till den arma 
Och vill gerna sig förbarma!

<i>J. Heermann</i> (1585—1647).
<i>J. Boëthius </i>(1647—1718).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="124. Wår Gud är oss en väldig borg">
<big>'''124.'''</big>

Wår Gud är oss en väldig borg,
Han är vårt vapen trygga;
På honom i all nöd och sorg 
Wårt hopp vi vilja bygga. 
Mörksens furste stiger ned, 
Hotande och vred; 
Han rustar sig förvisst 
Med våld och argan list: 
Likväl vi oss ej frukta.

2. 
Wår egen kraft ej hjelpa kan, 
Wi vore snart förströdda; 
Men med oss står den rätte Man: 
Wi stå, af honom stödda.
Frågar du hvad namn han bär? 
Jesus Christ det är.
Han är den Herren Gud,
Som, klädd i segerskrud,
Sin thron för evigt grundat.

3. 
Och vore verlden än så stor 
Och full af mörksens härar, 
Dock, när ibland oss Herren bor,
Platt intet oss förfärar.
Werldens furste är ju dömd, 
Och hans kraft är tömd. 
Han på ett hufvudhår 
Oss skada ej förmår:
Ett ord kan honom fälla.

4. 
Guds ord och löfte skall bestå; 
Wi det i hjertat bäre. 
För himmel, ej för jord vi gå 
Till strids och glada äre. 
Äro alltid väl till mods, 
Fast vi våga gods 
Och ära, lif och allt: 
Ske blott som Gud befallt! 
Guds rike vi behålla. 

<i>M. Luther</i> (1483—1546).
<i>O. Petri</i> (1498—1552).
<i>P. A. Sondén</i> (1792—1837).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="D. Jesu heliga hågkomst och efterföljelse.">
<big>'''D. Jesu heliga hågkomst och efterföljelse.'''</big>
</chapter>

<chapter name="125. Haf i ditt minne Jesus Christ">
<big>'''125.'''</big>

Haf i ditt minne Jesus Christ,
Som oss från mörksens makt och list 
Förlossat och förvarat 
Och oss till ljus och salighet 
Guds vilja uppenbarat!

2. 
Haf i ditt minne Jesus Christ, 
Som, sjelf förutan synd och brist,
Guds lag för oss fullgjorde
Och lärde oss med ord och verk, 
Hur vi här vandra borde!

3. 
Haf i ditt minne Jesus Christ, 
Som återgav oss hvad vi mist, 
Då han på korset blödde; 
Till Herrens nåd och beläte 
Hans död oss återfödde!

4. 
Haf i ditt minne Jesus Christ, 
Som stod ur grafven upp förvisst 
Och dödsens hot förstörde 

Och lif och oforgenglighet 
I ljuset återförde!

5. 
Haf i ditt minne Jesus Christ, 
Som upp till himlen for och sist 
Skall än till jorden komma 
Att döma med rättfärdighet
De onda och de fromma!

6. 
Du som så högt har älskat mig, 
Min Jesu, jag ej glömmer dig 
I glädjen eller nöden! 
Min vän är min och jag är hans
I lifvet och i döden.

<i>C. Günther</i> (1650—1704).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="126. Dit du går, dit går ock jag">
<big>'''126.'''</big>

Dit du går, dit går ock jag;
Der du blifver, vill jag blifva. 
Wärdes sjelf ditt välbehag, 
Jesu, i mitt hjerta skrifva. 
Helad ifrån syndasåren, 
Will jag följa dig i spåren.

2. 
Såsom du, i dopets flod 
Helgad Herren Gud till ära. 
Will jag, renad i ditt blod, 
Rena offer Herren bära. 
Af ditt namn mig namn är gifvet 
Och i lifsens bok inskrifvet.

3. 
Vördnad, kärlek, tro och hopp 
Till din Fader uti höjden 
Styrde allt ditt lefnadslopp, 
Var dig enda lefnadsfröjden. 
Jesu, håll mig vid det ena:
Herren såsom du att tjena.

4. 
Mörkret flydde för din blick; 
Tröst du gaf åt sorgsna hjertan:
Allestäds omkring du gick,
Gjorde väl och läkte smärtan. 
Låt din kärlek mig upplifva 
Att dig lik i dygder blifva.

5. 
Vän och ovän af din hand 
Samma hjelp och ömhet rönte; 
Knytande vårt brödraband 
Ont med godt du städs belönte.
Hulde menskovän, ditt minne 
Lifve mig till lika sinne!

6. 
Frestad såsom vi du blef, 
Men din själ var dygdens tempel: 
Hennes himlabud du skref 
Med ett himlarent exempel.
Den till döden trofast blifver 
Du ock lifsens krona gifver.

7. 
Som ett lamm att slagtas går, 
Bar du stilla hvarje smärta. 
Korsset på den bana står. 
Der du går med tåligt hjerta.
Jesu, lär ock mig att bära
Korsset villigt, dig till ära!

8. 
Och vid slutet af mitt lopp, 
När du mig ditt budskap sänder,
Lämne jag min själ med hopp
Såsom du i Faderns händer. 
Då, ibland de sällas skara. 
Skall jag din för evigt vara.

<i>J. Åström</i> (1707—1844).
</chapter>

<chapter name="127. Jesus haf i ständigt minne">
<big>'''127.'''</big>

Jesus haf i ständigt minne, 
Will du bli Guds barn och vän! 
Jesus bär i hjertat inne, 
Jesus haf för ögonen! 
Wid din möda, vid din hvila, 
I din glädje, i din nöd 
Se på Jesu lif och död!

2. 
Se på Jesus, och upplifve 
Tro och kärlek all din själ; 
Till allt godt din håg de drifve, 
När du ser, hur han gjort väl!
Verka såsom han i tiden 
Det som evigt frukter bär,
Verka, medan dagen är!

3. 
Se på Jesus, bed och vaka, 
När din fot på rosor går; 
Werldens lust och prål försaka, 
Tag ditt kors och följ hans spår!
Se på Jesus, när du frestas: 
Då skall frestarn fly med skam 
Och Guds englar träda fram.

4. 
Se på Jesus, när en fara 
Hotar dig, och tro på Gud! 
Se ibland en rådlös skara 
Jesu lugn vid stormens ljud! 
Tro på honom, som kan näpsa 
Haf och vindar, eld och flod,
Och gå fram med kristligt mod!

5. 
Se på Jesus, när du lider, 
Si! hvad han, den gode, led! 
Är det hjertats hårda strider, 
Själens qval dig trycka ned; 
Se hans ande djupt bedröfvad. 
Se hans blodsvett, se hans strid, 
Hör hans bön och känn hans frid!

6. 
Är det nödens tagg dig sårar, 
Suckar du på plågans bädd, 
Pressar otack dina tårar, 
Är af verlden du försmådd,
Glöms, förnekas du af vänner; 
Si! hvad Jesus utstått har, 
Vilken ren som ljuset var!

7. 
Se på Jesus, när du döden, 
När du domen för dig ser! 
Jesus än i sista nöden 
Ger den frid, ej verlden ger. 
Bed som han och böj ditt hufvud!
Jesus fullgjort allt för dig,
Jesus tar din själ till sig.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1841).
</chapter>

<chapter name="128. O min Jesu, dit du gått">
<big>'''128.'''</big>

O min Jesu, dit du gått, 
Der vill jag ock blifva.
Werlden har ej mycket godt
Att åt hjertat gifva. 
Mig hon äfven insövt har; 
Men ur dvalan vaknad. 
Ack, hvad har jag, som blir qvar? 
Ånger blott och saknad.

2. 
Derför ser till dig min själ 
I förtrogna böner, 
Ser och längtar och likväl 
Hemlig bäfvan röner. 
Ack, en helig blick från dig 
Hjertat genombårar: 
Trolöst jag förhållit mig, 
3. 
Jag är svag och syndafull, 
Kan ej till dig lända, 
Om ej för din kärleks skull 
Du mig hjelp vill sända. 
Jesu, mig din Ande gif, 
Som min svaghet stöder 
Och till trones rätta lif 
Mig ånyo föder!

4. 
Jag mitt kött korsfästa vill 
Med dess onda lusta;
Jesu, värdes mig därtill 
Med din kraft utrusta. 
Dig jag vill i fröjd och nöd
Älska, kärleksfulle, 
Du som lidit bitter död, 
Att jag lefva skulle.

5. 
Att jag lefva skulle dig,
Synden dö allena, 
Med ditt eget blod du mig 
Velat två och rena. 
Att i himlen jag min lott 
Skulle se förvarad, 
Har du ock ur grafven gått, 
Härlig och förklarad

6. 
Lif och oförgenglighet 
Har du fört i ljuset,
Att jag till din salighet 
Blicka må ur gruset.
O, så vill jag städse dit 
Upp från jorden blicka 
Och med allvar och med flit
Mig för himlen skicka.

7. 
Hjelp, att verlden mig ej mer 
I sin villa förer, 
Att jag synden öfverger 
Och blott dig tillhörer, 
Troget håller ditt förbund, 
Minnes hvad du lärde, 
Tills jag i en salig stund 
Får gå mina färde.

8. 
Dig jag efterfölja må,
Korsset gerna taga, 
Viss, att hvad du lägger på
Hjelper du ock draga. 
Och ju större kors jag bär, 
Desto förr jag renas, 
Desto förr ock färdig är 
Att med dig förenas

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="129. Jesu, gör mig så till sinnes">
<big>'''129.'''</big> 

Jesu, gör mig så till sinnes,
Såsom du till sinnes var;
I all nöd mig för till minnes, 
Hur ditt kors du tåligt bar. 
Och om menskor hata mig, 
Jesu, lär mig likna dig: 
Deras brott och nöd begråta, 
Deras oförrätt förlåta.

2. 
Jesu, låt din helga vandel 
Alltid för mitt öga stå, 
Så att jag i all min handel 
Dig blott efterfölja må. 
Du som villigt gjorde allt 
Hvad din Fader dig befallt, 
Hjelp mig så min lefnad föra, 
Att jag städs må dig tillhöra.

3. 
Jesu, lär mig så i nöden 
Som i glädjen tro på Gud, 
Så i lifvet som i döden 
Tröstligt höja bönens ljud, 
Vara med Guds vilja nöjd, 
Hafva i hans ord min fröjd 
Och intill min lefnads ända 
Söka att hans verk fullända.

4. 
Jesu, värdes mig utrusta 
Med din Helge Andes nåd. 

Att ej verlden och dess lusta 
Skiljer mig från dina råd. 
Si! jag villig är men svag; 
Jesu, I ditt hägn mig tag, 
Du som, mäktig i de svaga, 
Bäst kan hjelpa och ledsaga.

<i>J. Hjertén</i> (1781—1835).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="V. HELGELSEN.">
<big>'''IV. HELGELSEN.'''</big>
</chapter>

<chapter name="A. Den Helige Andes nåd.">
<big>'''A. Den Helige Andes nåd.'''</big>
</chapter>

<chapter name="130. Du som af gudomsskötet går">
<big>'''130.'''</big>

Du som af gudomsskötet går 
Att menskor återföra
Till Gud ifrån fördärvets spår 
Och syndens makt förstöra, 
Kom, Helge Ande, fyll mitt bröst, 
Mitt hjerta rena, stäm min röst 
Att dina under sjunga!

2. 
När syndarn, blind af öfverdåd, 
Sig i fördärvet kastar, 
Han förekommes af din nåd: 
Du till hans möte hastar 
Och ropar: "Stanna, syndaträl!
Sök räddning för din arma själ, 
Wak upp och se din våda!"

3. 
Han vaknar vid din nåderöst 
Och för sig sjelf förskräckes. 
En stråle tränger till hans bröst,
Och ångrens känsla väckes. 
Hans ögon öppnas, och han ser 
Här hämndens viggar ljunga ner,
Der nådesolen skina.

4. 
Förkrossad, undan lagens hot 
Utaf din hand han ledes 
Till nådens thron, till korsets fot, 
Der frälsningen beredes. 
Här renas han i Jesu blod, 
Här fattar han ett annat mod,
Här lif i trone skenkes.

5. 
Hur är hans tillstånd nu förbytt! 
Omskapat är hans sinne; 
Af nåden är han född på nytt 
Och frid i hjertat inne. 
Förlåten är hans förra skuld: 
Gud honom som en fader huld
Till barn ånyo tager.

6. 
Han, af ditt ljus på vägen ledd, 
Till himlen ställer loppet 
Med kraft, utaf din nåd beredd, 
I kärlek, tron och hoppet.
Han följer troget Christi spår, 
Med hvarje dag ny kraft han får 
Och nya segrar vinner.

7. 
Af dig han har i faran skygd, 
Hugsvalelse i nöden 
Och upphöjt mod till hvarje dygd 
Och frid och hopp i döden. 
I himlen själen härliggörs, 
Och stoftet, som till grafven förs, 
En gång står upp förklarat.

8. 
O gode Ande, led du mig 
Till sanningen och lifvet. 
Skriv i mitt hjerta hvad af dig 

I lifsens ord är skrifvet. 
Styrkt af din kraft, ledd af din nåd,
Jag vill ditt kärleksfulla råd 
Med helig vandel prisa. 

<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="131. Helige Ande, sanningens Ande!">
<big>'''131.'''</big>

Helige Ande, sanningens Ande!
Kom att oss ledsaga! 
Låt oss ej falla eller oss förvilla 
Men till målet draga 
I trones ljus, förtröstande och stilla. 
Vishet, o Herre, 
Gif oss af höjden!

2. 
Helige Ande, kraftenes Ande! 
Kom att oss upplifva! 
Må kärlek bo i våra hjertan inne 
Och dess frukter blifva 
En kristlig dygd, ett himmelskt mod och sinne. 
Helighet, Herre, 
Gif oss af höjden!

3. 
Helige Ande, glädjenes Ande! 
Kom att oss hugsvala! 
Låt hoppets röst bland lefvernets bekymmer
Till vår ande tala, 
Och gif oss frid, när lifvets afton skymmer. 
Salighet, Herre, 
Gif oss i höjden!

<i>J. O. Wallin</i> (1719—1839).
</chapter>

<chapter name="132. O du Helge Ande, kom till oss in">
<big>'''132.'''</big> 

O du Helge Ande, kom till oss in, 
Med nåd och frid i dina trognas hjertan blif,
Din lefvande kärlekslåga der upptänd och uppehåll, 
Du som af alla tungomål och land församlar folken 
I Herrens Jesu Christi tro endräkteliga!
Halleluja! Halleluja!

Växelsång från medeltiden.
Svensk öfvers. (1500-talet).
<i>E. G. Geijer</i> (1783—1847).
</chapter>

<chapter name="Veni, Sancte Spiritus!">
<i>Veni, Sancte Spiritus!
Reple tuorum corda fidelium, 
Et tui amoris in eis ignem accende, 
Qui per difversitatem linguarum cunctarum 
Gentes in unitate fidei congregasti!
Halleluja! Halleluja!</i>
</chapter>

<chapter name="133. Kom, Helge Ande, Herre god"> 
<big>'''133.'''</big>

Kom, Helge Ande, Herre god,
Besök vårt hjerta, gif oss mod! 
Förläna oss din helga nåd, 
Förläna oss din helga nåd 
Och var med oss i råd och dåd.

2. 
Den sanne tröstaren du är: 
Så kom och var oss alltid när! 
De hårda hjertan sjelf befvek, 
De hårda hjertan sjelf befvek
Att öfva kärlek utan svek.

3. 
Ditt ljus tänd i vårt mörka sinn', 
Gif tro och hopp i hjertat in! 
Och allt hvad här oss fela må,
Och allt hvad här oss fela må, 
Låt oss af dina nåde få.

4. 
I dina gåvor tusenfald 
Du är Guds högra hand utvald. 
Du lär med skilda tungors ljud, 
Du lär med skilda tungors ljud, 
All jordens folk att prisa Gud.


5. 
Wår fiende ifrån oss driv 
Och sjelf med friden när oss blif! 
Bevara oss till sista stund,
Bevara oss till sista stund 
I nådens saliga förbund.

6. 
Gud Fader du oss känna lär. 
Och vittnesbörd om Sonen bär, 
Till Gud du visar vägen bäst,
Till Gud du visar vägen bäst, 
Du som af Gud utgången äst.

7. 
Gud Fader och hans ende Son 
Ske pris för himlagåvors lån, 
Som genom Andans nåd vi få,
Som genom Andans nåd vi få! 
O Gud, vår suckan ej försmå!

<i>Rabanus Maurus</i> († 856).
<i>O. Petri</i> (1493—1552).
</chapter>

<chapter name="134. Kom, Helge Ande, Herre Gud"> 
<big>'''134.'''</big>

Kom, Helge Ande, Herre Gud,
Gif lust att hålla dina bud. 
Wår köld, vår tröghet öfvervinn, 
O, kom i våra hjertan in. 
Du helga kraft, med nådens sken
Gör viljan god, gör själen ren, 
Att lifsens väg vi glada gå 
Och heligt rörda sjunga må: 
Halleluja! Halleluja!

2. 
Du helga ljus, all sannings port! 
Lär oss på hvarje tid och ort 
Att känna Gud och den han sändt.
Gör Sonens dyra namn bekant, 
Förklara Faderns välbehag, 
Och falska läror från oss tag. 
Det ord är fast, det ord är visst,
Som lär oss tro på Jesus Christ. 
Halleluja! Halleluja!

3. 
Du helga eld, all verldens tröst! 
Låt kärlek brinna i vårt bröst, 
Gif oss af din hugsvalan god 
I jordisk nöd ett himmelskt mod. 
På korsets väg oss styrk och led,
Mot frestelsen med kraft bered, 
Att här vi manligt strida må 
Och genom död till lifvet gå. 
Halleluja! Halleluja!

V. 1 från medeltiden.
<i>M. Luther</i> (1483—1546).
Svensk öfvers. (1500-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="135. Dig, Helge Ande, bedja vi">
<big>'''135.'''</big>

Dig, Helge Ande, bedja vi,
Att med din kraft du står oss bi 
Under pröfvotider 
Och svåra strider, 
Helst uti den yttersta, 
När det till änden lider. 
O Gud, förbarma dig!

2. 
O ädla ljus, gör med ditt sken 
Wår tro på Jesus sann och ren, 
Och den sjelf upplifva 
Att frukter gifva. 
Hjelp oss att i denna tro 
Till änden fasta blifva.
O Gud, förbarma dig!

3. 
O kärlekseld, uppvärm vårt sinn', 
Allt hat, all ljumhet öfvervinn, 
Att vi lefva läre 

Som bröder käre 
I försonlighet och frid 
Och Christi sinne bäre. 
O Gud, förbarma dig!

4. 
O högsta tröst i all vår nöd, 
Oss uppehåll i lif och död! 
Låt oss ej försaka 
Att bedja, vaka 
Och betenka, att en gång
Wi döden måste smaka.
O Gud, förbarma dig!

V. 1 från medeltiden.
<i>M. Luther</i> (1483—1546).
<i>O. Petri</i> (1498—1552).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="136. Helge Ande, hjärats nöje">
<big>'''136.'''</big>

Helge Ande, hjärats nöje, 
Bästa skatt och högsta tröst! 
Du till andakt sjelf mig böje,
Då jag helgar dig min röst. 
Öfverallt ditt tempel står, 
Der du heligt offer får: 
Låt min själ därtill utväljas, 
Att du må i henne dväljas.

2. 
Du är den förnämsta gåfva, 
Den min Jesus skänker mig, 
Den han värdes alla lofva, 
Som den söka hjertelig'. 
Du är ordets vittne sant 
Och min återlösningspant, 
Själens hugnad, Herrens finger,
Hoppets ankar, trones vingar.

3. 
Kärlekseld och nådekälla, 
Ljusets ursprung, fridens band! 
Du kan hjertat tillfredsställa, 
När det tärs af ångrens brand.
Gif min ande vittnesbörd,
Att af Gud jag varder hörd 
Som ett barn utaf sin fader, 
Så är jag förnöjd och gläder.

4. 
Du är ned af himlen gjuten 
Som en ljuflig dagg och regn; 
Frid och tröst med dig är fluten 
Under Christi milda hägn.
Ack, så uppfyll mildelig'
Nu min själ, som öppnar sig! 
Af din nåd hon sig vill fägna 
Och sig den med tron tillägna.

5. 
Du ock alla ting utgrundar, 
Ja, Guds djuphet vet du väl; 
Derför jag af dig åstundar
Undervisning för min själ, 
Att jag vet Guds vilja rätt
Och kan lefva på det sätt,
Som hans ord mig föreskrifver, 
Att jag honom täcklig blifver.

6. 
Du är helig, dig misshagar 
Allt hvad synd och orätt är. 
Den med otro dig förjagar, 
Kan du aldrig vara när. 
Helga mig i en rätt tro, 
Att du värdes när mig bo; 
Då kan jag försäkrad vara, 
Att jag skall till himlen fara.

7. 
Du är nådig, mild, saktmodig 
Som en dufva, men du flyr 
Bort från den som öfvermodig 
Ej sitt onda sinne styr. 
Gif mig dygdens stilla fröjd, 
Gör mig tålig och förnöjd, 
Att jag ej min nästa hatar
Eller det du älskar ratar.

8. 
Hjelp, att jag mot synden strider, 
När jag stapplar, var min stav.
Trösta mig den stund jag lider, 
Styrk mig, när jag somnar af. 
När jag skall igen uppstå, 
Gif, att jag med glädje må 
Inför Jesu domstol ställas 
Och med de utvalda sällas.

<i>P. Gerhardt</i> (1607—1676).
<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
</chapter>

<chapter name="137. Ande, full af nåde">
<big>'''137.'''</big> 

Ande, full af nåde, 
I all nöd och våde 
Du min tröst förbliv! 
Agg och harm du släcker 
Och i hjertat väcker 
Kärleks eld och lif.
Lär du nu min svaga tunga 
Om din kraft med glädje sjunga.

2. 
Du kan undervisa
Oss vår Gud att prisa 
På mång' språk och sätt. 
Af din låga brinne 
Stads vår håg och sinne 
Gud att älska rätt. 
Oss du värdes nåd beskära 
Honom öfver allt att ära.

3. 
När betryck och jemmer 
Hjertat hårdt beklämmer, 
Låt mig då hos dig 
Ro och tillflykt finna, 
Låt det moln försvinna, 
Som här omger mig. 
Kom, o nådesol, med gamman, 
Lys och gläd oss allesamman!

4. 
Kom, Guds dyra gåfva, 
Som han värdes lofva,
Och min tro upptänd!
Kom, ack! kom, min längtan, 
Kom, mitt hjertas trängtan, 
Och mitt qval bortvänd! 
Hjertat får nytt lif och styrka, 
När du gör det till din Kyrka.

5. 
Hjorten häftigt längtar 
Och till vattnet trängtar, 
När han jagad är;
Själen sammalunda, 
När bekymren stunda, 
Tröst af dig begär. 
Hon sitt hopp då månde ställa 
Till den enda glädjekälla.

6. 
Du som ny mig danar 
Och min synd avplanar 
Genom Christi blod,
Du all renhets Anda, 
War mig städs till handa, 
Gör mig vis och god. 
Lär mig ditt behag att göra,
När mitt kött mig vill förföra.

7. 
Styr och för min vandel, 
Helga håg och handel, 
Låt min stig och gång. 
Dig till pris och heder, 
Syfta dit du leder;
Låt min bön och sång,
Som jag frambär till din ära, 
Täckas dig och frukter bära.

8. 
Låt ej satan arge 
Med sin list den marge 
Mig här skada få. 
Låt mig, när en ände 
Sker på mitt elände, 
Himlens glädje nå.
Der skall jag med fröjdfull tunga, 
Gud, din ära evigt sjunga.

<i>J. Franck</i> (1618—1677).
<i>P. Brask († o. 1690).
</chapter>


<chapter name="138. Kom, Helge Ande, till mig in">
<big>'''138.'''</big> 

Kom, Helge Ande, till mig in,
Upplys min själ, upptänd mitt sinn', 
Att jag i dig må blifva. 
Låt lysa lifsens ljus för mig 
Och led mig på den rätta stig: 
Dig vill jag helt mig gifva.

2. 
Uti all sanning led du mig, 
Förståndet öppna nådelig' 
Och lär mig, Gud, din vilja. 
Ack, gör mig från all synder ren,
Att jag må följa dig allen,
Allt ondt ifrån mig skilja.

3. 
Hjelp, Herre, nåderik och blid, 
Att jag af hjertat all min tid 
Mig håller vid det ena: 
Att tro på Herren Jesus Christ
Och öfva kärlek utan list;
Min hjelp är du allena.

4. 
Uppå min sida alltid stå, 
Att satan mig ej skada må, 
Ej verlden mig förföra. 
Med minom ande vittne bär, 
Att ett Guds barn jag också är, 
Det han vill saligt göra.

5. 
Jag kännes vid min svaghet all, 
Jag vet ej hvad jag bedja skall, 
Hvad gagnar eller skadar. 
O Helge Ande, bed för mig
Och lär mig sucka innerlig 
Mitt Abba, käre Fader!

6. 
Mig i din nåd behåll du qvar, 
Som allt i dina händer har, 
Min onda håg förändra. 
Hvad jag har syndat, gif mig till;
Styrk mig, att godt jag göra vill 
Och i din fruktan vandra.

7. 
Gif lycka, Gud, till allt godt verk, 
Befrämja det och kraften stärk, 
Att jag alltmer tilltager 
Uti din visdom och din nåd
Och alltid följer dina råd
Och gör hvad dig behagar.

8. 
Hjelp mig att nyttja tiden rätt 
Och skaffa nytta på allt sätt, 
Mitt pund ej nedergrafva; 
Ty den som Gud ej tjena vill 
Men gör hvad verlden hörer till, 
Han kan ej framgång hafva.

9. 
O Fröjdeande, statt mig bi 
I all den sorg jag kommer i, 
Helst när mig döden kallar; 
Då hjelp, att jag må kristelig 
Få skiljas hädan, när jag dig
Min själ i hand befaller.

Svensk förf. (1600-talet).
</chapter>

<chapter name="B. Nådens medel.">
<big>'''B. Nådens medel.'''</big>
</chapter>

<chapter name="1. Ordet.">
<i>1. Ordet.</i>
</chapter>

<chapter name="I allmänhet.">
I allmänhet.
</chapter>

<chapter name="139. Wi lofva dig, o store Gud!">
<big>'''139.'''</big> 

Wi lofva dig, o store Gud! 
Med makt och ära går ditt bud,
Ditt helga ord, 
Kring himlar och kring jord. 
Helig, helig, helig är Herren Gud.

2. 
Din Kyrka glädes i ditt skygd, 
Hon på ett hälleberg är byggd; 
Till domens stund 
Hon vilar på sin grund. 
Helig, helig, helig är Herren Gud.

3. 
Allt folk skall samlas i dess famn 
Och böja knä i Jesu namn 
Och lofva Gud 
Med kristna tungors ljud. 
Helig, helig, helig är Herren Gud.

4. 
Allt folk omkring din thron en gång 
Skall sjunga segrens höga sång, 
Der Cherubim 
Besvara Serafim:
Helig, helig, helig är Herren Gud.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="140. Af himlens här den Högstes makt">
<big>'''140.'''</big>

Af himlens här den Högstes makt 
Förtäljs med tusen munnar; 
Det vida fästets ljusa prakt 
Hans händers verk förkunnar, 
Och dagen, som ifrån oss flyr,
Bebådar för den dag, som gryr, 
Hans ära och hans under.

2. 
Den rösten hörs af en och var, 
Den gyllne skriften glänser 
Från österns portar lika klar 
Till västerhafvets gränser, 
Såvitt som solen sträcker ut 
Från dagens uppgång till dess slut 
Sin höga hjeltebana.

3. 
Dock strålar i en högre dag 
Det fröjdefulla ordet, 
Der, gode Fader, ditt behag 
Är uppenbarat vordet, 
Der själen, af din kärlek rörd 
Och vis utaf ditt vittnesbörd, 
Sin pligt och sällhet skådar.

4. 
Ett klarligt ljus af dina bud 
På all min väg mig leder, 
Och dina löftens nåd, o Gud! 
Mitt hjertas fröjd bereder. 
Din sanning och din fruktan är 
Mig mera kostelig och kär 
Än alla jordens håvor.

5. 
Säll den som alltid låter sig 
Utaf ditt ord förmana! 
Hans lön skall blifva stor hos dig 
Wid slutet af hans bana. 
Men ho är den som märka kan,
Du Helige, hur ofta han 
Emot din vilja bryter?

6. 
Bevara mig för öfverdåd, 
Förlåt de gömda brister 
Och gif, o Gud! att jag din nåd 
I evighet ej mister! 
Dig, min förlossare, min tröst, 
Må täckas mina läppars röst 
Och dig mitt hjertas tankar.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="141. Jak. 1:17. Dig, ljusens Fader, vare pris">
<tab>Jak. 1:17

<big>'''141.'''</big> 

Dig, ljusens Fader, vare pris:
Jag fick till rikedom 
Det ord, som gör den fromme vis 
Och gör den vise from!

2. 
Hur ljuft, hur hjärtligt talar du 
I detta dyra ord 
Till mig som går ett barn ännu, 
O Fader, på din jord!

3. 
Väl har naturens rika prakt 
Med tusen stämmors ljud 
Till min försagda tanke sagt, 
Att du är stor, o Gud.

4. 
Din väldighet, ditt majestät, 
Ditt underfulla råd 
Jag såg i solens höga fjät 
Och gräsets minsta tråd.

5. 
Dock låg för mig din mening skymd, 
Ditt hjerta jag ej fann; 
Och i en mörk, oändlig rymd 
Jag som ett stoft försvann.

6. 
Men gryning blef kring Sinai, 
På Tabor uppgick dag, 
Och själen såg, från töcknen fri, 
Din lag, ditt välbehag.

7. 
Förklarat för mitt samvete 
Stod helighetens bud; 
Till hjertat flöt hugsvalelse 
Med nådens milda ljud.

8. 
Och tidens qval fick sammanhang 
Med evighetens tröst, 
Och himlarösters återklang 
Blef hörd i jordiskt bröst.

9. 
O menniska, det är dig sagt, 
Hvad Gud af dig begär. 
Hvad han uppå ditt hjerta lagt. 
Din egen sällhet är.

10. 
I enfald och i ödmjukhet 
Håll dig till Herrens ord 
Och låt, när du hans vilja vet, 
Hans vilja blifva gjord.

11. 
Du genom Christus allt förmår, 
Som sjelf dig mäktig gör, 
När dig hans Ande leda får 
Och dig hans kärlek rör.

12. 
Sann tro på Gud och på hans ord 
Och kraft att göra godt 
Och frid i himmel och på jord 
Är kristnas kall och lott.

13. 
Till denna lott, till detta kall 
Mig nåd, o Jesu! gif! 
Då vet jag hvad jag göra skall 
Att få ett evigt lif.

14. 
I dig är Faderns välbehag, 
I dig vår salighet, 
O Jesu Christ, i går, i dag 
Och i all evighet.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Lagen.">
<big>'''Lagen.'''</big>
</chapter>

<chapter name="142. Betraktom väl de tio bud">
<big>'''142.</v>

Betraktom väl de tio bud, 
Dem himmelens och jordens Gud 
Utgifvit har från Sinai; 
Ännu i dag förnimma vi 
De helga ljud.

2. 
För mig ej andra gudar haf! 
Så säger han som lifvet gaf. 
Mig frukta, älska öfver allt, 
Haf lit till mig, som jag befallt!
Så talar Gud.

3. 
Mitt höga namn missbruka ej: 
Ditt tal skall vara ja och nej! 
Tänk hvad du ber, håll hvad du svär,
Och vördnad för det helga bär! 
Minns Herrens bud!

4. 
Tänk på att helga vilans dag: 
Besök mitt tempel, hör min lag, 
Till himlen höj din själ och märk, 
Att dit bör syfta allt ditt verk! 
Så talar Gud.

5. 
Föräldrar skyldig heder gif 
Och deras stöd och hugnad blif! 
När du af dem välsignad är, 
Har dig ock Himlafadern kär.
Minns Herrens bud!

6. 
Förstör ej ditt, ej andras lif, 
Men undfly vrede, hat och kif! 
Var fridsam, var din oväns vän 
Och löna ondt med godt igen! 
Så talar Gud.

7. 
Mot köttslig lusta var på vakt! 
En helig Gud på dig ger akt. 
Låt tukt och ära hos dig bo 
Och älska den du svurit tro! 
Minns Herrens bud!

8. 
Tillgrip ej hvad dig ej tillhör, 
Gör redligt hvad du göra bör! 
Gif alla sitt, gör alla rätt 
Och vinn ditt bröd på ärligt sätt! 
Så talar Gud.

9. 
Ej falskt och argt om andra döm, 
Om nästans goda namn var öm!
Var sann, var skonsam, aldrig hal, 
Sky både smicker och förtal! 
Minns Herrens bud!

10. 
Haf icke lust till nästans hus: 
Var nöjd, så blir din lefnad ljus! 
Fly avund, list och girighet
Och gläds, när du en lycklig vet! 
Så talar Gud.

11. 
Qväv syndens frö uti ditt bröst, 
Lyd ej begärens falska röst! 
Ett renat hjerta Gud begär,
För honom viljan gerning är. 
Minns Herrens bud!

12. 
Så säger han: Jag är din Gud, 
Som hämnar mina kränkta bud.
Förakta ej mitt majestät, 
Ty straffet går i brottets fjät!
Så talar Gud,

13. 
Säll den som håller dessa bud: 
Han finner nåd för Herren Gud, 
En nåd, som i mång' tidefvarv 
Till fromma barn skall gå i arv. 
Minns Herrens bud!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839),
</chapter>

<chapter name="143. På Sinai stod Herren Gud">
<big>'''143.'''</big> 

På Sinai stod Herren Gud:
Bland eld och rök och tordönsljud 
Han stod, fördold i töcknen. 
Basunen ljöd, och Herrens röst
Med bäfvan slog allt folkets bröst, 
Och berget skalv och öcknen. 
Och Herren talade och bjöd
Och sade: Den är evigt död, 
Som af min' budords rätter 
Blott en åsidosätter.

2. 
O samvete, o röst af Gud, 
Som himlens stjernor lagens bud 
Oss lysa evigt klara. 

Men hvem på hela jordens rund, 
Hvem finns, som kan i domens stund 
Den starke hämnarn svara? 
En enda finns, som svara kan: 
{{sp|Allt är fullkomnadt}}, säger han,
Sin blick till himlen höjer
Och ner sitt hufvud böjer.

3. 
Från Sinai till Golgatha 
Ditt öga vänd, o menniska, 
Och se hvad du har brutit! 
För dig han lagens vrede bär, 
O syndare, för din skuld är
Hans helga blod utgjutit.
O kom, försmält af ånger, kom 
Och låt ditt hjerta skapas om. 
Låt tron din ande lifva 
Och frukt i kärlek gifva.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="144. Gud har af sin barmhertighet">
<big>'''144.'''</big>

Gud har af sin barmhertighet
Till nåd oss arma tagit 
Och all vår orättfärdighet
Med Christi blod avtvagit.
All vår förtjenst är utelyckt: 
Wår själ, af syndens börda tryckt, 
Till nåden måste falla.

2. 
Guds lag var helig, rätt och god: 
Men sedan Adam brutit, 
Sig syndens smitta i vårt blod 
Från första stunden gjutit. 
En rättvis dom blef allas lott;
Att älska Gud och göra godt 
Ej stod i vår förmåga.

3. 
Till helig lydnad för Guds lag 
Wårt hjerta måste lifvas, 
Om Guds, den heliges, behag 
Åt våra verk skall gifvas. 
Allt som är fött af kött, är kött,
Besmittat och i synden dött 
Och emot anden strider.

4. 
Dock var af nöden, att Guds lag 
Fullbordan måste vinna, 
Om inför Gud på domens dag 
Wi skulle miskund finna. 
Pris vare Gud, som såg vår nöd! 
Att frälsa oss från evig död 
Sin egen Son han sände.

5. 
Han som i verlden kommen var 
Att verldens synder bära, 
Guds lag för oss fullkomnadt har 
Med lydnad och med lära. 
Ej lagen mer fördöma kan
Den som i hans försoning fann 
En väg till nådastolen.

6. 
När vi nu sätta lit härtill 
Och egen vanmakt finne, 
Gud all vår skuld förlåta vill 
Och lugna sjelf vårt sinne. 
Wi varda fromma inför Gud 
Och redo att hans helga bud 
Med villigt hjerta lyda.

7. 
Med tron Guds Ande kommer god 
Att oss ånyo föda 
Och verka i oss annat mod 
Och köttets välde döda. 
De goda verk så komma fram; 
Wi finna idel synd och skam 
I hvad vi fordom gjorde.

8. 
Sann tro ej utan kärlek är, 
Och frukten trädet prisar. 
En trogen hafver nästan kär 
Och honom godt bevisar. 
Så varder lagens bud uppfyllt:
Hvarann vi tjena oförskyllt,
Som Christus oss har tjänat.

9. 
Sann kärlek söker ingen lön, 
Dock tro vi den tillstunda: 
Wi den i ödmjukhet och bön 
På Jesu kärlek grunda. 
Att vi den säkert skola få, 
Hans löfte hafva vi därpå, 
Dock af hans nåd allena.

10. 
Så står alltsammans i Guds nåd, 
Att saliga vi blifva. 
Men fast och evigt är hans råd 
De trogna det att gifva. 
Wi hafva idel skröplighet; 
I Gud är all vår salighet. 
Gud vare pris och ära!

<i>P. Speratus</i> (1484—1551).
<i>O. Petri</i> (1498—1552).
<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Evangelium.">
Evangelium.
</chapter>

<chapter name="145. Om, Jesu, på min vandringsstig ">
<big>'''145.'''</big>

Om, Jesu, på min vandringsstig 
Ditt dyra ord ej leder mig, 
Min själ af natt omgifves, 
Och mitt begär 
Likt böljan är, 
Som utaf vädret drifves.

2. 
Men af ditt efvangelium 
Går ljuset upp i mörkrets rum. 
Wid denna morgonstjerna 
Ditt råd jag ser, 
Din nåd tillber 
Och gör din vilja gerna.

3. 
Det löfte jag ej glömma vill, 
Att himmelriket dem hör till, 
Som hafva barnasinne. 
I enkel tro 
Och menlös ro 
Jag lifsens vishet finne!

4. 
Då skall, i känslan af min brist, 
Det ord jag vörda, som är visst 
Och kan all sanning lära. 
Din kärleksröst 
Skall bli min tröst,
Ditt kors min fröjd och ära.

5. 
Då skall jag, from och älskande, 
Uti min Gud en fader se, 
En broder i min like 
Och heta din 
Och komma in 
Uti ditt himmelrike.

6. 
Och salig, när jag detta vet, 
I lydnad och enfaldighet 
Jag vill till målet skrida 
Och högre ljus 
I Faderns hus 
Med barnsligt hopp förbida.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="146. När verldens hopp förtvinat stod">
<big>'''146.'''</big> 

När verldens hopp förtvinat stod 
Likt blomman uti sanden, 
Rann upp så klar en hälsoflod, 
Gav kraft och mod 
Åt qvalda menskoanden.

2. 
Det Jesus var, som, huld och god, 
Blef oss en lifsens källa; 
Wi funno i hans dyra blod 

Den hälsoflod, 
Som gör oss evigt sälla.

3. 
I verlden han den ende är, 
Som hugna kan och lifva 
Den syndaångrens smärta tär 
Och som begär 
I honom salig blifva.

4. 
Han ljuset är och sanningen, 
Han vägen är och lifvet: 
Den honom söker, finner än, 
Och äfven den 
Som beder varder gifvet.

5. 
Han genom hela lifvets dag 
Uträcker sina händer 
Till syndare, och med fördrag, 
Der tron är svag,
Han veken återtänder.

6. 
Och som en herde för sin hjord 
Allt hvad oss fattas gifver: 
Sin Ande, salighetens ord, 
Sitt rika bord, 
Och alltid trofast blifver.

7. 
Hvad skulle Herren göra mer 
Att fallna menskor frälsa? 
Han för oss strider, segren ger, 
Wår längtan ser 
Och är vårt lif och helsa.

8. 
Må vi som dina barn få bo 
När dig och alltid njuta 
Kraft af ditt ord till hopp och tro, 
Till själens ro, 
Tills vi vår vandring sluta.

9. 
Du är i lidandet vårt stöd, 
O kärlek utan like!
Du för oss genom sorg och nöd 
Och qval och död 
Till härlighetens rike.

<i>S. J. Hedborn</i> (1783—1849).
</chapter>

<chapter name="147. Så högt har Gud, oss till stor fröjd">
<big>'''147.'''</big> 

Så högt har Gud, oss till stor fröjd, 
Den fallna verlden älskat, 
Att han sin Son från himlens höjd 
Har sändt, som oss har frälsat.
I synder var så verlden sänkt, 
Att hjelp ej stod att finna, 
Ej nåd att vinna,
Om Gud sin Son ej skänkt;
O menska, det besinna!

2. 
Men detta är vår själatröst, 
En källa af all nåde, 
Att Jesus har oss återlöst 
Och frälsat af all våde. 
O Gud, hur är din kärlek stor, 
Hur ville du oss lisa, 
Oss hjelp bevisa! 
Den der på jorden bor 
Kan det ej fyllest prisa.

3. 
Ty ho som tror på Jesus Christ, 
Han evigt salig blifver: 
Den salighet, som förr var mist, 
Gud genom Jesus gifver. 
Ty icke har Gud sändt sin Son, 
Att han skall verlden döma, 
Sin nåd bortgömma; 
Men oss till en stor mån 
Will han vår synd förglömma.

4. 
Men den är redan dömd förvisst, 
Och honom Gud förkastar, 
Som ej vill tro på Jesus Christ:
Han till fördärvet hastar.
Ty efter han ej ville tro
I Sonens namn allena,
Guds Lamb det rena, 
Gud honom själaro 
Och himlen skall förmena.

5. 
Den som till änden trogen är, 
Skall lifvet få att ärva; 
Det lif, som döden ej blir när, 
Månd' Christus oss förvärfva. 
Gif oss, o Gud! en stadig tro
Att Jesus här omfamna
Och sedan hamna, 
Der själen hafver ro. 
Du oss till dig anamma!

Tysk förf. (1500-talet).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>I. Kolmodin</i> (1643—1709).
</chapter>

<chapter name="2. Sakramenten.">
<i>2. Sakramenten.</i>
</chapter>

<chapter name="Döpelsen.">
Döpelsen.
</chapter>

<chapter name="148. Helge Ande du som samlar">
<big>'''148.'''</big> 

Helge Ande du som samlar,
Lyser, tröstar med ditt ord
En förvillad slägt, som famlar 
Kring en olycksalig jord, 
Sanningens och nådens tolk, 
Som af jordens alla folk 
Gör en Kyrka, der de alla 
Gud i Christus Fader kalla.

2. 
Vittna städse med min anda, 
Att ock jag af samme Gud 
Är ett barn, som vågar blanda 
Rösten med de frälstas ljud, 
Att till mig han äfven såg, 
När jag i det tysta låg, 
Att till mig hans famn ock sträcktes, 
När jag ur det tysta väcktes.

3. 
När du fordom lik en dufva 
Sänktes till Jordanens brädd. 
Hördes orden, sälla, ljufva, 
Ned ur molnens delta bädd: 
{{sp|Se min Son, till hvilken jag 
Evigt har ett godt behag!}}
Ack, ännu med dessa orden 
Öppnas himlen öfver jorden.

4. 
Ack, ännu, o gudaflamma, 
Du dig senker, ljus och mild, 
Öfver menskors barn i samma 
Oskuldens och fridens bild.
Äfven jag ur nådens bad
Gick, pånyttfödd, ren och glad, 
Min försonare till möte 
I hans helga kyrkas sköte.

5. 
Då blef hjertat rikt begåfvat 
Af en himmelsk Far och vän. 
Kan jag glömma, att jag lofvat 
Bli hans trogna barn igen,
Lofvat, under tro och hopp, 
Ägna mina dagars lopp 
Åt hans dyrkan och allena 
Honom älska, honom tjena?

6. 
Rörande och dyra minne 
Af det sällaste förbund, 
Sväfva heligt för mitt sinne 
Under hvarje lifvets stund! 
Tala på min skumma stig 
Om en Far, som leder mig; 
Bland besvären, plågan, bristen
Säg mig, att jag är en {{sp|Christen!}}

7. 
Lär mig Jesu kors att vörda 

Och, efvad mig förestår, 
Finna ljuf och lätt den börda, 
Som jag bär i Jesu spår! 
Wid begärens villoljud 
Påminn hvad jag lofvat Gud, 
Hvad han lofvat mig tillbaka: 
Så kan jag min skatt bevaka.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="149. "Låt barnen komma hit till mig!"">
<big>'''149.'''</big>

"Låt barnen komma hit till mig!"
Så du, o Jesu! bjuder, 
Så, menlöshetens vän, från dig 
Den milda stämman ljuder. 
Din Ande utgår hvarje stund 
Att fromma hjertan gläda; 
Men först uti din nåds förbund
Upptager han de späda, 
Dem himmelen, tillhörer.

2. 
Af Andans kraft i dopets flod 
Wår själ från synden renas 
Och, genom ordet vis och god, 
I tron med Gud förenas. 
Ty den der blifver döpt och tror,
På nytt af Andan födes;
I honom Sonens kärlek bor, 
Och hans förhoppning stödes 
På Faderns nådelöften.

3. 
Bär Jesu minne i ditt bröst, 
Bär det i alla skiften; 
Det blifva skall din lefnads tröst, 
Din tröst en gång vid griften. 
Hans kors uppå din skuldra tag. 
Bekänn din tro för verlden, 
Så hafver Gud till dig behag, 
Och när du slutat färden, 
Du än af Herren kännes.

4. 
O menskor, vänden om till Gud 
Och varden barnen like, 
Blott med oskyldighetens skrud 
I prydens till Guds rike.
Med kristlig dygd och samvetsro 
Ert barnaskap förklaren, 
Behållen kärlek, hopp och tro 
Och himlens nåd befvaren 
Uti ett helgat hjerta.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Nattvarden.">
Nattvarden.
</chapter>

<chapter name="150. Jesu, än de dina">
<big>'''150.'''</big>

Jesu, än de dina 
Du vill omkring dig se 
Och af din bittra pina 
En salig frukt dem ge. 
Dem in i döden älskar du 
Och i din Faders rike 
Will undfå dem ännu.

2. 
Dock vill du än på jorden 
Bland oss ock stiga ner; 
För oss ett offer vorden, 
Dig sjelf åt oss du ger 
Och säger, evigt huld och god: 
"Tag, det är min lekamen; 
Och tag, det är mitt blod."

3. 
Dig, Jesu, än vi höra 
I dessa dyra ord. 
Oss alla vill du göra 
Till dina vid ditt bord: 
Oss alla, då du brödet tog, 
Du slöt intill det hjerta,
Som för oss alla slog.

4. 
Det hjertat, som i nöden 

Den armes tillflykt var, 
Som bad för oss i döden 
Och våra synder bar, 
Det hjertat än med frid och tröst, 
Med salighet från höjden 
Här nalkas trogna bröst.

5. 
Du kommer, kärleksrike, 
Ännu i Herrens namn 
Och för oss i ditt rike
Emot en Faders famn, 
En Faders, som förlåta vill
De barn, du återlöste 
Och som dig höra till.

6. 
Dig vilja vi tillhöra,
O Jesu, till vår död 
Och Herrens vilja göra 
I medgång som i nöd. 
Då blir du när oss alla dar
Intill vår lefnads ände, 
Som sjelf du lofvat har.

<i>F. M Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="151. Jag kommer, Gud, och söker dig">
<big>'''151.'''</big>

Jag kommer, Gud, och söker dig, 
Förkrossad, stadd i våda. 
Förbarmare, ack! se till mig 
Och mig med tröst benåda. 
Jag brutit har mot dina bud; 
Men Jesus, medlaren hos Gud,
Har verldens synder burit.

2. 
Med ångrens qval kring korsets fot 
Jag mina armar sluter: 
O Jesu, tag den suck emot, 
Som här mitt hjerta gjuter! 
Jag tröstar på din nåd och makt; 
Allt är fullkomnadt, har du sagt: 
Du mig med Gud försonadt.

3. 
Då till ditt bord jag träder fram, 
Låt mig den trösten finna, 
Att ock för mig på korsets stam 
Ditt blod du låtit rinna, 
Att du som fullgjort Herrens lag,
Åt mig beredt Guds välbehag, 
Då jag i dig förblifver.

4. 
Var du mitt skydd mot verldens flärd, 
Mot syndens makt och villa,
Att kronan, som mig är beskärd. 
Jag icke må förspilla. 
O Jesu, du som frälsat mig, 
Mitt hela lif jag helgar dig 
Din död att evigt prisa.

<i>Chr. F. Gellert</i> (1715—1769).
<i>J. A. Lindblom</i> (1746—1819).
</chapter>

<chapter name="152. Jesus Christus är vår helsa">
<big>'''152.'''</big>

Jesus Christus är vår helsa, 
Som oss alla ville frälsa. 
Med sin pina och sin död 
Han oss förlöst ur dödsens nöd.

2. 
Att vi Herren ej förgäte,
Har han i det bröd vi äte, 
I det vin vi dricka här,
Sjelf lofvat att oss vara när.

3. 
Wid sitt bord han vill oss trösta. 
Att vi äro återlösta; 
Wi därom försäkran få, 
När vi till Herrens nattvard gå.

4. 
Nådens kraft vi då erfara, 
Endast vi vår tro bevara, 
Att för oss han blifvit död, 
Så visst vi äta detta bröd.

5. 
Ingen har han vägrat kalla. 

Kärleksfull han bjuder alla 
Till sitt helga nådebord: 
Det är så skrifvet i hans ord.

6. 
Så är det ock Christi vilja, 
Att ej någon skall åtskilja 
Hans lekamen och hans blod, 
Som han bjöd alla, evigt god.

7. 
Dock skall man sig sjelf betrakta 
Och uppå sitt hjerta akta; 
Ty den hit ovärdig går, 
För lifvet han här döden får.

8. 
Derför ömt din nöd begrunda 
Och sen tvivla ingalunda. 
Att hans nådeord är sant, 
Du finner här dess underpant.

9. 
Han vår sveda på sig lade; 
"Kom till mig", han mildrik sade, 
"Kom, du som betungad är! 
Din syndaskuld på mig jag bär."

10. 
Detta löfte tillhör alla, 
Som här ödmjukt nederfalla; 
Den som känner synden svår, 
Till detta bordet värdig går.

11. 
När sig syndarn vill besinna 
Och till bättring krafter vinna, 
Äter så i en sann tro, 
Så får han i sitt hjerta ro.

12. 
Herre, dig vi skola prisa, 
Som oss vill så huld bespisa. 
Tack ske dig i evighet 
För en så stor barmhertighet!

<i>J. Huss</i> (1369—1415).
<i>M. Luther</i> (1488—1546).
<i>O. Petri</i> (1493—1552).
</chapter>

<chapter name="153. Hvad röst, hvad ljuflig röst jag hör">
<big>'''153.'''</big>

Hvad röst, hvad ljuflig röst jag hör, 
Upp, själ, och fira, som sig bör, 
Den dag, som Herren gör! 
I dag till dig sker Herrens ord:
"Kom i min famn, kom till mitt bord!"

2. 
Jag kommer, Jesu, på ditt bud; 
Men kläd mig sjelf i helig skrud,
Min Herre och min Gud!
Ikläd mig din rättfärdighet, 
Att jag må se din salighet.

3. 
I verlden utan hjelp och hopp 
Som ett förlorat får jag lopp; 
Men du mig sökte opp. 
Du som de dina tecknat har, 
Mig hem på dina armar bar.

4. 
Lik Petrus jag på villans stig 
Förnekade och glömde dig; 
Men du ej glömde mig. 
Din blick mig fann, din kärleksblick
Till djupet af mitt hjerta gick.

5. 
Nu detta hjerta aldrig mer 
Dig, Herre Jesu, öfverger: 
Du mina tårar ser. 
Jag går så gerna dit du går 
Och bär mitt kors i dina spår.

6. 
Och när jag önskar vederfå 
De krafter, som ej mer förmå, 
Jag lik Maria då 
Wid dina fötter sitta vill 
Och hvad du talar lyssna till.

7. 
Ett enda mig nödvändigt är: 
Att hafva dig af hjertat kär 
Och tro hvad du mig lär. 
Af denna kärlek, denna tro 
I lif och död har själen ro.

8. 
En själ, som du åt himlen vann, 
På jorden ej sin näring fann, 
Af stoft ej mättas kan. 
Den dryck och spis, som henne när, 
Ditt blod och din lekamen är.

9. 
Dig sjelf du åt de trogna bjöd: 
Du är det sanna lifsens bröd. 
Som frälsar oss från död; 
Du är den källa, af hvars flod
En Christen hämtar kraft och mod.

10. 
Hvad skadar mig allt jordiskt qval, 
Som mig betungar utan tal 
I denna jemmerns dal? 
Det böjer ned en dödlig kropp 
Men lyfter själen till dig opp.

11. 
Hvad gagnar mig allt jordiskt väl, 
Om jag, en usel syndaträl, 
Får skada till min själ? 
I döden det som drömmen far, 
Men Andans frukt skall blifva qvar.

12. 
Och Andans frukt är ödmjukhet 
Och sanning och rättfärdighet 
Och fröjd och fridsamhet 
Och oskuld i en helgad själ 
Samt mod och kraft för likars väl.

13. 
Ej skall mitt hjerta blifva kallt 
Men älska dem som du befallt. 
Och dig utöfver allt; 
Därpå jag kännas skall igen 
Och veta, att jag är din vän.

14. 
Så kom att i mitt hjerta bo! 
Till dig jag sätter all min tro. 
Hos dig jag finner ro. 
Med dig jag lugn till målet går
Och trygg på Herrens dag består.

15. 
Din Ande mig det vittne bär. 
Att intet mer fördömligt är 
Hos den du blifver när. 
Ty blif mig när i lif och död, 
O nådens källa, lifsens bröd!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="154. Wår Herres Jesu Christi död">
<big>'''154.'''</big>

Wår Herres Jesu Christi död
Hugsvalar oss i all vår nöd; 
Och när vi tenka däruppå, 
En hjertans glädje vi då få.

2. 
Avplanat har han med sitt blod 
Den handskrift, som emot oss stod, 
Mot oss var han så god och huld, 
Att han betalte all vår skuld.

3. 
Att detta trofast är och sant. 
Han gifvit oss en säker pant 
Uti sin helga nattvard, der 
Wi smaka, huru ljuf han är.

4. 
Ty hans lekamen, helig, sann, 
Så ock hans blod, som för oss rann,
Wi undfå vid hans helga bord, 
Som han har lofvat i sitt ord.

5. 
En härlig spis är detta visst, 
På hvilken aldrig blifver brist, 
Ett himmelskt manna, som vår själ 
Till evigt lif bevarar väl.

6. 
Säll är då hvarje värdig gäst, 
Som sig vid Jesu löfte fäst; 
Ty Jesus vill med kärlek bo 
Hos den som har en stadig tro;

7. 
Samt har det uppsåt, att han sig 
Omvända vill och rättelig 
I Christus lefver, synden dör 
Och så Guds helga vilja gör.

8. 
Men den ovärdig går härtill, 
Ej tror, ej sig omvända vill, 
Han finner ingen frälsning här; 
Sin dom han i sitt hjerta bär.

9. 
O Jesu Christ, vår broder kär, 
Som för vår skull korsfästad är! 
Med dina sår du helar väl 
En sargad och bedröfvad själ.

10. 
Gif, att med dig i denna stund 
Wi rätt förnya vårt förbund, 
Din nåd är rik, din makt är stor:
Amen, välsignad den det tror! 

<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="155. Du lifsens bröd, o Jesu Christ">
<big>'''155.'''</big> 

Du lifsens bröd, o Jesu Christ!
Som låter dig här finna,
Den nådig, som sin syndabrist 
Will ångra och besinna. 
Dig beder jag så innerlig'. 
Du ville nu bereda mig, 
Att jag må värdig vara.

2. 
Du värdes mig i denna stund 
Till nådebordet leda 
Och der bekräfta det förbund, 
Som kan mitt samvet' freda, 
Så att min själ, ej blott min mun, 
Må af din spis och nådesbrunn
Sig kunna vederqvicka.

3. 
Du värdes ock, o Herre Gud, 
Mig kraft och nåd förläna 
Att vandra städs i dina bud 
Och troget dig här tjena. 
Begåfva mig med hopp och tro, 
Att du må stadigt hos mig bo,
När du mig har bespisat.

4. 
Tag bort allt hat och bitterhet, 
O Jesu, ur mitt hjerta; 
Låt mig min synd och orenhet 
Här ångra med all smärta. 
Du är för mig på korset död,
Har frälsat mig från evig nöd: 
Det är min tro, o Jesu.

5. 
Jag är, o Gud! din nåd ej värd, 
Fastmera värd din aga; 
Jag är i synd och ondska snärd,
Däröfver må jag klaga,
Dock tröstar det, o Jesu! mig, 
Att du förlåter nådelig 
Och gerna dig förbarmar.

6. 
Jag är all full med syndasår: 
Ack, låt din hand mig hela. 
Jag är helt blind och vilse går:
Din nåd låt mig ej fela.
Jag är helt svag, förbarma dig; 

Förlorat får, men uppsök mig 
Och med din hjelp benåda.

7. 
O Jesu, kom, kom hit till mig, 
Dig värdigas mig gifva, 
Att dock din kärlek innerlig 
Må evigt hos mig blifva! 
I nöd och död är du min fröjd, 
I dig är jag så hjärtligt nöjd: 
Ej skola vi åtskiljas.

8. 
Sist beder jag rätt innerlig', 
Låt, Jesu, mig åtnjuta 
Din helga nattvard värdelig' 
Och mig i dig insluta. 
Jag blir i dig, du blir i mig; 
Du skall ock mig på lifvets stig 
Till himlens glädje föra.

<i>J. Rist</i> (1607—1667).
<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
</chapter>

<chapter name="156. Jag vill i denna stund">
<big>'''156.'''</big>

Jag vill i denna stund,
Min Gud, af hjertats grund 
Den stora nåd beprisa, 
Du värdigats mig visa. 
Dig vill jag mig nu gifva 
Och evigt din förblifva.

2. 
O Jesu, Herre god, 
Din sanna kropp och blod
Mitt hjertas fröjd skall vara, 
Min tröst uti all fara; 
Min håg de himmelsk göra, 
När jorden vill förföra.

3. 
Ej vårt förnuft och vett
Guds vishets djup insett,
Dock måste sanning vinna,
All tvekan här försvinna.
Guds ord stå fasta alla, 
Om jord och himmel falla.

4. 
Här är Guds rätta lamm. 
För oss på korsets stam, 
Af verlden djupt föraktat, 
Af kärlek till oss slagtat. 
Här själen nåd kan finna, 
Will hon det rådt besinna.

5. 
Din trohet, stor och blid, 
Ske, Herre, pris all tid! 
Du mig nu har upprättat 
Och mildeligen mättat. 
Mig skall din kärlek lära 
Att lefva dig till ära.

<i>J. Olearius</i> (1611—1684).
<i>P. Brask († o.1690).
</chapter>

<chapter name="157. Säll den som hafver Jesus kär ">
<big>'''157.'''</big>

Säll den som hafver Jesus kär 
Och honom i sitt hjerta bär; 
Ty ingen större hugnad är 
Än hafva Jesus hos sig när.

2. 
Mig ljufvast är min Jesu röst, 
Mig kärast är min Jesu tröst. 
Den vännen, som mig återlöst,
Han ensam lugna kan mitt bröst.

3. 
Han är mot ångerfulla god, 
Han gifver de betryckta mod, 
Han renar oss i dopets flod 
Och styrker med sitt helga blod.

4. 
Jesus är hjertats högsta fröjd, 
Jesus gör själen bäst förnöjd; 
Han lyfter upp till himlens höjd
Den under korsets tyngd var böjd.

5. 
Förnuftet visar ej ett sätt, 
Hur nåd i himlen i går för rätt; 
Men hjertat, som han styrkt och glatt,
Med tron hans kärlek fattar lätt.

6. 
Jag söker Jesus med all flit. 
Till Jesu kors står all min lit; 
Med ömt begär jag längtar dit 
Från tidens flärd och svek och split.

7. 
När jag om morgonen uppstår, 
Jag söker först min Jesu spår; 
Och som Maria helst jag går, 
Der jag om honom kunskap får.

8. 
O Konung, öfver alla stor, 
All verlden af ditt ord beror; 
Men full af nåd likväl du bor 
Hos den af hjertat på dig tror.

9. 
Blif när mig, o Immanuel! 
Med dig och genom dig min själ 
Är frälst och viss om evigt väl 
Men utom dig en syndaträl.

10. 
Ifrån ett hjerta, som har byggt 
På dig sitt hopp, förnöjt och tryggt,
Fåfänglighet blir utelyckt 
Men djupt din kärlek der intryckt.

11. 
Din kärlek, Herre Jesu Christ, 
Oss väpnar mot all verldens list, 
Den öfverskyler all vår brist 
Och återgifver hvad vi mist.

12. 
Din kärlek, som i döden brann, 
Ditt blod, som från din sida rann,
Din död, som döden öfvervann, 
Förlossning för oss alla fann.

13. 
Du kom till oss af himlen ned, 
För oss ditt lif i strid framskred, 
Och korsets död för oss du led 
Att oss förvärfva evig fred.

14. 
Och att vi detta skola tro, 
Du lofvat sjelf att hos oss bo 
Och hugna själen med den ro, 
Som föds af kärlek, hopp och tro.

15. 
Här gifver du vår svaghet stöd; 
Här med välsignat vin och bröd 
Ditt folk förkunna skall din död 
Till tidens ände, som du bjöd.

16. 
Den som dig undfår värdelig' 
Och vandrar på din viljas stig, 
Han har Guds rike uti sig 
Och finner frid och fröjd hos dig.

17. 
Ack, Jesu, oss beredda gör, 
All syndens makt i oss förstör, 
Wårt hjerta öppna, väck och rör, 
Att vi dig undfå, som sig bör.

18. 
Ja, nu och alltid när oss blif, 
Allt ondt, o Jesu! från oss driv 
Och oss omsider nådigt gif 
En salig död, ett evigt lif.

Latinsk medeltidshymn.
<i>H. Spegel</i> (1615—1714).
</chapter>


<chapter name="158. Af helig längtan hjertat slår">
<big>'''158.'''</big>

Af helig längtan hjertat slår:
Min Jesus jag till mötes går. 
Min själ skall se och smaka här, 
Hur ljuflig du, o Herre, är.

2. 
Jag hörde rösten af ditt bud 
Och följde nådens glada ljud; 
Och fram jag träder nu för dig:
Förskjut ej mig, förskjut ej mig!

3. 
Jag usle är i synder snärd, 
Mig hafver satan, kött och verld 
Så grymt bedragit, arma barn; 
Jag föll i deras snöda garn.

4. 
Jag mången gång på dig har tänkt 
Men åter mig i lustar sänkt; 
Ty samvetet mig gjorde ve,
Tills det i synden somnade.

5. 
Du hafver mig ditt budskap sändt 
Och jag min släckta lampa tänt 
Och klappar rädd, med blygd och qval, 
På dörren af din bröllopssal.

6. 
Ack, tiden ilar med all fart: 
Ett evigt mörker stundar snart, 
Och ryslig evigheten är 
För den, du ej din nåd beskär.

7. 
Du fordom högt mig älskat har: 
Har än du samma kärlek qvar? 
Ja, tillgift syndaren ju får,
Som full af ånger till dig går.

8. 
Ack, Jesu, mig ock nu tillgiv 
Och mig ej från ditt ansigt' driv! 
O du som verldens synder bar,
Mig nådig och barmhertig var!

9. 
Fast jag så mycket ondt har gjort, 
Har du likväl min ånger sport 
Och känner, att jag älskar dig;
Förskjut ej mig, förskjut ej mig!

10. 
Ack nej, du nådig är, o Gud! 
Dig täckas mina läppars ljud; 
Du redan salighetens makt 
I mitt försagda hjerta lagt.

11. 
Jag känner mig uti ditt hus 
Klart omvärvd utaf nådens ljus 
Och smaka får en härlig spis 
Af frukter från ditt paradis.

12. 
Så vet jag då, hur allt mitt ve 
Jag skall i fröjd förvandlat se; 
När till ditt helga bord jag går. 
En himmelsk tröstedryck jag får.

13. 
Der får jag ock ett himmelskt bröd, 
Som gifver kraft i själanöd. 
Jag fruktar ej för fattigdom:
Din kärlek är min rikedom.

14. 
O kom, min Jesu, då till mig: 
Jag reder till mitt bröst åt dig. 
Dig hopp och kärlek möta der, 
Och trones lampa brinner skär.

15. 
Och när du nattvard hålla vill, 
Ditt hjerta jag mig tryggar till.

Liksom Johannes vid ditt sköt' 
Om natten, då du brödet bröt.

16. 
Hvad båtar mig en jordisk glans? 
Mig fröjdar mer den törnekrans,
Som flätad är kring dina hår 
Och uti evig blomning står.

17. 
Hvad båtar gunst och rikedom? 
Förutan dig är verlden tom; 
Förutan dig, hvad jordiskt väl 
Från döden frälsa kan min själ?

18. 
Wid dig jag evigt blifva skall; 
Du är mitt lif, min glädje all, 
Mitt ljus, mitt hjertas dryck och bröd, 
Min salighet uti min död.

<i>S. J. Hedborn</i> (1783—1849).
</chapter>

<chapter name="159. Gud vare lofvad och af hjertat prisad">
<big>'''159.'''</big>

Gud vare lofvad och af hjertat prisad, 
Att min själ har blifvit spisad 
Wid Herrens helga bord, hvars himlagåvor 
Öfvergå all jordens håvor! 
Dig vare pris, o Herre Gud, 
Du som allt kan ge och sjelf dig gaf
Och min skuld af kärlek planat af! 
Åt dig lemnar jag ock mig: 
Hvad jag är, jag är i dig.
Dig vare pris, o Herre Gud!

2. 
Hur ljufligt är ditt bord, der kärlek föder
Med sitt blod en slägt af bröder, 
Dem du förbarmande har velat frälsa,
Dem du när till evig helsa! 
Dig vare pris, o Herre Gud! 
Jag stod upp att till min Fader gå,
Ende Sonen emottog mig då,
Lifvets kalk mig dricka bjöd, 
Spiste mig af lifsens bröd. 
Dig vare pris, o Herre Gud!

3. 
O, jag skall ej för evigt smaka döden, 
Ty ock i den sista nöden 
Jag vet, sig samma kärlekshand skall sträcka 
Mot mig och mitt fängsel bräcka: 
Dig vare pris, o Herre Gud! 
Jesu, gif, att vid din nattvard då 
Jag, den minste, ock ett rum må få, 
Och för hvad jag felar än 
Möt mig med förlåtelsen! 
Dig vare pris, o Herre Gud!

<i>E. G. Geijer</i> (1783—1847)
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="160. Hur kan och skall jag dig, o Jesu! nogsamt prisa?">
<big>'''160.'''</big>

Hur kan och skall jag dig, o Jesu! nogsamt prisa?
Du värdes mig med dig uti din nattvard spisa;
Min själ uppfriskar du med ditt utgjutna blod,
Du lindrar hjertats ångst, du gifver fröjd och mod.

2. 
Du har min syndaskuld och börda från mig drivit, 
Du har gudaktighet och kärlek igengifvit,

Du har min svaga tro af nåde återtänt, 
Du till min matta själ ny tröst och styrka sändt.

3. 
O du, min ädla skatt, du lifsens springekälla, 
Som dig till egendom mig velat återställa, 
Ack, blif och var hos mig, så är jag salig visst, 
Så är min död mitt lif; hjelp mig, o Jesu Christ!

<i>J. Heermann</i> (1585—1647).
<i>J. Petræus (1600-talet).
</chapter>

<chapter name="161. Dig, Jesu, vare evigt pris">
<big>'''161.'''</big>

Dig, Jesu, vare evigt pris 
För all din nåd och gåfva! 
Af dig jag i en jordisk spis
Undfår en himmelsk håfva. 
Välkommen var, du ädle gäst, 
Som dig med mig så nära fäst! 
Dess är jag glad och sjunger.

2. 
O Jesu, du mig bjudit in 
Att af din nattvard spisa. 
Nu är jag din och du är min: 
Det skall i nöd mig lisa. 
Nu har jag nog i all min brist. 
Nu är min själ välsignad visst.
Dess ske dig lof, o Jesu!

3. 
Låt mig få blifva städs i dig 
Och dig för evigt tjena. 
Förbliv ock evigt du i mig 
Och värdes sist förläna, 
När jag är stadd i dödsens nöd,
Att, styrkt af detta nådens bröd, 
Jag glad till dig må fara.

<i>J. Olearius</i> (1611—1684).
<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
</chapter>

<chapter name="Nattvardspsalm för en sjuk.">
Nattvardspsalm för en sjuk.
</chapter>

<chapter name="162. Här ensam på mitt plågoläger">
<big>'''162.</162>

Här ensam på mitt plågoläger 
Din nattvard, Herre, jag begår; 
Men äfven här jag hoppet äger, 
Att du mig arme ej försmår.
Varhelst du hör den frommes röst, 
Der kommer du med frid och tröst.

2. 
Kanske ej mera här i tiden 
Din dyra måltid bjudes mig. 
Är då min lefnadsdag förliden, 
O Herre Gud, gör nåd med mig. 
Min hjelp, mitt ljus, o Jesu! var, 
Så blir min afton lugn och klar.

3. 
Låt känslan af min skuld försvinna 
Wid minnet af din kärleks höjd.
Låt mig i nådekalken finna 
En försmak af din himlafröjd. 
O Jesu, din försoningsdöd 
Hugsvale mig i dödsens nöd.

4. 
O du som all min synd förlåter 
Och sjelf mitt bästa vill och vet,
För mig du himlens port upplåter 
Och visar mig din salighet. 
O Jesu, dig i tron jag ser 
Och känner ingen plåga mer.

5. 
Ej döden skall mig nu förskräcka: 

Min själ, o Jesu! tillhör dig. 
I grafven vill du sjelf mig väcka, 
I domen sjelf försvara mig; 
Ty är jag nöjd med hvad du gör: 
I dig jag lefver och jag dör.

<i>C. C. Sturm</i> (1740—1786).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="C. Nådens ordning.">
<big>'''C. Nådens ordning.'''</big>
</chapter>

<chapter name="1. Nådafvalet.">
<i>1. Nådafvalet.</i>
</chapter>

<chapter name="163. Store Gud, hvad skall jag göra">
<big>'''163.'''</big>

Store Gud, hvad skall jag göra,
Att jag salig varda må?
Är jag vald att dig tillhöra 
Eller dömd från dig att gå? 
Står i lifsens bok mitt namn? 
Öppnas eller sluts din famn, 
När mig döden snart skall fälla
Och mig för din domstol ställa?

2. 
O min Gud, mitt hjerta bäfvar; 
Outforskligt är ditt råd. 
Mellan lif och död jag sväfvar.
Vågar jag väl hoppas nåd?
Ack, det finnes ju hos mig 
Intet, gällande för dig? 
Månn', en gång af synden dårad, 
Jag kan vara en utkorad?

3. 
Ja, du vid dig sjelf har svurit, 
Att du ej vill syndarns död; 
Denna ed har Jesus burit 
Till en syndig verld i nöd. 
Den är skrifven med hans blod:
O min själ, så fatta mod!
Den till änden trogen blifver, 
Honom Herren lifvet gifver.

4. 
Till den himmel, som blir allas, 
Vilka honom höra till, 
Ingen är, som icke kallas, 
Ingen han borttappa vill. 
Till hans hjerta en och var 
Lika öppen tillgång har;
Samma röst till alla ljuder,
Samma frälsning han dem bjuder.

5. 
"Kommen alla, som arbeten, 
Allt är redo!" ropar han. 
"Nåden, friden, saligheten 
Jag åt sorgsna själar vann. 
Och du vilseförde, kom; 
Will du lefva, o vänd om,
Öfvergiv den breda vägen!" 
Så han ropar huld och trägen.

6. 
Men den hjertat framgent sluter 
För hans kallelse och nåd; 
Den hans salighet förskjuter, 
Fräck i lastens öfverdåd; 
Den ej bättrar sig och tror 
Men i synden säker bor: 
Han sin dödsdom sjelf har skrivit, 
Han, blott han, förkastad blifvit.

7. 
Jesu, gör mig angelägen 
Om hvad evigt gagnar mig. 
Du till himlen visat vägen: 
Wärdes dit ock leda mig. 

Du mig frälst från synd och last:
Gör min kallelse ock fast,
Att jag, skyddad för all fara, 
Din i lif och död må vara.

<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="2. Kallelsen, väckelsen, upplysningen.">
<i>2. Kallelsen, väckelsen, upplysningen.</i>
</chapter>

<chapter name="164. Allt är redo, fallna slägte">
<big>'''164.'''</big>

Allt är redo, fallna slägte,
Hör den röst, som kallar dig 
Och ur dödsens mörka häkte 
För dig fram på lifsens stig! 
Nu är salighetens dag: 
Känn din Faders hjertelag; 
Bäfva att den nåd förskjuta, 
Som ännu dig bjuds att njutal

2. 
Gud sin kärlek dig förklarat, 
Menska, redan vid ditt fall; 
I sitt ord han uppenbarat, 
Hur ännu du räddas skall: 
Han ännu dig tar emot, 
Om i redlig syndabot 
Du för honom faller neder 
Och i tron om tillgift beder.

3. 
Ack, om du ditt hjerta sluter 
För den röst, som kallar dig, 
Om du än den hand förskjuter, 
Som ifrån fördärvets stig 
Dig så gerna leda vill,
Vet, att en gång slutes till
Nådens dörr, dit Gud dig åter 
Aldrig, aldrig kallas låter.

4. 
Men om du af ånger slagen 
Har din vanmakt känna lärt, 
Gläds, till hörsamhet för lagen 
Jesus har dig kraft beskärt. 
Hör hans efvangelium: 
Kom till bordet, här är rum; 
Här hans kärlek dig skall nära, 
Att din tro må frukter bära.

5. 
Gud, min Frälsare, jag beder: 
Må ditt ord ledsaga mig, 
Att mig verlden ej förleder 
Till ett återfall från dig. 
Din lekamen och ditt blod 
Mig förläne kraft och mod 
Till att segra i all fara, 
Att jag din må evigt vara.

Svensk förf. (1700-talet).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
</chapter>


<chapter name="165. Wak upp! hör, väkten ljuder">
<big>'''165.'''</big> 

Wak upp! hör, väkten ljuder
Från Zions murar än. 
Si! nådens sol dig bjuder 
En bättringsdag igen, 
Men snart skall budet fara
Från lifsens furste ner 
Och i hans namn förklara, 
Att ingen tid är mer.

2. 
För sent skall syndarn vakna, 
Der ingen morgon är, 
Der han skall evigt sakna 
Den nåd, han spillde här, 
Der inga böner höras, 
Der ingen bättring sker; 
Ty kan väl bättring göras, 
Då ingen tid är mer?

3. 
O du i synden döde, 
Se denna evighet, 
Der allt är mörkt och öde 

Och ej af ändring vet! 
Att synden hopplöst minnas: 
O matk, som ro ej ger! 
Ack, kan väl hoppet finnas, 
Då ingen tid är mer?

4. 
Wak upp! hör, ropet skallar: 
Nu är behaglig tid, 
Nu gå, dit Herren kallar, 
Med bön och bot och strid! 
Will du den nåd förnimma, 
Som syndarn bjuds ännu, 
Så tänk var dag, var timma, 
Att nu är tid, blott nu!

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>


<chapter name="166. Gud, min Gud, som dig förbarmar">
<big>'''166.'''</big> 

Gud, min Gud, som dig förbarmar, 
Du som icke vill min död, 
Jesu, räck mig dina armar, 
Der jag ligger i min nöd. 
Synd och qval mig öfverhopa: 
Låt mig icke fåfängt ropa.
Jesu, du min hjelp och tröst,
Var mig nådig, hör min röst.

2. 
Nu jag ser, hur jag gjort illa, 
Jag som på fördärvets stig 
Låtit verlden mig förvilla, 
Låtit synden fängsla mig: 
Nu omsider jag förfarit, 
Hur mitt hopp bedrägligt varit, 
Då hos dig, o Gud! min själ 
Icke sökt sitt högsta väl.

3. 
Men jag finner till min smärta, 
Att ännu hos mig jag bär 
Samma tygellösa hjerta, 
Samma svekfulla begär. 
Att jag dem må kunna dämpa,
Jesu, lär mig städse kämpa 
Och i kraften af ditt blod 
Gif mig styrka, gif mig mod.

4. 
Ja, mig strida lär i tiden 
Och, när jag ur tiden går,
Gif uti den sista striden,
Att jag segerkronan får, 
Att jag, frälst från evig fara, 
Mätte bland de sällas skara, 
Milde Jesu, prisa dig, 
Som ur nöden hulpit mig.

Svensk förf. (1700-talet).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
</chapter>


<chapter name="167. En syndig man, som låg i syndens dvala">
<big>'''167.'''</big> 

En syndig man, som låg i syndens dvala, 
En himlaröst så hörde till sig tala:
"Wak upp, vak upp! hör ordet, som hugsvalar; 
Si! vilket ljus beskiner berg och dalar!"

2. 
Hvars är den röst, som går till hjertegrunden? 
"En engels från de himmelska förbunden.
Ack, sov ej mer; med tunga, mer ej bunden,
Sjung Herrens lof den sköna morgonstunden!"

3. 
Ett sorgfullt bröst har ej en ledig tunga:
I själanöd ho kan med glädje sjunga? 
Bland jordens barn, de gamla som de unga, 
Den nöd är stor, ty synder oss betunga.

4. 
"När syndaren vill sig till Gud omvända, 
Gud honom hjelp af höjden lofvat sända. 
Säll är du, själ! Gud ser till den elända. 
Han ock för dig skall lifsens ljus upptända."

5. 
Den syndige stod upp: hans qval fick lisa,
Hans håg blef varm; sin Gud han ville prisa; 
Han öfver sig ett himmelskt ljus såg lysa, 
Och andaktsfull han sjöng sin morgonvisa:

6. 
Miskundlig Gud, låt nådens sol upprinna, 
Att för dess ljus må syndens nöd försvinna! 
Din Andes kraft låt mig, o Jesu! vinna, 
Ack, låt mig nåd för dina ögon finna.

7. 
All verldens ljus, liksom en morgonstjerna 
Du rinner upp att lysa, värma, värna 
De jordens barn, som sig till himlen ärna: 
Jag skådar dig, jag följer dig så gerna.

8. 
Pris dig som ej tillstadde mig att sofva 
I syndens sömn! Min mun förmår ej lofva 
Den nåd, varmed du värdes mig begåfva: 
Mitt hjerta tag, tag mot den ringa håfva!

9. 
Försonare du har för mig och alla 
Tömt vredens kalk och smakat dödsens galla: 
Dig vill jag tro, dig älska, dig åkalla
Och med din hjelp ej mer i synden falla.

<i>L. Petri Gothus</i>(1520—1579).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="168. Store Gud, som handen räckte">
<big>'''168.'''</big> 

Store Gud, som handen räckte
Mig till räddning i min nöd 
Och mig med din Ande väckte, 
Då jag låg i synden död, 
Wärdes ock min själ upplysa, 
Att hon rätta vägen ser 
Och ej vrångvis irrar mer.

2. 
Gif, att jag må kunna skåda 
Vidden af mitt öfverdåd, 
Djupet af min själavåda, 
Höjden af din dyra nåd. 
Låt den rätta morgonstjernan 
Stråla klar, på det min själ 
Må förstå sitt sanna väl.

3. 
Ack, med ånger, blygd och smärta 
Mina synders mängd jag ser:
Men ifrån ditt fadershjerta 
Flödar nåden mycket mer. 
Lagens blixt vid korset faller, 
Släckt uti det dyra blod, 
Som ingifver frid och mod.

4. 
Skingra, Gud, all tvivlans dimma, 
Låt mig ljus i ljuset se, 
Låt i trone mig förnimma, 
Att blott du kan frälsning ge. 
Att den väg, som Jesus banat,
Är den enda, jag kan gå
För att lif och räddning få.

5. 
Var mitt ljus på lifvets bana, 

Var mitt ljus i dödsens dal! 
Låt mig, fri från syndens vana, 
Lagens hot och ångrens qval, 
Mer och mer det landet nalkas, 
Der allt mörker skingrat är, 
Ty du sjelf är solen der.

<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="En länge förhärdad syndares uppvaknande.">
En länge förhärdad syndares uppvaknande.
</chapter>

<chapter name="169. Mitt samvet' ur sin långa dvala">
<big>'''169.'''</big> 

Mitt samvet' ur sin långa dvala 
Med bäfvan ändtligt vaknat opp. 
Ack, utan kraft att mig hugsvala 
Jag ryser för mitt lefnadslopp.
Det ligger för mig som en kedja 
Af villor, dårskaper och brott; 
Jag bär mitt straff och kan ej vädja 
Ifrån den dom, jag redan fått.

2. 
Min lycka spilld, mitt lugn försvunnit, 
Mitt goda namn förstört jag ser
Likt offren, som till aska brunnit 
På Moloks altar en gång ner. 
Och nu, då ångren, qvalet, nöden 
Med långsam brand mig sjelf förtär, 
Hvad blir min lott? Jag fruktar döden, 
Och lifvet mig förhatligt är.

3. 
O, kan väl denna branden släckas? 
Jag har förtrampat dina bud, 
Jag må väl darra och förskräckas, 
Att du rättfärdig är, o Gud! 
Du helig är: du måste straffa 
De dödsens barn, som ej i tid
Med fruktan och med bäfvan skaffa 
Sin salighet och själafrid.

4. 
Hvart skall jag fly, när du vill kalla? 
Jag göms ej, Helige, för dig,
Fast jordens berg uppå mig falla, 
Fast grafvens högar skyla mig.
Hvarthän, om du dig ej förbarmar, 
Will jag väl gå? Ack, haf fördrag! 
Jag kastar mig i dina armar:
Gör med mig efter ditt behag.

5. 
O du som kom att vreden dämpa,
Fullkomnande Guds kärleksråd!
Min bön lik Israël skall kämpa 
Med dig, till dess jag vinner nåd; 
Min tro lik Moses' stav skall klappa 
På salighetens klippa jämt, 
O du som ingen vill borttappa 
Af dem du med ditt namn har nämnt!

6. 
Mig i den kärleksfulla vården 
Du, gode Herde, äfven slöt; 
För mig din svett i örtagården,
Ditt blod på Golgatha du göt. 
Du ock från mig ej velat skilja 
Ditt sista gällande: {{sp|förlåt!}} 
Blott jag härefter gör din vilja,
Blott vi ej mera skiljas åt.

7. 
Så hör mig, jord! Må himlar höra 
Och vittna mellan Gud och mig:


Jag svär att redlig bättring göra, 
Och du, o Gud! förbarma dig! 
"Så sant jag lefver", du förklarar,
"Jag syndarens fördärv ej vill"; 
"Så sant du lefver", rörd jag svarar, 
"Hör jag i lif och död dig till."

<i>B. Münter</i> (1735—1793).
<i>J. O. Wallin</i> (1719—1839).
</chapter>

<chapter name="170. Hvart flyr jag för Gud och hans eviga lag?">
<big>'''170.'''</big>

Hvart flyr jag för Gud och hans eviga lag? 
Den drabbar mig nära och fjärran. 
Hur skall jag på domens förfärliga dag 
Väl kunna bestå inför Herran? 
Gud vare mig syndare nådig!

2. 
Jag bäfvar, då jag uppåt himmelen ser, 
Der stå mina synder beskrivna; 
Och kastar till jorden jag ögonen ner, 
Der äro de alla bedrivna. 
Gud vare mig syndare nådig!

3. 
Hvart skall jag mig vända, var finner jag tröst
I denna min jemmer och smärta? 
Förskräckt jag af ångest mig slår för det bröst, 
Som hyser mitt syndiga hjerta. 
Gud vare mig syndare nådig!

4. 
O du som mig skapadt, min Frälsare blif; 
Mig lede, mig styrke din Ande; 
Din frid mitt oroliga samvete gif, 
Med tröst mina tårar du blande. 
Gud vare mig syndare nådig!

5. 
O Jesu, det blodet, som talar så milt, 
Ditt blod, som från korset flöt neder, 
Gif, att det på mig ej må blifva förspillt! 
På dig jag förtröstar och beder: 
Gud vare mig syndare nådig!

<i>O. Kolmodin</i> (1690—1753).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="3. Omvändelsen.">
<i>3. Omvändelsen.</i>
</chapter>

<chapter name="Kristlig självpröfning.">
Kristlig självpröfning.
</chapter>

<chapter name="171. Bepröfva mig, min Gud">
<big>'''171.'''</big>

Bepröfva mig, min Gud, förnim, hur jag det menar: 
Om verlden eller dig i håg och verk jag tjänar. 
Se till, om ej ännu på orätt väg jag är, 
Och led mig på den väg, som till ditt rike bär.

2. 
I dopets helga bad du mig en Fader blifvit,
Mig nådens barnaskap och löftets arv du gifvit. 
Har jag ock som ditt barn i allt mitt lefnadslopp 
Dig fruktat, älskat, lytt med hjertats tro och hopp?

3. 
Har jag ej spart den kraft, den tid, du mig förunnat 
Att verka i min krets det goda, som jag kunnat? 
Och gick, der jag det gjort, i min beräkning in 

Ej mera verldens dom än samvetets och din?

4. 
Har jag med trohet sörjt för dem du mig förtrodde, 
Med godhet dem bemött, som af mitt bud berodde, 
Och varit i mitt kall, min hydda och min bygd 
En värdig föresyn af ordning, flit och dygd?

5. 
Har jag mot hämndelust och avund mig bemannat? 
För dem mig hatat bett, välsignat dem mig bannat? 
Har jag gjort alla rätt och önskat alla godt, 
Wid andras lycka glad och nöjd med egen lott?

6. 
O Gud, har denna röst ej smickrat, ej förtalat 
Men lika öm och sann bestraffat som hugsvaladt? 
Har denna hand jag räckt till nästans hjelp i nöd, 
Till den betrycktas värn, den öfvergivnas stöd?

7. 
Har jag med Andans kraft mot köttets lusta kämpat, 
Dess väckta gnista qvävt, dess första utbrott dämpat, 
Att ej begärelsen i hjertat synden fött 
Och i fullbordad synd jag andeligen dött?

8. 
Var jag i glädjens dag blott glad uti din fruktan? 
Bar jag i sorgens dag med tålamod din tuktan? 
Gav jag i fröjd och nöd dig tacksamhetens pris, 
Förvissad, att i allt du nådig är och vis?

9. 
O Gud, ho märka kan, hur ofta här han bryter? 
Gå ej med mig till doms; du skådar hvad mig tryter. 
Hvad jag misshandlat har, för Jesu skull gif till. 
Jag på en bättre väg härefter vandra vill.

<i>J. A. W. Weigel</i> (1740—1806).
<i>J. O. Wallin </i>(1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Bättringens nödvändighet och vådan af dess uppskov.">
Bättringens nödvändighet och vådan af dess uppskov.
</chapter>

<chapter name="172. Tiden flyr: när vill du börja">
<big>'''172.'''</big>

Tiden flyr: när vill du börja,
O min själ, 
För ditt väl
Att med allvar sörja? 
Gud dig ropat, och han ropar
Dig ännu. 
Hvad gör du?
Skuld på skuld du hopar.

2. 
Stanna och din frid besinna! 
Gud är sann; 
Än du kan 
Nåd och tillgift vinna. 
Här är döden, här är lifvet: 
Märk härtill! 
Det du vill 
Skall dig varda gifvet.

3. 
Men förspill ej nådatiden, 
Ack, så dyr, 
Si! han flyr 
Och är snart förliden. 
Dröj ej, tills de onda dagar 
Hinnas opp! 
Årens lopp 
Kraft och mod försvagar.

4. 
Medan du ännu kan synda, 
Öfvergiv 
Syndens lif, 
Ur fördärvet skynda!

Bryt din vilja, slit din fjättra, 
Medan du 
Har ännu 
Tid att dig förbättra!

5. 
Lär att på din brist ej skylla! 
Haf blott nit,
Gör blott flit! 
Gud skall bristen fylla. 
Lär att bedja, vaka, kämpa! 
Gud skall då 
Med dig stå, 
Syndens välde dämpa.

6. 
Sök i tron med ångrens smärta 
Jesu nåd,
Följ hans råd 
Med ett ödmjukt hjerta! 
Då skall dig hans Ande stärka 
I ditt kall; 
Si! han skall 
Håg och gerning verka.

7. 
O min Jesu, jag vill hasta 
Att med bot 
För din fot 
Mig i stoftet kasta.
Viss, att du min synd förlåter, 
Dig jag vill 
Höra till: 
Jesu, tag mig åter!

8. 
Jesu, värdes sjelf mig föra 
På den stig, 
Der du mig 
Lofvat saliggöra.
Aldrig från min själ sig skilje 
Stadig tro, 
Stilla ro, 
From och lydig vilje!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="173. I dag, om Herrens röst du hör">

<big>'''173.'''</big> 

I dag, om Herrens röst du hör, 
Upp, syndaträl, och bättring gör, 
Wak upp ur syndens dvala! 
Besinna, o besinna här. 
Hvad du din Herre skyldig är! 
Du kan det ej betala. 
Men fall med bot 
Till Herrens fot
Och längre ej förhala!

2. 
Du länge nog har synden tjänt 
Och med de pund, dig Gud förlänt,
Blott ökt ditt skuldregister. 
Du verlden följt på villans stig: 
Hvad blir den tack, hon bjuder dig, 
När dess behag du mister? 
Hvad har dess röst 
Åt dig till tröst, 
När snart ditt hjerta brister?

3. 
Ack, fruktan, sorg och samvetsqval 
Och blygd och plågor utan tal: 
Se der den lön, hon gifver!
De grunder, i din valmaktstid 
Hon byggde för ditt hjertas frid, 
I nöden hon upprifver; 
Och hennes mun 
I domens stund 
Sjelf vittnet mot dig blifver.

4. 
Fly verlden, innan hon dig flyr 
Och nådens tid, så kort och dyr, 
För dig ej mera dagas. 
Dig bättra, medan du förmår,
Ty dag från dag och år från år 
Din kraft, din håg försvagas. 
Ack, syndaträl, 
Din arma själ 
Skall snart ifrån dig tagas.

5. 
Räds då, att ej den sena bot, 
Som väcktes blott af dödsens hot, 
Skall lända dig till nytta! 
Ack, lit ej på, att de begär,
Som fängslat dig vid gruset här, 
Bli då i hast förbytta! 
Ack, lit ej på, 
Att ångren då 
Skall dig i himlen flytta!

6. 
I dag din våda öfverväg 
Och slå dig för ditt bröst och säg: 
O Fader, dig miskunda! 
Lik en förlorad son jag är, 
Mig flärden lika insövt här; 
Jag vill ock sammalunda 
I tid stå opp 
Och ej mitt hopp 
På oviss framtid grunda,

7. 
Jag syndat har mot dina bud: 
Förlåt mig det och lär mig, Gud,
Däröfver hjärtligt sörja. 
På min missgerning mer ej tänk, 
För Jesu skull mig krafter skänk 
Ett bättre lif att börja 
Och så din nåd 
I råd och dåd, 
I lif och död förspörja.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Behovet af Guds nåd vid känslan af bättringens ofullkomlighet och syndens bedrövliga välde.">
Behovet af Guds nåd vid känslan af bättringens
ofullkomlighet och syndens bedrövliga välde.
</chapter>

<chapter name="174. Jag arma menska, ho skall skilja">
<big>'''174.'''</big>

Jag arma menska, ho skall skilja 
Min själ från denna dödsens kropp? 
Jag löfte gaf, jag hade vilja
Att bryta af mitt syndalopp; 
Men ack! min trohet var ej lång: 
Jag föll, jag föll ock denna gång.

2. 
Ack, det begär, som jag fördömer, 
Likväl jag hemligt hos mig när; 
Min goda föresats jag glömmer 
I samma stund jag frestad är. 
Ack, ve mig usle syndaträl, 
Hur jag förstör båd' kropp och själ!

3. 
Jag vet, o Herre, hvad mig felar: 
Jag tvenne herrar tjena vill; 
Åt verlden jag det hjerta delar,
Som dig bör odelt höra till. 
Ack, jag är lika varm och kall 
För Christus och för Belial.

4. 
O Jesu, kunde jag allenast 
Dig öfver allting hafva kär, 
Med himmelsk kraft jag skulle genast
Bemannas mot allt ondt begär. 
O, kunde jag dig älska rätt, 
Då blefve segren viss och lätt.

5. 
Så gjut din kärlek i mitt sinne 
Och sänk till mig din Ande ner. 
När han är i mitt hjerta inne,
Kan lustan der ej rasa mer. 
Hon mig ännu försöka må, 
Dock med din
kraft skall jag bestå.

6. 
Med misstro till min egen styrka, 
Med vaksamhet och bon till dig, 
I dig jag hjelparen skall dyrka 
Och ledaren på lifvets stig; 
Och när jag möts af syndens nät, 
Jag trotsar ej men undflyr det.

7. 
Så skall min själ alltmera lugnas, 
Alltmera stärkas i all strid; 
Så skall mitt hjerta framgent hugnas 

Med din välsignelse och frid 
Och kristlig tro i nådens skygd 
Bekröna mig med kristlig dygd.

<i>B. Münter</i> (1735—1793).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="175. Bönhör mig, Gud, bönhör den svaga anden">
<big>'''175.'''</big>

Bönhör mig, Gud, bönhör den svaga anden, 
Som, sviktande i striden, till dig beder. 
Min Frälsare, om du ej räcker handen, 
Lik Petrus jag i djupet sjunker neder.

2. 
Betungad jag det kors ifrån mig kastat, 
Det du mig gaf att bära och att vörda; 
Dock sjunker jag: ack! hjertat är belastat
Af egen tyngd, af syndens svåra börda.

3. 
Jag skröt af dygd, då frestelsen var fjärran, 
Jag usle, ack! hur plötsligt vid dess möte 
Jag glömde mig lik Simson, glömde Herran, 
Och slumrande jag sjönk i syndens sköte.

4. 
Jag ropet hört: "Wak upp, du blir förgången!"
Jag vaknar upp, vill slita syndabanden, 
Förmår det ej: ack! jag är blind och fången. 
Varkunna dig, o Jesu! räck mig handen!

5. 
Gif mig min syn, att jag må se mitt bästa; 
Slit syndens band: du det förmår allena, 
Och visa mig det helande Betesda, 
Det Siloa, som kan mitt hjerta rena.

6. 
Det är ditt blod, som mina brister helar, 
När jag dess kraft med otro ej förskjuter; 
Det är din nåd, som ljus och tröst mig delar, 
När jag mitt bröst ej för din Ande sluter.

7. 
Jag tror: o Gud! min otro värdes hjelpa! 
Jag bättras vill: ack! styrk min matta vilja! 
Låt köttets makt ej mer i synd mig stjelpa, 
Ej verldens lust mig från din kärlek skilja.

8. Rannsaka mig, förnim, hur jag det menar;
Mig uppehåll, att jag ej modet fäller 
Men vandrar from förbi de stötestenar
Och de försåt, dem frestarn för mig ställer.

9. 
Då vet jag visst, att när med blygd och smärta 
Jag ser min synd och ångren hjertat gnager, 
Är du, o Gud! dock större än mitt hjerta 
Och än till nåd för Jesu skull mig tager.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="176. Hvarthän skall jag dock fly">
<big>'''176.'''</big>

Hvarthän skall jag dock fly 
Ur syndens djupa dy? 
Med mina brister många 
Var skall jag trösten fånga? 
Ty hela verlden vida 
Ej lisa kan min qvida.

2. 
O Jesu, rik af nåd,
Uppå ditt bud och råd
Min sorgsna själ framträder 
Och af din nåd sig gläder. 
Ditt blod mitt samvet' renar 
Och mig med dig förenar.

3. 
Jag, ditt sorgfulla barn, 
Besnärd i syndens garn, 
Mig i din famn nu kastar 
Med allt hvad mig belastar. 
I dina sår jag senker 
Det qval mitt hjerta krenker.

4. 
Med ditt menlösa blod, 
Den sköna, röda flod,
Avtvå missgerning mina,
Upptag mig bland de dina;
Min synd du ej påtenke,
I hafvets djup den senke!

5. 
Du är min enda tröst,
Du har mig återlöst; 
Hvad jag mig har förbrutit,
Har du i grafven slutit,
Blott jag mig icke låter
I synden söfvas åter.

6. 
Den ondska är väl stor, 
Som än i hjertat bor; 
Men, Jesu, vid din sida 
Jag mot allt ondt kan strida; 
I dig min kraft jag finner, 
Hos dig min sorg försvinner.

7. 
Mig mycket fela kan, 
Dock är din loven sann,
Att du af nåd vill skenka 
Mer godt än jag kan tenka; 
Med dig jag trygg kan vara 
I all min nöd och fara.

8. 
Om verld och ondt begär 
Och hela satans här 
Mig ville från dig draga,
Dock skall jag dem förjaga; 
Ty du mig styrka gifver, 
När jag dig trogen blifver.

9. 
Min Jesu, uppå dig 
Förlåter jag städs mig.
Hvem kan mig nu fördärva? 
Ditt rike skall jag ärva, 
Som du mig skaffa månde, 
När du led dödsens vånde.

10. 
Skriv i mitt hjerta in, 
Att jag är evigt din.
Hjelp, att jag gör din vilja, 
Flyr hvad oss kan åtskilja 
Och sist det lif får njuta, 
Som ingen död skall sluta.

<i>J. Heermann</i> (1585—1647).
<i>L. Springer</i> (1600—talet).
</chapter>

<chapter name="177. Ack, var skall jag tillflykt finna?">
<big>'''177.'''</big>

Ack, var skall jag tillflykt finna? 
Ack, hur qväljer synden mig! 
Djupt mitt hjerta ängslar sig, 
Ymnigt mina tårar rinna. 
Sorg och ånger i mitt bröst
Lämna mig förutan tröst.

2. 
Gud, din tuktan har mig slagit, 
Du mitt samvete har väckt; 
För dess hot är jag förskräckt.
Synden, som min själ bedragit, 
Har mig fjärran från dig fört 
Och min själaro förstört.

3. 
Ack, hvartut skall jag mig vända 
I min stora nöd och brist? 

Om ej du, o Jesu Christ! 
Mig din Ande värdes sända. 
Faller jag ur syndens nöd 
Visst uti en evig död.

4. 
Jesu, du för mig kan bana 
Salighetens smala stig; 
Din förtjenst kan frälsa mig 
Och nytt hjerta i mig dana. 
Jag till nådastolen går, 
Der jag lif och helsa får.

5. 
Jesu, ingjut i mitt hjerta, 
Som bedröfvat är, din nåd. 
Var mitt bistånd och mitt råd, 
Så försvinner syndens smärta,
Herren varder än mig blid,
Och mitt samvet' får hans frid.

6. 
Ja, jag redan saligt finner, 
Att min bön af dig är hörd. 
Nu din Andes vittnesbörd, 
Som till detta hjerta hinner, 
Mig den ljufva trösten bär, 
Att min skuld avplanad är.

7. 
Tack, min Gud, för denna nåde, 
Att du hafver tröstadt mig! 
Si! mitt hjerta fröjdar sig: 
Jag är frälst från syndens våde.
Gud ske pris! Nu är mig väl: 
Lofva Herren Gud, min själ!

<i>J. Vultejus</i> (1639—1700).
<i>G. G. Adlerbeth</i> (1751—1818).
</chapter>

<chapter name="178. Är jag allen en främling här på jorden?">
<big>'''178.'''</big>

Är jag allen en främling här på jorden? 
Är jag till rof åt sorgen lemnad vorden? 
Var finnes tröst?
Var får mitt hjerta ro?
Var skall jag fri för qval och jemmer bo?

2. 
Var morgon, då ny dag oss solen gifver, 
Min sorg ock ny, min nöd förökad blifver; 
Var afton, när de andra gå till ro,
Då vakar jag med tårar i mitt bo.

3. 
Min själ förskräcks, mitt hjerta är bedröfvat
För all den synd och ondska jag föröfvat. 
Min skuld jag ser, min dom mig förestår, 
Hvar jag är, ehvart jag flyr och går.

4. 
O, hade jag dock duvovingar snälle, 
Jag flöge bort, långt bort från detta ställe. 
Dock hvem kan fly för Herrens starka hand?
Att gömma sig finns icke rum och land.

5. 
Jag flyr till dig, o du som dig förbarmar, 
O Jesu Christ, jag flyr i dina armar. 
Der finnes tröst, der får mitt hjerta ro.
Der skall jag fri för qval och jemmer bo.

6. 
Jag gerna vill min Faders tuktan draga, 
Ty han sitt barn till bättring blott vill aga. 
Med tålamod och ödmjuk, lydig själ 
Är agan nåd, och korset är mitt väl.

7. 
Jag mycket har, ja, gräsligt mycket brutit;


Dock har din nåd ännu mig ej förskjutit: 
Ty du är god, o Herre Zebaoth,
I Jesu namn du tar min suck emot.

8. 
Jag fattar mod och mig till glädje gifver, 
Att du den son, det får, som vilse drifver. 
Den penning, som var borta, letar fram
Och friar mig från syndens straff och skam.

9. 
För Jesu skull du vill mig nådigt skona; 
Du ock åt mig förvarar ärans krona 
Och förer mig igenom korta qval 
Till evig fröjd bland de utvaldas tal.

Tysk förf. (1600-talet).
<i>J. Arrhenius</i> (1642—1726).
</chapter>

<chapter name="179. O du bittra sorgekälla">
<big>'''179.'''</big> 

O du bittra sorgekälla.
O du usla syndakropp, 
Ho skall hjertat tillfredsställa? 
Ho skall rätta sinnet opp?
Ho kan frälsa mig ur nöd?
Gör det, Jesu, för din död. 
Ryck mig ut ur verldens snara, 
Öppna mig din himmel klara.

2. 
Herre Gud, jag var kullslagen 
Och af satans råd förstörd, 
Af hans onda hop bedragen, 
Af hans arga list förförd, 
Men din milda nådeshand
Sönderslet hans grymma band.
Jesus hafver för mig kämpat 
Och hans makt för evigt dämpat.

3. 
Fader, ack! hur kan jag tenka 
Utan sorg och häpenhet 
På de synder, som mig krenka 
Och mitt hjerta med mig vet, 
Då jag lust till verlden fick,
Bort ifrån ditt anlet' gick
Att en träl af synden blifva, 
Då jag dig bort hjertat gifva?

4. 
Ack, hvart hade jag dock lupit 
I min dårskaps öfverdåd? 
Öppnat var mig afgrundsdjupet, 
Men min själavän fann råd. 
Med sin nåd han väckte mig:
"Syndare, besinna dig! 
Will du så Guds rike sälja 
Och så flyktig lust utvälja?"

5. 
Ack, det gör mig hjertans qvida, 
Att så djupt jag fallen är. 
Jesu, i din öppna sida 
All min tillflykt jag begär. Med ditt
helga dyra blod Styrk i
stridens stund mitt mod.
För din hårda död och pina 
Skänk mig, Jesu, glädjen dina.

6. 
Medan du mig unnar lefva, 
Will jag med din Andes kraft 
Mig ej mer i snaran vefva, 
Der mig synden fången haft. 
Låt din Ande med mig stå,
Att jag rätt må vägen gå;
Låt mig bland de frommas skara 
Få hos dig i glädjen vara.

<i>J. Qvirsfeld</i> (1642—1686).
<i>A. P. Amnelius</i> (1638—1692).
</chapter>

<chapter name="Ånger och tro.">
Ånger och tro.
</chapter>

<chapter name="180. Beklaga af allt sinne">
<big>'''180'''</big>

Beklaga af allt sinne 
Må jag min själanöd. 
Med Davids sorg jag finne. 
Hur jag är andligt död. 
Jag det väl vet, 
Det gör min synd allena: 
Ack, mitt begär orena 
Gör all min uselhet.

2. 
O Gud, jag mig bekänner 
En syndare för dig. 
Jag finner, ser och känner 
Ej annat uti mig 
Än ond åtrå 
Och verldens lustar snöda, 
Som själen evigt döda: 
Ack, hjertat brista må.

3. 
O Herre, mig benåda, 
Min Gud och Fader blid! 
Min brist vill mig förråda; 
Jag sviktar i min strid. 
Gif mig din frid 
Och värdes mig bevara 
Från satans falska snara
I denna pröfvotid.

4. 
Hjelp, att jag ej bortkastar 
Med synd och ondska mer 
Ditt ord, som synden lastar 
Men tröst i ångren ger. 
O Herre, båld, 
Låt mig så trofast blifva, 
Att ingen mig kan drifva 
Från dig med list och våld.

5. 
O Christe, du allena
Mig tröstar först och sist.
Du är Guds Ord det rena, 
Som helar syndens brist. 
Det är ock visst:
Du ensam kan förvärfva,
Att jag får himlen ärva;
Pris dig, o Jesu Christ!

6. 
Blif, Helge And', mig nära! 
Utaf din gudomsmakt 
Kan du all sanning lära. 
Som Christus hafver sagt. 
Din vård och vakt
Mot kött och verld mig läna 
Och lär mig Herren tjena 
Af all min håg och akt.
 
Dansk förf. (1530-talet).
Svensk öfvers. (1570-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="181. Dav. 51. O Herre Gud, gör nåd med mig! ">

<big>'''181.'''</big>

Dav. 51.

O Herre Gud, gör nåd med mig! 
För den miskund, som är i dig, 
Du vill ju hjelpa alla, 
Som dig i nöd åkalla. 
Min nöd är stor: med skräck och qval 
Jag ser på mina synders tal. 
Hvad är, alt jag dem gömmer. 
När du mig ser och dömer? 
För dig jag syndat, dig, som ser 
I mörkret och i hjertat ner; 
Mot dig jag brutit, dig, hvars lag,
Rättfärdige, till domens dag 
Ej skall en prick förlora.

2. 
Si! jag i synd är född och närd 
Och fostrad i en syndfull verld;
Dock, skapad till din ära,
Fick jag din sanning lära. 

I dina verk, din lag, din nåd 
Jag tillbad dina dolda råd; 
Men under mörksens välde 
Mig verldens lustar fällde. 
Gud, skall jag dö en syndaträl? 
Givs ingen räddning för min själ? 
O Jesu, du kan två mig ren 
Och gifva frid åt dessa ben, 
Dem syndens börda krossat.

3. 
Vänd bort ditt ansigte, o Gud! 
Från all min vandring mot ditt bud;
Nytt hjerta hos mig dana 
Och styr min framtids bana. 
Sänd mig din Ande, gjut din tröst. 
Gjut mod och visshet i mitt bröst, 
Att ingen makt må skilja 
Min håg ifrån din vilja, 
Att, stadig sjelf på lifsens stig, 
Jag visar andra väg till dig. 
Så skall ditt Zion byggas opp,
Der dig i kärlek, tro och hopp 
Blott hjertats offer täckas.

<i>M. Greiter</i> (d. 1550).
Svensk öfvers. (1500-talet).
<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="182. Dav. 130. Af djupets nöd">
<big>'''182.'''</big>
Dav. 130.

Af djupets nöd, o Gud! till dig
Jag ropa må och klaga;
Din' milda öron vänd till mig, 
Min röst låt dig behaga: 
Ty om du synden räkna vill 
Och blott din stränga rätt se till, 
Ho kan då för dig blifva?.

2. 
Så är oss nu ej annat råd 
Att synden från oss skilja 
Än fly i trone till din nåd, 
Din evigt goda vilja. 
På jorden finnes ingen man, 
Som lagen rätt fullborda kan: 
Guds nåd var man behöfver.

3. 
Ty vill jag till den fasta grund, 
Som är Guds ord, mig trygga 
Och hoppet om min frälsningsstund 
På Gud allena bygga. 
Min egen kraft ej här förslår, 
Allena Herren allt förmår: 
På honom jag förtröstar.

4. 
Om Gud än ville pröfva mig 
Och hjelpen strax ej sända, 
Skall dock i trone stadelig 
Min bön till honom lända. 
Han synes vred men är dock blid; 
Han hjelper mig i rättan tid, 
Som han mig lofvat hafver.

5. 
Fastän min synd är ganska stor, 
Dock större är Guds nåde: 
Han hjelper den, på honom tror,
Uti all nöd och våde. 
Jag tackar honom gladelig,
Som har min synd förlåtit mig:
Gud vare prisoch ära!

<i>M. Luther</i> {1483—1546).
<i>O. Petri</i> (1493—1552).
</chapter>

<chapter name="183. Dav. 130. Till dig af hjertans grunde I nöden ropar jag">
<big>'''183.'''</big>

Dav. 130.

Till dig af hjertans grunde 
I nöden ropar jag. 

Ack, att jag finna kunde, 
O Gud, för dig behag! 
Låt upp ditt milda öra, 
När jag åkallar dig. 
Af nåd mig värdes höra; 
Du vet hvad felar mig.

2. 
Ho varder väl befunnen, 
Som kan för dig bestå? 
Ho blifver ej förvunnen, 
Om du till doms vill gå? 
Men, fast jag ar ovärdig, 
Din nåd du mig beter, 
Om ödmjuk och botfärdig 
Jag synden öfverger.

3. 
Min tro och hopp jag ställer 
Uppå det trösteord, 
Att i den dom du fäller, 
Skall nåd för rätt bli spord. 
Du som mig utrannsakar, 
Till dig jag trofast ser, 
Lik väktaren, som vakar, 
Till dess sig dagen ter.

4. 
Min själ, ditt hopp till Herran, 
Den gode Fadern, vänd, 
Hvars nåd är när och fjärran 
Af trogna hjertan känd! 
Du finner lif och helsa 
I hans barmhertighet; 
Han sina barn vill frälsa 
Från synd och farlighet.

<i>Cl. Marot</i> (o. 1497—1544).
<i>A. Lobwasser</i> (1515—1585).
<i>L. Wifvallius</i> (1605—1669).
</chapter>

<chapter name="184. Hjelp mig, min Gud, ack! fräls min själ">
<big>'''184.'''</big>

Hjelp mig, min Gud, ack! fräls min själ: 
Till dig jag usle syndaträl 
Min tillflykt ändtligt tager. 
Du ser, hur arm och krank jag är:
O Gud, mig ångrens låga tär, 
Mig samvetsmatken gnager. 
Ack, att jag icke sökt dig förr! 
Nu, Herre, vid ditt huses dörr 
Jag i mitt armod ligger 
Och nådesmulor tigger.

2. 
Mig nådig och barmhertig var, 
Du som din nattvard tillrett har 
Och mig och många bjudit.
Till mig du ock med kallelse 
Utskickat dina tjänare, 
Till mig ditt rop ock ljudit. 
O Herre, nu jag kommavill; 
Ack, har du slutit dörren till? 
Är utelyckt jag vorden 
Från de fullsatta borden?

3. 
O ve, jag kommer, då för sent, 
Jag dåre, som likväl förment 
Mig äga tid och stunder. 
På verlden lekte all min håg 
Den långa dag, och jag ej såg,
Hur solen sjönk därunder. 
O ve, hur jag mitt väl försatt! 
Det mörknar, ack! det blifver natt, 
Och verlden mig förskjuter,
Och himmelen sig sluter.

4. 
O Herre, slipper jag ej in? 
O Fader, är jag mer ej din? 
Har jag ej bröllopskläder? 
Skall jag nu gå den mörka stig.
Der ingen stjerna lyser mig 
Och ingen vän mig gläder? 
Ack, finns i himmel och på jord 

För mig ej mer ett tröstens ord,
Som hjertat vederqvecker
Och hoppet åter väcker?

5. 
Det finns ett ord, för mig så kärt, 
Så fast och så anammansvärt 
Till själens lif och helsa: 
Att Jesus verldens synder bar,
Att han i verlden kommit har 
De fallna till att frälsa.
O nådens efvangelium: 
Att han som röfvaren ett rum
I paradis förunnar, 
Sig öfver mig varkunnar.

6. 
O Jesu, Davids Son, till dig 
Min blick, mitt hjerta vänder sig 
Och mina händer sträckas. 
Gör ångren sann, fast den är sen, 
Och två mig från de synder ren, 
Af dem min själ befläckas. 
Ett villat får, som funnet är. 
Ack, till den frälsta hjorden bär 
På hulda herdearmar, 
O du som dig förbarmar!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="185. När jag besinnar, store Gud">
<big>'''185.'''</big>

När jag besinnar, store Gud, 
Hur ofta dina helga bud 
Af mig förgätna blifvit, 
Hur framgent uppå lastens stig
Jag samlat skulder öfver mig 
Och Herren öfvergifvit; 
Då ser jag mina synders tal 
Med fasa, blygd och samvetsqval. 
O Gud, hvad står mig åter. 
Om du mig ej förlåter?

2. 
Jag har till snöda lustars träl
Förnedrat en odödlig själ, 
Den högsta skatt jag äger. 
O samvete, med ångrens slag
Du röfvar glädjen från min dag 
Och sömnen från mitt läger. 
Förgäfves bjuder verlden tröst; 
Och yrans larm och flärdens röst,
Som döfvar och förvillar,
Ej själens oro stillar.

3. 
O, kan jag hoppas tillgift mer 
Utaf en Gud, som allting ser 
Och rättvist vedergäller, 
Då för min öfverträdelse 
Var stund mitt eget samvete 
Med straffets dom mig fäller?
Gud, med hvad brottsligt öfverdåd 
Jag har förspillt din dyra nåd. 
Mot dig beständigt brutit 
Och dock din kärlek njutit!

4. 
Var skall jag fly, Allvetande, 
För dig, som pröfvar njurarne
Och hjertat utrannsakar? 
Din blick, som genomtränger mig,
Till hvarje känsla sträcker sig, 
På hvarje tanke vakar. 
Af blygsel höljd, af ånger tärd, 
Jag är, o Gud! din nåd ej värd; 
Af ångest jag försmäktar, 
Mig sjelf ej hjelpa mäktar.

5. 
Men ack! i lifsens ord jag har 
Ännu en tröst, en tillflykt qvar 
Att få med Gud förenas. 
Var lugn, min själ, och fatta mod. 

Ty uti Jesu dyra blod 
Kan du från synden renas. 
Med ånger, bättring, hopp och tro 
Jag söker och jag finner ro
Hos dig som gått i döden
Att frälsa mig ur nöden.

6. 
Jag flyr till dig, min Frälsare, 
Som lät för arma syndare 
Ditt blod på korset rinna. 
I ditt tillbedjansvärda namn 
Jag skyndar till en faders famn
Att nåd och tillgift vinna.
Wid korsets fot jag faller ner 
Och under ångrens tårar ber: 
Låt blodet, som der flutit,
Försona hvad jag brutit.

7. 
Hör mig, o Jesu! var min tröst, 
Du som den ångerfulles röst 
Med godhet lofvat höra. 
Gif mig din Andes kraft och nåd 
Att alltid trogen dina råd 
En kristlig vandel föra. 
Min sköld i bättringsstriden var, 
Mitt ljus, min tillflykt, mitt försvar 
I alla lifvets öden, 
Mitt säkra hopp i döden.

<i>C. G. Cassel</i> (1788—1866).
</chapter>

<chapter name="186. Min högsta skatt, o Jesu kär">
<big>'''186.'''</big>

Min högsta skatt, o Jesu kär, 
Du värdes mig benåda! 
Jag svedan, af de synder bär,
Som vid mitt hjerta låda.
O Jesu, min förhoppnings grund, 
Var du min tröst i qvalens stund, 
Min hjelp i själens våda.

2. 
Mig nådig och miskundlig var, 
Förlåt mig synder mina, 
För dem du döden lidit har 
På korset med stor pina. 
Låt dem mig ej tillfoga men, 
Men gör mig från dem skär och ren: 
Låt nådesolen skina.

3. 
Ack, när jag min missgerning svår 
Med allvar eftertenker, 
Mitt hjerta då en börda får. 
Som mig till jorden senker.
Om jag ditt ord ej hade då, 
Ej någon tröst jag kunde få,
Som frid åt hjertat skänker.

4. 
Men detta ord försäkrar mig, 
Att du af nåd tillgifver 
Den synd, som hjärtligt inför dig
Bekänd och ångrad blifver,
Och att du möter huld och god 
Dem som ett rätt förkrossat mod 
Till nådathronen drifver.

5. 
Ja, när jag rätt botfärdig är, 
Du mig till nåd upptager, 
När leda jag till synden bär, 
Som nu mitt samvet' gnager, 
Jag tror, att du af syndens men
Som David och Manasse ren 
Uti ditt blod mig tvager.

6. 
Alltså jag träder nu till dig 
Och faller för dig neder 
Med böjda knän och innerlig' 
Af allt mitt hjerta beder: 

Förlåt, att jag förbrutit mig 
Mot dina bud och följt den stig,
Som till fördärvet leder.

7. 
Du med din kraft, som allt förmår, 
Mig, Herre, värdes röra, 
Att jag ett heligt sinne får 
Och kan din vilja göra, 
Att hjertat, till din lydnad böjt,
Med ditt behag i allting nöjt, 
Må framgent dig tillhöra.

8. 
Din Andes tröst i all min nöd 
Låt, Jesu, mig förnimma. 
Låt mig, hugsvalad af din död,
Förbida dödsens timma 
Och finna, då jag hädanfar,
En himmel öppnad, evigt klar, 
Högt öfver tidens dimma.

<i>B. Ringwaldt</i> (1530—1598).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="187. Min synd, o Gud">
<big>'''187.'''</big>

Min synd, o Gud!
Mot dina bud
Går mig så djupt till sinnes. 
Slätt ingen man, 
Som hjelpa kan, 
I denna verlden finnes.

2. 
Går jag än vitt, 
Hit eller dit,
Ja, längst till verldens ända, 
Slätt ingen vrå 
Jag finna må. 
Som kan min sorg avvända.

3. 
Jag flyr till dig:
Förskjut ej mig, 
O, haf ditt barn förskonat! 
Din stränga rätt 
Åsidosätt! 
Din Son har allt försonadt.

4. 
Men skall så ske,
Att straff och ve 
På synden måste falla, 
Så risa här 
Och lisa der 
Och mig till bättring kalla.

5. 
O Jesu god, 
Gif tålamod, 
Sann tro och lydigt hjerta! 
Låt aldrig mig 
Förlora dig 
I glädje eller smärta.

6. 
Gör du med mig,
Som godt syns dig, 
Hjelp du sjelf korset draga.
Men, Herre blid, 
Till evig tid 
Mig ej ifrån dig jaga.

7. 
Som fåglar små, 
När dundra må 
Och djuren sig förskräcka, 
De skynda fort 
Var på sin ort 
Att sig för faran täcka:

8. 
Så vill jag fly 
Från verldens gny 
Till dig, o Jesu fromme. 
När synd och död 
Tillfoga nöd, 
Hos dig jag ro bekomme!

9. 
Fast kropp och själ
Åtskils, likväl 
Mitt hjertas tröst du blifver. 
Du mig ock visst, 
O Herre Christ, 
En evig glädje gifver.

10. 
Gud Fader, Son, 
I himmelsthron, 
Och Helge And' tillsamman! 
Upptag min bön 
Och mig bekrön
Med nåd och sällhet. 
Amen.

Tysk förf. (1600-talet).
Svensk öfvers. (1600-talet).
</chapter>

<chapter name="188. O Jesu Christ, min högsta tröst">
<big>'''188.'''</big>

O Jesu Christ, min högsta tröst,
 

All nåds och godhets källa, 
Ack, hör min bittra klagoröst, 
Den bön jag nu vill fälla! 
Mitt hjertas jemmer är nu stor, 
Ty synden så margfaldig bor 
I mig och mig förskräcker.

2. 
Hon trycker mig till jorden ned 
Som en odräglig börda; 
Hon synes mig så stygg och led 
Som den der mig vill mörda: 
Hon ger mitt samvet' djupa sår
Och såsom tusen pilar står
I mitt beklämda hjerta.

3. 
I sådan nöd förbarma dig 
Och låt dig om mig vårda; 
Ty du har ju stått ut för mig 
På korset döden hårda, 
Att jag ej skulle lida den 
Men frälsas från förbannelsen, 
Som synden väl förtjenar.

4. 
När jag med allvar tänker på, 
Hur illa jag har lefvat, 
Då börjar hjertat i mig slå, 
I qval och ångst invefvat. 
Det varder tungt och svårt som sten 
Och lemnar uti mina ben 
Alls ingen frid och styrka.

5. 
Men se, det ljufva lifsens ord 
Mitt hjerta vederqvecker 
Och efter syndens själamord 
Nytt lif i mig uppväcker; 
Ty det försäkrar, du är god 
Dem som med ett bedröfvat mod
Till dig, o Jesu! komma.

6. 
Ty kommer jag nu usle fram 
Med ett förkrossat hjerta, 
Betungad med stor blygd och skam,
Med fruktan, sorg och smärta, 
Och ville gerna gråta blod, 
Om det i mina krafter stod 
Och kunde mig förlossa.

7. 
Men ack! mitt blod och all min gråt 
Kan ej min synd avplana. 
Uti ditt blod mig renas låt, 
Det blodet, som kan mana
Inför din Fader godt för mig
Och talar ej så strengelig' 
Som Abels blod det ropar.

8. 
Förlåt fördenskull, gode Gud, 
Förlåt, o Jesu käre, 
Att dina helga ord och bud 
Af mig försmådda äre. 
Jag hafver lefvat verlden lik 
Och följt min egen viljas svik, 
Ditt kors förglömt och hatat.

9. 
Har David funnit nåd hos dig, 
Har du Manasse sparat. 
Har du till Petrus mildelig' 
Vänt dig och tröstligt svarat 
Den röfvaren, som tog sin flykt
Till dig uti sin ändalykt,
Så hoppas jag detsamma.

10. 
Styrk mig allenast i den tro, 
Att du för mig har lidit, 
Så får mitt samvet' ljuflig ro, 
Och jag har kraftigt bedit. 
Din Ande tröste mig alltid 
Och hjelpe i den sista strid,
Den jag med döden håller. 

<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
</chapter>


<chapter name="189. Mitt skuldregister när jag vill, o Gud! beskåda">
<big>'''189.'''</big>

Mitt skuldregister när jag vill, o Gud! beskåda, 
Ser jag, att synden mig har sänkt i evig våda; 
Ty jag densamme är, som tiotusen pund 
Betala skyldig blef; men, Gud, bete miskund!

2. 
Jag arme, som i synd är född och avlad vorden, 
Ej finner någon tröst i himlen och på jorden
Förutan dig, o Gud! men ack! jag har alltfort 
Ifrån min födslostund mång' tusen synder gjort.

3. 
O Herre, dig jag har i blindhet som en dåre
Förtörnat dag från dag med mina synder svåre:
Och när din kärlek mig till bättring kallat har,
Har jag föraktat all den nåd du till mig bar.

4. 
Ack jemmer, skall dock jag inför din domstol stånda 
Och till den afgrund gå, der allt är idel vånda, 
Der jemmer, ängslan, skrän samt tusen ack och ve 
För evigt skilja mig ifrån ditt ansigte?

5. 
O Herre Zebaoth, hvart skall jag taga vägen? 
Hvart skall jag usle fly? Jag är om hjelp förlägen. 
Jag vet ej annat råd, jag faller dig till fot; 
O Gud, du ej försmår ett krossat hjertas bot.

6. 
Tag an det dyra blod, som ymnigt är nedflutet
Från korsets helga stam och för min skuld utgjutet, 
Som rikt betala kan de tiotusen pund: 
Ty var, o store Gud, mig nådig, gör miskund!

<i>S. Liscovius</i> (1640—1689).
<i>J. Petræus</i> (1600-talet).
</chapter>

<chapter name="Under trons svaghet och misströstan om Guds nåd.">
Under trons svaghet och misströstan om Guds nåd.
</chapter>

<chapter name="190. O Gud, jag nödgas klaga ">
<big>'''190.'''</big>

O Gud, jag nödgas klaga 
För dig min själanöd. 
Min bön låt dig behaga, 
O Jesu, för din död. 
Min tro af tvekan drifves 
Och svikta af och an; 
Om mig ej styrka gifves, 
Dess veke slockna kan.

2. 
Ack, upplys du mitt sinne, 
Så att jag mer och mer 
Förstår och har i minne 
Den tröst, ditt ord mig ger. 
Ditt ord, o Jesu! blifve 
För mig af helig vikt,
Och mig din Ande lifve
Till barnslig tillförsigt.

3. 
Fast jag i allt ej fattar 
Ditt underbara råd,
Gif, att för allt jag skattar 
Din sanning och din nåd, 
Mitt hjerta rätt ödmjukar 
För dig som hjertat ser, 
Och fromt de medel brukar, 
Dem oss till tröst du ger.

4. 
Gif, att jag fast mig håller 

Wid dig i råd och dåd 
Och ej med synd förvåller 
Misströstan om din nåd, 
Att i all nöd och våda 
Jag må till själens ro
Om ej din djuphet skåda
Likväl din kärlek tro.

5. 
Och när uti mitt sista
Min tro på prov blir satt,
Låt mig det ljus ej mista,
Som skingrar dödsens natt;
Låt än din kärlek vara
Ett fäste för min tro, 
Så kan jag hädanfara 
Med tröst och sinnesro.

<i>C. Nyrén.</i> (1720—1789). ?
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="191. Misströsta ej att Gud är god"> 
<big>'''191.'''</big>

Misströsta ej att Gud är god, 
När synden gör dig sorgse mod. 
För Gud hon är förhatelig, 
Men driv förtviflan bort från dig
Och fall din Herre Gud till fot 
Med ödmjuk bön och redlig bot.

2. 
Ty Jesus, Guds enfödde Son, 
Är kommen ned af himmelsthron 
Att hela våra samvetssår. 
För sina barn och fosterfår 
Han sig i döden gifvit har, 
Och all vår skuld på sig han bar.

3. 
Har du otaligt godt bortmist, 
Otaligt godt är dig förvisst 
Förvärfvat af din Frälserman, 
Som seger öfver döden vann. 
Den lag, du brutit, har han fyllt 
Och lidit hvad du har förskyllt.

4. 
Om du dig skilt från Herren Gud 
Med synder mot hans helga bud 
Och qväljes utaf lagens hot,
Hos Jesus får du säker bot. 
Guds vrede har han på sig lagt, 
Och friden han dig återbragt.

5. 
Förskräckes du för evig död, 
För satans våld och afgrunds glöd,
Betänk, att Jesus nederlagt
Död, helvete och satans makt, 
Förvärfvat dig rättfärdighet 
Och Faderns nåd i evighet.

6. 
Om tron dig synes matt och svag, 
Dock tröst af Jesu kärlek tag,
Att han, som tro i hjertat ger,
Skall ock fullborda den alltmer. 
En rykand' veke släcks ej ut: 
Den svaga tron når ock godt slut.

7. 
Din bättring ofullkomlig syns: 
För Gud rättfärdig ingen finns. 
Gud gör din bot och bättring sann, 
Om du i trone håller an. 
Med Jesus skall du allt förmå, 
Hans löfte har du däruppå.

8. 
Är du Guds godhet icke värd, 
Den är ock dig af nåd beskärd. 
Din Jesus undfår syndare, 
Som äro rätt botfärdige. 
Till honom fly! 
Gud är dig god 
För hans förtjenst och dyra blod.

9. 
Om dig stor svaghet kommer på, 
Med trogen bön till Jesus gå. 
Hos Jesus finnes tröst och råd,
Ty han är rik af makt och nåd. 
Sann läkdom mot all synd och brist 
Uti hans sår du finner visst.

10. 
Slätt ingen utan Jesus kär 
I himlen och på jorden är, 
Som glädja kan en sorgsen själ; 
I Christus är oss evigt väl. 
Håll dig med tron vid honom fast,
Han hjelper dig från all din last.

<i>I. Kolmodin</i> (1643—1709).
</chapter>

<chapter name="192. Bort, mitt hjerta, med de tankar">
<big>'''192.'''</big>

Bort, mitt hjerta, med de tankar, 
Att från Gud du är utstött! 
Håll dig. fast vid Guds ords ankar 
Och blif ej i bönen trött! 
Är du full med synd och skuld, 
Si! så är Gud evigt huld. 
Fast din synd förtjenar döden, 
Frälsar Gud dig dock ur nöden.

2. 
Adams barn, som andra alla 
Född i synd, du föll med hast 
Och, förledd att städse falla, 
Sjönk alltmer i synd och last.
Men om du till Herren flyr 
Och din förra ondska skyr, 
Skall han visst dig arma, svaga 
Åter i sin nåd upptaga.

3. 
Du i Gud en Fader finner, 
Som med oss har tålamod; 
När i hjertat ångren brinner,
Han barmhertig är och god. 
Ömt han vårdnad om oss bär,
Will oss alltid vara när,
Med sin nåd vårt hjerta freda. 
Med sitt ljus vår vandring leda.

4. 
Hör han ord: "Så sant jag lefver, 
Will jag icke syndarns död, 
Utan att han alltid sträfvar 
Till att döda synden snöd. 
Jag en hjärtlig glädje får, 
När en själ, som vilse går,
Will sig rätt till mig omvända: 
Intet ondt skall henne hända."

5. 
Ingen herde kan så leta 
Efter ett borttappat får. 
Kunde du Guds hjerta veta, 
Huru ömt för dig det slår, 
Törstar, längtar innerlig' 
Efter den som söndrat sig
Från hans hjord och får så såta, 
Skulle du af glädje gråta.

6. 
Ingen sjö så högt kan svalla, 
Intet djup så grundlöst är, 
Intet regn så rikt kan falla, 
Att det minsta likhet bär 
Med den nåd, som Herren blid 
Oss bevisar allan tid, 
Helst då synden vill oss föra 
I fördärv och oss förstöra.

7. 
Så var tröst och haf glatt sinne, 
Du min själ, som ängslig går! 
All din sorg härvid försvinne:
Ingen nöd dig skada får.

Dina synders myckenhet
Emot Guds barmhertighet
Kan ej liknas, icke nämnas: 
På dig vill han aldrig hämnas.

8. 
Vore verlden af vår Herre 
Tusen gånger större gjord 
Och dess synder, större, smärre, 
Uti tankar, verk och ord, 
Vore af dig alla slätt 
Övade på många sätt, 
Kunde dock Guds nåd ej stäckas 
Och hans kärlekseld ej släckas.

9. 
Ack, min Gud, låt samma nåde 
Alltid för mig öppen stå, 
Att jag i min sorg och våde, 
Gud, din godhet smaka må. 
Haf mig kär och uppväck mig,
Att jag åter älskar dig.
Låt din Ande mig regera,
Att jag aldrig syndar mera.

<i>P. Gerhardt</i> (1607—1676).
<i>P. Brask</i> († o. 1690).
</chapter>

<chapter name="Trons seger, förtröstan och visshet om syndaförlåtelse.">
Trons seger, förtröstan och visshet om syndaförlåtelse.
</chapter>

<chapter name="193. Jag vet på hvem jag tror">
<big>'''193.'''</big>

Jag vet på hvem jag tror, när mina synders minne 
Med ångrens bittra qval betungar själ och sinne:
Botfärdig nalkas jag min Gud i Jesu namn 
Och öppnad ser för mig en Faders hulda famn.

2. 
Jag vet, på hvem jag tror, när modfälld och förlägen 
Jag saknar egen kraft att gå den goda vägen: 
Med redlig bättringshåg min bön till Jesus går, 
Och helighetens kraft jag af hans Ande får.

3. 
Jag vet, på hvem jag tror, när verldens lust och lycka 
Mig vilja söfva in och i fördärvet rycka:
Jag Jesu varning hör och vandrar i hans spår 
Och så med heligt mod i frestelsen består.

4. 
Jag vet, på hvem jag tror, när lifvets glädje rymmer 
Och hjertat brista vill bland oro och bekymmer: 
Jag mins hvad Jesus led; min själ ock måste så 
Igenom svåra prov in i Guds rike gå.

5. 
Jag vet, på hvem jag tror, när dödsens timme nalkas 
Och dagens heta qval i aftonskuggan svalkas: 
Min Jesus i sin död har döden bragt på fall.
Han lefver, och min själ med honom lefva skall.

6. 
Jag vet, på hvem jag tror: Men honom rätt jag prisar, 
När jag mitt hjertas tro med verk och gerning visar, 
Ej ropar {{sp|Herre}} blott men Herrens vilja gör: 
Blott så i Christi tro jag lefver och jag dör.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="194. Till dig allena, Jesu Christ">
<big>'''194.'''</big>

Till dig allena, Jesu Christ,
Mitt hopp står här på jorden. 
I all min våda, sorg och brist 
Är du min tillflykt vorden. 
Du är till menskors frälsning sänd; 
Förutan dig är ingen känd, 
Som kan af nöden hjelpa mig. 
Jag flyr till dig; 
Du kan, du vill förlossa mig.

2. 
Min synd är stor och mycket svår, 
Att hjertat må förtvina; 
Men hela du mitt samvetssår 
Uti din död och pina. 
I ångrens stund tillsäg mig huld,
Att du betalt min syndaskuld; 
I farans stund, o Herre, var 
Sjelf mitt försvar, 
Som du af nåd mig lofvat har.

3. 
Gif mig af din barmhertighet 
Den rätta kristna trona, 
Att Gud för din rättfärdighet 
Mig syndare vill skona. 
När öfver allt jag älskar dig, 
Så ock min nästa såsom mig. 
Till lifvets slut din hjelp mig sänd, 
Din nåd gör känd,
All satans list ifrån mig vänd.

4. 
Ära ske Gud, som från sin thron 
Till oss i nåd ser neder, 
Och Jesus Christ, hans ende Son,
Som för oss alla beder. 
Och Andan, som med ljus och och frid 
Oss blifver när i all vår tid!
Ja, pris, o Herre, vare dig 
Här timmelig' 
Och sedan der evinnerlig'!

<i>K. Hubert</i> (1507—1577).
Svensk öfvers. (1500-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="195. O Jesu Christ, Till dig förvisst">
<big>'''195.'''</big>

O Jesu Christ, 
Till dig förvisst 
Har jag milt hopp allena. 
Jag tror på dig
Så hjärlelig'; 
Förskjut ej mig. 
Din tröst mig ej förmena!

2. 
Jag alllid vill Dig höra till 
Och dig i sanning dyrka. 
Lär mig, min Gud, Ditt helga bud, 
Låt nådens ljud 
Mitt svaga hjerta styrka.

3. 
Jag redo är, 
O Jesu kär, 
Att evig tro dig lofva,
Dig sluta in 
Uti mitt sinn',
O Herre min, 
Med all din nåd och gåfva.

4. 
Nu sannerlig' 
Jag lemnar mig 
Allena i din vilja. 
O du, mitt stöd,
Ej lust och nöd, 
Ej lif och död 
Skall från din nåd mig skilja.

5. 
I all min tid 
Mitt hjerta frid 
I dig, o Jesu! njuter. 
Din ljufva röst 
Uti mitt bröst 
En ymnig tröst
Mot allt bekymmer gjuter.

6. 
I all min sorg 
Är du den borg, 
Der jag i ro kan vara; 
Ty den du tar

I ditt försvar, 
Han trygghet har 
I allsköns nöd och fara.

7. 
I all min brist, 
O Jesu Christ, 
Till dig min blick sig vänder; 
Ty den som är 
Dig, Jesu, när 
Och har dig kär, 
Allt till det bästa länder.

8. 
Hjelp oss, o Gud! 
I dina bud 
Här vandra så tillsamman, 
Att vi hos dig 
Evinnerlig' 
Må gladelig' 
Få sammanlefva!
Amen.

<i>H. Chr. Sthen</i> (o. 1540—1610).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="196. Dav. 32. Säll den, hvars öfverträdelse">
<big>'''196.'''</big>

Dav. 32.
 
Säll den, hvars öfverträdelse
Den Evige förlåter! 
Säll den som sin förvillelse
Bekänner och begråter 
Och med ett hjerta utan flärd
Ifrån en ond och syndig verld 
Till Herren vänder åter!

2. 
Så länge jag min synd förteg, 
Förtviflan hos mig rådde; 
Den suck, som från mitt hjerta steg, 
Till himlen icke nådde. 
Min mun var tyst; men ack! en röst. 
Förgäfves tystad, i mitt bröst 
Mig brottet förebrådde.

3. 
O Gud, jag flydde till din. famn 
Och dig min synd bekände; 
Jag bad om frid i Jesu namn. 
Och friden du mig sände; 
Jag bad om nåd för Jesu skull,
Och nåden, ljuf och fröjdefull, 
Mitt hopp ånyo tände.

4. 
Och samma bön jag bedja vill 
I all min tid med alla, 
Som dig i kärlek höra till 
Och dig i tro åkalla. 
De se din nåd var morgon ny, 
De hafva frid, när stormar gny 
Och olycksböljor svalla.

5. 
O Gud, hur ljuflig är den tröst, 
Som du mig låter smaka! 
Hur sällt att lyssna till din röst 
Och verldens lust försaka! 
Du säger: "Vandra på min stig, 
Så skall min hand ledsaga dig, 
Mitt öga på dig vaka."

6. 
För lasten äro många qval 
Och många sorger satta; 
Men Herren skall de trognas tal 
Med evig nåd omfatta. 
I fromma, höjen glädjen ljud
Och lären under lof till Gud 
Att rätt er sällhet skatta!

<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779v1839).
</chapter>

<chapter name="197. Väl mig i evighet!"> 
<big>'''197.'''</big>

Väl mig i evighet! 
Nu känner själ och sinne 
Tröst, fägnad, frid och ro; 
ty jag är uti minne 
Hos Gud, min Frälsare, och ser mig njuta' visst 

En frukt af din förtjenst, o milde Jesu Christ!

2. 
Borthän, borthän från mig med er fördömda skara, 
Synd, afgrund, djävul; död! 
Ty Gud vill mig försvara: 
Han är med mig; hvem kan sig sätta emot mig? 
Han är den mig i allt beskyddar väldelig'.

3. 
Han är den som till nåd och barnaskap mig tagit. 
Af syndens band mig löst, ur nödens djup mig dragit. 
Härefter lär mig, Gud, min lefnad ställa så, 
Att jag i tro och hopp och kärlek lefva må.

4. 
Gif, att jag alltid må i dina budord vandra 
Och, hvad ej dig är täckt, med allo flit förändra! 
Hjelp, att jag hålla må för all min lust och fröjd 
Din sanna fruktan och så lefva evigt nöjd.

<i>S. Liscovius</i> (1640—1689).
<i>J. Petræus</i> (1600-talet).
</chapter>

<chapter name="198. Jag tackar dig min högste Gud">
<big>'''198.'''</big>

Jag tackar dig min högste Gud, 
För nådeordets fröjdeljud, 
Varav mitt hjerta gläder sig 
I all anfäktning stadelig'.

2. 
Jag känner nu din Andes tröst. 
Som gjuter frid uti mitt bröst 
Och mig förvissar om din nåd,
Fast jag har brukat öfverdåd.

3. 
Af sådan nåd jag fröjdar mig 
Och ödmjukt, Herre, tackar dig
För det din kraft så väldelig' 
Uti min svaghet styrker mig.

4. 
Din nåd föröka, Gud, i mig 
Och led mig på din viljas stig. 
Mitt livslopp du bäst styra kan,
Att det förargar ingen man.

5. 
Gif stadig tro och kärlek ren, 
Gif, att jag ej är trög och sen
Till bot och bättring och att jag 
Bereder mig till dödsens dag.

6. 
Du satans list ifrån mig driv, 
Mig uppehåll till evigt lif, 
En salig ände mig beskär 
Och låt mig blifva der du är.

7. 
Då skall jag för din himlathron 
Lovsjunga dig med högre ton. 
O du som högste Fadern är, 
Gif hvad ditt barn af dig begär.

<i>P. Brask</i> († o. 1690).
</chapter>

<chapter name="4. Nya födelsen.">
<i>4. Nya födelsen.</i>
</chapter>

<chapter name="199. O Gud ditt rike ingen ser">
<big>'''199.'''</big>

O Gud ditt rike ingen ser,
Och ingen blir derinne,
Åt hvilken ej din Ande ger
Ett menlöst barnasinne.
Hvad köttsligt vett 
Ej hört och sett, 
Du har åt den förvarat, 

Som, from och ren, 
I nådens, sken 
Ser himlens råd förklarat.

2. 
Ett jordiskt sinne tryckes ner 
Af egen tyngd, till jorden; 
Och den, i Gud ej lefver mer. 
Är död i synden vorden. 
Begärens brand 
Tar öfverhand, 
Der Andans lif ej väckes; 
Den bryter ut 
Och blir till slut 
En eld, som aldrig släckes.

3. 
Jag vill; men, Gud, hvad mäktar jag, 
Så oren och så bräcklig? 
Ack, utom dig är kraften svag
Och viljan otillräcklig. 
Det som ärfött 
Af kött är kött;
Men det — så sjelf du säger — 
Är ande, som
Af Andanom 
Sitt lif allena äger.

4. 
Mig då, o Gud! din Ande gif, 
Som syndens lust kan döda 
Och till evinnerligit lif 
På nytt min ande föda! 
För tro och hopp 
Han låter opp
De himlaportar klara; 
För öfvermod, 
För kött och blod 
De skola slutna vara.

5. 
Men alla äro barn af dig, 
Som af din Ande drifvas; 
Och är jag barn, så skall ock mig 
Det goda arvet gifvas. 
Bland sorg och brist 
Jag då förvisst
Min tröstekälla finner, 
Min själaro 
Uti den tro, 
Som verlden öfvervinner.

6. 
Som dagg, af morgonrodnan född. 
Skall trones frukt ock flöda; 
Naturen skall, af nåden stödd, 
Sig för allt godt bemöda. 
Med hågen bytt, 
Med hjertat nytt, 
Ny hörsamhet och lydnad 
Förblifva skall 
Mitt barnakall 
Och helighet min prydnad.

7. 
Snart får jag skåda hvad jag tror; 
Bör jag för döden bäfva? 
Nej, Christus i mitt hjerta bor: 
Han lefver, jag skall lefva.
Nytt kreatur, 
Af Guds natur
Jag är delaktig vorden
Och har min fröjd 
I himlens höjd, 
Fast ännu stadd på jorden.

8. 
Välsignad vare Gud, som har 
Oss fött på nytt till lifvet 
Och oss en evigt mildrik, far 
I Jesus Christus blifvit! 
Med honom vi
Ock skola bli
Med arvingar i hoppet 
Till himlens ro. 
När i sann tro 
Wi här fullborda loppet.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="5. Rättfärdiggörelsen.">
<i>5. Rättfärdiggörelsen.</i>
</chapter>

<chapter name="200. Tvivlan ur min själ försvinne">
<big>'''200.'''</big>

Tvivlan ur min själ försvinne:
Evigt trofast Herren är.
Om hans hulda faderssinne 
Andan kraftigt vittne bär. 
Till en själ, som troget beder, 
Skådar han med mildhet neder; 

Fast jag idel skulder har, 
Är han dock min Gud och Far.

2. 
Han i nåd för mig vill ömma: 
Vilken kan åklaga mig? 
Vilken vågar den fördöma, 
Som han kallat har till sig? 
Om mig syndens minnen smärta, 
Gud är större än mitt hjerta. 
Han min trogna suckan hör 
Och af nåd rättfärdiggör.

3. 
Jesus sig' för mig utgifvit 
Och är genom trona min; 
Af hans blod, som gjutet blifvit, 
Flödar mod i hjertat in. 
I hans eviga försoning 
Vann jag tillgift och försköning. 
Nådens dom var redan sagd,
Innan verldens grund blef lagd.

4. 
För vår synd han dödad blifvit, 
Och för vår rättfärdighet 
Han uppstånden är till lifvet
Genom Faderns härlighet.
Nu hos Fadern i det höga
Skådar han med nådigt öga 
Till den verld, han frälsat har, 
Och är evigt vårt försvar.

5. 
Jag i denna tro förblifver, 
Lyfter glad mitt hufvud opp, 
Om ock allt mig öfvergifver, 
Sviker icke trones hopp, 
Ingen motgång, ingen lycka 
Skall ur Jesu famn mig rycka. 
Han är min i lust och nöd, 
Han är min i lif och död.

<i>J. A. Schlegel</i> (1721—1793).
<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="6. Den dagliga förnyelsen under bön, vaksamhet och strid mot andliga fiender.">
<i>6. Den dagliga förnyelsen under bön, vaksamhet,
och strid mot andliga fiender.</i>
</chapter>

<chapter name="201. Skapa i mig, Gud, ett hjerta">
<big>'''201.'''</big> 

Skapa i mig, Gud, ett hjerta,
Som är heligt, godt och rent 
Och med dig i fröjd och smärta
Oupplösligen förent. 
Lär mig onda lustar qväfva 
Och mot kött och verld så sträfva,
Att i tankar, verk och ord
Blott din vilja blifver spord.

2. 
Gif mig en förnyad anda, 
Som i dig har ljus och ro 
Och, efvad mig står till handa, 
Aldrig vacklar i sin tro, 
Men beständig i din fruktan, 
Nöjd och tålig vid din tuktan, 
Glad och tacksam vid din nåd,
Vilar trygg vid dina råd.

3. 
Många skulder mig belasta, 
Många brott mot dina bud; 
Wärdes dock mig ej förkasta 
Från ditt ansigte, min Gud! 
Du som rörd af vårt elände 
Ende Sonen till oss sände 
Att borttaga syndens skuld,
Gode Fader, var mig huld!

4. 
Gif, att jag ej mer må skilja 
Mitt begär från ditt behag. 
Helige, som ser min vilja, 
Ej din Ande från mig tag. 
Mig han tro och hopp skall gifva,


Mig till helig kärlek lifva,
Då mitt hjerta öppnar sig 
För den nåd han bjuder mig.

5. 
Skall bland sorger, nöd och våda 
Detta hjerta pröfvas än, 
Herre, mig med kraft benåda, 
Trösta med din hjelp igen. 
Om jag stapplar, räck mig handen, 
Och den gode, milde Andan 
Uppehålle mig var stund 
I din dyra nåds förbund.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="202. O Gud, som äfven räckt din hand">
<big>'''202.'''</big>

O Gud, som äfven räckt din hand 
Att föra mig till fridens land! 
Hjelp, att jag aldrig, skild från dig, 
Må tappa bort den rätta stig.

2. 
Lång väg att vandra jag ej har, 
Men viktigt är hvart steg jag tar. 
O Herre, var mitt ljus och stöd: 
Jag ser för mig båd lif och död.

3. 
Ett är nödvändigt, har du sagt 
Och det uppå mitt hjerta lagt. 
Hjelp, att jag städs betenker det
Och trofast går i Jesu fjät.

4. 
Min kraft, o Herre, är för svag 
Att göra efter ditt behag; 
Men om jag gör det jag förmår, 
Jag af din Ande bistånd får.

5. 
Må jag blott söka det du vill, 
Så faller mig allt annat till; 
Och då jag lefvat som jag bort, 
För mig du öppnar himlens port.

6. 
Du gode Gud, uppvärm mitt bröst, 
Blif mitt beskydd, mitt hopp, min tröst. 
Om hela verldens byggnad brast. 
Du klippan är, som dock står fast,

<i>C. A. Kock</i> (1788—1843).
</chapter>

<chapter name="203. Hjelp mig, Jesu, troget vandra">
<big>'''203.'''</big>

Hjelp mig, Jesu, troget vandra
På den väg du anbefallt,
Att som mig jag älskar andra, 
Älskar dig utöfver allt. 
Gif, att jag din röst må höra 
Och din vilja gerna göra.

2. 
Hjelp mig, Jesu, tåligt lida 
Pröfningens och sorgens slag 
Och med stilla hopp förbida
Frälsningens och glädjens dag.
Låt mig under all min smärta 
Äga dig uti mitt hjerta.

3. 
Hjelp mig, Jesu, from förtrösta 
På din sanning och din nåd 
Och bland dina återlösta 
Fröjdas af ditt kärleksråd. 
Låt min tro alltmera stärkas 
Och på goda frukter märkas.

4. 
Hjelp mig, Jesu, hjelp mig fara 
Sist från denna verld i frid 
Och bland dina helgon vara, 
Der du är, till evig tid! 
Der i salighet och ära
Skall jag evigt lof dig bära.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="204. Jesu, du min fröjd och fromma">
<big>'''204.'''</big>

Jesu, du min fröjd och fromma, 
All min glädje och min tröst, 
Wärdes nådigt till mig komma 
Med ditt ord, din ljufva röst.
Kom, o Jesu! blif mig när, 
Låt mig blifva, der du är!

2. 
Jesu, låt mig städse börja 
I ditt namn allt hvad jag gör, 
Att jag måtte framgång spörja 
Och så sluta, som jag bör. 
Kom, o Jesu! blif mig när, 
Låt mig blifva, der du är!

3. 
Alla mina ord och tankar, 
Jesu, låt behaga dig. 
Laga, att jag flitigt samkar 
Det som evigt gagnar mig. 
Kom, o Jesu! blif mig när, 
Låt mig blifva, der du är!

4. 
När jag lägger mig att sofva, 
Skydda mig, o Jesu mild. 
När jag uppstår, låt mig lofva 
Dig, och var ej från mig skild.
Kom, o Jesu! blif mig när, 
Låt mig blifva, der du är!

5. 
När jag slutar mina dagar, 
Låt mig roligt somna in. 
Ske det, när dig helst behagar, 
Blott jag evigt blifver din. 
Kom, o Jesu! blif mig när, 
Låt mig blifva, der du är!

Tysk förf. (1600-talet).
<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
</chapter>

<chapter name="205. Jesu, du som själen spisar">
<big>'''205.'''</big>

Jesu, du som själen spisar
Med ditt ord och nåd bevisar, 
Allt godt finner jag hos dig. 
Blif, o Jesu! städs hos mig!

2. 
Sant är, när jag vill besinna. 
Kan jag mig ej värdig finna; 
Men jag hoppas uppå dig. 
Blif, o Jesu! städs hos mig!

3. 
Blif mig när, ty jag är svager, 
Att ej satan mig bedrager; 
Ty jag hoppas uppå dig. 
Blif, o Jesu! städs hos mig!

4. 
Låt den onde från mig vika, 
Kött och verld mig ej besvika; 
Ty jag tröstar uppå dig. 
Blif, o Jesu! städs hos mig!

5. 
Fastän jag i synden sväfvat, 
Ofta mot din vilja sträfvat, 
Jag ej mer förgäter dig. 
Blif, o Jesu! städs hos mig!

6. 
Intet skall mig här fördärva, 
Himmelriket får jag ärva, 
Ty jag hoppas uppå dig. 
Blif, o Jesu! städs hos mig!

7. 
Wärdes, Jesu, när mig blifva 
Och allt ondt ifrån mig drifva; 
Ty jag håller mig till dig. 
Blif, o Jesu! städs hos mig!

8. 
När du, Jesu, hos mig blifver 
Och din Andes nåd mig gifver, 
Si! då har jag allt i dig. 
Blif, o Jesu! städs hos mig!

9. 
Då får jag ock salig fara 
Ändtligt till din englaskara 
Och der evigt prisa dig. 
Blif, o Jesu! städs hos mig!

<i>J. Flittner</i> (1618—1678).
<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
</chapter>

<chapter name="206. Hvad godt kan jag dock göra">
<big>'''206.'''</big>

Hvad godt kan jag dock göra 
Af egen kraft och råd, 
Om Gud mig ej vill föra 
Allt med sin Andes nåd? 
Ty led mig med din stav,
Min Gud, af nåde riker,
Att jag dock aldrig viker
Från rätta vägen af.

2. 
Lär mig att, skild från flärden, 
Min väg enfaldigt gå, 
Ej vara träl af verlden 
Men bruka henne så, 
Att jag ditt rike bär 
Uti min själ med trona, 
Så skall du mig visst skona,
Fastän jag syndig är.

3. 
Lär mig det onda dämpa, 
Det goda efterstå
Och mot allt uppsåt kämpa, 
Som dig ej täckas må,
Men göra godt var man
Och oförtröttad söka 
Ditt rike att föröka, 
Såvitt jag nånsin kan.

4. 
Låt mig ej bli förmäten, 
Om lyckan tager till,
Men verlden bli förgäten,
Som mig förföra vill, 
Att jag, i trone fäst. 
Kan bedja trygg och glader 
Mitt Abba, käre Fader, 
I motgång allra mest.

5. 
Lär mig din rena lära
Rätt fatta och förstå, 
Den i mitt hjerta bära, 
Ej vika därifrå, 
Att jag med verk och mun 
Din Sabbat helig håller 
Och helar hvad mig våller 
l Zions hälsobrunn.

6. 
Lär mig ock rättsligt vörda 
Föräldrar, öfverhet,
Ej tynga nästans börda
Med orätt och förtret. 
O Herre, värdes mig 
Med dina hjelp utrusta 
Emot all köttslig lusta, 
Som skiljer mig från dig.

7. 
Från girighetens snara 
Och allt bedrägeri 
Fräls mig och från den fara,
Som tungan för uti. 
Ej låt mig, Herre kär, 
Min nästas gods begära. 
Du kan mig dock beskära
Hvadhelst mig nyttigt är.

8. 
Låt tron uti mig verka 
Hvad jag mig tager för,
Att man må kunna märka
Hvad tro och kärlek gör.
Hjelp mig i denna verld
Ostrafflig lefva kunna, 
Så skall du, Gud, mig unna
En salig hädanfärd.

<i>G. Ollon</i> (1646—1704).
</chapter>

<chapter name="207. O Gud, o Gud så from">
<big>'''207.'''</big>

O Gud, o Gud så from, 
Du som din nåd oss lofvar
Och af dess rikedom 
Oss med allt godt begåfvar!
Regera du mig väl 
Och låt uti mig bo 
En obefläckad själ,
Gott samvet' och ren tro.


2. 
Gif, att jag gör med flit 
Allt det som mig tillhörer 
Och i din Andes nit
Min kallelse utföres. 
En tid, som flyr så snart,
Mig visligt nyttja lär 
Och gif en lycklig fart 
Åt allt hvad nyttigt är.

3. 
Mitt tal det falle så,
Att jag det kan försvara;
Fåfänglig' ord ej må 
Ifrån min mun utfara, 
Men, när jag tala bör, 
Hjelp, att jag talar rätt; 
O Herre, tungan rör 
Och lär det bästa sätt.

4. 
Om någon farlighet
Sig ock emot mig ställer,
Så gif frimodighet, 
Att hon mig icke fäller. 
Hjelp, att jag af din nåd 
Med saktmod segra må, 
Och när jag tarvar råd, 
Låt mig dem af dig få.

5. 
Låt mig med hvarje man 
I frid och endräkt blifva, 
Så vitt en Christen kan. 
Will du mig något gifva 
Af verldens gods och guld, 
Som rättvist värfvas kan, 
Låt mig bli arma huld 
Och skada ingen man.

6. 
Skall jag i verlden här 
En högan livstid vinna 
Och genom mång' besvär 
Till ålderdomen hinna, 
Gif tålamod; din hand
Mig lede, hvart jag går,
Att jag ock bära kan 
Med äran min' grå hår.

7. 
Hjelp, att jag somnar in 
På Jesu död och pina, 
Låt själen vara din
Och komma till de dina.
Gif trötta benen ro 
I mina fäders graf, 
När jag i lefvand' tro 
Från verlden vandrat af.

8. 
När du af jordens sand 
De döda vill uppväcka, 
O, värdes då din hand 
Ock till min graf utsträcka. 
Låt klinga mig din röst 
Och väck mig gläder opp, 
Förläna evig tröst,
Förena själ och kropp.

<i>J. Heermann</i> (1585—1647).
Svensk öfvers. (1600-talet).
</chapter>

<chapter name="208. Till dig jag ropar, Herre Christ">
<big>'''208.'''</big>

Till dig jag ropar, Herre Christ, 
Min suckan värdes höra: 
Gif mig en tro, som kan förvisst 
Mitt hjerta saliggöra. 
Jag sätter all min lit till dig 
Och till din stora nåde. 
I allan våde 
Din Ande styrke mig
Och till det bästa råde.

2. 
Jag beder dig, o Herre Gud, 
Att mig ett hopp du gifver, 
Som bland allt verldens smädeljud 
På skam ej nånsin blifver. 
Då kan till dig jag skåda opp
Ur all min nöd och fara,
Tålmodig vara, 
Fullborda väl mitt lopp 
Och gladligt hädanfara.

3. 
Förlän', att jag af hjertats grund 
Må prov åt nästan gifva 
Af kristlig kärlek hvarje stund 
Och i din frid så blifva. 
Gif nåd, att Himlafadern lik 
Jag älskar ock ovänner 
Och så bekänner 
Den Gud; som kärleksrik 
Sin sol för alla tänder.

4. 
Låt ingen lust, ej heller nöd 
Så stor mig nånsin hända, 
Att, fast det gällde lif och död, 
Den kan mig från dig vända.
Låt ingenting mig bli så kär, 
Som mig kan från dig draga 
Och kan försvaga 
Mitt hjärtliga begär 
Att endast dig behaga.

5. 
Här står jag i en andlig strid, 
Som gör mig sorg och vånde. 
Kött, verld och satan ingen frid 
Åt hjertat lemna månde. 
Ty hjelp och styrk min skröplighet; 
Jag måste eljest falla, 
O Gud, med alla. 
Ty gör barmhertighet! 
Dig vill jag stads åkalla.

Tysk förf. (1500-talet).
Svensk öfvers. (1500-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="209. Nu skall ej synden mera">
<big>'''209.'''</big>

Nu skall ej synden mera 
I träldom hålla mig: 
Gud, du skall mig regera, 
Ty jag tillhörer dig. 
Min synd jag ångerfull 
Har inför dig begråtit, 
Och du har allt förlåtit 
För Jesu Christi skull.

2. 
Jag vill i fröjd och smärta 
Nu vara din, o Gud! 
Och med ett helgat hjerta 
Åtlyda dina bud. 
Ja, viljan. Gud, du ser, 
Men kraften är så ringa: 
Hur kan jag lustan tvinga, 
Om du ej bistånd ger?

3. 
Ty skall jag alla dagar 
Om hjelp anropa dig. 
När köttet mig försvagar, 
O Herre, styrk du mig; 
Din nådes hand mig räck, 
Att jag mot synden kämpar, 
Att jag dess välde dämpar 
Och blir alltmer dig täck. 

4. 
När jag i bönen trägen, 
I striden trofast är, 
Jag vandrar trygg den vägen, 
Som till ditt rike bär. 
Mitt kors är ofta tungt, 
Och mången sorg mig krenker; 
Men jag på målet tänker, 
Och hjertat varder lugnt.

<i>T. Kingo</i> (1684—1703).
Dansk bearb. (1700-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="210. Waka, själ, och bed">
<big>'''210.'''</big>

Waka, själ, och bed 
Och till strids dig red! 
Räds, att frestarn lägger snaran, 
Der du minst förmodar faran: 
Sådan är hans sed.
Waka, själ, och bed! 

2. 
Uti lustans spår 
Smygande han går, 
Vännens röst han efterapar. 
Sig till ljusets engel skapar.

Tills dig snärd han får 
Uti lustans spår. 

3. 
Under verldens larm 
Wägen till din barm 
Som en listig orm han hittar 
Och med flärd och otro smittar 
Hjertat i din barm 
Under verldens larm. 

4. 
Waka, bed, min själ, 
Blif ej köttets träl 
Och låt verlden dig ej köpa; 
Hvad dess barn så efterlöpa, 
Är ett flyktigt väl, 
Waka, bed, min själ! 

5. 
Glädjen flyr sin kos: 
Nöjet är en ros, 
Som med fagert sken dig dårar 
Men dig, när hon brytes, sårar, 
Vissnande därhos. 
Glädjen flyr sin kos. 

6. 
Lyckans falskhet känn! 
Bäst hon smilar än, 
Ditt Uriebrev hon skrifver; 
Joabs kyssar dig hon gifver, 
Dräpande sin vän. 
Lyckans falskhet känn! 

7. 
Hvad är ärans prål? 
Gift i gyllne skål; 
Dryck, som törsten icke släcker, 
Resekost, som icke räcker 
Fram till resans mål.
Hvad är ärans prål? 

8. 
Ack, i tidens haf 
Får det allt sin graf 
Likt Egyptens resenärer. 
Men det hopp, som hjertat närer, 
Skall ej gå i qvav 
Uti tidens haf. 

9. 
Se det goda land 
På den andra strand, 
Dit Guds folk igenom strider, 
Genom haf och öknar skrider 
Wid sin Josuas hand. 
Sök det goda land!

10. 
Arvet ej förspill, 
Som dig hörer till, 
Endast du vill bedja, vaka, 
Werlden och dig sjelf försaka, 
Jesus följa vill. 
Arvet ej förspill! 

11. 
Waka, bed och strid 
Än en liten tid! 
Snart ditt Kanaan skall hinnas, 
Kronan räckas, palmen vinnas 
I en evig frid. 
Waka, bed och strid! 

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="211. Upp, Christen, upp till kamp och strid!">
<big>'''211.'''</big>

Upp, Christen, upp till kamp och strid! 
Med Andans kraft dig rusta 
Mot köttet och en farlig tid, 
Mot verlden och dess lusta. 
Den ej med allvar kämpa vill, 
Han hörer ej den Herren till, 
Som seger oss beredde.

2.
Är mödan tung och striden svår, 
Dess större lönen blifver. 
Med hvarje framgång, som du får, 
Ny kraft dig Herren gifver. 
För den till Gud om bistånd flyr, 
Blir segren viss, om också dyr, 
Och ljuf, ju mer den kostat.

3.
Betänk, om dygden rosor blott
Uppå sin bana strödde, 
Hon ägde redan här sin lott, 
Hon då som nöjet dödde. 
De törnen, hon på vägen sår, 
Försakelsens och smärtans tår, 
Bli pärlor i dess krona. 

4.
Här gäller lif, här gäller död; 
Och vill du lifvet vinna, 
Så strid! I Gud, som striden bjöd,
Du hjelpen ock skall finna. 
Men skyr du mödan, feg och svag, 
Så förestår dig nederlag 
Och fångenskap och döden.

5.
Tag trones sköld, bind Andans svärd, 
O Christen, vid din sida 
Och gå att så mot kött och verld 
Med heligt allvar strida! 
Den intill döden trofast är, 
Han en gång lifsens krona bär, 
Som Herren Jesus gifver.

<i>J. Åström</i> (1767—1844), fritt efter 
<i>J. Scheffler</i> (1624—1677).
</chapter>


<chapter name="7. Benådade kristnas frid, sällhet och åliggande">
<i>7. Benådade kristnas frid, sällhet och åliggande.</i>
</chapter>

<chapter name="212. Har jag nåd hos Gud i höjden">
<big>'''212.'''</big>

Har jag nåd hos Gud i höjden,
Har jag i mitt samvet' frid, 
O hur lätt jag umbär fröjden 
Af en yr och fåfäng tid! 
Ingen önskan står mig åter, 
Ingen sorg mitt lugn förstör, 
Ty af Jesu mun jag hör: 
"Dina synder jag förlåter; 
Mig, min vän, ditt hjerta gif, 
Och du har ett evigt lif." 

2.
Dig, min Gud, jag hjertat gifver, 
Nu från syndens börda fritt; 
Ditt i lif och död det blifver 
Och i evigheten ditt. 
Nöjen, lycka, usla brunnar, 
I hugsvalen ej min själ; 
Jesus mig ett högre väl, 
Mig en bättre tröst förunnar: 
Han min själ rättfärdiggör 
Och till lifsens källa för.

3.
Nu det mig bekymrar föga, 
Hur mig verlden döma vill: 
Vittnet har jag i det höga, 
Vittnet, som jag vädjar till. 
Menskor mina brister minnas, 
Gud min tro och bättring ser; 
Med hans hjelp skall jag alltmer 
Wakande och trogen finnas, 
Hugnas i all nöd och strid 
Af hans Andes fröjd ock frid.

4.
Jesu, jag af din förening 
Har i allt mitt lefnadslopp 
Själens ljus och hjertats rening, 
Samvetsro och saligt hopp. 
Dolda skiften mot mig ila, 
Men den frid, i dig jag fann, 
Ingen växling lida kan; 
Denna själens Sabbatsvila 
Helga skall min vandringsstig 
Och till himlen följa mig.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="213. Jesus är min vän den bäste">
<big>'''213.'''</big>

Jesus är min vän den bäste, 
Vilkens like aldrig är; 

Skall då jag så med de fleste 
Öfvergifva honom här? 
Ingen skall mig kunna skilja 
Ifrån den mig har så kär; 
En skall vara bägges vilja 
Alltid här och evigt der. 

2.
Han har döden för mig lidit, 
Ingen skall fördöma mig; 
Hos sin Fader för mig bedit, 
Det mig gagnar eviglig. 
Ho är då, som vill förklaga 
Den han sjelf utkorat har? 
Ho vill ifrån honom draga 
Den han har i sitt försvar? 

3.
Jag är viss och därpå liter, 
Varken lif ej heller död 
Mig ifrån min Jesus sliter: 
Englar, höghet eller nöd, 
Djuphet eller annat mera, 
Ware kommand' eller när, 
Skall mig från Guds kärlek föra, 
Som i Jesus Christus är. 

<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
</chapter>

<chapter name="214. Jesus är mitt lif och helsa">
<big>'''214.'''</big>

Jesus är mitt lif och helsa,
Jesus är min nådastol, 
Jesus är min sköld och sol; 
Han allena kan mig frälsa, 
Mig hans kärlek nåd beskär, 
Jesus högst mitt goda är.

2.
Utan Jesus jag fördärvas. 
Utan Jesu nådesken 
Är mig allt till ångst och men; 
Trones lif kan ej förvärfvas, 
Om ej Jesus kraft beskär, 
Han som allt mitt goda är. 

3.
Har jag Jesus i mitt hjerta. 
Si! så har jag glädjen all, 
Den mig evigt hugna skall. 
Jag ej fruktar någon smärta, 
Medan Jesus är mig när 
Och mitt högsta goda är.

4. 
Derför jag ock mig förlåter 
På dig, Herre Jesu Christ, 
Emot synd och satans list. 
Mig till nåd du tagit åter, 
Mig ditt blod gör ren och skär,
Du mitt högsta goda är.

5. 
Jesu, hjertats glädjekälla, 
Du är genom trona min, 
I ditt blod är jag ock din. 
Mig ej kött och verld skall fälla 
Eller hela mörksens här. 
Jesu, du mitt goda är.

6. 
Din, min Jesu, vill jag blifva 
Här i tid och evigt der, 
Ty du är min Jesus kär. 
I min död skall du mig lifva, 
Jag för ingen rädes här. 
Jesu, du mitt goda är.

7. 
Jesus är mig allt i alla, 
Jesus bor uti min själ, 
Uti Jesus är mig väl,
Jesus vill jag städs åkalla,
Jesu jag i hjertat bär,
Jesus allt mitt goda är.

<i>J. Gerdessen</i> (1624—1673).
<i>S. L. Muræus</i> (o. 1600—1675).
</chapter>

<chapter name="215. Jesus allt mitt goda är">
<big>'''215.'''</big>

Jesus allt mitt goda är, 
För mig har han sig utgifvit;
Honom vill jag blifva när;

I sin bok har han mig skrivit. 
Annat allt förgängligt är; 
Jesus vill jag hafva kär.

2. 
Jag ej frågar efter gull, 
Efter höghet och stor ära. 
Gull ej annat är än mull, 
Få sin höghet rättsligt bära; 
Det ock snarlig' allt förgår; 
Evigt Jesu nåd består.

3. 
Han är min förnöjelse,
Han är ämnet för min längtan, 
Lindrar hjertats qval och ve, 
Stillar själens törst och trängtan.
Här är allt bemängt med pust:
Jesus ger den rena lust.

4. 
Bort, o verld, med ditt försåt. 
Du som ned i afgrund förer, 
Bort med allt ditt gods och ståt,
Du som mången själ förstörer! 
Aldrig gör du mig förnöjd; 
Jesus är och blir min fröjd.

<i>A. Fritsch</i> (1629—1701).
<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
</chapter>


<chapter name="216. Jesus är min hägnad">
<big>'''216.'''</big>

Jesus är min hägnad 
Och mitt hjertas fägnad: 
Jesu, hör min röst! 
Efter dig jag längtar, 
Blott till dig jag trängtar, 
Ty du är min tröst. 
Du, Guds Lamb,
På korsets stam 
För mig låtit blodet rinna 
Och din kärlek brinna.

2. 
Synden mig förskräcker, 
Som Guds vrede väcker 
Mot mig usla mull.
Ack, jag må väl qvida,
Mina händer vrida: 
Gud, förlåt min skuld! 
Jesu blid. 
Gif mig din frid,
Du som led hvad jag förskyllde 
Och Guds lag uppfyllde.

3. 
Jag på Christus bygger, 
Derför blir jag trygger 
Och från synden fri.
Satan jag ej fasar, 
Huru han ock rasar; 
Jesus står mig bi. 
Fastän synd, 
Den svåra tyngd, 
Tycks mig vilja nederstjelpa, 
Kan dock Jesus hjelpa,

4. 
Wid min Jesu sida
Skall jag framgent strida
Emot kött och verld. 
Emot syndens lusta 
Skall jag mig utrusta 
Med hans Andes svärd. 
När Guds makt
Om mig har vakt, 
Synd och satan måste vika,
Kött och verld tillika.

5. 
Allt hvad verlden lofvar, 
Varmed den begåfvar,
Ära, pris och gull, 
Jag ej eftertraktar, 
Jag det icke aktar 
Mer än stoft och mull, 
Innan kort 
Det hastar bort, 
Jesus evigt hos mig blifver 
Och mig lifvet gifver.

6. 
Möda, sorg och tårar,
Allt hvad hjertat sårar,
Synd och dödsens qval,
Skola mig ej skilja 
Mot min Jesu vilja 

Från Guds barnas tal. 
Därom jag 
Så natt som dag 
Till min Gud min suck vill sända
Till min vandrings ända.

7. 
Andra högt må fika;
Mig må lyckan svika, 
Är så Guds behag. 
Han vet väl mitt bästa; 
Jag mig blott vill fästa 
Hart vid Herrens lag. 
Jag är nöjd,
Allena böjd 
Till min Jesus; 
Wid hans sida 
Will jag nåd förbida.

8. 
Nu all sorg jag kastar, 
Som min själ belastar, 
Jesu, uppå dig. 
Du för mig väl sörjer, 
När som dagen börjar, 
När den slutar sig. 
Med ditt blod 
Du, mild och god,
Mig från syndens smitta tvager 
Och mig till dig tager.

<i>J. Franck</i> (1618—1677).
<i>J. Schmedeman</i> (1658—1713).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="217. Kom min Christen, Gud till ära">
<big>'''217.'''</big>

Kom min Christen, Gud till ära, 
Kom och hör hvad Herren talt! 
Du skall här få nogsamt lära, 
Hvem till nådebarn han valt: 
Ho bekänner med sin mun
Jesus och i hjertats grund
All sin frid af honom äger
Och så gör, som Herren säger.

2. 
Salig den som ödmjuk lefver, 
Den som andligt fattig är 
Och sitt hjerta ej förhäfver 
Af de gåvor, Gud beskär, 
Utan Gudi äran ger 
Och sin egen ringhet ser. 
Han Guds rike öppet finner
Och en evig ära vihner.

3. 
Salig den, hvars trohet pröfvas 
I bekymrens tunga lott, 
Men hvars hjerta mest bedröfvas 
Öfver sina fel och brott. 
Till den Gud, som allt förmår, 
Ej hans suck förgäfves går:
Visst skall han hugsvalad blifva, 
Fröjd skall Herren honom gifva.

4. 
Salig den som i sitt hjerta 
Är saktmodig, from och god, 
Som i glädje och i smärta 
Bär sitt jemna, lugna mod, 
Utan flärd och renker är, 
Aldrig harm och avund när: 
Han i frid med sig och andra
Glad sin verld skall genomvandra.

5. 
Salig den sin lust ej finner 
I vår verlds fåfänglighet 
Men af helig åtrå brinner 
Efter sann rättfärdighet, 
Trängtar ifrån jordens grus 
Efter himmelskt lif och ljus:
Hans begär skall ej förvillas, 
Men hans trogna längtan stillas.

6. 
Salig den som för de arma 
Ett medlidsamt hjerta bär, 
Tröttnar ej att sig förbarma 
Öfver den som nödställd är, 
Men på Himlafaderns sätt 

Gör den trycktes börda lätt: 
Han skall sjelf i nödens timma 
Guds barmhertighet förnimma.

7. 
Salig den som ren och tuktig 
Uti ord och gerning är, 
Den som, vaksam och gudfruktig,
Segrar på sitt kötts begär.
Med ett samvet' utan fläck
Skall hans ande, Gudi täck, 
Dagligt helgas till den fröjden 
Att få skåda Gud i höjden.

8. 
Salig den som vill befrämja 
Samdräkt, enighet och frid, 
Lifvar kärlek, stiftar sämja,
Qväfver hat och dämpar strid,
Knyter skilda vänners band, 
Åt en ovän räcker hand, 
Icke vredgas, icke hämnas: 
Han Guds eget barn skall nämnas.

9. 
Salig den som tåligt lider 
För det rätta oförrätt 
Och, om än hans hjerta svider, 
Dock ej byter handlingssätt, 
Alltid håller sanning kär 
Och dess nöjda offer är: 
Gud skall sjelf hans sak utföra, 
Himlen honom skall tillhöra.

10. 
Jesu, gif, att denna lära, 
Skrifven i ett helgat bröst, 
Blir min lefnads ljus och ära, 
Blir mitt hjertas fröjd och tröst;
Och med denna salighet,
Som för tid och evighet
I ditt ord de trogna lofvas, 
Jesu, låt ock mig begåfvas.

11. 
Lär mig föra helig vandel, 
Älska tukt och nykterhet, 
Visa uti all min handel 
Kärlek och rättfärdighet, 
Lefva ödmjuk, stilla, nöjd, 
Under korset tåligt böjd; 
Ja, din Ande mig förläna, 
Att jag dig må evigt tjena.

<i>J. Heermann</i> (1585—1647).
<i>D. Denicke</i> (1603—1680).
<i>J. Svedberg</i> (1653—1735)
</chapter>

<chapter name="218. Du som fått en Christens namn">
<big>'''218.'''</big>

Du som fått en Christens namn
Dig till tröst af honom bära, 
Som dig öppnadt nådens famn 
Och dig leder med sin lära, 
Höj din själ med tillförsigt, 
Njut din sällhet, känn din pligt!

2. 
Gläd dig åt ett dopsförbund, 
Som din tro till lydnad böjer 
Och ditt hopp i nödens stund 
Öfver tidens gränser höjer 
Till ett arv, som evigt är 
Och af nåd dig gifves der!

3. 
Gläd dig åt det dyra blod, 
Som dig väg till himlen banar, 
Åt en Gud, som, vis och god, 
Dig till tro och bättring manar
Att från syndens bojor fri
Finna nåd och lycklig bli!

4. 
Gläd dig åt en mild försyn, 
Den du dagligt ser och röner! 

Gläd dig, att den höga skyn 
Öppnar sig för dina böner, 
Då din suck från jorden går 
Till din Gud, som allt förmår!

5. Gläds, men lär att Herrens röst 
Med ett renat hjerta lyda, 
Att den tro, som ger dig tröst,
Med en helig vandel pryda, 
Troget följa Jesu spår!
Trygg du då till målet går.

6. 
Känn din pligt att göra godt, 
Waksamt mot begären strida, 
Milt förlåta andras brott, 
Ömt hugsvala dem som lida,
Villigt ge den svage stöd,
Nöden tröst och hungern bröd!

7. 
Höj till Gud ditt hopp och lär 
Att din fröjd i honom finna! 
Lifvets mödor och besvär 
Wid ett högre ljus försvinna, 
Då ditt hjerta renat är 
Och af Gud sitt allt begär.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>

<chapter name="V. KRISTLIGT SINNE OCH FÖRHÅLLANDE.">
<big>'''V. KRISTLIGT SINNE OCH FÖRHÅLLANDE.'''</big>
</chapter>

<chapter name="A. I allmänhet.">
<big>'''A. I allmänhet.'''</big>
</chapter>

<chapter name="1. Förhållandet till Gud.">
<i>1. Förhållandet till Gud.</i>
</chapter>

<chapter name="Kärlek, vördnad och tacksamhet.">
Kärlek, vördnad och tacksamhet.
</chapter>

<chapter name="219. Gud fullkomlighetens källa">
<big>'''219.'''</big>

Gud fullkomlighetens källa, 
Du som idel kärlek är 
Och kan ensam tillfredsställa
Själens trängtande begär,
Wärdes sjelf mitt hjerta lena, 
Lär mig blifva vid det ena 
Att i kärlek dyrka dig, 
Du som först har älskat mig.

2. 
Ej min tanke djupet hinner 
Af din kärlek, ej dess höjd, 
Men mitt hjerta rördt den finner 
I välgerningarna röjd. 
Hvart mitt öga sig ock vänder, 
Hvarje verk af dina händer
Denna sköna påskrift bär:
{{sp|Guden evig kärlek är.}}

3. 
Gud, i dig jag lefver, röres, 
Är af dig allt hvad jag är: 
Tanken, som till himlen föres, 
Hjertat, som dess frid begär, 
Allt hvad godt jag ägt och njutit 
Af din nådes brunn har flutit. 
Skulle jag ej älska dig, 
Som så högt har älskat mig?

4. 
Jesu blod, som för mig runnit, 
Ljuset, lifvet i min själ, 
Barnaskapet, som jag vunnit, 
Hoppet om ett evigt väl, 
Andan, som rättfärdiggörer 
Och på lifsens väg mig förer;
Allt ju ropar högt till mig:
Älska Gud, som älskat dig!

5. 
O, hur skall jag vedergälla 
Allt det goda, som utgår 
Af din kärleks rika källa? 
Njuta det jag blott förmår. 
Dock, om visligt jag använder
Skänkerna af dina händer, 
Du ej mer af mig begär, 
Du som idel kärlek är.

6. 
Lifva sjelf mitt kalla sinne 
Att dig älska öfver allt. 
Werldens retelser försvinne 
För det goda, du befallt. 
Ware kärlek, tro och lydnad 
Evigt själens sanna prydnad! 
Ware du min själs begär, 
Du som idel kärlek är!

7. 
Jord och himmel må försvinna, 
Må försmäkta själ och kropp, 
Salig dock jag mig skall finna, 
Om du är min del, mitt hopp.
Dubbel salighet sig gjuter
I det goda, som jag njuter, 
Då i tron jag älskar dig, 
Du som först har älskat mig.

8. 
Gud, att jag dock älska kunde 
Dig så rent, så högt jag bör! 
Snart, ack! snart den dagen stunde, 
Då jag dig, blott dig tillhör, 
Då jag, lyftad öfver gruset, 
Ser ditt ansigte i ljuset 
Och ej skiljes mer från dig, 
Du som evigt älskar mig!

<i>B. Münter</i> (1785—1798).
<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="220. Jag vill visa, Gud, min styrka">
<big>'''220.'''</big>

Jag vill visa, Gud, min styrka, 
Jag vill dig evigt hålla kär: 
I allt och framför allt dig dyrka 
Skall evigt bli min själs begär.
Jag endast dig vill höra till 
Och vet, att du mitt bästa vill.

2. 
Wi har ej förr min kärlek brunnit 
Till dig, som älskar mig så högt?
Wi har min själ så sent dig funnit, 
Wi har hon sökt sitt val så trögt? 
När detta allt jag tänker på,
Af blygd, o Gud! jag tystna må.

3. 
Min tid förgick, mitt lif förtärdes, 
Ett rof för syndiga begär, 
Och mer och mer mitt hjerta snärdes 
I verldens nöjen och besvär; 
På villans stig jag, yr och djärv, 
Såg först vid branten mitt fördärv.

4. 
Den sällhet, verlden gaf att skörda, 
Var blott ett svekfullt slafveri, 
Men ljuft ditt ok och lätt din börda, 
Sen du från synden gjort mig fri. 
Jag verldens bojor mer ej bär.
Ett högre väl min själ begär.

5. 
All jordens fröjd så snart försvinner; 
All ära, vällust, rikedom, 
Om ock jag dem med möda vinner, 
Så lemna de dock själen tom. 


Min Gud, jag finner blott i dig 
Den skatt, som evigt hugnar mig.

6. 
Gif, att om den blott angelägen 
Jag anse må allt timligt väl 
Blott som en nödtorft under vägen,
Blott som en pröfning för min själ, 
Men i det goda, som jag gör, 
En skatt, den jag ur tiden för.

7. 
Gif, att i lif och död dig ägnad, 
Till dig i tro och kärlek böjd, 
Jag må dig älska, Gud, min hägnad, 
Jag må dig prisa, Gud, min fröjd, 
Och finna än i dig min tröst,
När hjertat brister i mitt bröst!

<i>J. Scheffler</i> (1624-1677).
<i>G. A. Hiärne</i> (1715-1805).
<i>Kr. Dahl</i> (1758-1809).
</chapter>

<chapter name="221. Af hjertat hafver jag dig kär">
<big>'''221.'''</big>

Af hjertat hafver jag dig kär: 
Kom, milde Jesu, blif mig när 
Och mig med dig förena! 
Ty i den hela vida verld 
Är idel oro, sorg och flärd 
Men frid hos dig allena. 
Om än i qval min kropp och själ
Försmäktade, är du likväl 
Mitt hjertas tröst, min del, mitt allt; 
Dig har jag trygg mig anbefallt. 
O Jesu Christ, min Frälserman, :,: 
Allena du mig hjelpa kan.

2. 
Åt dig, o Gud! som allt förmår, 
För hvad jag är och har och får 
Bör jag min tack hembära.
Lär mig ock nyttja, som du bjöd, 
Din nådeskänk till nästans stöd 
Och, Herre, till din ära! 
Allt godt, o Gud! du sjelf mig lär
Och rena du min själs begär 
Och gör mig tålig och förnöjd 
Och öfver jordens sorger höjd. 
O Jesu Christ, ack! för din död :,: 
Var du min tröst i all min nöd!

3. 
Sänd, Herre, dina englar ut, 
Att själen må vid lifvets slut 
Af dem till himlen föras; 
Och låt min trötta kropp i ro 
Sig hvila i sitt tysta bo, 
Tills der din röst skall höras. 
Då skall jag, klädd i helig skrud, 
Med mina ögon skåda Gud 
Och af hans nåd och härlighet 
Mig fröjda i all evighet. 
O Jesu Christ, ack! bönhör mig! :,: 
I lif och död jag tillhör dig.

<i>M. Schalling</i> (1532-1608).
<i>H. Ausius</i> († 1653).
<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="222. Till dig som hjertat gläder">
<big>'''222.'''</big>

Till dig som hjertat gläder 
Och all dess tillflykt är, 
O Gud, jag tacksam träder
Och dig mitt offer bär.

2. 
På mig din kärlek tänkte, 
 

Förrän jag tänkt på dig, 
Och mig det lifvet skänkte, 
Varav jag gläder mig.

3. 
I dopet du mig sände 
En Faders ömma blick;
Och jag som dig ej kände, 
I dig en Fader fick.

4. 
Jag af din godhet närdes, 
Beskyddad i din famn; 
Och mina läppar lärdes 
Åkalla Jesu namn.

5. 
I lifvets vår mig rörde
Din faderliga röst; 
Den späda suck du hörde, 
Som gick utur mitt bröst.

6. 
Men snart mitt hjerta, dårat, 
För dig ej mera brann. 
Jag fann mitt samvet' såradt, 
Min oskulds lugn försvann.

7. 
Ditt kärleksrop mig väckte, 
Din nåd mig återtog. 
Den handen, du mig räckte, 
Ur villans djup mig drog.

8. 
Du gaf mig kraft att vaka. 
Att vårda glädjens dag 
Och lifvets sällhet smaka 
I lydnad för din lag.

9. 
Med hvarje dag du gifvit 
Mig samma dags behof; 
Var timme tecknad blifvit 
Med nya kärleksprov.

10. 
Så under lifvets öden
Din vård mig alltid följt.
Du för ditt barn i nöden
Ditt hjerta aldrig döljt.

11. 
Ack, må din kärlek blifva 
En lärdom för min själ 
Att dig sin dyrkan gifva, 
Som vakar för mitt väl.

12. 
Må mig din godhet lära 
Att under tro och hopp, 
O Fader, dig till ära
Fullborda väl mitt lopp.

<i>S. Ödmann</i> (1750-1829).
</chapter>

<chapter name="223. Dav. 116. O Gud, det är min glädje">
<big>'''223.'''</big>

Dav. 116.

O Gud, det är min glädje, 
Att mild du hör min röst. 
Du nådigt mig tillstädje 
Hos dig att söka tröst!

2. 
Du nådigt ville höra
Min suckan, då jag dig 
Ett offer tänker göra, 
O Gud, som hulpit mig!

3. 
Mig hade dödsens snara 
Omfattat hårdelig;
Jag var i ångst och fara,
Och mörker omgav mig.

4. 
Men då jag sökte Herran 
Och sade: Fräls min själ! 
Då var min Gud ej fjärran, 
Han halp mig snart och väl.

5. 
I makt tilbedjansvärdig, 
Han är i nåd ock stor 
Mot den som är botfärdig 
Och uppå honom tror.

6. 
Han kan oss snart uppdraga 
Ur motgångs djupa grund, 
Oss usla skona, aga 
Alltefter sin miskund.

7. 
Mig är slikt vederfarit, 
Ty Gud på mig har tänkt, 

När jag i ångest varit 
Af sorger nedersänkt

8. 
Min själ har Gud uttagit 
Från död, min fot från fall, 
Från tårar ögat tvagit:
Hans namn jag prisa skall.

9. 
Hur skall jag vedergälla 
All godhet, Gud mig gör? 
Jag kan ej rättsligt ställa 
Min vandel, som sig bör.

10. 
För Herren vill jag vandra 
I tro och lydnad sann 
Och ej hans vägar klandra, 
Fast sveke mig var man.

11. 
Jag vill med glädje taga 
Den kalk, Gud skänker mig, 
Förbättras af hans aga 
Och vandra i hans stig.

12. 
Jag städse dig vill tjena 
Och vörda dina råd.
O Gud, därtill förläna
Din Helge Andes nåd.

<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
</chapter>

<chapter name="Lydnad för Guds vilja och frimodighet under hans beskydd.">
Lydnad för Guds vilja och frimodighet under
hans beskydd.
</chapter>

<chapter name="224. Befall i Herrens händer">
<big>'''224.'''</big>

Befall i Herrens händer
Din möda och din väg, 
Och hur sig verlden vänder, 
Hans ord i hjertat äg! 
Ty intet ord är gifvit, 
Så fast som Herrens ord, 
Och ingen gerning blifvit, 
Som ej i Gud är gjord.

2. 
För lycka, bröd och ära 
I denna verld ej strid;
Låt sorgen dig ej tära
För denna korta tid! 
Det är till andra strider 
Dig Herren kallat har, 
Det är för andra tider 
Han lönen åt dig spar.

3. 
Här gäller det att verka 
Hans verk, som dig har sändt, 
Och med hans Ande stärka 
Det lif, hos dig han tänt. 
Här gäller det att söka 
Först hans rättfärdighet 
Och med all id föröka 
Hans rikes härlighet.

4. 
Så strid med helig ifver
Mot mörker, synd och flärd 
Och vet, att segren blifver 
I Christi namn beskärd! 
I glädjen och i nöden 
Stå fast vid Herrens bud, 
Gör väl, gör rätt i döden! 
Det övriga gör Gud.

5. 
Tro ej han löftet bryter, 
Tro ej han från dig flyr, 
Då stormen mot dig ryter 
Och dundret kring dig gnyr: 
Han går på stormens vingar, 
Han far på dundrets vagn 
Och själva skadan tvingar 
Att tjena dig till gagn.

6. 
Var trofast! Natten dagas: 
Ren purpras österns rand; 
Allt mörker skall förjagas 
Utaf den starkes hand, 
Som ur sitt tjäll Orion 
Och morgonstjernan för 
Och nåden öfver Zion 
I arladaggen strör.


7. 
Alltså Guds hjelp förbida 
Och räds ej menskors hot! 
Är Herren på din sida, 
Ho kan dig stå emot? 
Sin kraft han dem förlänar, 
Som vandra i hans bud. 
Allt till det bästa tjänar 
För dem som älska Gud.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="225. Dav. 91. Säll du som dig åt Gud betror">
<big>'''225.'''</big>
Dav. 91.

Säll du som dig åt Gud betror
Och tröst till Herren äger!
Uti hans vård du fredad bor, 
Du trygg och tålig säger: 
"Gud är min tillflykt och min borg, 
På Gud mitt hopp jag bygger; 
Uti all fara, nöd och sorg 
Hans sköld mig öfverskygger." 
Säll du som har
I Gud din fröjd och ditt försvar.

2. 
I sina vingars skygd han skall 
Ditt stilla läger bädda, 
Och från försåt och olycksfall 
Hans trohet dig skall rädda. 
När honom lydig, honom täck,
I hans beskärm du vilar,
Så bäfva ej för nattens skräck 
Och ej för dagens pilar! 
Tro hvad han sagt
Och frukta ej all mörksens makt.

3. 
Om tusen vid din sida än, 
Om tiotusen falla, 
Du, frälsad från förödelsen, 
Skall glad din Gud åkalla. 
Trygg kan du gå bland vilddjurs hot,
Ty Herren dig bevakar,
Och träda med en stadig fot 
På lejon och på drakar: 
På all din stig 
Guds englar skola följa dig.

4. 
"Han älskar mig", så talar Gud, 
"Hans strid jag sjelf skall föra; 
Han håller mina helga bud, 
Hans böner skall jag höra.
Jag honom skall i nödens dag
Ifrån all fara rycka, 
Jag kröna vill hans företag
Med ära och med lycka;
Min salighet 
Han röna skall i evighet."

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="226. Dav. 31. På dig jag hoppas, Herre kär">
<big>'''226.'''</big>
Dav. 31.

På dig jag hoppas, Herre kär,
Du som min säkra tillflykt är 
I all min nöd och våda. 
Jag beder dig, 
Du värdes mig 
Nu ock med hjelp benåda.

2. 
Din' milda öron vänd till mig, 
Ack, hör min bön, förbarma dig 
Och låt din hand mig leda. 
Jag sorgsen går 
Och ej förmår 
Min räddning sjelf bereda.

3. 
O starke hjelte, stå mig bi, 
Var mig en borg, der jag uti 
Må väldeligen strida! 
Af mörkrets här Jag kringvärvd är: 
O, vik ej från min sida!

4. 
Du är mitt lif, min salighet, 
Min klippa i all farlighet, 
Mitt fasta värn i nöden.
Är du mig när,
Har du mig kär, 
Jag trotsar själva döden.

5. 
Jag ser, hur verlden väpnar sig 
Med arghet, lögn och flärd mot mig
Och lägger ut sin snara;
Men, Herre, du 
Skall mig ännu 
Uti din nåd bevara.

6. 
Min ande jag befaller dig: 
Min Gud, min Gud, vik ej från mig, 
Haf mig i dina händer. 
För din Sons död 
Hjelp mig af nöd; 
Jag mig nu till dig vänder.

7. 
Lov, ära, pris och härlighet 
Dig tillhör i all evighet, 
O Fader, Son och Ande! 
Din nåd och makt,
Din vård och vakt 
Ske pris i allo lande!

<i>A. Reusner</i> (1496—o.1575).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>J. Åström</i> (1767—1844).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="227. Dav. 46. Gud är vår starkhet och vårt stöd">
<big>'''227.'''</big>
Dav. 46.

Gud är vår starkhet och vårt stöd
I våra sorger alla.
Gud är vår hjelp i lif och död: 
Ty skall vårt mod ej falla, 
Fast skälvde jordens tunga kropp. 
Fast välvde hafven skyhögt opp
Och bergen sjönko neder.

2. 
Likväl den helgedom består, 
Der Gud sitt ord förkunnar, 
Der hjertat sig hugsvala får 
Ur Zions hälsobrunnar: 
Ty Herren sjelf derinne bor; 
l makt och kärlek lika stor 
Han der oss tillflykt bjuder.

3. 
De vrångas hopp skall nederslås 
Och mörksens välde falla 
Och verlden med dess lust förgås, 
När Herrens domar skalla.
Men vi ej frukta farors hot:
Med oss är Herren Zebaoth, 
Oss Jakobs Gud bevarar.

4. 
O kommen, skåden Herrens verk, 
I folk, ty allt han leder. 
Kom, verld, och på hans under märk
Och fall i stoftet neder!
Ty storm och örlig i all land 
Han stillar och med väldig hand 
De stoltas båge bryter.

5. 
"Förskräckens ej för våldets bud", 
Han talar, "varen stille! 
Besinnen dock, att jag är Gud,
Och faren icke ville! 
Jag pris på jorden vinna skall
Och hägna dem från blygd och fall, 
Som mig allena frukta."

6. 
Med oss är Herren Zebaoth, 
Oss Jakobs Gud bevarar. 
Ho är, som oss vill stå emot, 
När han oss sjelf försvarar? 
Wi äro då vid gladligt mod, 

Ty han är stark och han är god: 
Hans namn ske pris och ära!

<i>S. Heyd</i> (1498—1561).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1719—1839).
</chapter>

<chapter name="228. Dav. 62. Mitt fasta hopp till Herren står">
<big>'''228.</b<

Dav. 62.

Mitt fasta hopp till Herren står, 
Jag vill hans hjelp förbida 
Och vet, att jag hans bistånd får, 
Ehvad jag än må lida. 
Jag vet, att Gud är vis och god:
Ej faran nedslå skall milt rnod, 
Hur stor än hon må vara:

2. 
Fast många ställa sig mot mig, 
Som ensam och elände 
Är lik en vägg, som lutar sig 
Och snarlig' går om ände; 
Dock, när min bön till Herren går, 
Min kraft förnyas och består
Mot ondskans våld och renker.

3. 
Gud gör mig bistånd, ger mig tröst, 
Så att jag icke faller; 
Han frälsar, då med ödmjuk röst 
Jag honom mig befaller; 
Han är min klippa och min borg, 
Han hjelper mig i all min sorg, 
Den jag på honom kastar.

4.
Ty tron Guds löfte, som är visst: 
Han sina barn skall höra 
Och dem ur qval, betryck och brist
Med väldig arm utföra.
När Herren räcker ut sin hand, 
Då väga mindre än ett grand 
De väldiga på jorden.

5. 
På orätt ingen grunda må 
Sin makt, ty den skall brista. 
Det gods ej någon tröste på, 
Som han så snart skall mista.
Jag mins och tror hvad Gud har sagt: 
Att Gud allena äger makt 
Och högsta rätten skipar.

<i>C. Becker</i> (1561—1604).
<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="229. Dav. 71. Min Gud på dig förtröstar jag">
<big>'''229.'''</big>
Dav. 71.

Min Gud på dig förtröstar jag
I alla mina dagar. 
Jag lemnar mig åt ditt behag
Och vördar dina lagar.
O, var mig huld 
För Jesu skull 
Och låt mig bistånd finna! 
Du är den borg,
Der jag all sorg, 
All nöd kan öfvervinna.

2. 
Förbarmare, räck ut din hand, 
Fräls mig ur själafara, 
Slit sönder mina synders band 
Och satans hårda snara. 
På dig jag visst 
I all min brist
Mitt hela hopp må fästa:
Från första stund 
Har din miskund 
Mig följt och sökt mitt bästa.

3. 
Fast många äro de som mig 
Med hätska blickar skåda, 
Dock skall min tunga gladelig' 

Guds lof och pris bebåda. 
Fast qvald och svag, 
Dock håller jag 
Mig till det ord, som lärer, 
Att den allt må 
Med fröjd utstå, 
Som Gud sin nåd beskärer.

4. 
Om jag skall hinna åldrens dag 
Och gråa håren bära, 
Ske, gode Fader, ditt behag, 
Blott jag dem bär med ära. 
Min tid du vet: 
Om bräcklighet 
Skall mig på bädden sträcka, 
Gif, Herre, blott,
Att blygd och brott 
Mitt samvet' ej befläcka.

5. 
Min hydda, utaf stoftet byggd, 
Till stoftet går tillbaka; 
Men själen skall i nådens skygd
Förgengelsen ej smaka. 
Min fot och hand 
Kan slås i band
Men ej min håg och vilja;
Mig ondskans råd 
Från menskors nåd 
Men ej från Guds kan skilja.

6. 
Du, Herre, du men icke jag 
För allt skall äran taga. 
Din kraft, o Gud! då jag är svag, 
Är mäktig i den svaga. 
Du, kärleksfull, 
Mig ringa mull
Blott till ditt medel brukar: 
Pris ske dig, Gud!
Jag för ditt bud 
I stoftet mig ödmjukar.

7. 
Det är din nåd, som styrker mig, 
Att jag kan hörsamt vandra 
Uppå din väg och prisa dig, 
Ja, undervisa andra. 
Du i ditt sköt' 
Min barndom slöt,
Du hugnar mödans dagar;
Du skydda skall 
Min fot från fall, 
När åldern mig försvagar.

8. 
Det goda, som du mig har gjort, 
Skall varda prisat vida; 
Det skall, af barn och barnbarn sport, 
Till deras barn sig sprida. 
Ditt ljus, din frid
Från tid till tid 
Åt menskors hjertan unnas; 
Ty skall din nåd, 
Din makt, ditt råd 
Från slägt till slägt förkunnas.

9. 
Pris vare dig, att sorg och nöd 
Jag äfven fått förnimma! 
Du efter stormar solen bjöd 
Långt härligare glimma. 
Du väcker opp 
Mitt döda hopp,
Du tröst och hjelp bevisar. 
Mitt hjerta, Gud,
Mitt böneljud, 
Mitt hela lif dig prisar,

<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="230. Var glad, min själ, och fatta mod">
<big>'''230.'''</big>

Var glad, min själ, och fatta mod: 
Gud vill sig än förbarma. 
Visst hjelper dig den Herren god, 
Som frälsa vill den arma. 
Är nöden hård: 
I rosengård 
Får man ej alltid vara; 
Den på Gud tror, 
Dock trygger bor 
I allsköns nöd och fara.

2. 
Det Josef visst, den fromme man, 
I fordomtid förfarit; 
Om Job och David läsas kan, 
Hur de i nöd ock varit; 
Men Herren blid 
I rättan tid 
Dem dock ur nöden ryckte.
Den på Gud tror, 
Han trygger bor, 
Fast verlden all förtryckte.

3. 
Trots verld och satan, att I mig 
Från min Gud kunnen draga! 
Mitt hopp vid Herren fäster sig, 
Hans hand skall mig ledsaga. 
Han hjelpen har
Beredd och snar; 
Dess vill jag honom prisa. 
Den honom tror, 
Han trygger bor: 
Ho vill mig annat visa?

4. 
När menniskor bespotta mig 
Och uti grund förakta, 
Som Gud mig hade stött från sig, 
Dock vill jag det ej akta; 
Ty Herren mig 
Skall visserlig' 
I sinom tid upphöja.
Jag honom tror 
Och trygger bor, 
Hur djupt de än mig böja.

5. 
Ändock det stundom tyckas må, 
Som Gud mig ej vill vårda 
Och verldens barn emot mig stå
Så hätska och så hårda,
Så vet jag visst, 
Att han mig sist
Upprätta skall och hjelpa. 
Den på Gud tror, 
Han trygger bor: 
Ho kan mig då nedstjelpa?

6. 
Var glad, min själ, haf Herren kär 
Och låt dig ej förföra; 
Ty verld och synd och satans här
Skall dig ej skada göra.
Si! Jesus Christ, Guds Son, förvisst 
Dem månde öfvervinna. 
På Gud du bygg,
Så är du trygg 
Och skall din frälsning finna.

7. 
Nu dig, min Gud, jag hörer till, 
Wid dig jag städse blifver. 
Du ingen öfvergifva vill. 
Som dig ej öfvergifver. 
Tro, kärlek, hopp 
I allt mitt Iopp 
Du nådefull mig delar. 
Den på Gud tror, 
Han trygger bor; 
Ej honom något felar.

8. 
Den hjelp hos verlden söker här 
Och ej hos Gud, sin Herra, 
Han vrångvis och fördärvad är
Och kommer ej till ära.
Gud först och sist 
I Jesus visst 
Oss hjelper allesamman. 
Den sådant tror,
Han trygger bor 
Och varder salig.
Amen.

<i>K. Schmucker</i> (1500-talet).
<i>P. Brask<(i> († o. 1690).
</chapter>

<chapter name="231. Ack min själ, haf gladligt mod">
<big>'''231.'''</big>

Ack min själ, haf gladligt mod, 
Tvivla ej, att Gud är god! 
Att dig verlden hata må, 
Ligger föga makt uppå.

2. 
Ty ej nånsin såg jag den 
Utaf Gud förgätas än,
Som till honom hafver satt
Sin förtröstan dag och natt.

3. 
Wi skall du så bitterlig', 
O min själ, då gräma dig, 
Medan du en sådan vän 
Hafver uti himmelen?

4. 
Hvad i verlden gör dig qval: 
Otack, avund och förtal, 
Agg och hätskhet utan grund, 
Varar en så liten stund.

5. 
När du håller dig till Gud, 
Aktar på hans ord och bud, 
Skall han hjelpa dig förvisst 
Af all oro, sorg och brist.

6. 
Dröjer hjelpen ock en tid. 
Är dock Herren lika blid: 
Ja, den som han älska må, 
Lägger han en börda på.

7. 
Lev i Gudi glad och god, 
Bed och lid med tålamod, 
Om du ock förgäten är 
Utaf slägt och vänner här.

8. 
Likväl hafver Gud dig ej, 
O min själ, förgätit, nej; 
Sina englar har han satt 
Dig att vakta dag och natt.

9. 
Kunde än en moder kär 
Barnet sitt förgäta här, 
Skall dock Gud evinnerlig' 
Ej, min själ, förgäta dig.

<i>A. Falck</i> (1500-talet)?
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="232. Dav. 37. Låt icke det förtryta dig">
<big>'''232.'''</big>

Dav. 37.

Låt icke det förtryta dig, 
Att de som våld bedrifva 
Och åt sin ondska glädja sig,
Så ofta skonta blifva. 
De skola dock en dag förgås
Och såsom gräs till jorden slås 
Och vissna och förtrampas.

2. 
Till Herren, din förtröstan sätt, 
Förtro dig i hans händer! 
Den som gör godt och handlar rätt,
Allt till det bästa länder.
Haf kärlek för ditt fosterland 
Och föd dig redligt! 
Herrens hand 
Skall dig ej olönt lemna.

3. 
Fast under öfning af ditt kall 
Du vill af bördan digna, 
Så var dock säker, att han skall 
Till slut ditt värv välsigna. 
Jag varit ung, jag ålder nått,
Men aldrig har jag än förstått, 
Att Gud förglömt den fromma.

4. 
För avundsmäns försåt och list 
Du modet ej må fälla. 
Gud skall din oskuld skydda visst 
Och den i dagen ställa. 
De dig med svärdet hota må; 
Det skall ej skada dig men gå
Dem själva genom hjertat.

5. 
Jag såg en ogudaktig man,
Hvars välde vida räckte; 
Hans öfvermod ej motstånd fann, 
Hans anblick bäfvan väckte. 
För honom föllo skaror ner.
Jag gick framom; han var ej mer: 
Hans rum blef icke funnet.

6. 
Så känner Herren väl sin tid 
Att straffa och belöna 
Och att med salighet och frid 
Den redlige bekröna. 
Dess enda skärv är mera värd 
Än skatters mängd och håvors flärd, 
Som af förtryckarn samlas.

7. 
Den som för Herren fruktan bär, 
Är nöjd i alla skiften, 
Med lugn han bär sitt livs besvär, 
Med lugn han nalkas griften.
Ej verldens stormar honom bry: 
Han har en hamn, dit han kan fly,
Som evig trygghet skänker.

<i>L. Hetzer</i> († 1529).
<i>O. Petri</i> (1498—1552).
<i>G. G. Adlerbeth </i>(1751—1818).
</chapter>

<chapter name="Tålamod och tröst af Guds godhet under korset och bedröfvelsen.">
Tålamod och tröst af Guds godhet under
korset och bedröfvelsen.
</chapter>

<chapter name="233. Haf tålamod">
<big>'''233.'''</big> 

Haf tålamod,
Var from och god 
Och efterfölj Guds vilja! 
Den detta hör 
Och detta gör 
Skall Gud från sig ej skilja. 
Ett himlabröd 
I jordisk nöd 
Dig tålamodet gifver. 
Af denna spis 
Du lugn och vis,
Förnöjd och ödmjuk blifver
Och fåfäng sorg fördrifver.

2. 
Tag utan knot 
Ditt kors emot; 
Det dig till välfärd länder. 
Tro Gud om godt: 
Du har din lott
Utaf en Faders händer.
På många vis, 
Sitt namn till pris, 
Han barnens trohet öfvar. 
Som guld i glöd 
Wår själ i nöd 
Han luttrar och bepröfvar; 
Och hjelpen sen ej töfvar.

3. 
Min Gud och Far,
Med goda dar 
Du ofta glatt mig svaga; 
O, skulle jag 
Den onda dag 
Ej ock till godo taga? 
Ej ser jag här 
Hvad bäst mig är;
Begären mig förvilla; 
Men, Herre, du 
Det känner ju
Och vill ditt barn ej illa:
Ty är jag nöjd och stilla.

<i>L. Hetzer</i> († 1529).
<i>E. E. Helsingius</i> († 1612).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="234. Gud,du är kärleksrik och god">
<big>'''234.'''</big>

Gud, du är kärleksrik och god; 
Med tålamod jag tager mot din aga. 
Ehvad du gör, min Gud och Far,
Likväl jag har 
Ej orsak till att klaga. 
Var lugn, min själ, 
Gud vill dig väl;
Han aldrig än 
Förskjutit den 
Som på hans kärlek tröstar.

2. 
Om han ock dolt för mig sitt råd, 
Han dock i nåd 
Och vishet med mig handlar. 
När ingen hjelp jag ser, då är 
Med hjelpen när 
Den hand, som allt förvandlar. 


Min Gud, ännu 
På ingen du 
En börda lagt, 
Den ej din makt
Med fadersgodhet lättar.

3. 
O Jesu, mig din frid beskär 
Och sjelf mig lär
Att lidandet fördraga. 
Då korsets tyngd för mig du bar, 
Du tålig var 
Och hördes aldrig klaga. 
O, lär ock mig 
Att likna dig
Och vid din fot 
Förutan knot 
Förlossningstimmen vänta.

<i>J. Hjertén</i> (1781—1835).
</chapter>

<chapter name="235. Ju större kors, ju bättre Christen">
<big>'''235.'''</big>
 
Ju större kors, ju bättre Christen: 
I elden guldet luttrat är, 
I nödens degel syndabristen 
Sig dagligt mer och mer förtär; 
Och härlig dygdens blomma står, 
Befuktad utaf sorgens tår.

2. 
Ju större kors, ju mera trogen: 
I stormen stadgas ekens rot. 
Du blir alltmer för himlen mogen, 
Med korset buret utan knot; 
Ju mera under korset böjd, 
Dess mera öfver jorden höjd.

3. 
Ju större kors, ju mera brinner 
Din kärleks låga ren och skär. 
Den tår, som från ditt öga rinner, 
På trones lampa oljan är: 
I högsta nöd din bäste vän 
Du finner uti himmelen.

4. 
Ju större kors, ju flera böner; 
Ju mera bön, dess mera nåd; 
Ju mörkare du jorden röner,
Dess ljusare blir himlens råd: 
Ju mindre stöd dig verlden ger, 
I Gud du äger det dess mer.

5. 
Ju större kors, ju mer blir döden 
För dig en ljuf och säker hamn
Mot olycksstormarna och nöden: 
Förlossning är hans rätta namn. 
På grafven korset ställs till slut
Till tecken, att du lidit ut.

6. 
Så vill jag, Jesu, korset bära 
Med tålamod i dina spår. 
Att följa dig är högsta ära, 
Och korsets väg till himlen går.
Den trycktes suck af dig är hörd, 
Och tårars säd blir glädjens skörd.

<i>B. Schmolck</i> (1672—1737).
<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="236. Ljufva kors, min själs behof">
<big>''' 236.'''</big>

Ljufva kors, min själs behof,
Vishetens och dygdens pröfning, 
Trons och tålamodets öfning,
Christendomens sanna prov!
Du i svagheten mig stöder, 
Du mitt värn i faran är; 
Fast mig ömmar, fast jag blöder, 
Utan knot din tyngd jag bär.

2. 
Sälla kors, du bittra ro! 
Jag vill hellre än begära 
Glansen af all jordisk ära 


Åt din skugga mig förtro. 
Må du mig i stoftet trycka, 
Hellre än att synd och flärd 
Höjer under namn af lycka 
Mig i sina bojor snärd.

3. 
Dig jag villigt tager an, 
Bär min börda och betenker, 
Att mig Gud ej annat skänker, 
Än hvad evigt gagna kan. 
Mot all svaghet och all fara
Under dig jag stads på vakt
Icke sövs i lustans snara,
Icke fruktar ondskans makt.

4. 
Du som anförtrodde mig 
Korsset efter dig att bära, 
Wärdes, Jesu, nåd beskära 
Till att trofast följa dig. 
Du, om ock mitt mod försvinner, 
Med din starkhets arm mig led, 
Att en gång jag kronan vinner 
Och får korset lägga ned.

<i>J. Hiärne</i> (1696—1737).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
</chapter>

<chapter name="237. I verlden är så mörkt och tungt">
<big>'''237.'''</big>

I verlden är så mörkt och tungt, 
Hvarthelst jag än må lända. 
Hur skall mitt
hjerta blifva lugnt? 
Till hvem skall jag mig vända,
Till hvem i himmel och på jord, 
Om ej till dig allena? 
Du, Jesu, hafver lifsens ord, 
Det eviga och rena.

2. 
Det sälla ord och trösteljud 
Jag vill i hjertat fästa, 
Att dem som älska dig, o Gud! 
Allt tjänar till det bästa, 
Den här sin börda tåligt bär,
Du styrker och du stöder,
Och smärtan, som dock timlig är, 
En evig sällhet föder.

3. 
Jag vill ej om den sällhet be, 
Som söks af syndaträlen: 
Att sörja bättre är än le, 
Ty sorg förbättrar själen. 
Du stunden vet att från all nöd
Ditt barn för evigt skilja;
Ty är min bön i lif och död: 
Ske, Herre, blott din vilja!

4. 
Och nu jag öfverlemnar mig 
I dina milda händer; 
Jag vet, att jag på korsets stig 
Till fridens hyddor länder. 
Om än till sista droppen ut 
Jag sorgens kalk skall tömma.
Du åt din vän dock vill till slut 
Det goda vinet gömma.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="238. Den vedervärdighet, som mig eländan trycker">
<big>'''238.'''</big>
 
Den vedervärdighet, som mig eländan trycker, 
Mitt hjerta tröstlöst gör och hoppet undanrycker. 
Min jemmerfulla själ ej finner någon ro, 
Min ångest större är, än någon det kan tro.

2. 
Jag kan mitt hjerta ej för någon uppenbara

Och ser mig ingen hjelp på jorden övrig vara. 
All klokhet intet är, hvad kan en dödlig makt? 
Den därtill sätter lit, blir först i i faran bragt.

3. 
Min Gud, har du mig då för evigt öfvergifvit?
Har du från nådens thron
till nödens djup mig drivit? 
Har du nu så för mig ditt milda anlet' gömt? 
Har du ditt arma barn, o Fader! så förglömt?

4. 
Ack nej, mitt qval är stort; men bort, förtviflans smärta! 
Jag vet, du bär for mig ännu ett fadershjerta. 
Fast mig min stora synd ovärdig gör därtill, 
Så tror jag dock, att du mig ej förskjuta vill.

5. 
Jag vet, att du ditt ord och löfte aldrig ryggar: 
Det är min fasta borg, därvid min själ sig tryggar. 
Ja, om än himmelen och jorden gå i grund, 
Förgås dock intet ord, som går utaf din mun.

6. 
Och du har lofvat mig att mina böner höra,
Och intet är för dig omöjeligt att göra: 
Du råder öfver allt, om allt du vårdnad bär. 
Ho är en sådan Gud, som du, o Fader! är?

7. 
Jag flyr alltså till dig i detta mitt elände, 
Jag faller dig i famn: gör på min nöd en ände. 
Hos dig är hjelp och tröst, hos dig är makt och råd,
Var morgon är ock ny din godhet och din nåd.

8. 
Min sorg är dig bekant; du hör, o Gud! min qvida; 
Ty vill jag ock din hjelp i tålamod förbida.
Du, Herre, vet din stund att sluta allt mitt ve; 
Ty suckar jag förnöjd: O Gud, din vilja ske!

9. 
Gif mig det nyttigt är och hvad dig helst behagar, 
Hjelp ock, att ingenting mig från din fruktan drager. 
I motgång styrk min tro, i medgång led du mig, 
Att jag af öfvermod ej må förlora dig.

<i>B. Carlberg</i> (1641—1683).
</chapter>

<chapter name="239. Min själ och sinne, låt Gud råda">
<big>'''239.'''</big>

Min själ och sinne, låt Gud råda 
Och hoppas på din Fader blid, 
Så skall han i all nöd och våda
Bekröna dig med nåd och frid. 
Den sig betror uti Guds hand, 
Han bygger ej på lösan sand.

2. 
Hvad hjelper oss, vi mycket sörja? 
Hvad gagnar oss vår pust, vårt qval; 
Hvad är, att vi med tårar börja 
 

Och sluta våra dagars tal? 
Wår sorg förbittrar mödans bröd
Och ökar tyngden af vår nöd.

3. 
Ty är det bättre tåligt lida, 
I hoppet och i Gud förnöjd, 
Och trofast efter Herren bida, 
Hvars hjelp är viss om än fördröjd; 
Ty Gud, som känner bäst var man, 
Han vet väl, hvad oss fela kan.

4. 
Han utser tiden att hugsvala, 
Han skickar väl det nyttigt är; 
Hvad vi af troget hjerta tala, 
Det märker strax vår Fader kär:
Så kommer Gud, förrän vi tro, 
Och skänker hugnad, tröst och ro.

5. 
Tänk ej uti din motgångstimma, 
Att du af Gud förgäten är; 
Han skingrar sorgen som en dimma 
Och har dig alltid lika kär. 
Tänk, tiden snart förbyter sig, 
Och motgång är föränderlig.

6. 
Det kostar Gud ju ganska ringa 
Den fattige att göra rik, 
Den rike att till armod bringa. 
En hög den låge göra lik; 
Ty Gud, den högste underman, 
Upphöja och förnedra kan.

7. 
Sjung, lås och gäck på Herrens vägar 
Och gör din kallelse med flit,
Förtro dig till hvad Herren säger 
Och haf till himmelen din lit; 
Ty den blir en lycksalig man,
Som fast på Gud förtrösta kan.

<i>G. Neumark</i> (1621—1681).
<i>G. Ollon</i> (1646—1704).
</chapter>

<chapter name="240. Dav. 77. Gud låt min bön dig täckas">
<big>'''240.'''</big>
Dav. 77.

Gud låt min bön dig täckas, 
Fast den är svag och matt, 
Si! mina händer räckas 
Till dig den långa natt. 
I tårar ögat vakar, 
Af ångest hjertat slår; 
Jag lifsens fröjd ej smakar 
Och grafvens ro ej får.

2. 
Jag suckar och jag qvider 
Och mera ej förmår. 
Jag mins de gamla tider, 
Jag mins de förra år, 
Då Herrens hand mig ledde 
I sanning och i nåd,
Då jag i allt som skedde
Blott såg en Faders råd.

3. 
Har han mig nu förskjutit? 
Är han ej god som förr? 
Har han i vrede slutit
Barmhertighetens dörr? 
Har nu den godhet ända, 
Som var mitt hela hopp? 
Skall nåden återvända? 
Skall löftet höra opp?

4. 
Nej, flyn I mörka tankar. 
Förtvivla ej, mitt bröst, 
Men håll dig vid det ankar, 
Som är vår enda tröst! 
Från längst förflutna stunder 
 

Guds nådevägar märk, 
Betänk hans allmaktsunder 
Och akta på hans verk!

5 
Och säg, när du bedröfvas: 
"Nu är min sorgetid; 
Ett barn af fadern pröfvas, 
Dock är han lika blid. 
Hans hand kan allt förvandla, 
Han är så mild som stor 
Och skäll i kärlek, handla 
Med den på honom tror."

6. 
Ty vill jag Gud åkalla
Och till hans sköte fly,
När qvalens böljor svalla
Och olycksstormar gny.
Fast ögat ej utreder 
Hans djupt fördolda spår, 
Han sina barn dock leder 
Som herden sina får.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="241. Mitt öga, spar nu dina tårar">
<big>'''241.'''</big>

Mitt öga, spar nu dina tårar, 
Qväv dina suckar, klämda bröst! 
Den ängslan, som mitt hjerta sårar, 
Förvandlas skall i ymnig tröst. 
Fast nöden kännes tung och svår,
Guds nåd den vida öfvergår.

2. 
Han ej sitt tryckta barn förgäter, 
Han älskar, äfven då han slår. 
Han lyngden efter styrkan mäter, 
Hans hjelp till reds vid branten står. 
Den kalk, som dryg och bitter är, 
Omsider sötma med sig bär.

3. 
Min själ, låt aldrig modet falla, 
Du under korset glömd ej är. 
Åt Jesus räcktes bitter galla,
Dock var han Gudi lika kär. 
För dig hans hjerta blöder än, 
Han ser din nöd och är din vän.

4. 
Gud sina barn med vishet leder, 
Han skiftar glädje och besvär. 
Ett barn, som får allt hvad det beder, 
Sin egen ofärd snart begär. 
Lär då en gång att döma rätt 
Om denne Faderns delningssätt.

5. 
Om alla skatter vi förlore, 
Så blir dock Jesus hos oss qvar; 
Om ingen vän i verlden vore.
En vän i Jesus jag dock har. 
Den sig åt honom anförtror, 
Af lyckans skiften ej beror.

6. 
Så falle då på våra kinder 
Ej mera någon tröstlös tår. 
Wår nöd med Jesus oss förbinder, 
Wi äro hans, och han är vår.
Han våra sorger skall till slut 
Likt våra synder plåna ut.

<i>B. Schmolck</i> (1672—1737).
<i>O. Kolmodin</i> (1690—1753).
</chapter>

<chapter name="242. När verld och vänner lemna dig">
<big>'''242.'''</big>

När verld och vänner lemna dig 
Allena med din smärta, 
Så ropar Herren: "Kom till mig. 

Kom, slut dig till mitt hjerta!" 
Han skiftar både fröjd och nöd, 
Han bryter ock i nåd det bröd,
Som du med suckan äter.
Med allt han syftar till ditt väl: 
Förgät ej honom, o min själ! 
Han aldrig dig förgäter.

2. 
Till sina barn den Gode ser 
Med samma fadersöga, 
Om ock hans glada sol ej ler 
Beständigt från det höga. 
Det måste vara moln och regn, 
Att ej må fela saft och hägn
Åt jordens ädla gröda;
Det måste vara sorg och gråt, 
Att verlden ej och dess försåt 
Må trones frukt föröda.

3. 
När solens milda strålar snart 
Igenom molnen bryta, 
Är luften frisk och fästet klart, 
Och grön står jordens yta. 
Förbida Gud, min sorgsna själ!
Hvad Herren gör, är rätt och väl: 
Han pröfvar sina trogna; 
Men töcknet skingras efter hand, 
Och full blir dagen i det land, 
Der hoppets skörd skall mogna.

4. 
Ty utså nu din tåresäd 
Med fromt och tåligt sinne 
Och dig åt skördetiden gläd, 
Som snart, ack! snart är inne. 
En Jesu vän ju löftet fått, 
Att den som här med tårar sått,
Skall der med fröjd uppskära. 
Så tro och gör det Herren bjöd 
Och säg i både lif och död: 
O Gud, dig vare ära!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="243. O säg, min själ, vi du förfäras?">
<big>'''243.'''</big>

O säg, min själ, vi du förfäras? 
Wi suckar du så djupt, mitt bröst? 
Fler än de qval, som dig beskäras,
Bar han som dig har återlöst. 
Gå till hans kors och se och lär 
Och sedan ditt med lydnad bär!

2. 
Hör från hans mun den dyra lära: 
"De hvilka här med tårar så, 
De skola der med fröjd uppskära 
Och himmelriket ärva få, 
Ja, salig den bedröfvad är: 
Hugsvalelse han finner der."

3. 
Som guldet genom elden pröfvas, 
Så själen pröfvas genom qval. 
Gud väljer dem, han ser behöfvas,
Och sätter gräns för deras tal. 
När Herrens avsigt vunnen är, 
Ur provet går du ren och skär.

4. 
Din Jesus lärde dig att lida 
Med tacksamhet och tålamod; 
En himmelsk hjelp han bjöd dig bida:
"Min Fader", sade han, "är god." 
Han gick så sjelf bekymrens stig,
Förnöjd och tålig, före dig.

5. 
Din sorg kan han i glädje vända, 
Han lika mäktig är som blid; 
Men skulle det ej strax dig hända, 
Så är ej än hans rätta tid. 
Dig gläd åt hvarje stund, som flyr: 
Din sällhets morgon en gång gryr.

6. 
När solen bortom bergen ilar 
Och bådar sjätte dagens qväll, 
Går dagakarlen hem och vilar
Till Herrens Sabbat i sitt tjäll: 
Så vilar du i grafven sött, 
Af korsets tyngd och lifvet trött.

7. 
Ur sömnen snart dig Jesus väcker 
Till evighetens Sabbatsår; 
Det mörker, här din väg betäcker, 
I salighetens ljus förgår; 
Det kors du här på jorden bar, 
Dig till förbättring gifvet var.

<i>S. J. Hedborn</i> (1783—1849).
</chapter>

<chapter name="244. Hvad sörjer du så svåra? ">
<big>'''244.'''</big>

Hvad sörjer du så svåra? 
Wi skall så djupt, min själ,
En timlig nöd dig såra?
Gud är Immanuel. 
På honom skall du tro: 
Med dig han väl så lagar, 
Som honom bäst behagar 
Och länder dig till ro.

2. 
Han aldrig öfvergifver
Den honom sig förtror.
Den honom trogen blifver,
Uti hans hägnad bor. 
Fast sällsamt synes gå, 
Dock låt dig ej förlryta: 
Han kan det snart förbyta, 
Att allt dig gagna må.

3. 
På honom må du våga 
Och vara vid godt mod.
Oändlig i förmåga 
Han är och evigt god. 
Hvad Herren nyttigt fann, 
Det kan ej någon hindra; 
Och våra smärtor lindra
Förmår allena han.

4. 
Fast motgångs vreda bölja 
Dig vilje sluka opp
Och tunga dimmor hölja
Din himmel och ditt hopp,
Dig Gud dock hjelper fram: 
Han dimmorna skall fälla 
I sinom tid och ställa 
För böljorna en damm.

5. 
Ty vill jag, Gud till ära,
Jämt vandra i hans lag
Och endast det begära,
Hvartill Gud har behag. 
Jag med Guds råd är nöjd, 
Guds vilja är den bäste, 
Gud är min borg, mitt fäste,
I Gud är all min fröjd.

6. 
Gif, Gud, jag dig må ära 
Af hjertat all min tid, 
Ett värdigt lof dig bära 
Och hugnas af din frid. 
I frestelsen gif mod,
Gif tålamod i nöden, 
Gif saligt hopp i döden, 
O Fader, evigt god.

<i>J. Heermann</i> (1585—1647).
<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="245. Varför sörja, varför klaga?">
<big>'''245.'''</big> 

Varför sörja, varför klaga?


Se mot höjden och haf tröst! 
Herren styrker än de svaga, 
Hörer de betrycktas röst. 
Ur det moln, din dag betäcker, 
Skall en stråle än gå fram, 
Och den kalk, dig sorgen räcker, 
Bitter är men hälsosam.

2. 
Visserligen har du syndat 
Och dermed förspillt Guds nåd; 
Du till egen ofärd skyndat, 
När du följt din lustas råd;
Men den hand, som allt förvandlar, 
Lönar ej på menskosätt; 
Gud med en botfärdig handlar 
Efter nåd, ej efter rätt.

3. 
Den som kärlekstårar gråtit, 
Känner ljuft, att Gud är Far. 
Mycket varder den förlåtit,
Vilken mycket älskat har.
Plär en jordisk fader göra, 
Hvad ett barn med ömhet ber, 
Skulle då ej Herren höra 
Våra suckar mycket mer?

4. 
Till din bättring han dig låter 
Pröfvas här en liten tid: 
När du vänt till honom åter, 
Återkommer ock hans frid. 
När du hört den röst, som varnar, 
Och din Faders vink förstått, 
Skall du se, hur himlen klarnar, 
Skall du se, hur allt är godt.

5. 
Allt blir godt, när hjertat vilar 
Fromt och last vid Herrens nåd. 
Ingen nöd dig öfverilar 
Utom hans allvisa råd. 
Sorg som glädje då skall syfta
Till ditt eget sanna väl,
Rena ditt begär och lyfta
Närmare till Gud din själ.

6. 
Varför klaga, varför sörja? 
Bär ditt kors i Jesu spår! 
Måste du med suckan börja, 
Du med lofsång sluta får. 
Herren delar fröjd och smärta;
Tro hans ord och sköt ditt kall 
Och med hoppfullt barnahjerta 
I hans fadersarmar fall!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="246. Herre, du som sänder trösten">
<big>'''246.'''</big>

Herre, du som sänder trösten
Till den själ, som tröstlös är, 
Stäng ej himlen för den rösten, 
Som i dag din nåd begär. 
Sorgen trycker mig till jorden,
Ack, men låt de ljufva orden, 
Jesu, än upprätta mig, 
Att mitt hjerta tillhör dig.

2. 
Tunga bördor sinnet trycka, 
Bördor af mångfaldigt slag; 
Vansklig är all jordisk lycka, 
Hastigt flyktar glädjens dag. 
Men jag knotar ej däröfver, 
Ty jag vet, att jag behöfver
Det som kraftigt säger mig, 
Att mitt hjerta tillhör dig.

3. 
När mig synden vill bestrida 
 

Rättighet att kallas din, 
Stå, o Jesu! på min sida, 
Så blir segren säkert min. 
När begäret för i fara 
Eller verlden lägger snara, 
Wärdes sjelf påminna rnig, 
Att mitt hjerta tillhör dig.

4. 
Sorgligt måste jag bekänna,
Att jag ofta bröt min tro; 
Ångrens tårar kinden bränna, 
Hjertat finner ingen ro,
Och det fel, som jag begråter, 
Övar jag så ofta åter: 
Ack, mitt hjerta glömmer sig,
Glömmer att det tillhör dig.

5. 
Trägna suckar vill jag sända 
Upp till dig i himlens höjd 
Och min håg från jorden vända 
Till en oförgänglig fröjd; 
Ofta vill jag eftersinna, 
Att ditt blod du låtit rinna 
För att öfvertyga mig, 
Att mitt hjerta tillhör dig.

6. 
När jag, frälst ifrån all våda, 
Alla synder, alla qval, 
Får ditt blida anlet' skåda 
Uti himlens fröjdesal, 
Skall jag bland de frälstas skara, 
Evigt tacksam, dig förklara, 
Dig som först har älskat mig,
Att mitt hjerta tillhör dig.

<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
<i>M. Choræus</i> (1774—1800).
</chapter>

<chapter name="Glädje i Gud och förnöjsamhet med hans behag under alla skiften.">
Glädje i Gud och förnöjsamhet med hans
behag under alla skiften.
</chapter>

<chapter name="247. Glädje utan Gud ej finnes">
<big>'''247.'''</big>

Glädje utan Gud ej finnes, 
Utan Gud ej finnes frid. 
Tom den lycka är, som vinnes,
Om vi glömma Gud därvid. 
Men ej högsta nöd skall rycka 
Glädjens känsla ur vårt bröst, 
Om i både nöd och lycka 
Wi förnimma Herrens röst.

2. 
Molnen våra blickar stänga, 
Vanmakt tecknar våra spår; 
Men till allt hans blickar tränga, 
Öfver allt hans makt förmår.
Fadershjertat i det höga
Vårdar barnahjertats rätt;
Fadershand och fadersöga
Heter Guds regeringssätt.

3. Låt oss derför glada sträfva 
Genom tidens dunkla lopp 
Och ej tröttna eller bäfva, 
Ställande till Gud vårt hopp! 
Låt oss i hans fruktan vandra 
På den väg, som blifvit vår.
Och den högre väg ej klandra, 
Der han sjelf i vishet går!

4. 
Stilla är hans gång och säker 
Som hans milda stjernors gång. 
Våra hjertans sår han läker,
Löser våra bördors tvång,
Endast vi de bud hörsamma, 
Dem han skref i våra bröst, 
Och det nådens ord anamma, 
Som är själens ljus och tröst.

5. 
Så vi känna, hur försoning, 
Helgelse och sinnesro 
På vår vandring, i vår boning 
Med oss vandra, bland oss bo. 
Så vårt hjerta tröstligt minnes 
Under lifvets sorg och strid: 
Glädje utan Gud ej finnes, 
Utan Gud ej finnes frid.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="248. Dav. 63. Gud, min Gud, till dig jag ser">
<big>'''248.'''</big>

Dav. 63.

Gud, min Gud, till dig jag ser,
Upp till dig mitt öga vakar; 
För den glädje, du mig ger, 
Jordens lust jag nöjd försakar; 
Och när bördan böjer mig, 
Har jag lif och kraft i dig.

2. 
Härlig i din helgedom 
Strålar fram din makt och ära; 
Der vill jag, förnöjd och from, 
Dig mitt hjertas offer bära
Och till dig med tro och hopp 
Lyfta mina händer opp.

3. 
När till ro jag lägger mig, 
Mina tankar till dig ila; 
Gladligt talar jag om dig, 
När jag vaknar ur min hvila: 
Ty du är min hjelpare, 
Och ditt namn är Frälsare.

4. 
Med en tro, på dig blott byggd, 
Med begär, till dig blott böjda, 
Skall i dina vingars skygd 
Af din godhet jag mig fröjda; 
Mig din hand ledsaga skall 
Och bevara ifrån fall

<i> J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="249. Dav. 73. Du, Herre Gud, allena">
<big>'''249.'''</big>

Dav. 73.

Du, Herre Gud, allena 
Det högsta goda är 
För hjertan, som dig tjena 
Med helgade begär.

2. 
Hvad rör mig verldens lycka? 
Jag är i dig förnöjd; 
Jag vill ej mer förtycka 
De ondas korta fröjd.

3. 
Långt hellre vill jag vara 
Föraktad och betryckt 
Än deras ro förfara 
Och deras ändalykt.

4. 
Wid dig jag städse blifver, 
Blott dig jag håller kär 
Och tror, att du mig gifver, 
Hvadhelst mig nyttigt är.

5. 
I all min sorg du mäktar 
Hugsvala, Gud, mitt bröst; 
Om kropp och själ försmäktar, 
Är du mitt hjertas tröst.

6. 
Ty vill jag alltid bygga 
På dig mitt hopp, o Gud! 
Mig vid din kärlek trygga 
Och lyda dina bud

<i> J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="250. Uti din nåd, o Fader blid">
<big>'''250.'''</big>

Uti din nåd, o Fader blid,
Befaller jag i allan tid 
Min arma själ och hvad jag har:
Anamma allt i ditt förvar.

2. 
Mitt lif, min kropp och ande är 
Din egendom, o Herre kär:
Bevara sjelf hvad dig tillhör,
Att intet ondt mig skada gör.

3. 
I dig är jag af hjertat nöjd, 
Du är min enda tröst och fröjd: 
Uti min nöd och stora brist 
Är du min hjelp, det vet jag visst.

4. 
Det är min tro, o Fader blid, 
Hjelp, att jag alltid blir därvid: 
Ifrån ditt barn du aldrig vik,
Att jag må ärva himmelrik

<i>B. Förtsch</i> († 1619).
<i>H. Ausius</i> († 1653).
<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
</chapter>

<chapter name="251. Hvad min Gud vill, det alltid sker">
<big>'''251.'''</big>

Hvad min Gud vill, det alltid sker, 
Hans vilja är den bästa. 
Sin nåd och hjelp han dem beter, 
Som stå i tron befästa. 
I all min nöd, 
För Jesu död, 
Skall han mig väl försvara; 
Jag sätta vill 
Min tro därtill
Och nöjd och tålig vara.

2. 
Gud är mitt hopp, min salighet, 
Min tröst och själva lifvet; 
Och honom som mitt bästa vet,
Har jag mig undergifvit.
Af mig ej går 
Ett hufvudhår, 
Att han det ej förspörjer. 
Han fågeln när
Och liljan klär: 
Än mer för mig han sörjer.

3. 
Från denna verlden skall en dag 
Du, Herre Gud, mig skilja; 
Men stunden står i ditt behag: 
Ske, gode Gud, din vilja! 
Min arma själ 
Betror jag väl,
Min Gud, i dina händer;
Ty synd och nöd 
Och evig död 
Ifrån ditt barn du vänder.

4. Jag ber och har det hopp till dig, 
Att du min bön bejakar, 
När frestelsen påkommer mig, 
Att jag dig ej försakar. 
O Herre, var 
Sjelf mitt försvar 
Emot den onde anden. 
Haf om mig vakt
Och gif mig makt 
Att bryta syndabanden.

5. 
Du hafver ju, o Fader blid, 
Utlofvat sjelf att vara 
Hos mig, ditt barn, i all min tid, 
I all min nöd och fara 
Och föra mig 
Den rätta stig 
Till glädje, fröjd och gamman. 
Jag sätta vill 
Min lit därtill 
Och sjunger hjärtligt amen.

Tysk förf. (1500-talet).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>E. M. Fant</I> (1754—1817).
</chapter>

<chapter name="252. På Gud och ej på eget råd">
<big>'''252.'''</big>

På Gud och ej på eget råd
Will jag min lycka bygga
Och till hans vishet, makt och nåd 
Med barnsligt hopp mig trygga. 
Han allt förmår, 



Han allt förstår; 
Och allt, hvad han förlänar, 
Hans barn till nytta tjänar.

2. 
Han täljde mina dagars tal, 
Den evigt kärleksfulle; 
Han såg hvad mått af fröjd och qval
Mig evigt gagna skulle,
Och sammanband 
Med fadershand 
Min lefnads alla skiften 
Från vaggan intill griften.

3. 
Jag vet, att både natt och dag 
På denna jord behöfvas 
Och hjertat efter Guds behag 
Af sorg och fröjd skall pröfvas;
Ty må jag nöjd 
I sorg som fröjd 
Den tro hos mig befästa, 
Att Herren vill mitt bästa.

4. 

Hvad är all verldens härlighet? 
Hur snart är den försvunnen! 
All nöd och brist och bräcklighet
Är snart ock öfvervunnen.
Väl mig, om då Jag lefvat så 
I lyckan och i nöden,
Att lugn jag möter döden. 

<i>Chr. F. Gellert</I> (1715—1769).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="253. Som dig, Gud, täckes, gör med mig ">
<big>'''253.'''</big>

Som dig, Gud, täckes, gör med mig 
I döden och i lifvet. 
O Herre Gud, allena dig 
Har jag mig undergifvit. 
Jag sover, vakar, sitter, står, 
Jag talar, tänker eller går, 
Är Gud mig allt allena.

2. 

Jag kallar godt och ganska väl 
Allt det som dig behagar; 
Ej någon nöd så hårdt mig qval,
Den jag då ej fördrager,
Helst jag fullväl besinnar här, 
Att hvad du gör, min båtnad är 
Och icke min avsaknad.

3. 
Ack gif, att jag, o Fader! huld, 
Må din i döden blifva. 
Förlåt mig all min brist och skuld 
Och låt din Ande skrifva 
Uti mitt hjerta ditt behag,
Som leder mig här dag från dag 
Till dig från verldens villa.

4. 
Och när du sist besluta må, 
Att jag skall hädanfara, 
Så låt, o store Gud, mig då 
Hos dig få bo och vara 
Och bland ditt folk i himmelshöjd
Åtnjuta evig frid och fröjd 
För Jesu död och pina.

<i>C. Bienemann [Melissander]</i> (1540—1501).
<i>P. Brask</i> († o. 1690).
</chapter>

<chapter name="254. Hvad Gudi täckes, är mig täckt">
<big>'''254.'''</big>

Hvad Gudi täckes, är mig täckt, 
Ehvad helst är på färde; 
Jag lefver stadigt oförskräckt, 
Fast högsta nöd mig snärde. 
Gud är den borg, 
Som i all sorg
Mig hägnar alla dagar;
Det måste gå 
I allting så,
Som honom det behagar.

2. 
Hvad Gudi täckes, är jag nöjd, 
På vilket sätt det gäller. 
Hvad ej bör ske, med lust och fröjd
Jag hans behag hemställer. 
Han pröfvar mijg 
Dock mildelig, 
Om jag ståndaktig blifver. 
Såframt jag då 
Ej tvivla må, 
Allt godt han mig visst gifver.

3. 
Hvad Gudi täckes; är mig kärt; 
Hans vilja ser jag gerna. 
Hvadhelst han en gång har beskärt, 
Kan ingen emotspjärna.
Förgäfves är 
Allt det besvär,
Som mot hans uppsåt sträfvar; 
Men den som har
Af Gud försvar, 
För intet motstånd bäfvar.

4. 
Hvad Gudi täckes, ske alltså! 
Till freds jag mig nu gifver 
Och gläds, att allting måste gå, 
Som han det föreskrifver. 
För hans behag 
Ej sättes lag;
Ty räds jag ingen våda,
Om än min blick
Hans visa skick 
Ej än kan genomskåda.

5. 
Hvad Gudi täckes, lyster mig 
I lust och vedermöda; 
Få sorgens som på glädjens stig 
Jag vet han skall mig stöda. 
Ehvad han gör, 
Hans namn jag bör
Med ödmjukt hjerta prisa; 
Ehvart det bär, 
Jag trygger är: 
Gud skall mig nåd bevisa.

6. 
Hvad Gudi täckes, vill ock jag 
Och låter fara sorgen. 
Att jag får glädja mig en dag, 
Hans godhet är min borgen. 
Hvad Gud beredt 
Blir mig betett,
Fastän det synes dröja;
Jag tror förvisst, 
Att han mig sist 
Till ära vill upphöja.

7. 
Hvad Gudi täckes, jag begär, 
Mer vill jag ej åstunda. 
På Herren, som min klippa är, 
Jag allt mitt hopp skall grunda.
I lif och död 
Är han mitt stöd, 
På honom glad jag bygger. 
När våndan svår
Mig öfvergår, 
Är jag i honom trygger.

8. 
Hvad Gudi täckes, tar jag an 
Och vill städs tålig vara; 
Han är allen, som hjelpa kan 
Mig i min största fara. 
Fast nöd och qval 
Förutan tal 
Till döds mig ville trycka, 
Skall Herren mig 
Dock väldelig'
Ifrån fördärvet rycka.

<i>A. Blaarer</i> (1492—1564).
<i>P. Brask</i> († o. 1690).
</chapter>

<chapter name="255. Ehvad du tager eller ger">
<big>'''255.'''</big>

Ehvad du tager eller ger, 
Så värdes, Gud, mig mer och mer 
Uti den tro befästa, 
Att hvad mig med din vilja sker, 
Sker alltid till mitt bästa.

2. 

Min blindhet är så ofta röjd; 
Af egen vilja ledd och böjd, 
Jag mitt fördärv bereder; 

Jag må fördenskull vara nöjd,
Hvart Herrens hand mig leder.

3. 
I allt, vadhelst mig går emot, 
Lär mig, o Gud! att utan knot 
Dig undergifven blifva 
Och, böjd i stoltet för din fot, 
Blott dig min dyrkan gifva.

4. 
Hur lycklig som ditt barn jag är, 
Att du som fadersnamnet bär, 
Drar äfven faderssorgen! 
För hvad din vishet mig beskär, 
Din godhet är min borgen.

5. 
Dig, Gud, ske evigt lof och pris, 
Som, alltid lika god och vis, 
Ger äfven mulna dagar. 
Jag kyssa skall den Faders ris, 
Som mig till bättring agar.

6. 
När på min stig du törnen strör, 
Du mig än mera vaksam gör 
För målet, dit jag syftar. 
Då plågans bädd min. sömn förstör, 
Till dig jag ögat lyftar.

7. 
Om sparsamt brytas skall mitt bröd, 
Om jag skall pröfvas genom nöd, 
O Fader, ske din vilja! 
Ej skall i lif, ej heller död
Mig något från dig skilja.

<i>J. Hjertén</i> (1781—1835).
</chapter>


<chapter name="256. Dav. 119. O Herre, för allt godt">
<big>'''256.'''</big>

Dav. 119.

O Herre, för allt godt, du mig
Har värdigats bevisa, 
Mitt hjerta ödmjukt tackar dig
Och skall dig evigt prisa.
Men när din vishet fann behof 
Mig förelägga korsets prov, 
Du ock mitt lof förtjente.

2. 
Af lyckans gunst i blindhet förd, 
Jag lärde älska verlden; 
Din varning var ej mera hörd:
Min håg blef fäst vid flärden. 
Jag fortgick blind på villans stig, 
Till dess din tuktan sökte mig 
Och från fördärvet frälste.

3. 
Af oförsedda motgångsrön 
Min sansning återväcktes. 
För verldens tjänst blef qval min lön:
Det hopp, mig dårat, släcktes. 
Och äfven när mig blef beskärt 
Hvad jag af jordiskt gods begärt,
Det hjertat ej förnöjde.

4. 
Bland mången sorg och öm förlust, 
Bland stormars hot och våda
Jag lärde misstro verldens lust 
Och all dess tomhet skåda. 
O Gud, då var det, som till dig 
Mitt öga, öppnadt, vände sig
Och återsåg din sanning.

5. 
Jag fann, att när du är min skatt, 
Må jag för intet rädas: 
Att den, till dig förtröstan satt, 
Kan mitt i nöden glädas: 
Att när jag med uppriktighet
Främst söker din rättfärdighet, 
Allt till mitt bästa länder.

6. 
Ja, Herre, ljufligt är ditt ok, 
Och salig är din börda. 
Hvad om mitt öde i din bok 
Står tecknat, vill jag vörda. 
I medgång prisar jag din nåd,
I motgång dina visa råd,
I allt en Faders kärlek.

<i>G. G. Adlerbeth</i> (1751—1818).
</chapter>

<chapter name="257. Hvad kan dock min själ förnöja">
<big>'''257.'''</big>

Hvad kan dock min själ förnöja 
Wid vår tids eländighet? 
Hvart vi våra sinnen böja, 
Är allt obeständighet. 
O min själ, betänk och märk, 
Att vårt väsen och vårt verk 
I en flyktig tid omvandra 
Och som månen sig förändra.

2. 
Menniskans beslut och handling. 
Dess besvär och tidsfördriv
Underkastas jemn förvandling: 
Vanskligt är vårt hela lif.
Flyktig är all konst och råd,
Obeständig gunst och nåd,
Ovaraktigt hvad vi göra,
Tenka, tala, se och höra.

3. 
Dock, fastän oss ofta krenker 
Denna verlds ostadighet, 
När man åter sig betenker, 
Hugnas hjertat, ty man vet. 
Att vår tids och lyckas skick
Vårdas af den Faders blick,
Som har allt i sina händer 
Och allt till vårt bästa vänder.

4. 
Allt hvad vi med ögon skåda, 
Allt är Gudi underlagt. 
Hvad vi göra, tenka, råda, 
Står, allt i Guds hand och makt. 
Hvad vi äga, han beskär, 
Hvad vi bedja, han förär. 
Till vårt bästa allt han vänder: 
Allting är uti hans händer.

5. 
Att vi stiga upp till heder, 
Att vår lycka med oss står, 
Att vi lära konst och seder, 
Att vår flit belöning får: 
Sådant och allt annat mer 
Blott af Herrens godhet sker, 
Som har allt i sina händer
Och allt till vårt bästa vänder.

6. 
Att vår tid förnöjsamt skrider, 
Att vi samla många år, 
Att vi tälja lugna tider, 
Att vårt hufvud bär grå hår, 
Att vi se och hugnas vid 
Våra barn i åldrens tid: 
Sådant af Guds godhet händer, 
Som har allt i sina händer.

7. 
Däremot, när man beklagar, 
Att en nyttig lefnads lopp 
Uti mångens halva dagar 
Oförmodligt hörer opp, 
Låt oss tro, att Gud ock der 
Lika vis och nådig är, 
Som har allt i sina händer 
Och det till vårt bästa vänder.

8. 
När i kroppens alla delar 
Kraft och värme taga af, 
När oss syn och hörsel felar. 
 

När vi luta till vår graf 
Och vår ande avsked tar 
Från den boning han nu har, 
Han till himlens hyddor länder, 
Hamnande i Herrens händer.

9. 
Säll är den som det betenker 
Och i Gudi har sin fröjd:
Han är trygg mot verldens renker 
Och bland lyckans skiften nöjd.
När han, skild från tidens qval, 
Vandrar genom dödsens dal, 
Gud allt till hans bästa vänder, 
Tar hans själ i sina händer.

10. 
Säll är den som sina händer 
I Guds händer sluter in: 
Hvart hans verld och lycka vänder, 
Har han dock ett roligt sinn',
Han är nöjd i sorg och nöd, 
Han har tröst i lif och död, 
Allting till hans bästa länder: 
Han är alltid i Guds händer.

11. 
Sist, min Gud, jag dig nu beder: 
Tag min hand uti din hand, 
Så att du mig alltid leder, 
Förer till ditt fröjdeland, 
Varest ändas allt besvär; 
Och när loppet slutat är 
Och jag dig min ande sänder,
Tag då den i dina händer.

<i>G. Ollon</i> (1646—1704).
</chapter>

<chapter name="Umgänge med Gud i bönen.">
Umgänge med Gud i bönen.
</chapter>

<chapter name="258. Att bedja Gud han sjelf oss bjöd">
<big>'''258.'''</big>

Att bedja Gud han sjelf oss bjöd; 
Det fordrar ock vår egen nöd, 
Den som med troget hjerta ber, 
Blir hörd af Gud, som hjertat ser. 
Kan någon sällhet likna den 
Att gå till Gud som till en vän?

2. 
Gif akt uppå ditt lefnadslopp: 
Hvad har du väl till själ och kropp
Utaf dig sjelf? Allt är ett lån: 
Allt gifs, allt kommer ofvanfrån, 
Mer än du sjelf dig önska vet 
Och först och sist din salighet.

3. 
Bed trägen, bed i Jesu namn! 
Då öppnar Gud en fadersfamn 
Och gifver dig sin Andes nåd
Till ljus och hjelp i råd och dåd, 
Till hopp och tröst i sorgens tid, 
Till kraft och mod i andlig strid.

4. 
Bed ödmjuk, bed förtröstansfull, 
Att Gud för dina synders skull 
Ej vägrar bönen men beskär
Hvad honom täckt, dig nyttigt är. 
Ack, bed med ånger och med tro, 
Så får du i ditt hjerta ro!

5. 
Med andakt fall för Herren ned, 
Men för dig sjelf ej endast bed!
Försonlig, broderlig och öm,
Uti din bön ej nästan glöm:
Hans nöd, ack! som din egen känn, 
Han vare ovän eller vän!

6. 

Hvad tröst för oss, o store Gud, 
Att nalkas dig med bönens ljud! 
Ack, mana sjelf därtill vår själ
Och låt vår bön dig täckas väl. 
Gud, låt vår bön af hjertat gå 
Och ej i blotta ord bestå!

Svensk förf. (1700-talet).
<i>J. O.Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="259. Skapare, att nalkas dig">
<big>'''259.'''</big>

Skapare, att nalkas dig 
Genom bönen du mig lärde;
Ingen lära kan för mig 
Äga mera tröst och värde.
Stoftet ur sin vanmakt fann 
Wäg till verldars upphovsman.

2. 

Hvad mig brister i min lott. 
Får jag af din nåd begära: 
Jordiskt liksom andligt godt 
Har du lofvat mig beskära, 
När för dig jag faller ner 
Och i Jesu namn dig ber.

3. 

Ljuf är denna tillförsigt, 
Stort det löfte du mig gifvit;
Dock du har en helig pligt 
Mig tillika föreskrivit: 
Att jag annat ej begär, 
Än du ser mig nyttigt är.

4. 

O min Gud, hvem bättre vet, 
Hvad mitt sanna väl bereder, 
Än, du sjelf, hvars allvishet 
Hvarje mänskas vägar leder 
Och från vaggan till dess graf
Henne prov af huldhet gaf?

5. Må, efvad mig är beredt, 
Bönen mig med dig förena; 
Både uti ljuft och lett 
Uppehåll mig vid det ena, 
Att jag fruktan för dig bär 
Och som Fader har dig kär.

<i>G. G. Adlerbeth</i> (1751—1818).
</chapter>

<chapter name="260. O Gud, a11 Sannings källa">
<big>'''260.'''</big>

O Gud, a11 Sannings källa,
Jag tror ditt löftes ord.
Hvad du har sagt, skall gälla 
I himmel och på jord: 
"Åkalla mig i nöden, 
Så får du hjelp af mig!" 
Ja, Herre, intill döden 
Will jag åkalla dig.

2. 

Hvad lindring i min smärta 
Att trösta på din nåd 
Och anförtro mitt hjerta 
Åt dina visa råd!
När du mig bedja lärde
I Jesu Christi namn, 
Du åt mitt hopp beskärde 
En fristad i din famn.

3. 

Och hvad mitt hjerta beder, 
Det vet jag att du hör; 
Och hvad mitt väl bereder, 
Det vet jag att du gör. 
I nödens högsta smärta 
Din hjelp mig närmast är: 
Jag vet, att på ditt hjerta
Du mina sorger bär.

4. 

Jag skall ej öfvergifva
Den enda tröst, jag har:
Jag skall ej tröttad blifva
Att sucka till en Far.
Förtviflan vike fjärran!


Till afgrund bär dess stig. 
Jag släpper icke Herran, 
Förrn han välsignar mig.

<i>P. O. Nyström</i> (1764—1830).
</chapter>

<chapter name="261. Mitt hjerta, fröjda dig">
<big>'''261.'''</big>


Mitt hjerta, fröjda dig; må själ och sinnen röras, 
Låt andakt af din bön allt upp i himlen höras! 
Ty Fadern bjuder dig, dig kallar ock Guds Son 
Att träda tröstelig inför sin nådethron.

2. 

Det är din Fader kär, som dig befaller bedja,
Din broder är ock den, dig vill din bön tillstädja,
Din tröstare, efvad du bedja skall, dig lär; 
Alltså med ödmjukt hopp till Gud din suckan bär!

3. 

Du ser Guds hjertelag; lät dig därav befveka! 
Hans mun, hans dyra ord kan dig ej något neka. 
Hvad dig omöjligt syns, det vill hans fadershand
Dig gifva, ja, ock mer, än du ens tenka kan.

4. 

Så kommer jag, min Gud, i Jesu namn rätt glader 
Och säger i fast tro: 
Jag är ditt barn, min Fader! 
Jag beder, tror och vet, att du min bön upptar; 
Du vill, du kan, du gör, hvad du mig lofvat har.

<i> J. Olearius</i> (1611—1684).
<i>G. Ollon</i> (1646—1704).
</chapter>

<chapter name="Herrens bön.">
Herrens bön.
</chapter>

<chapter name="262. Herre, du som från det höga">
<big>'''262.'''</big>


Herre, du som från det höga
Allt bevakar med ditt öga, 
Allt bevarar i din famn, 
Fader vår, vi dig åkalla: 
Heligt vare för oss alla 
Ditt tillbedjansvärda namn!

2. 

Komme, Gud, till oss ditt rike! 
Brott och qval och mörker vike 
För din Andes helga röst! 
Skänk ditt ljus åt vilseförda,
Lätta de betrycktas börda,
Gif de ångerfulla tröst.

3. 

Gode Fader, från din vilja 
Låt ej mörksens ande skilja 
Dina återlösta mer. 
Lär oss bedja rätt de orden: 
Ske din vilja här på jorden, 
Såsom den i himlen sker.

4. 

Låt oss ej i fåfäng möda 
Lifvets dyra lån föröda; 
Gif ej rikedom, ej nöd, 
Gif blott, att vi redligt vinne 
Och med ett förnöjsamt sinne 
Njuta hvarje dag vårt bröd.

5. 

Själva stapplande och svaga, 
Lär oss andras fel fördraga 
Utan agg, förtal och knot; 
Och då vi vår synd begråta, 
Oss förlåt, som vi förlåta 
Dem som brutit oss emot.

6. 

När vi frestas på vår bana, 

Än af verldens onda vana, 
Än af eget kött och blod, 
Visa oss vår själavåda 
Och i faran oss benåda 
Med ett himmelskt hjeltemod.

7. 

När till dig i mörka tider, 
Hårda prov och tunga strider 
Höjas våra klagoljud, öfvergiv oss ej i nöden, 
Stöd oss, led oss och i döden
Fräls oss från allt ondt, o Gud!

8. 

Hör den bön, dig hjertat ägnar.
Din är makten: allt du hägnar; 
Ditt är riket: allt du styr; 
Din är äran, härligheten: 
Dig lofsjunger evigheten, 
Dig det ögonblick, som flyr.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Guds lof.">
Guds lof. 
</chapter>

<chapter name="263. O Gud, vi lofva dig">
<big>'''263.'''</big>

O Gud, vi lofva dig. 
O Gud, vi tacka dig. 
Du är; och genom dig är allt, 
All verlden rörs, som du befallt: 
Ifrån din thron går ljuset ut. 
Och stormen väntar ditt beslut. 
Hvem gör, att allt i detta nu 
Ej blir till intet? 
Endast du.
Helig är Herren Gud.
Helig är Herren Gud. 
Helig är Gud, den store Herren Zebaoth.

2. 

Så ljusets englar dig, vår Gud, 
Lovsjunga högt i himlens sal 
Bland Christi trogna sändebud, 
Bland heliga martyrers tal. 
Och från den låga jordens dal
Ditt folk uppstämmer samma ljud 
Och redan här bland strid och qval
Lovsjunger dig, all verldens Gud. 
O Herre, du vår Skapare! 
O Herre, du vår Frälsare! 
O Herre, du vår Tröstare! 
Dig pris och tack och ära skel

3. 

Dig prisa vi, att evigt mild 
Du till de fallna menskan såg,
Som, genom synden från dig skild,
I mörker, nöd och vanmakt låg. 
O du, hvars kärlek var så stor, 
Att du din ende Son utgaf, 
På det att var och en som tror
Och från det onda vänder af 
Ej skall förgås men vid din hand
Ledsagas till ditt fröjdeland:
Dig prisa vi med enig röst 
För ljus och helgelse och tröst.

4. 

Låt oss, o Gud! din Ande få, 
Som, helig, mäktig, vis och god, 
Oss lärer Christi ord förstå,
Försoning finna i hans blod
Och i hans helga fotspår gå 
Med frid och fröjd och kristligt mod. 
Hjelp oss i kärlek, tro och hopp
Fullborda väl vårt vandringslopp,

5. 

Dig bedja, dig anropa vi, 

Du evigt Gode, stå oss bi. 
Sträck öfver oss din starka hand,
Behåll oss i din nåds förbund. 
Bevara våra fäders land, 
Välsigna hela jordens rund. 
Till dig, till dig står all vår tröst:
O Herre, hör vår böneröst!
Amen. 

Fornkyrklig växelsång.
<i>M. Luther</I> (1483—1546).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="264. Dav. 28. Lofva vill jag Herran">
<big>'''264.'''</big> 
Dav. 28.

Lofva vill jag Herran, Herran, 
Ty han hafver hört min röst. 
Han är, då all hjelp syns fjärran, 
Dock min starkhet, sköld och tröst. 
Han de ondas kraft förtager 
Och sitt barn ur faran drager.

2. 

På min Gud i lif och döden 
Har jag min förtröstning satt; 
Han har hulpit mig i nöden, 
Och mitt hjerta är nu glatt.
Derför vill jag honom prisa, 
Honom evig ära visa.

3. 

Herre, var de trognas styrka 
Och din Smorde hjelp beskär; 
Fräls ditt folk och stöd din Kyrka. 
Som ditt arv och eget är; 
Låt dem här i dig förnöjas 
Och till evig tid upphöjas.

<i>G. Ollon</i> (1646—1704).
</chapter>

<chapter name="265. Dig vare lof och pris, o Christ">
<big>'''265.'''</big>

Dig vare lof och pris, o Christ, 
Välsignad denna dag förvisst! 
Wi lofva dig nu och till evig tid:
Helig, helig, helig i höjdene!

2. 

Dig lofvar helga englars kor 
Och himlars här med glädje stor. 
Dig lofva Cherubim och Serafim:
Helig, helig, helig i höjdene!

3. 

Ditt folk, o Herre, lofvar dig, 
Din brud af hjertat gläder sig 
För all din nåd och din barmhertighet: 
Helig, helig, helig i höjdene!

Latinsk nattvardsps. från medeltiden.
Svensk öfvers. (1500-talet).
</chapter>

<chapter name="266. Dav. 95. Lovsjungom Herren, låtom oss med fröjdeljud ">
<big>'''266.'''</big>
Dav. 95.

Lovsjungom Herren, låtom oss med fröjdeljud 
Knäböja, nederfalla och tillbedja Gud! 
Lovsjungom Herren, den allsvåldige, 
Wår Skapare, vår Frälsare, 
Wår Tröstare: 
Högtlofvad vare Herren!

2. 

All himlens här, all jorden och det vida haf
Han varelse och rörelse och lagar gaf; 
Ty sjunge jorden och allt hvad hon bär 
Och hafvet och hvad däri är 
Och himlens här:
Högtlofvad vare Herren!

3. 

Och du, hans folk, hans fosterfolk, som af hans hand 
Ledsagas som hans egen hjord kring goda land, 
Du frälsta menskosläkt, i tacksamt bröst 
Förnim hans godhet, känn hans tröst 
Och höj din röst: 
Högtlofvad vare Herren!

4. 

Lovsjungom Herren, vår förlossare och Gud!
Från våra hjertan stige våra läppars ljud 
Till Herren, som oss hjelper i all nöd! 
Han är vår klippa och vårt stöd I lif och död:
Högtlofvad vare Herren!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="267. Dav. 99. Lovsjungen Herren, Som i det höga">
<big>'''267.'''</big>
Dav. 99.

Lovsjungen Herren, Som i det höga 
Våra öden välver!
Från himlars thron den starke hämnarn ljungar,
Och all jorden skälver, 
Och ner till jorden böjas folk och kungar. 
Väldig är Herren, Herren vår Konung.

2. 

Lovsjungen Herren, Som i det höga 
Lönar och bestraffar! 
Åt den förtryckte, som till honom ropar, 
Rätt och dom han skaffar 
Och nederslår de fräcka våldets hopar. 
Helig är Herren, Herren som dömer.

3. 

Lovsjungen Herren, Som i det höga 
Våra hjertan gläder! 
Med samma hand, som i de forna dagar 
Förde våra fäder,
Han oss ännu beskyddar och ledsagar. 
Ljuflig är Herren, Herren vår Herde.

4. 

Lovsjungen Herren, Som i det höga 
Våra fel förlåter! 
När i sann bot vi ångrens tårar fälla,
Han oss tager åter 
Till sina barn och gör oss evigt sälla.
Nådig är Herren, Herren vår Fader.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="268. Dav. 100. Hela verlden fröjdes Herran">
<big>'''268.'''</big>
Dav. 100.

* Hela verlden fröjdes Herran 
Tidigt och af hjertans grund! 
Kommen ifrån orter fjärran, 
I som stån i hans förbund, 
Träden fram med lust och fröjd,
Sjungen Gud i himmelshöjd!

*2. 

Han är den oss hafver skapadt 
Sig till folk och fosterfår, 
Frälsat det som var förtappat, 
Och är den som med oss står,
Will oss ändtlig' föra in
Uti himlaglädjen sin.

*3. 

Tacken honom i hans portar, 
Loven honom i hans gård! 
Kommen hit från alla orter, 
Prisen den om oss har vård! 
Ty han är fast god och blid,
Håller tro i evig tid.

<i>J. Franck</i> (1618—1677).
<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
<i>J. Svedberg</i> (1658—1785).
</chapter>

<chapter name="269. Dav. 145. Ditt namn, o Gud! jag lofva vill">
<big>'''269.'''</big>

Dav. 145.

Ditt namn, o Gud! jag lofva vill 
Och utan ände prisa; 
Förläna sjelf din nåd därtill 
Och bästa sättet visa. 
Min Konung, jag vill stadelig'
Upphöja och berömma dig
I alla mina dagar.

2. 

Du, Herre, stor och lovvärd äst, 
Din makt har ingen ända; 
Ditt majestät vi spörja bäst. 
När vi vår tanke vända 
Till dina verk att dem bese, 
Som med vår undran alltid ske
Men kunna ej begripas.

3. 

Jag tala skall om dina råd, 
Ditt välde, dina under, 
Din härlighet, din stora nåd, 
Din vishet alla stunder. 
Din godhet skall af våra barn,
Din rättvishet af barnabarn
Förkunnas och välsignas.

4. 

All verlden och hvad du har gjort 
Förtälja skall din ära: 
Att du är mild, skall blifva sport,
Och alla skola lära 
Och se, att du förbarmar dig
Mot all din verk men synnerlig' 
Mot dina barn och vänner.

5. 

Af evighet ditt rike var, 
I evighet det blifver.
Det hägn, du fadren gifvit har. 
Du än åt barnen gifver. 
Du alla dem som lida men, 
När deras hopp och tro är ren, 
Väl hjelper och försvarar.

6. 

Du låter i ett ymnigt mått 
Din godhets gåvor flöda 
Till allt, som kropp och lif har fått 
Och väntar af dig föda; 
Du låter upp din milda hand 
Och mättar allt i alla land
Med godt behag och nöje.

7. 

Du är när dem som älska dig 
Och med allt allvar frukta; 
Fördärvar ej evinnerlig', 
När du dem nödgas tukta. 
Du hörer dina frommas rop 
Och friar från de ondas hop,
Som snarlig' blir till intet.

8. 

Du rättvis är, o Herre Gud, 
I alla dina vägar, 
Och heligt är ditt ord och bud, 
Som sjelf du vara plägar; 
Ty skall min mun och allt det kött, 
Som varit har och än blir fött,
Dig utan ände prisa.

<i>J. Arrhenius</i> (1642-1725).
</chapter>

<chapter name="270. Lofvad vare Herran, Våra fäders Gud!">
<big>'''270.'''</big>

Lofvad vare Herran, 
Våra fäders Gud! 
Både när och fjärran 
Skalle detta ljud:
Lofvat, upphöjt, prisat
Ware Herrens rådl 
Han har oss bevisat 
Outsäglig nåd. 
Priser och berömmer 
Gud, som rättvist dömer 
Och sitt folk ej glömmer!

2. Dig, som härlig sitter 
Öfver Cherubim, 
Prisar
luftens qvitter, 
Prisar böljans stim, 
Ljuset, som oss gläder, 
Jorden, som oss när: 
Allt din ära qväder,
Allt dig offer bär. 
Priser och berömmer o. s. v.

3. 

Dig, som sparvens näste 
Vårdar huld och vis, 
Himlens vida fäste
Sjunger lof och pris.
Åskans moln och dunder,
Stjernans milda prakt
Lofvar dina under 
Och din nåd och makt. 
Priser och berömmer o. s. v.

4. 

Dig, som väldig skickar 
Från din konungsstol
Längre dina blickar 
Än den klara sol, 
Dig med tusen munnar 
Allt lofsjunga vet; 
Dag och natt förkunnar 
Din barmhertighet. 
Priser och berömmer o. s. v.

5. 

Dig all verlden ärar,
Gud, all glädjes grund.
Englar, himlahärar 
Lofva dig var stund. 
Men, o Adams söner, 
Er för alla bör 
Med lofsång och böner 
Vittna hvad Gud gör.
Priser och berömmer 
Gud, som rättvist dömer 
Och sitt folk ej glömmer.

<i>H. Spegel</i> (1645-1714)
<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="271. Dav. 150. Loven Gud i himmelshöjd!">
<big>'''271.'''</big>

Dav. 150.

Loven Gud i himmelshöjd!
Hvarje själ, till honom böjd, 
Hvarje stämma, glad och from, 
Love i hans helgedom!

2. 

Ty allt, hvad hans hand har gjort, 
Är allt dråpeligt och stort, 
Och hans stora härlighet
Varar i all evighet.

3. 

Loven honom allan stund 
Högt och utaf hjertans grund! 
Ljuft bland helga sångers tal 
Klinge harpa och cymbal!

4. 

Allt hvad lif och anda har 
Skynda dig och redo var, 
Lofva Herren Jehova,
Prisa Gud: Halleluja!

<i>J. Svedberg</i> (1653-1785).
<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="272. Nu tacken Gud, allt folk">
<big>'''272.'''</big>

Nu tacken Gud, allt folk, med hjertans fröjd och gamman 
För stora ting, dem han gör med oss allesamman: 
Den från vårt modersliv af nåd och stor miskund 
Så mycket godt oss gjort och än gör hvarje stund.

2. 

Den nåderike Gud, han oss ock här förläne,
Att vi med hjertans fröjd i frid städs honom tjäne.
Och Herren, stor af nåd, oss vare alltid blid, 
Oss vare Herren när nu och i evig tid!

*3. 

Pris vare dig, o Gud! o Fader! Son och Ande!
Högtlofvad, store Gud, af 
oss i allo lande, 
Du som af evighet treenig Gud förvisst 
Har varit, är och blir, högtlofvad först och sist!

<i>M. Rinckart</i> (1586-1649).
<i>J. Svedberg</i> (1658-1735).
</chapter>

<chapter name="2. Förhållandet till oss själva och nästan. Ödmjukhet, saktmod, stilla lefverne.">
<i>2. Förhållandet till oss själva och nästan.</i>
Ödmjukhet, saktmod, stilla lefverne.
</chapter>

<chapter name="273. Anamma from de dyra nådeorden ">
<big>'''273.'''</big>

Anamma from de dyra nådeorden 
Och ödmjuk sitt vid Herren Jesu fötter!
Ty ödmjukhet, hon är den goda jorden, 
Der ordets säd välsignas och slår rötter.

2. 

Hon liknas må vid dalen vatturika, 
Dit frukt och fröjd på milda skurar flöda, 
Då högmod är med kala berget lika, 
Som saknar must och gifver ingen gröda.

3. 

Hon är den grund så djupa och så trygga,
På den i oss Guds Andes tempel stödes. 
Då allt hvad vi på egenkärlek bygga
Ett Babel är, som prunkar och förödes.

4. 

Ty vill jag ej för fåfäng ära slafva 
Men akta from på Herrens helga lagar: 
Han bor när dem, som ödmjuk ande hafva,
Och deras bön den Evige behagar.

5.

Att blifva fri de brister vid mig låda, 
Med daglig flit jag göra vill mitt bästa 
Och så med hopp till Gud i höjden skåda, 
Med kärlek till min arma, svaga nästa.

6. 

Om af Guds nåd jag bättre lottad blifvit, 
O, skulle jag däröfver mig förhäfva? 
Ack nej, af den som Herren mera gifvit,
Jag vet, att han skall äfven mera kräfva.

7. 

Jag vet, min Gud, att jag är alltför ringa
Till all den nåd, du velat mig bevisa. 
Min mun dig ej ett värdigt lof kan bringa: 
O, måtte dig min vandel bättre prisa!

8. 

Lär mig förstå, att jag är stoft och aska, 
Och trogen bli jämväl uti det lilla.
Då skall mig ej ditt budskap öfverraska: 
På stilla dag skall natten komma stilla. 

<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="274.Allt menskoslägtet af ett blod"> 
<big>'''274.'''</big>

Allt menskoslägtet af ett blod
Den store Guden danat,
Och allas väg han, vis och god, 
Till samma mål har banat, 
På det som barn af samme Far 
Och bröder med varandra 
Wi skulle våra pröfningsdar
I endräkt genomvandra.
2. 

Wi hit ej förde gods och gull, 
Ej väldighet och ära, 
Och ner i grafvens tysta mull 
Wi intet med oss bära. 
Varandras bistånd, tröst och råd 
Wi hafva här af nöden 
Och Guds barmhertighet och nåd 
I lifvet och i döden.

3. 

Allt menskoslägtet med ett blod 
Förlöstes att i renhet, 
I ödmjukhet och tålamod 
Bevara Andans enhet. 
En Medlare, en tro, ett dop 
Bjöd samma tröst åt alla, 
Som låta sig af nådens rop 
Till bot och bättring kalla.

4. 

En tjänarenas tjänare,
Kom alla herrars
Herre Att frälsa det förtappade, 
Det större med det smärre, 
Och vid sin bortgång skänkte han 
Oss detta testamente: 
"I bröder, tjänen så hvarann,
Som jag er alla tjänte!"

5. 

Och i hans Ande blevo vi 
Hvarann som kristna like, 
Och både tjänare och fri 
Fick arvsrätt till hans rike. 
Sig allas blick från qvalens jord 
Till samma himmel höjde, 
Och allas knä vid nådens bord
I samma tro sig böjde.

6. 

Ty hjelp oss, Herre, att vi må 
Bland gåvor mångahanda, 
Som af din rika nåd vi få, 
Dock lifvas af en Anda, 
Som, kärleksfull och ljuf och blid, 
Kan våra hjertan rena 
Och i rättfärdighet och frid 
Med Christus oss förena.

7. 

Tag bort allt köttsligt öfverdåd, 
Allt högmod ur vårt sinne. 
Du gifver de ödmjuka nåd: 
Du så, o Gud! oss finne! 
Att nyttja rätt de pund vi fått 
Du värdes sjelf oss lära 
Och för allt gjort och njutet godt 
Ge dig allena ära.

<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="275. Stilla jag på dig vill akta">
<big>'''275.'''</big>

Stilla jag på dig vill akta,
O min Jesu, all min tid,
I din sannings ljus betrakta 
Hvad som hörer till min frid 
Och uti din kärleks värma 
Till din salighet mig närma.

2. 

Stilla jag mitt kall må sköta 
Med all trohet, flit och fröjd 
Och en okänd framtid möta, 
Med Guds helga vilja nöjd,
Nöjd med hvad han ger och tager, 
När mitt samvet' mig ej gnager.

3. 

Stilla må jag städs betvinga 
Sinnlighetens öfverdåd, 
Glad åt Gud ett offer bringa 
Af min egen viljas råd, 
I hans kraft mot högmod kämpa,
Avund kufva, vrede dämpa.

4. 

Stilla må min 
vandel blifva 
Så i handling som i ord 
Och förargelse ej gifva 
Någon själ på denna jord. 
Bygga upp, ej rifva neder, 
Är en Christens pligt och heder.

5. 

Stilla må jag tadlet höra 
Och min väg ostraffligt gå; 
Hellre än att orätt göra 
Sjelf jag orätt lida må 
Och förlåta och förglömma, 
Viss, att Gud skall rättvist döma.

6. 

Stilla jag mitt kors må taga 
Och gå fram i Christi spår. 
Allt umbära, allt fördraga 
Genom honom jag förmår. 
Ack, hur fort är pröfvotiden
Dock med all sin nöd förliden!

7. 

Stilla må jag Herren bida, 
Tyst och trogen göra väl; 
Medan dagens timmar skrida
Aktsam vara om min själ:
Snart är sista timmen slagen 
Och min själ ifrån mig tagen.

8. 

Stilla komme och välkomna 
Ware dagens slut och lön; 
Stilla må i Gud jag somna 
Från min sista aftonbön,
Vilken, när den här avbrytes, 
I en himmelsk lofsång bytes.

9. 

Stilla ock mitt stoft må gömmas 
I den tysta jordens famn; 
Må det rum af verlden glömmas.
Der jag vilar utan namn:
Rum och namn väl Herren känner, 
Då han ropar sina vänner.

<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="Ståndaktighet, rättvisa, redlighet i handel och vandel.">
Ståndaktighet, rättvisa, redlighet i handel
och vandel.
</chapter>

<chapter name="276. Hvem är bland Jesu rätta vänner">
<big>'''276.'''</big>


Hvem är bland Jesu rätta vänner, 
Hvem går sin gång med tillförsigt? 
Den som ej menskofruktan känner
Men vågar allt för rätt och pligt. 
I Herrens hägnad trygg han bor, 
Då verlden honom hjelplös tror.

2. 

Han bäfvar ej, om jorden bäfvar 
Wid stormars ras och böljors svall,
Om döden öfver honom sväfvar 
I blixtars eld och viggars fall. 
Han vet, att utom Guds behag 
Ej går en timme från hans dag.

3. 

När ondskan spinner sina renker
Och lägger snaror för hans fot, 
När orättvisan honom krenker, 
Hvad höfves honom däremot? 
Förlåta, ömka menskors brott 
Och hämnas med välgerning blott.

4. 

När avund att hans vandel svärta 
Mot honom höjer tadlets röst, 
I himmelen och i sitt hjerta
Han har sitt vittne och sin tröst.
Ett våld, som öfver dem ej rår, 
Är ju ej värt en Christens tår.

5. 

Så går i Jesu namn en Christen 
Med samma mod och sinnesfrid 
Att möta lidandet och bristen
Som medgångens och glädjens tid. 
Så visar han hvad den förmår, 
Hvars fasta hopp till Herren står.

6. 

O Jesu, värdes mig ledsaga 
På sanningens och fridens stig. 
Du som är mäktig i de svaga, 
Din Andes kraft förläna mig!
Då kan jag trofast målet nå 
Och en gång lifsens krona få.

<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="277. Dav. 15. Ho är den som, trött af striden">
<big>'''277.'''</big>
Dav. 15.

Ho är den som, trött af striden, 
Får med friden, 
Herre, i din hydda bo?
Ho skall, upphöjd öfver nöden, 
Sorgen, döden,
Blifva på ditt berg i ro?

2. 

Den som utan vank och villa 
Vandrar stilla
På rättfärdighetens' stig;
Den som utan skrymtan öfvar 
Hvad han pröfvar
Vara godt och rätt för dig;

3. 

Den som sanning trygg förklarar 
Och försvarar 
Utaf hjertat all sin tid; 
Den som utan flärd och renker 
Aldrig krenker 
Någons ära, någons frid;

4. 

Den som fattiga och rika 
Aktar lika, 
Lasten blott föraktlig tror; 
Den uti hvars lugna öga 
Ej den höga, 
Men den helige är stor;

5. 

Den som nästans hopp ej sviker 
Eller viker 
Från sin ed för vinnings skull; 
Den som dygdens fall ej våller, 
Ej förhåller 
Nödens rätt för gunst och gull:

6. 

Han, o Herre, skall med friden 
Efter tiden 
I din helga hydda bo; 
Han skall, upphöjd öfver nöden, 
Sorgen, döden, 
Få hos dig en evig ro.

<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="278. Dav. 37. O menska, hör det bud, hvartill">
<big>'''278.'''</big>
Dav. 37.

O menska, hör det bud, hvartill 
Du bör all gerning föra: 
"Åt andra gör, hvad sjelf du vill 
Att de dig skola göra!" 
Dem som öfva våld och list, 
Bidar straffet visst. 
De draga svärdet ut; 
Men se, det skall till slut 
Gå in i deras hjerta.

2. 

Den starke hämnaren, som ser, 
Hur de sin båge bända 
Att en oskyldig fälla ner 
Och krossa den elända. 
Han till deras blygd och fall 
Rätten 
skipa skall; 
Då stjelper deras makt, 
Försvinner deras prakt 
Och bågen sönderbrister.

3. 

Men dem som i allt godt bestå 
Och Herrens dom förbida, 
Dem skall det väl på slutet gå,
Änskönt en tid de lida.
Deras rätt blir uppenbar
Som en middag klar, 
Och Herren, som han sagt,
Skall hålla dem vid makt
Uti den onda tiden.

4. 

Så handla rätt och sköt ej om 
Att verldens lön begära, 
Men haf din lust i Herranom, 
Blif i ditt land med ära! 
Hvad ditt hjerta önskar sig,
Kan han gifva dig; 
Ty anbefall din väg 
I Herrens hand och äg 
Hans lag uti ditt hjerta!

5. 
Från jordisk sorg och fruktan skild, 
Dig gläd i Herrens, fruktan;
Var som hans barn mot bröder mild, 
Var tålig vid hans tuktan! 
Ej skall den rättfärdige
Sig förskjuten se; 
Han säger till sin ätt: 
Var from och handla rätt, 
Och Gud förser väl brödet.

<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="279. Gif, Gud, att ren och samvetsgrann">
<big>'''279.'''</big>

Gif, Gud, att ren och samvetsgrann 
Jag genom tiden vandra kan. 
Hjelp mig, att jag gör alla rätt
Och får mitt bröd på ärligt sätt; 
Ty orätt gods dock ej består: 
Med synd det kom, med sorg det går.

2. 

Långt hellre vill jag lida nöd 
Än njuta brottsligt öfverflöd. 
När jag med all min fattigdom 
Är idog, redlig, nöjd och from, 
Mitt goda samvete, o Gud! 
Är mig ett dagligt gästabud.

3. 

Och när jag vandrar som du bjöd, 
Du mig ock hjelper i all nöd: 
När främst af allt jag söka vet 
Ditt rike, din rättfärdighet, 
Du omsorg för allt övrigt bär 
Och gifver mig det nyttigt är.

<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="Försakelse, flit och förnöjsamt sinnelag.">
Försakelse, flit och förnöjsamt sinnelag.
</chapter>

<chapter name="280. Af rikedom och verldslig fröjd">
<big>'''280.'''</big>

Af rikedom och verldslig fröjd
Ej själen båtnad äger;
Men vara gudelig och nöjd
Allt annat öfverväger. 
En helgad håg, ett tåligt mod,
En stadig tro, att Gud är god, 
Blir vinning nog för själen.

2. 

Min Gud, som hör hvad jag begär 
Och ser hvad jag behöfver. 
Han ger mig väl det nyttigt är 
Och håller vård däröfver, 
l 
denna sälla tillförsigt
Jag söker fylla upp min pligt
Och tröstar sen på Herren.

3. 

Wi skulle jag en lycka tro, 
Som lockar och bedrager, 
Och söfvas i den korta ro, 
Som flärden ger och tager? 
Ack, när min drömda fröjd försvann, 
Hvad vore jag?
En fåvitsk man, 
Som byggt sitt hus på sanden.

4. 

Inom mig sjelf, i detta bröst 
Will jag den sällhet bygga, 
Som himlens ord och nådens tröst
Bereda och betrygga; 
Så räds jag inga farors hot
Men tar förnöjd och lugn emot 
Hvad Herren helst förlänar.

5. 

I glädjens dag med tacksam själ 
På gifvaren jag tänker, 
Som ock bestämt till andras väl 
Det goda, han mig skänker; 
I sorgens dag är hoppet qvar. 
Att han som hittills hulpit har, 
Skall ock härefter hjelpa.

6. 

Fly, falska fröjd, ifrån min stig! 
Din flykt jag ej begråter. 
Gud är min fröjd, jag nöjer mig
Med hvad han gör och låter; 
I hvad han ger, i hvad han tar, 
Han är min vän, han är min Far: 
Hvad har jag då att frukta?

7. 

Han känner hvad mig görs behof 
Att bli för himlen mogen, 
Jag derför under alla prov 
Will vandra tyst och trogen;
Och när jag blir af verlden trött, 
Så låter han mig somna sött 
Och i sin glädje vakna.

<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>


<chapter name="281. Ej guld och rikedom jag har">
<big>'''281.'''</big>

Ej guld och rikedom jag har,
Min lott är ringa vorden;
Men jag i himlen har en Far, 
Om intet stöd på jorden. 
Han ser min vandel från sin höjd, 
Och hvad han ger, jag tager nöjd. 
Hans tröst väl hos mig blifver, 
Om allt mig öfvergifver.

2. 

Hur nåderikt, o Gud! du styr, 
Det tyda alla stunder. 
Den natt, som sänks, den dag, som gryr,
Förkunnar dina under.
Du kläder liljorna i prakt,
Åt allt hvad rörs med fadersmakt 
Du daglig föda mäter: 
Du mig ock ej förgäter.

3. 

Håll du min hand till nyttigt verk, 
Fastän jag sent får somna, 
Och mina svaga krafter stärk,
Enär de vilja domna. 
Den arbetsamme är du blid.
Än såg jag icke någon tid, 
Att den, dig trogen blifvit, 
Du, Herre, öfvergifvit.
4. 
Jag vet, du vill ej pröfva mig 
Mer, än min kraft kan bära. 
Ack, nödens väg och brottets stig
De gå varandra nära;
Men sviktar jag, du stöde mig: 
Din trohet är evinnerlig; 
Du älskar den du tuktar
Och hjelper den dig fruktar.

5. 
Min pröfningstid ej evig är: 
Ditt ord är mig en borgen, 
Att jag en gång med fröjd uppskär 
Hvad jag sår ut i sorgen. 
Ty vill jag vandra lifsens stig 
Med dygd och stilla hopp till dig,
Tills fälld är vandringsstafven 
Och jag får ro i grafven.

<i>E. G. Geijer</i> (1783—1847).
</chapter>

<chapter name="282. Ej större bröd oss kommer till">
<big>'''282.'''</big>

Ej större bröd oss kommer till, 
Än Gud vill oss tillmäta; 
Men den som ej arbeta vill, 
Skall icke heller äta. 
Och detta bud
Från Herren Gud 
Du aldrig må förgäta!

2. 
Var arbetsam, du jordens son! 
I svett skall du dig föda. 
Guds gåvor då i samma mån 
Som svettens droppar flöda. 
Han lofvat ge 
Välsignelse 
Men efter använd möda.

3. 
Var arbetsam! 
I nyttans värv 
Ditt mod, din kraft sig dane! 
Vet, lättjan är din själs fördärv,
Din oskulds vissa bane.
Då plikten är 
Så lätt sakar
För den vid bördan vane.

4. 
Var arbetsam! 
Guds hjelp ej dröjt 
För dem hans bistånd skatta. 
De händer, du mot himlen höjt, 
Med kraft i verket fatta: 
Och bönen gör 
Dig arbetsför, 
När händren blifva matta.

5. 
Var arbetsam! 
Men se ej blott 
Uppå ditt eget bästa! 
Gör alltid rätt, gör gerna godt, 
Haf ömhet för din nästa! 
De hulpnas bön 
Skall frid och lön
Wid dina mödor fästa.

6. 
Var arbetsam! 
Men blott de dar, 
Då Gud dig bjöd arbeta. 
Den sjunde dag han helgat har 
Att Herrens Sabbat heta. 
Då bör din själ 
Sitt högre väl 
Begrunda, se och veta,

7. 
Ditt verk du både sist och först 
Med Guds behag förlike. 
Blif hellre än på jorden störst 
Den minste i Guds rike! 
Ett enda här 
Nödvändigt är:
För det allt annat vike!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="283. Christen, klandra ej din lycka">
<big>'''283.'''</big>

Christen, klandra ej din lycka, 
Fast en mindre del du fått! 
Werldens trälar blott förtycka 
Nästans ymnigare lott. 

Gud, som avmätt dina dagar,
Skådar hvad dig nyttigt är:
Med förtröstan till hans lagar 
Tag förnöjd hvad han beskär!

2. 
Så din åker, spar ej mödan! 
Sådant är den Högstes bud. 
Att därav bestämma grödan 
Tillhör icke dig men Gud. 
Vet du jordisk åtrå tvinga
Och begären gränser ge,
Blir den lott, dig synes ringa, 
Stor af Guds välsignelse.

3. 
När det sparda guldet blifver 
Tungt och kallt för verldens träl, 
Gud dig bättre skatter gifver 
I en ren och fridfull själ, 
I ett samvete, som säger, 
Att du redligt fyllt ditt kall,
I det fasta hopp du äger,
Att du himlen ärva skall.

4. 
Så den arma som den rika 
Nalkas ett och samma slut: 
Döden skall dem göra lika 
Och all skillnad plåna ut. 
Domarn skall det goda löna, 
Som du verkat i ditt mått;
Större ansvar den skall röna, 
Som har större gåvor fått.

<i>G. G. Adlerbeth</i> (1751—1818).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="284. I din vård, som räcker till">

<b<284.'''</big>

I din vård, som räcker till,
Gode Gud, åt alla, 
Nästans väl jag lika vill 
Såsom mitt befalla. 
Herre, var
Hans försvar, 
Var hans hjelp i nöden, 
Styrk hans hopp i döden.

2. 
Med ditt fadershjertelag 
Ville du mig lära, 
Att mot bröder borde jag
Brodershjerta bära.
Denna pligt 
Ökad vikt 
Af det blodet vunnit, 
Som för alla runnit.

3. 
Ej en Christen hugnas kan 
Af sin broders skada; 
Med de sorgsna sörjer han, 
Glädes med de glada. 
Aggets röst
Till hans bröst 
Ej en ingång finner, 
Avund der ej brinner.

4. 
Tyngd och lättnad, sorg och fröjd 
Alla delad blifvit; 
Den är lycklig, som är nöjd 
Med den lott du gifvit. 
Allt är godt, 
Om det blott 
Själens väl bereder
Och till Gud oss leder.

5. 
Detta mindre eller mer 
Skall min håg ej fästa, 
När, o Gud! din vilja sker, 
Sker också mitt bästa. 
Hvad mig här 
Sällast är, 
Vet jag du förlänar,
Mer än jag förtjenar.

6. 
Hvad mig båtar, ej din nåd 
Åt min bön förnekar;
Kommer dag, så kommer råd: 
Jag därom ej tvekar,
Endast jag 
Hvarje dag 
Med godt samvet' möter 
Och mitt kall rätt sköter.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="Menniskokärlek, barmhertighet, försonlighet.">
Menniskokärlek, barmhertighet, försonlighet.
</chapter>

<chapter name="285. I menskors barn, som alla ägen">
<big>'''285.'''</big>

I menskors barn, som alla ägen
Er vård af samme Faders hand, 
Wi kifven I ändå på vägen 
Till ett och samma fadersland? 
I hafven ej de bud i minne,
Som Herren gaf oss, evigt god; 
I hafven icke Christi sinne, 
Och fåfängt flöt för er hans blod.

2. 
Hur fridsamt deras dagar välva, 
Som rätt förstå hvad han befallt: 
Att älska andra som sig själva 
Och älska Herren öfver allt; 
Som ondt med ondt ej vedergälla 
Men öfvervinna ondt med godt 
Och hämnden glömma eller ställa 
Uti den Högstes händer blott.

3. 
Den Helige du fåfängt prisar 
Med böners mängd och sångers ljud,
Om ej, din menskokärlek visar 
Din sanna kärlek till din Gud. 
För honom fåfängt du begråter 
Din brist vid nådens altarfot,
Om du en broder ej förlåter 
Hvad han har brutit dig emot.

4. 
Ty var din trätobror benägen 
Till vänskap medan än är tid! 
Gör väl, då än du är på vägen,
Så hinner du ditt mål med frid! 
Gör väl ej blott åt den som löner, 
Åt den som prisar dig igen: 
I samma hjerta, samma böner 
Haf rum för ovän och för vän!

5. 
Och föd den arma, kläd den nakna, 
Låt upp för nödens barn din dörr!
Du skall ej sjelf din nödtorft sakna 
Af Herrens händer mer än förr. 
Då skall ock sist i Faderns rike 
Dig möta detta glada ljud: 
Det goda du bevist din like, 
Det har du ock bevist din Gud.

6. 
O du som gaf ditt lif för fåren, 
Om nåd och kraft vi bedja dig 
Att framgent följa dig i spåren 
På kärlekens och fridens stig. 
Låt mer och mer en skingrad skara
Förenas i din sannings ljus, 
Att det må vara, evigt vara 
En herde och ett fårahus!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="286. Gud, som gläder mina dagar">
<big>'''286.'''</big>

Gud, som gläder mina dagar 
Med din rika nåd och vård, 
Gif, att för den röst, som klagar 
Jag ej finnes döv och hård. 
Det är du som allt beskär;
Jag ditt redskap endast är, 
Då du genom mina händer 
Hjelpen till min broder sänder.

2. 
Då jag under nödens börda 
Mina likar svikta ser, 
Lär mig då din kärlek vörda, 
Som en bättre lott mig ger. 
Då med tacksam blick till skyn
Jag välsignar din försyn,
Gif, att hjertats värme sprider 
Hjelp och tröst till den som lider.

3. 
Må min vänstra hand ej veta 
Hvad den högra handen gör, 
Högmod ej mitt hjerta reta, 
Då jag dina gåvor för. 
Må min tro, af kärlek ledd,
Endast af ditt öga sedd, 
Sin välgerning icke mäta,
Göra godt och det förgäta.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>

<chapter name="287. Dav. 41. Säll den som mot den arma huld">
Dav. 41.

<big>'''287.'''</big> 

Säll den som mot den arma huld 
Och verksam för dess bästa, 
Betalar Herranom sin skuld 
Med kärlek till sin nästa; 
Som tänker i sin glädjedag 
På den som, torftig, sjuk och svag, 
Blott lefver för att lida 
Och tröst af döden bida.

2. 
Förnöjelse och frid skall bo 
I menskovännens hydda, 
Välsignelse och samvetsro 
Hans rätter skola krydda. 
Hans trogna bön i sorgens tid, 
På qvalens bädd, i dödsens strid, 
Skall Herren Gud ock höra 
Och nåd med honom göra.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="288. När trygg och mätt du somnar in"> 
<big>'''288.'''</big>

När trygg och mätt du somnar in, 
När frisk och glad du vaknar, 
Din arma nästa dig påminn, 
Som bröd och helsa saknar! 
Du nattens hvila njuter nöjd; 
Han spör, hvad natten lider.
Och när din dag går fram i fröjd, 
I brist och qval han qvider, 
Att dagen långsamt skrider.

2. 
Fall, Christen, för din Fader ned 
Och bed för dina bröder; 
En bön för hvarje hjerta bed, 
Som under korset blöder! 
När sen du handlar, som du ber, 
Din tro du rätt bevisar: 
När du en usling bistånd ger, 
När du en sjukling lisar, 
Du bäst din Fader prisar.

3. 
Om jag en daglig nödtorft fått 
Med hälsans dyra gåfva, 
Jag vill min Gud för denna lott 
Med ord och gerning lofva; 
Ja, tacksam vill jag då mitt bröd, 
Men icke ensam, äta;
Och skulle ingen i min nöd 
Med samma mått mig mäta, 
Skall Gud mig ej förgäta.

<i>J. O. Wallin </i>(1779—1839)
</chapter>

<chapter name="289. Mitt vittne vare Gud: Jag vill">
<big>'''289.'''</big>

Mitt vittne vare Gud: Jag vill
Till honom hämnden ställa. 
{{sp|Förlåta}} hörer menskor till 
Och Gud att {{sp|vedergälla.}}
Ack, huru skall jag sjelf bestå, 
Om han med mig till doms vill gå?

2. 
Dock glömmer han sin stränga rätt, 
En Fader han förblifver 
Mot den som på en broders sätt
Sin nästas skuld tillgifver.
Säll den som lyder fridens bud, 
Ty han skall heta barn af Gud.

3. 
Med kristligt saktmod, o min själ, 
Ditt barnaskap besanna! 
Åt dem som hata dig, gör väl;
Välsigna dem, dig banna;
Försonlig var och kärleksrik, 
O, var den högste Fadern lik!

4. 
Ännu han till sin nådastol 
Ej någon vägrar kalla, 
Ty nådens liksom dagens sol 
Går upp ännu för alla; 
Ännu ock flödar Jesu blod 
Likt Herrens regn till ond och god.

5. 
Men synda vi på Herrens nåd, 
Wår dom vi själva vålla; 
Ty låt oss dämpa hämndens råd 
Och vreden återhålla. 
Att öfver den ej solen må 
Kanske för alltid nedergå.

6. 
Kom, broder, räck mig här din hand 
Till vänskap och försoning!
När menskor knyta fridens band, 
Blir fröjd i englars boning. 
Som vi hvarann förlåta här, 
Så varder oss förlåtet der.

7. 
O Herre, du vår Fader är, 
Och dina barn vi äre. 
Ack, lär oss hafva friden kär, 
Så varda vi dig käre. 
Välsigna oss i all vår tid 
Och låt oss mötas i din frid.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Måttlighet och nykterhet.">
Måttlighet och nykterhet.
</chapter>

<chapter name="290. Du, som låter mig erfara">
<big>'''290.'''</big>

Du, som låter mig erfara 
Af din nåd så rika prov,
Fader, lär mitt hjerta vara 
Lyckligt under få behof. 
Låt din godhet ömt bevaras 
I ett nöjt och helgat bröst 
Och min tacksamhet förklaras 
Genom nästans hjelp och tröst.

2. 
Straff du i naturens lagar 
Stadgat för begärens slav; 
Hälsans fröjd och muntra dagar 
Du åt måttligheten gaf. 
Wärdes, Gud, mitt hjerta rena,
Lär mig se mitt sanna väl
I det goda, som allena
Evigt fröjda kan min själ.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>

<chapter name="291. Hur mild och nådig är vår Gud">
<big>'''291.'''</big>

Hur mild och nådig är vår Gud, 

När vi med lydnad för hans bud 
Wårt hopp till honom ställe! 
Han skyddar oss mot brist och nöd, 
Han gifver både must och bröd 
Till fröjd och uppehälle. 
Med redlig flit och trogen bön 
Wi sakna aldrig mödans lön.

2. 
Men du som dessa mildhetsprov 
Med vishet, värdighet och hov 
Ej tacksamt njuta lärde, 
Din näring varder dig ett gift
Och ditt begär en djurisk drift, 
Som qväfver menskans värde. 
Den som har buken till sin gud, 
Han syndar mot Guds första bud.

3. 
Hvad du förtär i öfverflöd, 
Du från din nästa i hans nöd 
Med gudlös hårdhet röfvar; 
Och på din egen kropp och själ 
Med detta rån, o lustans träl,
Ett självmord du föröfvar.
Ack, rusa ej så blind och djärv, 
O syndare, till ditt fördärv!

4. 
Wak upp, bed Gud om kraft och mod 
Att mot ditt eget kött och blod
Till manlig strid dig rusta! 
Låt hjertat ej betungat bli 
Af dryckenskap och frosseri 
Och denna verldens lusta. 
Se till, att Herrens dag ej må 
För hastigt komma dig uppå!

5. 
Förty den dagen komma skall 
Liksom en snara, sträckt till fall 
För alla syndens trälar. 
Hjelp, Gud, oss derför lefva så,
Att vi för evig tid ej må
Fördärva våra själar. 
Lär oss med vaksamhet och bön 
Att undfly synden och dess lön.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Kyskhet.">
Kyskhet.
</chapter>

<chapter name="292. Gud säger, att den salig är">
<big>'''292.'''</big>

Gud säger, att den salig är,
Som är befunnen vorden
I hjertat helig, kysk och skär 
I lefnad och i orden. 
Han skall en gång i glädje stor 
Få skåda Herren, der han bor 
Med alla helga englar.

2. 
Men ve den som här gifver sig 
I köttets lust att sväfva 
Och som en hedning dagelig' 
Will mot Guds vilja sträfva! 
Ty hvad som här i mörkret skett, 
Det skall i dagen blifva sett, 
Då Gud det uppenbarar.

3. 
Den der har lustan till sin Gud 
Och tukt och dygd ej aktar 
Men vandrar tvärt mot Herrens bud, 
På honom straffet vaktar 
Med ånger, ängslan, qval och nöd, 
Och slutet blir en evig död 
För denna vällust korta.

4. 
Fördenskull, ho vill tenka på 
Att fredat samvet' bära, 
Sitt hjerta han behålla må 
I helgelse och ära; 
Sin kropp så grant han vårda bör, 
Att han ej Christi lemmar gör 
Till snöda syndalemmar.

5. 
En tuktigs kropp och hjerta är 
Den Helge Andes tempel. 
Ostraffligt blifver hans begär, 
Hans tal och hans exempel.
När han betenker Christi nöd, 
Hans törnekrona, kors och död, 
De onda lustar vika.

6. 
Rent hjerta skapa, Gud, i mig, 
Gif mig en ny viss anda 
Och gör mig bistånd nådelig',
Ehvad mig läggs till handa. 
Du är, o Gud! min helgelse;
Hjelp mig uti all frestelse: 
Min hjelp du lofvat vara.

7. 
Förlåt, o Gud och Fader god, 
Mig alla mina brister. 
Förstör, o Jesu! med ditt blod 
All satans makt och lister. 
O Helge Ande, var mig när 
Och helga städs min själs begär 
Gud öfver allt att älska.

Tysk förf. (1600.talet)
<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
</chapter>

<chapter name="293. Salig den, hvars hjerta lågar">
<big>'''293.'''</big>

Salig den, hvars hjerta lågar
Blott af renade begär,
Den sitt öga lyfta vågar
Till en Gud, som helig är. 
Då på dygdens väg han träder, 
Herren honom styrka ger; 
I sin renhet han sig gläder
Åt den blick, som allting ser.

2. 
Han med blygsel och med smärta 
Aldrig höljer sina spår. 
I sitt bröst han bär ett hjerta, 
Som sig intet förebrår. 
Han i mörkret och i dagen 
Intet ångrens ämne ser,
Ingen oskuld, som, bedragen, 
Hämndens domar kallar ner.

3. 
Du som dygdens lagar bryter, 
Lär att tygla ditt begär! 
Qväv den gnista, som sig byter 
I en låga, som förtär! 
Den som ej i ungdomsåren
Fruktar vådan af ett fall. 
Lik en blomma, bräckt i våren, 
Uti förtid vissna skall.

4. 
Känn din plats uti naturen, 
Känn det värde Gud dig gaf! 
Djupt förnedrad under djuren 
Är begärelsernas slav. 
Gud ditt hjerta att förvara 
Gett förnuft och ordet sändt: 
Säg, hvad vill du honom svara, 
Som ett dubbelt ljus dig tänt?

<i>S. Ödmann</i> (1760—1829).
</chapter>

<chapter name="Hjertats renhet.">
Hjertats renhet.
</chapter>

<chapter name="294. Ho är den för Herren träder">
<big>'''294.'''</big>

Ho är den för Herren träder, 
Honom tack i Zions gårdar? 
Den sin själ i oskuld kläder 
Och sin första kärlek vårdar.
Jordens barn, i fröjd och smärta 
Höre du från himlen ljudet: 
Kärlek af ett menlöst hjerta
Hufvudsumman är af budet.

2. 
Utan helgelse kan ingen 
Skåda Herren Gud i höjden; 
Minns det, själ, som lyfter vingen
Trängtande till himlafröjden! 
Intet orent väg kan finna
Till lycksalighetens rike:
Mänskan för att himlen vinna 
Måste blifva englars like.

3. 
Tänk på honom som var frestad 
Såsom du i alla stycken, 
Honom som, vid korset fästad, 
Drack för dig den bittra drycken! 
Ren och helig, han allena 
Kunde frälsning oss förvärfva, 
Att vi, heliga och rena, 
Skulle paradiset ärva.

4. 
From och vaksam böj din vilja 
Under Christi Andes lydnad; 
Utan fläck som dalens lilja
Blifve helighet din prydnad!
Frisk som blomstret uti Saron 
I ditt bröst bevara henne, 
Och dess smycke såsom Aron 
Bär uppå ditt klara änne!

5. 
Fly bespottarenas skara, 
Sitt ej, der de fräcka sitta! 
Deras tunga är en snara, 
Deras anda dödsens smitta. 
Dig förnöje Herrens lagar; 
Herrens helga bud och rätter 
Gifve fröjd åt dina dagar, 
Gifve frid åt dina nätter!

6. 
Upp, min själ, att korset bära, 
Upp att segerprovet gifva! 
Will du tjena Gud med ära, 
Red dig till att frestad blifva!
Salig den som tåligt lider:
Han hugsvalelse skall finna; 
Salig den som manligt strider: 
Han skall lifsens krona vinna.

7. 
Upp att helgelsen fullborda 
Och din himlaskatt förvara! 
Dig med tro och bön omgjorda
Mot all frestelse och fara! 
Upp att Herrens lof förklara, 
O mitt hjerta, o min tunga, 
Tills du får bland helgons skara 
Helig, helig, helig sjunga.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Tidens och verldens rätta bruk.">
Tidens och verldens rätta bruk.
</chapter>

<chapter name="295. O Gud, om allt mig säger">

<big>'''295.'''</big>

O Gud, om allt mig säger,
Att jag ej dröjer här,
Hjelp, att jag öfverväger,
Hur dyrbar tiden är, 
Och frukter samlar in 
Utaf den stund jag äger: 
Den nästa är ej min.

2. 

Hvad båtar det att ärva 
Börd, rikedom och makt, 
Hvad båtar att förvärfva 
All verldens lust och prakt, 
Om detta allt likväl 
Blott tjänte att fördärva 
Min återlösta själ?

3. 

Jag vill mitt väl besinna, 
Då jag ännu har tid, 
Och lifsens lycka finna 
I dygd och samvetsfrid. 
Då äger jag en skatt,
Som icke skall försvinna
I själva dödsens natt.

4. 

Jag vill för eget bästa 
Så sträfva, att min pligt 
Mot Gud och mot min nästa 
För mig har helig vikt; 
Så bruka denna verld, 
Att hon mig ej må fästa 
I bojan af sin flärd.

5. 

Men gör mig angelägen, 
O Jesu, om din nåd.
Hos dig jag from och trägen 
Will hämta kraft och råd. 
Ack, led mig med din hand, 
O du som känner vägen 
Till salighetens land!

6. 

Fast domaren är öfver
Och grafven under mig,
Jag hvarje stund behöfver
Ett varningsrop från dig,
En väckelse, som gör, 
Att synden mig ej söfver 
Och jag för evigt dör.

7. 

Så intryck i mitt sinne 
Din eftersyn, din lag, 
Att lag med dem i minne 
Må helga dig min dag 
Och gå med salig tro,
När aftonen är inne, 
Hem till min Herres ro.

<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="Nöjets rätta bruk.">
Nöjets rätta bruk.
</chapter>

<chapter name="296. O kärleksrike Gud, din godhet är en borgen">
<big>'''296.'''</big>

O kärleksrike Gud, din godhet är en borgen, 
Att du ej danat oss för mödan blott och sorgen. 
All glädje är af dig, allt godt din gåfva är: 
Säll den som njuter det med renade begär!

2. 

Guds Son var glädjens vän: han sjelf med menskohjerta 
Tog del i menskors fröjd såväl som deras smärta; 
Och Andan trösterik går ut af himlens höjd 
Att mildra jordens qval och rena jordens fröjd.

3. 

Ty vill jag vara glad och dig, o Fader! lofva
För hvarje lycklig stund, för hvarje nådegåfva. 


Var dag sin plåga har; 
men för ett dygdigt bröst, 
En Gudi helgad själ, 
har ock var dag sin tröst.

4. 
Förnuftet lag och gräns 
åt mina nöjen gifve,
Gudsfruktan helge dem,
och samvetsfrid dem lifve!
Då skall ett oskuldsfullt,
ett måttligt tidsfördriv
Förnya håg och kraft till
verksamt dygdeliv.

5. 
Min nästa vid min fröjd 
ej glömd och hjelplös kyide, 
Den dag, då jag är säll, 
till honom sällhet spride! 
Att vara glad och god 
är ditt och hjertats bud: 
O, lär mig det förstå, 
du kärleksrike Gud!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839) efter
<i>A. E. Niemeyer</i> (1754—1828).
</chapter>

<chapter name="Tungans rätta bruk.">
Tungans rätta bruk.
</chapter>

<chapter name="297. Du som åt menniskan ">
<big>'''297.'''</big>

Du som åt menniskan 
Den ädla förmån skänker, 
Att tungan yttra kan 
Hvad själen vill och tänker! 
Med ansvar, fullt af vikt, 
Du lemnar i mitt val 
Att tillse, när min pligt 
Är tystnad eller tal.

2. 
Må aldrig denna röst
Sig blanda med de fräckas, 
Af hvilka jordens tröst 
Och himlens budord gäckas! 
En oblyg ordalek 
Mitt skämt besmitte ej, 
Ej svordom eller svek
Mitt öppna ja och nej!

3. 
Jag väja må det ord,
Som villar eller sticker,
Och fly som själamord
Allt baktal och allt smicker! 
Jag sanning tala vill 
Och anse för ett rån
Såväl att lägga till 
Som taga därifrån.

4.
Jag söke ingen del
Uti den usla ära 
Att träffa nästans fel 
Och dem i dagen bära! 
Den illsint gripes an 
Jag kristligt hägna vill, 
Och der jag det ej kan, 
Jag tige hellre still!

5. 
Min tunga aldrig skall 
En hemlighet förråda: 
Hon hellre stum och kall 
Må fast vid gommen låda.
Hvad vännen trygg förtror 
Åt ömhetens förvar, 
Må han som trätobror 
Ännu der finna qvar.

6. 
Men lossne tungans band 
Att tolka hvad jag känner 
För konung, fosterland, 
Välgörare och vänner. 
Jag spare ej mitt tal, 
Der jag med Jesu nåd 
Kan lindra uslas qval 
Och hindra ondas råd.

7. 
Hvad rätt, hvad ärligt är, 
Hvad kyskt, hvad ljufligt lyder, 



Hvad dygdens stämpel bär, 
Hvad ung och gammal pryder, 
Sig gjute med min röst 
Liksom en morgondagg 
Och vittne om ett bröst 
Förutan flärd och agg!

8. 
Men först och sist, min Gud, 
Jag vill med tacksam tunga 
Förkunna dina bud, 
Din nåd och sanning sjunga 
Och gå i fröjd och qval 
Till dig med bönens ljud: 
Låt mina läppars tal 
Behaga dig, min Gud!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Den angelägnaste omsorgen.">
Den angelägnaste omsorgen.
</chapter>

<chapter name="298. Oss kristna bör tro och besinna">
<big>'''298.'''</big>

Oss kristna bör tro och besinna 
Hvad Christus så nådigt har lärt, 
Då han oss här ville påminna, 
Hur litet allt verldsligt är värt; 
Ty den kan ej himmelen söka, 
Som blott vill det jordiska öka 
Och blott har det timliga kärt.

2. 
Att tjena två herrar tillika, 
Så skilda som Mamon och Gud, 
Det kan ingen utan att svika
Och vanvårda enderas bud. 
O menniska, välj till ditt bästa, 
Wid hvilken du tänker dig fästa, 
Och honom ditt hjerta tillbjud!

3. 
Misströstande sörj ej för lifvet! 
Nog får du ditt dagliga bröd. 
Det är dig af Skaparen gifvet:
Han ser ditt behof och din nöd. 
Han kan sina tjänare pröfva,
Men aldrig skall han dem beröfva
Sitt bistånd, sitt huldrika stöd.

4. 
Dig hela naturen må lära 
För misstron att blygas med skäl: 
Ej fåglarna så eller skära, 
Men Herren försörjer dem väl.
Du mera än dessa ju skattas? 
O, skulle han låta dig fattas 
Din nödtorft, bekymrade själ!

5. 
Si! liljorna kunna ej spinna, 
Dock lifvar dem himmelens flägt: 
Hvad färger och fägring vi finna
I all deras talrika slägt!
Sjelf Salomo, lycklig och mäktig, 
Bar icke en klädnad så präktig 
Som deras förtjusande dräkt.

6. 
Om Gud nu så gräset bekläder, 
Som blomstrar på marken så kort,
I dag med sin vällukt oss gläder, 
I morgon är vissnat och torrt: 
Hur kunna dig verldssorger smärta?
Ack, skulle, o klentrogna hjerta, 
Den Allgode glömma dig bort?

7. 
Dig trogen i plikterna skicka; 
Spörj ej efter hedningars sed: 
Hvad skola vi äta och dricka,



Hvad skola vi kläda oss med? 
Gud lofvar för detta att sörja. 
Med hopp kan du arbetet börja, 
Med frid kan du lägga dig ned.

8. Så lemna all otidig möda 
Och var ej en fåfängans träl, 
Sörj icke för kläder och föda 
Men sörj för din fattiga själ! 
Sök ivrigt och flitigt Guds rike
Och hugna din torftige like, 
Så får du det övriga väl.

<i>H. Spegel</i> (1645-1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="B. Med avseende på särskilda personer, tider och omständigheter.">

<big>'''B. Med avseende på särskilda personer, tider
och omständigheter.'''</big>
</chapter>

<chapter name="1. Öfverhet, undersåtar, fädernesland.">
<i>1. Öfverhet, undersåtar, fädernesland.</i>
</chapter>

<chapter name="299. Dav. 101. Om nåd och rätt jag tänker sjunga">
<big>'''299.'''</big>

Dav. 101.

Om nåd och rätt jag tänker sjunga: 
Du gode Ande, statt mig bi 
Och gif, att ordet på min tunga
Må i min lefnad sanning bli. 
Ack, lär mig du det bästa sätt 
Att likna dig i nåd och rätt.

2. Jag vill min håg, mitt hjerta fästa 
Wid det du hafver mig befallt 
Och söka mina bröders bästa
Och, Gud, din ära framför allt. 
På det rättfärdighet och ljus 
Må bland oss bo i fridens hus.

3. Till allt hvad jag mig tager före 
Berede mig en trogen bön! 
Din lag mig blifve rättesnöre 
Och ditt behag min ljufva lön! 
Då vet jag, Herre, att du skall 
Välsigna sjelf mitt dyra kall.

4. Jag smickrets stämma ej må höra 
Men akta på mitt samvet's röst! 
För baktal slute sig mitt öra,
För agg och mannamån mitt bröst! 
Att hindra ondskans verk och råd,
O Gud, förlän mig kraft och nåd.

5. Hos mig de redliga i landen 
Må finna tillflykt och försvar; 
Jag räcka vill de arma handen 
Och bli de faderlösas far 
Och göra nödens börda lätt 
Och skaffa de betryckta rätt.

6. Mitt öga efter dem skall leta, 
Som Christi ord och löften tro, 
Som med hans Andes hjelp arbeta
För enskilt väl och allmän ro. 
De skola fröjdas åt min tid, 
Och dem vill jag mig trygga vid.

7. Men dig, min starkhets Gud, jag beder:
Regera du mitt hjerta så,
Att jag ditt namn till pris och heder 
 

Allt detta troget göra må, 
Så skall mitt hjerta innerlig'
Lovsjunga dig evinnerlig'.

<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="300. Hell, konung! Säll och lyckosam ">
<big>'''300.'''</big>

Hell, konung! 
Säll och lyckosam 
För Herrens folk du drage fram, 
Och Herren för dig gångel 
Till folkets fader han dig gjort: 
Ditt kall är högt, ditt hus är stort 
Och dina barn så månge. 
O, må från Zion öfver dig 
Hans visdoms Ande gjuta sig,
Hans starkhet dig omgjorda! 
Hell dig, du Herrens smorda!

2. 
Du, hjelte, bind vid dig ditt svärd! 
För dygd och sanning är du värd
Att himlens rustning bära. 
Si! kärlek är din spiras makt, 
Gudaktighet din kronas prakt 
Och folkets väl din ära. 
På nåd och rätt din thron är byggd:
De arma skola der få skygd, 
Och ondskans härar alla 
Förfära sig och falla.

3. 
Hell, landets brudgum i din skrud! 
Ditt folk skall stiga likt en brud
I ära vid din sida. 
Ifrån din konungsliga stol 
Ditt anlete likt Herrens sol
Skall ljus och glädje sprida.
Ty Herren höjer ditt baner, 
Han hörer hvad ditt hjerta ber 
Och skall ditt råd fullborda. 
Hell dig, du Herrens smorda!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="301. Dig, våra fäders goda land">
<big>'''301.'''</big>

Dig, våra fäders goda land,
Välsigne, hägne Herrens hand! 
Frid dina gränser trygga göre, 
Och sällhet dina tjäll tillhöre! 
I ljus, i dygd, i ära stig! 
Dem gånge väl, som älska dig
Och önska dig af hjertat lycka! 
We dem dig hata och förtrycka!

2. Må våra söner till vårt hopp 
Som friska plantor växa opp!
Välsignad vare flitens möda
Och hjeltens kraft och jordens gröda! 
Må våldets rop och nödens skri
I våra hem ej hörda bli! 
Gudsfruktan, endräkt, mod och dygder
Lycksalig göre dessa bygder!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="302. Wår konung och vårt fosterland">
<big>'''302.'''</big>

Wår konung och vårt fosterland, 
O fadrens Gud, beskydda; 
Slut kärlekens och fridens band 
Omkring palats och hydda! 
Med oväld vare tydda 
De lagar du oss gaf, o Gud! 
Ochsanningens och dygdens bud
Af fria hjertan lydda!


2. 
Styrk dem, o Gud! som fäders bygd 
Med fäders mandom stöda. 
Hjelp dem som sig för bröders dygd 
Och ljus och tröst bemöda. 
Låt ymnigheten flöda 
Af borgarns flit och trevna ro. 
Gif hägn åt åkermannens bo, 
Hans arbete och gröda.

3. 
Nu blott ett hjerta och en själ 
Må Nordens söner nämnas 
Och allmänt väl bli allas väl
Och rätt och plikter jemnas! 
Åt glömskan allt må lemnas, 
Som gör ett brödrasinne kallt, 
Och Christi Ande lifve allt, 
Som tenkes och som ämnas!

4. 
Välsigna den som vet och vill 
Däri sin ära sätta 
Att oförkränkt blott höra till 
Det sanna och det rätta. 
Bekymrens bördor lätta, 
Åt dygdens mödor lycka gif 
Och låt oss i ett bättre lif 
Få mötas efter detta.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="303. Förlän oss, Gud, din helga frid">
<big>'''303.'''</big>

Förlän oss, Gud, din helga frid,
I kärlek oss ledsaga; 
Ty hat och avund, split och strid 
Ej kunna vi förtaga:
Du det förmår allena.

2. 
Gud gifve varom konung och all öfverhet 
Frid och godt regement', 
Att vi under honom 
Må en stilla, rolig lefnad alltid föra 
I all gudaktighet och
ärlighet. Amen.

V. 1. Latinsk antifoni fr.
medeltiden.
<i>M. Luther</i> (1483—1546).
<i>O. Petri</i> (1493—1552).
V. 2. Tysk förf. (1500-talet).
Svensk öfvers. (1600-talet).
</chapter>

<chapter name="304. O Gud, vår konung lyckliggör">
<big>'''304.'''</big>

O Gud, vår konung lyckliggör, 
Wår fader väl bevara; 
Hans rådslag styr, hans härar för, 
Hans folk och land försvara. 
Var du hans klippa och hans borg, 
Var du hans tröst uti all sorg, 
Hans värn uti all fara.

2. 
Hans många barn i många år 
Sig till hans hjerta slute, 
Och på hans sena silverhår 
Din frid, o Gud! sig gjute. 
Af våra böner lifvad opp, 
Han blifve nya slägtens hopp 
Och samma kärlek njute!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="305. Välsigna, gode Gud, vår konung och vårt land">
<big>'''305.'''</big>

Välsigna, gode Gud, vår konung och vårt land 
Och sträck din milda allmaktshand 
Utöfver slott och hydda! 
Gif enighet, gif frid, oss i din fruktan stärk, 
Befrämja våra händers verk 
Och våra hem beskydda. 
Gif tålamod, gif mannamod 
I motgång och i fara. 
Gif allom kraft att lif och blod 

För allmänt väl ej spara. 
O Gud, var dino folke god, 
Din arvedel bevara!

<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="306. Dav. 127. Förgäfves all den omsorg är">
<big>'''306.'''</big>

Dav. 127.

Förgäfves all den omsorg är, 
Som styrd af Gud ej blifver,
Förgäfves menniskans besvär, 
Om Gud ej framgång gifver. 
Hvad gagna kan, 
Att med hvarann 
Wi rådslå och arbeta, 
Om ej Guds nåd 
I råd och dåd
Wi städse med oss veta?

2. 
En konung öfver konungar, 
Han folkslagen regerar, 
Han kunskaper och näringar 
Välsignar och formerar. 
Inom det land, 
Der fridens band
Ej i hans namn blef knutit, 
Med härars makt, 
Med murars vakt 
Man lyckan fåfängt slutit.

3. 
Sällt är det land, den stad, det hus, 
Der bön och rena seder 
I molnets dagg, i solens ljus 
Hans mildhet kalla neder; 
Der hälsan går 
I mödans spår,
Der trevna odlarn röner
En tacksam jord 
Och kring sitt bord 
Ser sina söners söner.

4. 
Men om vår själ ej lyftes fri 
Till det som evigt blifver,
En vansklig gröda bärga vi 
Af allt hvad tiden gifver; 
Förlorat är 
Allt det besvär, 
Som grävs i jorden neder, 
Den lycka lek, 
Den visdom svek, 
Som oss ej högre leder.

5. 
Ack, lär oss, Gud, med fröjd och flit 
Ditt rike först att söka,
Upplyfta våra hjertan dit 
Och der vårt goda öka, 
Att vi må se 
I väl och ve
Ditt ljus alltmera dagas
Och sist med frid 
Till evig tid 
I dina hyddor tagas!

Kr. Dahl (1758—1809).
J. O. Wallin (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="307. Dav 133. Si! huru godt och ljufligt är">
<big>'''307'''</big>

Dav. 133

Si! huru godt och ljufligt är, 
Att bröder kunna sämjas, 
Att en den andre hafver kär 
Och allas välgång främjas! 
Som hälsokraft af balsam går,
Likså ett folk af endräkt får 
Sin rätta kraft och helsa.

2. 
Som daggen gör stor fruktbarhet, 
När den af Hermon rinner, 
Så trefnad föds af enighet, 
Der Christi kärlek brinner. 
Der skall välsignelse och fröjd
Och allt hvad själen gör förnöjd 
I råd och dåd förspörjas.

<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
</chapter>


<chapter name="308. Christen, var för Herrens skull">
<big>'''308.'''</big>

Christen, var för Herrens skull
Mensklig ordning undergifven! 
Fullgör glad och kärleksfull 
Denna lag, i ordet skrifven: 
"Frukta Gud", är Christi lära, 
"Och därnäst din konung ära!"

2. 
Till ett folks lycksalighet, 
Dygdens värn och lagens vårdnad 
Är all verldslig öfverhet 
Utaf Herren Gud förordnad
Och med hämndens svärd beväpnad 
Till de ondas straff och häpnad.

3. 
Lev rättrådig, from och nöjd, 
Gif din skatt och bär din börda! 
Då skall du med frid och fröjd 
Dina mödors frukter skörda 
Och, hvarthän din väg ock leder, 
Finna utkomst, hägn och heder.

4. 
När du, fäst i pliktens band, 
Trygg vid lagar, som dig skydda,
Njuter frihet i ditt land,
Säkerhet uti din hydda,
Gläds att lyda, ej att klandra, 
Och din väg i stillhet vandra!

5. 
Fyll ditt kall med tillförsigt, 
Var din ed i döden trogen! 
Om du faller för din pligt, 
Är du ren för himlen mogen,
Och din graf skall barnen lära 
Frukta Gud och konung ära.

6. 
Gud, som furstars hjertan kan 
Såsom vattubäckar leda, 
Gif vår konung nåd, att han 
Dina vägar må bereda! 
Låt oss alla med varandra 
I ditt ljus till målet vandra.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="2. Domare och rättssökande.">
<i>2. Domare och rättssökande.</i>
</chapter>

<chapter name="309. O store Allmakts-Gud, som allting ser och dömer">
<big>'''309.'''</big>

O store Allmakts-Gud, som allting ser och dömer, 
Gif mig din nåd, att jag min ämbetsplikt ej glömmer, 
Som är att skaffa rätt och icke sköta om 
Ens ogunst eller gunst men blott en rättvis dom.

2. 
Gif nåd, att omsorgsfull för menskors väl jag vakar, 
Att lugn och samvetsgrann jag hvarje mål rannsakar, 
Att jag en utredd sak ej svikligt drager ut, 
Ej heller är för bråd i mörka sakers slut;

3. 
Att jag en ringa ej försmår, en mäktig ärar,
Men hörer både den som svarar och som kärar,
Han vare fattig, rik, vän, ovän, upphöjd, låg; 
Så lär mig döma så, som jag här ingen såg.

4. 
Ty jag i sanning vet, att Gud ej fjärran vistas

Men sitter i vår dom och märker hvad här tvistas,
Hvad tenkes, talas, görs; och öfver våld och väld
Hans dom, hans stränga dom, en dag skall varda fälld.

5. 
Så undervis mig, Gud, och lär mig dina rätter,
Att jag ej någonsin mitt kall tillbakasätter 
Men dömer så, att jag ej kommer uppå fall, 
När, Herre, för din dom jag sjelf framträda skall.

<i>O. Rudbeck d. y.</i> (1660—1740).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="310. Dav. 82. I Guds församling Herren Gud">
<big>'''310.'''</big>

Dav. 82.

I Guds församling Herren Gud 
Förkunnar dessa orden 
Åt dem som sattes på hans bud 
Till domare på jorden: 
"Upp, skipen lag för hög och låg,
Bestraffen eller skonen 
Men vägen dem på samma våg
Och sen ej till personen!"

2. 
"Upp, skaffen faderlösa rätt 
Och enkors tillflykt våren, 
Den trycktes börda gören lätt 
Och oskulden försvaren! 
Mot våld och list ett heligt skygd 
Åt värnlösheten agnen 
Och sanning, redlighet och dygd 
Till jordens glädje hägnen!"

3. 
"Ty snart I skolen tagas bort" 
— Betenken väl de orden — 
"I skolen dömas innan kort, 
I domare på jorden!" 
Så talar han som skall en dag 
Allt folk till rätta ställa 
Och efter helighetens lag 
Oss alla vedergälla.

<i>W. Neuslin</i> (1497—1568).
<i>L. Petri</i> (1499—1573)?
</chapter>

<chapter name="311. Herre, du som himlens lagar">
<big>'''311.'''</big>

Herre, du som himlens lagar
Jordens folk till ledning gett, 
Dygdens vän, som dig behagar, 
Trygghet du i dem beredt. 
Från din höjd förfärlig ljuder
Domen öfver lastens träl,
Som föraktar det du bjuder 
Och förtrampar menskors väl.

2. 
Du förordnat öfverheten, 
Som din vilja främja skall. 
Oss du bjöd försonligheten 
Att förmildra lagens kall. 
Låt då ondskan icke bryta
Fridsamhetens brödraband, 
Det din kärlek ville knyta,
Helgat af din egen hand.

3.
Gif, o Gud! att den som dömer, 
Mot försåten väpnar sig 
Och i hjertat aldrig glömmer,
Att han dömas skall af dig. 
Gif, att alla rätt han delar, 
Ledd af himlens ljus och nåd, 
Öm för svagheten, som felar, 
Sträng mot brottets öfverdåd.

4. 
Gif, att ingen af sin nästa 
Sista skärven kräfver ut! 
Må till allmänt lugn och bästa
Styras uppsåt och beslut,
Straffet dem till bättring tukta, 
Som föraktat dina bud, 
Och ditt folk i stillhet frukta 
Dig, all frids och ordnings Gud!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="312. När du på samvete och ed">
<big>'''312.'''</big>

När du på samvete och ed
Skall sanning uppenbara,
Till orätt dom ej då förled, 
Räds att bedräglig vara! 
Ty helig, helig Herren är, 
Och den som falskt vid honom svär,
Kan icke bli ostraffad.

2. 
Om du med uppsåt sanning döljt 
Och en oskyldig fäller, 
För hvad du har i mörkret höljt
Gud dig i ljuset ställer.
Gud låter icke gäcka sig;
Han ser dig, han skall döma dig: 
Var redlig — eller bäfva!

<i>J. Hjertén</i> (1781—1835).
</chapter>

<chapter name="3. Lärare och åhörare.">
<i>3. Lärare och åhörare.</i>
</chapter>

<chapter name="I allmänhet.">
I allmänhet.
</chapter>

<chapter name="313. O gode Herde, du">
<big>'''313.'''</big>

O gode Herde, du 
Som gaf ditt lif för fåren. 
Du ger dem kraft ännu 
Utur de helga såren, 
Ännu du håller vakt 
Omkring din klena hjord 
Med samma Gudoms makt 
Och samma nådens ord.

2.
Jag är bland dina får: 
Dock hafver du mig kallat 
Till herdesysslan svår 
Och vården mig befallat
Om din dyrköpta hjord. 
Ack, Herre, huru skall 
En matk på denna jord 
Förrätta så högt kall?

3. 
Men efter detta är
Ditt stora verk allena
Och du, o Herre kär,
Sjelf sändt mig der att tjena, 
Så gif ock nåd därtill, 
Med gåvor mig bekrön 
Att tjena, som du vill. 
Ack, Herre, hör min bön!

4.
Hjelp, att med kristligt nit 
Jag söka må din ära, 
Din hjord med vaksam flit 
Uppbygga, trösta, lära, 
Ej akta verldens pris 
Ej heller trug och hot 
Men på enfaldigt vis 
Befordra syndabot.

5.
Styrk mig att rätt, o Gud! 
Ditt löftes ord utsprida 
Och skärpa in ditt bud, 
Fast jag skall derför lida. 
I ditt försvar mig tag; 
Ty jag ej tala får 
Till hvars och ens behag 
Men hvad ditt ord förmår.

6. 
Då jag förkunna skall
Ditt ord och dina under,
Det vare gudligt tal 
Och inga menskofunder! 
Gif, att den goda säd, 
Som är ditt helga ord, 
Af mig må utsås rätt 
Och falla i god jord.

7. 
När i ditt ljus jag bör 
Rätt visa andra vägen, 
Mig sjelf, o Herre, gör 
Till ljusets verk benägen, 
Att sjelf ej syndafull, 
Då helgelse jag lär, 
Jag slår dermed omkull 
Hvad af mig uppbyggt är.

8. 
Gif, att jag ej begär
Gods, yppighet och ära
Men att förnöjd jag är
Med hvad du täcks beskära. 
När jag har dagligt bröd, 
Jag glad dig tacka vill 
Och nöjas till min död 
Med hvad du skickar till.

9. 
Du Öfverherde, gif,
Det jag din' får så vårdar, 
Att de få evigt lif
Med mig i dina gårdar
Och jag på domens dag
Må säga inför dig:
O Herre, här är jag 
Med dem du gifvit mig.

<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
</chapter>

<chapter name="314. Gud, som herdar gifvit ">
<big>'''314.'''</big>

Gud, som herdar gifvit 
Att föra med ditt ord 
Till sanningen och lifvet 
Din återlösta hjord. 
Må oss din kärleks höjd 
Mot dem till kärlek röra. 
Att de sitt kall ej göra 
Med suckan men med fröjd.

2. 
O, lär oss dem att hugna, 
Som från vår lefnadsvår 
Oss råda, leda, lugna 
I pröfningarnas år,
Oss styrka i vår strid,
Hugsvala oss i nöden 
Och uti själva döden 
Oss bjuda hopp och frid.

3. 
Uppmärksamhet oss ägnar, 
När efter ditt behag 
De gå på dina vägnar 
Att tyda oss din lag, 
När de med fadersröst 
Bestraffa och förmana 
Och nådens vägar bana 
Till syndarns slutna bröst.

4. 
Men, Gud, de äro svaga 
Och menniskor som vi: 
Ack, värdes dem ledsaga 
Och stå dem nådigt bi, 
Att i ostrafflighet 
De själva ostört vandra 
Den väg de visa andra
Till dygd och salighet.

5. 
Förtroligt, fromt och stilla 
Wi dem må följa åt
Och undfly verldens villa
Och frestarens försåt. 
Då skall din nåd och frid 
I våra hyddor trifvas
Och våra hjertan lifvas 
Af fröjd för evig tid.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Wid prästvigning.">
Wid prästvigning.
</chapter>

<chapter name="315. Dav. 24. O Herre, ho skall bo">
<big>'''315.'''</big>
Dav. 24.

O Herre, ho skall bo 
På Zions berg i ro? 
Hvem är den du täcks välja 
Att der ditt lof förtälja? 
Hvem vill du nåd bevisa? 
Ho kan dig värdigt prisa?

2. 
Den ödmjuk, ren och from 
I Herrens helgedom
Upplyfter sina händer 
Och ej sitt hjerta vänder 
Till vrång och fåfäng lära
Men vill Guds sanning ära;

3. 
Han skall i all sin tid 
Få röna Herrens frid. 
Till honom nåd skall flöda 
I hvila och i möda, 
I glädjen och i nöden, 
I lifvet och i döden.

4. 
Så låt oss öppna snart 
Wårt hjerta uppenbart. 
Att Jesus må behaga 
Sin boning däri taga,
Oss med sin Ande lifva
Och evigt hos oss blifva.

5. 
Ack, havom honom kär, 
Som ärans Konung är! 
Han, mäktig och rättrådig. 
Barmhertig, mild och nådig, 
Oss med sin hand bevarar, 
Välsignar och försvarar.

<i>A. Arrebo</i> (1587—1637).
<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O, Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="316. Af dig förordnad, store Gud">
<big>'''316.'''</big>

Af dig förordnad, store Gud, 
Den helga tjänst är vorden, 
Som himlens dyra ord och bud
Förkunna skall för jorden 
Och leda folken i ditt råd 
Och lära dem att med din nåd
I Christus kristligt lefva.

2. 
Dem som arbeta i din säd, 
Som dyrbar är och mycken, 
Med kraft af höjden du bekläd, 
Att de i alla stycken 
Må vara Herrens tjänare 
Och finnas trogna skaffare, 
Att säden ej fördärvas.

3. 
Dem nåd förlän, att de i allt 
Dig mer än menskor lyda 
Och hvad du skickat och befallt 
Med nit och sanning tyda. 
Det vare ljuft, det vare tungt,
Dock skall ditt ord till minsta punkt 
För hög och lag förkunnas.

4. 
Låt dem på sig ock gifva akt 
Att budet själva hålla! 
De stå ju på sin Herres vakt; 
O, må de aldrig vålla, 
Att någon tar förargelse 
Utaf dens onda lefverne, 
Som bör all dygd oss lära.

5. 
I högfärd och i yppighet, 
O Gud, låt dem ej lefva. 
Ej efter gods och verldslighet 
Och fåfäng ära sträfva. 
Må de besinna, en och var, 
Att Herren dem förordnat har
Till herdar, ej till herrar.

6. 
Så skicka herdar till din hjord, 
Som den för ulvar vakta, 
Den spisa med ditt helga ord 
Och på dess bästa akta, 
Att i din sanna kännedom
Den varda må din egendom 
Och evigt salig blifva.

<i>J. Svedberg</i> (1653-1735).
<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="Wid prästval.">
Wid prästval.
</chapter>

<chapter name="317. O Gud, ditt folk dig beder">
<big>'''317.'''</big>

O Gud, ditt folk dig beder 
I hopp och ödmjukhet. 
Du ser i hjertat neder 
Och våra tankar vet: 
Utaf din hand i dag 
En herde vi begära, 
Som kan oss troget lära 
Ditt bud och ditt behag.

2. 
Oss värdes den beskära, 
Som delar ordet rätt, 
Så ren uti sin lära 
Som i sitt lefnadssätt; 
En våra själars vän, 
Som, from och mån om likar,
Gör sjelf hvad han predikar: 
Gud, lär oss välja den.

3. 
Här må ej renker gälla, 
Ej tvång ej heller väld: 
Den dom, i dag vi fälla, 
I himlen vare fälld!
Styr, Herre, vårt beslut 
Att den till herde kalla,
Hvars val må för oss alla
Till evigt väl slå ut!

Svensk förf. (1700-talet).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
<i>J. O. Wallin<7i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="318. Du som din församling vårdar.">
<big>'''318.'''</big>

Du som din församling vårdar.
Den ditt blod har återlöst,
Och i dina helga gårdar
Söker oss med fridens röst,
Hör i dag ett folk begära
Sig en herde af din nåd,
Som predikar lifsens lära
Och förkunnar dina råd.

2. 
Styr vårt hjerta, att vi mäta 
Vikten af en herdes kall. 
Om vi det i dag förgäta. 
Dyrt vårt ansvar blifva skall. 
Låt ditt folk ett samvet' bära 
Ur ditt tempel, fritt från qval:
Själars frälsning och din ära 
Ware målet för vårt val. 

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>

<chapter name="Wid en biskops inställande i ämbetet.">
Wid en biskops inställande i ämbetet.
</chapter>

<chapter name="319. Väktare på Zions murar">
<big>'''319.'''</big>

Väktare på Zions murar,
Skåda vidden af ditt kall!
Inför den som pröfvar njurar, 
Räkenskap du göra skall. 
Vårda Christi får och lamm, 
Träd med herdestafven fram, 
Waksam, fridsam, lyckosam!

2. 
Skriv det konungsliga budet 
Tidigt i de ungas bröst; 
Låt af nåden utgå ljudet 
Till de ångerfullas tröst; 

Vilsefördas ledsven var, 
Svagas tillflykt och försvar 
Och de armas vän och far!

3. 
Var på tidens tecken vaken, 
Var vid dess fördärv ej ljum;
Låt den helga ljusastaken 
Icke stötas från sitt rum; 
Bäfva ej i stormig tid, 
Manligt emot ulvar strid, 
Tåligt Christi smälek lid!

4. 
Sök din ära i Guds ära, 
I hans starkhets makt var stark; 
Gå att som apostel lära, 
Styra såsom patriark; 
Upphöj korsets livsbaner, 
Att dess inskrift verlden ser: 
{{sp|Gud i Christus segren ger!}}

5. 
Dig den högste Herden lede, 
Du som leda skall hans hjord; 
Dig han styrke och berede 
Med sin Ande och sitt ord;
Gifve han, hvars kors du bar,
Dig en krona evigt klar,
När din kamp du kämpat har! 

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Wid en kyrkas invigande.">
Wid en kyrkas invigande.
</chapter>

<chapter name="320. Si! milde Gud, i nåd ett samfund dig till ära">
<big>'''320.'''</big>

Si! milde Gud, i nåd ett samfund dig till ära 
I dag från detta rum sitt första offer bära. 
Med ödmjukhetens hopp och tacksamhetens ljud 
Wårt lof vi ägna dig, vår Fader och vår Gud.

2. 
För dig som i din höjd all verldens öden vänder, 
Den boning är för låg, som byggs af menskohänder: 
En väckt och krossad själ, som nådens ljus begär 
Och lyder Jesu röst, ditt rätta tempel är.

3.
Så kom, o Gud! att oss i nåd och sanning leda, 
Att här i våra bröst ett tempel dig bereda. 
Till oss en stråle sänd och låt i detta hus 
Oss glädjas af din tröst och lysas af ditt ljus.

4. 
Låt säkerheten här ur syndens dvala väckas 
Och nådens milda kraft åt väckta hjertan räckas,
Den sorgsne njuta tröst, den svage styrka få, 
Och nåden söka dem som ännu vilse gå.

5. 
Låt icke här ditt ord på hårda klippan falla,
Med Jesu blod vår själ till tro och bättring kalla,
Låt här vårt hjertas bön, på rena läppar förd,
Uppstiga till din thron med hopp och blifva hörd.

6. 
Du värdes våra barn din nåd med dopet gifva,
Att helgelsens förbund och plikter trogna blifva;
Och låt vid nådens bord den fallne tillgift få, 
Den som förkrossad kom, med glädje återgå. 

7.
Nu, Fader, åt din vård vi detta tempel lämne, 
Oss blifve denna dag ett heligt fröjdeämne! 
O Herre, låt ditt folk med renade begär, 
Ditt stora namn till pris, dig alltid möta här.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>

<chapter name="På Sabbatens morgon.">
På Sabbatens morgon.
</chapter>

<chapter name="321. Hur härlig, Gud, din sol uppgår!">
<big>'''321.'''</big>

Hur härlig, Gud, din sol uppgår! 
Allt af din nåd sig fröjda får, 
Allt i ditt ljus förnöjes. 
Hur löses ej all mödas tvång! 
Och blott en enig, stilla sång 
Till dig från jorden höjes. 
Din menighet i tro och hopp
Till dina gårdar träder opp, 
Hvart hjerta till dig böjes. 
Du är, du är, 
O Gud, oss när.

2. 
Som vällukt går af blomstrens ring, 
En stilla andakt runt omkring 
Uppstiger att dig dyrka. 
Ja, dig förkunnar, Herre Gud, 
Allt hvad som anda har och ljud, 
Och verlden är din Kyrka. 
Och luft och ljus och berg och flod 
Och menskohjertats glada mod 
Densamma lära yrka: 
All verlden har 
En Gud och Far.

3.
Skall jag då ensam vara stum? 
Nej, uppgå till de helga rum 
Jag vill och se din ära. 
Skön är din himmel och din jord,
Men härligare är ditt ord,
Din lag, din nådelära. 
Dig nalkas jag i Jesu namn:
Tag bort min skuld, slut ej din famn 
Och låt mitt hjerta bära 
Mig vittnesbörd, 
Att jag är hörd.

4.
Wår jord och hvad som är därpå 
Skall störtas, himlen skall förgå
Med alla stjernors skara 
Men ej ditt ord och ditt förbund, 
Som varit har till denna stund 
Och skall för evigt vara. 
Lär mig då akta på din lag, 
Att på den stora Sabbatsdag,
Då jag för dom skall svara, 
För Jesu skull 
Du är mig huld!

<i>E. G. Geijer</i> (1783—1847).
</chapter>

<chapter name="322. Mitt hjerta, Jesu, denna dag">
<big>'''322.'''</big>

Mitt hjerta, Jesu, denna dag
Skall helgas dig till ära.
Låt denna röst till ditt behag 
Ett heligt offer bära.
Med fröjd jag i ditt hus vill gå 
Att af ditt blod min styrka få 
Och ljus utaf din lära.

2. 
Din vishets och din allmakts höjd 
Förkunna himlens härar. 
Ditt frälsta folk med helig fröjd
Dig i ditt tempel ärar.
Der öppnas dig ett krossat bröst, 
 

Som söker dig och finner tröst 
För allt, som det förfärar.

3. 
Så gif, o Gud! att denna dag 
Af mig må väl användas. 
Låt ånger väckas af din lag 
Och tro af nåden tändas 
Och mörkret för din klarhet fly 
Och himlens nåd, var morgon ny, 
Till dygdens styrka sändas.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>

<chapter name="Wid ringning till gudstjänst.">
Wid ringning till gudstjänst.
</chapter>

<chapter name="323. Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder">
<big>'''323.'''</big>

Hör, Gud ännu sin nåd dig bjuder, 
Si! templets portar öppna sig! 
Kanske härnäst, då klockan ljuder, 
Upplåtes grafvens port för dig, 
Du går ej mer i Herrens hus: 
Ditt rum bereds i jordens grus.

2. 
Men om i dag du söker Herran 
Och hem hans ord i hjertat bär, 
Han följer dig och är ej fjärran, 
Då du hans hjelp och tröst begär: 
Han ej din sjuksäng öfverger 
Och än i grafven till dig ser.

3. 
Så sök i dag, då år och helsa 
Än ge dig tid och kraft därtill, 
Sök Herrens nåd, som vill dig frälsa, 
Blott du på honom trösta vill, 
Och Gud, som hör din bön och sång,
Välsigna skall din kyrkogång.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="Gudstjänstens glädje och högtidlighet.">
Gudstjänstens glädje och högtidlighet.
</chapter>

<chapter name="324. O Gud, det är en hjertans tröst">
<big>'''324.'''</big>

O Gud, det är en hjertans tröst 
Att i ditt hus få komma, 
Der vi få glädjas af din röst 
Med alla dina fromma: 
Hur väl det i ditt tempel går, 
Hur helgedomen härlig står, 
Det är stor lust att skåda.

2.
I dino huse är en dag 
Fast bättre till att blifva 
Än allt det nöje och behag, 
Som verlden har att gifva: 
Fullkomlig glädje hos dig är 
Uti din boning, Herre kär, 
Der du dig uppenbarar.

3.
Ty bedja vi så innerlig', 
Att du vår själ förunnar 
Den nåd att städs hugsvala sig, 
Der man ditt ord förkunnar, 
Och låt oss der din ära se,
Din härlighet oss der bete 
Till fröjd förutan ände.

4.
Gif oss, o Gud! din Ande god, 
Som på din väg oss leder, 
Upplyser, styrker håg och mod 
Och nådigt oss bereder, 
Att vi ditt ord må rätt förstå
Och oss därefter ställa så, 
Att ditt namn alltid helgas.

5. 
Wi prisa dig, o Fader kär, 
Wi dig, o Jesu! ära, 
Dig Helge And', som trösten är, 
Wi lika lof hembära, 
Som det i allan tid har skett 
Och ännu sker i evighet: 
Wi sjunga därtill amen!

L. Jonæ († 1597).
J. Svedberg (1653—1735).
</chapter>

<chapter name="325. Dav. 84. O huru ljuflig är">
Dav. 84.

<big>'''325.'''</big>

O huru ljuflig är 
Din boning, Herre kär, 
Ditt tempel och din Kyrka,
Der sig min själ får styrka 
Och med ditt ord sig spisa 
Samt all din godhet prisa!

2. 
Min själ stor längtan har 
Och glad sin tillflykt tar 
Till dina helga gårdar, 
Der dina barn du vårdar, 
Der de, i dig förnöjda, 
Sig af din kärlek fröjda.

3. 
Som fågeln fri och snar 
Till kända nästet far
Att der i frid få vara 
För oro, våld och fara, 
Så själen till dig längtar 
Och till ditt altar trängtar.

4.
Ty se, det håller hon,
O Jesu, för din thron,
Der nåd du henne skänker, 
När hon sin pligt betenker 
Ditt ord och bud att lära 
Och dig af hjertat ära.

5. 
Ack, sälla de som bo
Uti ditt hus med ro 
Och hjertat städse vända 
Till det som mest kan lända Dig, 
Gud, till pris, och söka 
Sin tro med ordet öka.

6. 
Ack, sälla äro de
Som lifsens vägar se, 
Af nådesolen lysta, 
Och, uti hoppet tysta. 
Rätt vandra, tåligt lida 
Och Herrens hjelp förbida.

7. 
Fast de med sorg och qval 
Igenom jemmerns dal 
Sin vandring måste taga, 
De nöjda allt fördraga; 
Ty lifsens brunn de finna, 
Der mod och tröst de vinna.

8. 
Ja, deras lärare 
Med hjertans hugnad se. 
Att Herrens bud bli lydda
Och de med seger prydda. 
När ondskans välde släckes 
Och trones lif uppväckes.

9. 
Ack, Herre, hör min röst! 
Du är min enda tröst: 
Befrämja Christi rike. 
Och satan dädan vike! 
Låt mig en lem der vara, 
Den du vill sjelf försvara.

10. 
Att tjena dig en dag 
För mig har mer behag 
Än all den fröjd och ära, 
Som verlden kan beskära. 
Det hus jag sällast aktar, 
Der man ditt ord betraktar.

11. 
Du är min sol i köld, 
I strid är du min sköld; 
Min tro kan du upptända. 
Allt ondt ifrån mig vända, 
Mig nåd och ära gifva 
Och låta salig blifva. 

<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="326. Dav. 92. Hur fröjdar sig i templets famn">
<big>'''326.'''</big>

Dav. 92.

Hur fröjdar sig i templets famn 
Mitt hjerta och min tunga! 
Hur ljufligt att den Högstes namn 
Ibland hans folk lofsjungal 
Var morgon hans barmhertighet, 
Var afton hans sannfärdighet, 
Hur saligt att förkunna!

2. 
Wak upp, min själ, var glad och märk 
Det goda Gud dig gifver. 
Hans vishet i hans råd och verk 
Här uppenbarad blifver; 
Hans nåd, oändlig som hans makt, 
I hvad han gjort, i hvad han sagt,
Här till din tröst förklaras.

3. 
O fröjd, o frid, som njutes här 
Af andaktsfulla själar! 
Må verldens lustar och begär 
Förnöja lastens trälar: 
All deras fröjd är tom och kort;
Som vissna gräs de falla bort
Och evigt sig fördärva.

4. 
Men cedern lik, som frisk och skön 
På Libanon sig höjer, 
Och palmen lik, som alltid grön
Sin ädla fägring röjer,
Så skall i Herrens helga gård 
Den fromme blomstra i hans vård 
Och evigt frukter bära.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Före predikan.">
Före predikan.
</chapter>

<chapter name="Kom frälsta hjord.">

Kom frälsta hjord.
Och hör det ord, 
Som kan ditt hjerta nära!
Församlens, folk, 
Der fridens tolk 
Förkunnar Jesu lära! 
Den lärans röst
Är nåd och tröst 
Åt hvarje själ, som blöder; 
Dess enkla bud 
Är: {{sp|Frukta Gud}} 
Och älska dina bröder!

2.
O syndaträl, 
Som kropp och själ 
I verldens sorg begrafver, 
Hvart ämnar du? 
Vänd om! 
Ännu En liten tid du hafver.
Guds vilja hör 
Och bättring gör! 
I dag sin famn han räcker; 
En annan dag 
Dig vredens slag, 
Ej nådens stämma väcker.

3. 
Låt, store Gud, 
Din sannings ljud 
Af oss med andakt höras; 
Låt hvarje bröst 
Af nådens röst 
I dag till bättring röras;
På det vår tid 
I dygd och frid 
Må trones frukter röna 
Och salighet 

I evighet 
Wår tro med seger kröna.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="328. Hit, o Jesu! samloms vi">
<big>'''328.'''</big>

Hit, o Jesu! samloms vi
Att ditt helga ord få höra.
Wärdes sjelf du stå oss bi
Och vår håg till andakt röra, 
Att han, ifrån jorden tagen, 
Till dig alltid varder dragen.

2. 
Wårt förnuft förblindat är, 
Mörker all vår själ betäcker,
Om din Ande ej är när, 
Som nytt ljus i henne väcker. 
Jesu, värdes oss nu stärka 
Och nytt hjerta i oss verka.

3. 
O du härlighetens sken, 
Ljus af Faderns ljus utgånget, 
Gör vår håg från mörkret ren,
Som vårt hjerta håller fånget; 
Styr vår tunga, håg och öra 
Till att rätt vår gudstjänst göra.

<i>T. Clausnitzer</i> (1618—1684).
<i>P. Lagerlöf</i> (1648—1699).
</chapter>

<chapter name="329. O Gud, som hörer allas röst">
<big>'''329.'''</big>

O Gud, som hörer allas röst,
Gif oss din Andes gåfva,
Att vi som sälla till dig tröst, 
Dig rätt må kunna lofva. 
Lär oss ditt ord anamma så, 
Att tron därav må styrka få 
Och vi må kristligt lefva.

2. 
Låt upp var trogen herdes mun, 
Att han ditt bud må följa 
Och, oförskräckt i denna stund, 
Ej någon sanning dölja; 
Men hvad du, Gud, oss säga vill, 
Det gif du nåd och styrka till, 
Att han oss det förkunnar.

3. 
Wår' öron öppna, Herre Gud, 
Regera håg och sinne. 
Att vi må höra dina bud
Och hafva dem i minne, 
Så att vi ordet rätt förstå 
Och alltid i din vilja gå 
Och såled's ordet göra.

<i>J. Utenhovius</i> (1500-talet)?
<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
</chapter>

<chapter name="330. O Jesu Christ, dig till oss vänd">
<big>'''330.'''</big>

O Jesu Christ, dig till oss vänd,
Din Helge Ande till oss sänd, 
Wår andakt höj, vår suckan hör 
Och oss på lifsens väg sjelf för.

2. 
Upplåt vår mun till ditt namns pris, 
På oss din nådes kraft bevis,
Förök vår tro, upplys vår själ 
Ditt helga ord att lära väl;

3. 
Till dess vi sjunga med Guds här: 
Gud helig, helig, helig är, 
Och saligt skåda ljusens Far
Bland englaskaror uppenbar.

4. 
Ära ske Fadern och hans Son, 
Den Helge And' i samma thron! 
Den heliga Treenighet 
Ske pris och lof i evighet!

Tysk förf. (1600-talet).
<i>J. Gezelius d. y.</i> (1647—1718).
</chapter>

<chapter name="Efter predikan.">
Efter predikan.
</chapter>

<chapter name="331. Tack, o Jesu! för det ord">
<big>'''331.'''</big>

Tack, o Jesu! för det ord,
Du i dag oss låtit lära!
Må din sanning på vår jord 
Rota sig och frukter bära. 
Kom att i vårt hjerta fästa 
Kärlek till vår Gud och nästa.

2.
Du som låtit oss din lag 
Ren och helig här förklara, 
Gif, att ock vår arbetsdag 
Må en själens Sabbat vara. 
Wärdes du vårt bröst upplifva. 
Att det må ditt tempel blifva.

3. 
Gif, att under lifvets lopp 
Lifvets plikter redligt skötas; 
Låt oss här med tro och hopp 
Dig till ära åter mötas. 
Låt det ljuset, som oss leder, 
Aldrig bland ditt folk gå neder.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>

<chapter name="332. Såled's är vår kyrkogång">
<big>'''332.'''</big>

Såled's är vår kyrkogång
Denna stunden väl förfluten; 
Guds ords lära, bön och sång 
Är i Herrens namn besluten. 
Gud, han vare evigt prisad: 
Härligt är vår själ bespisad.

2. 
Wi gå hem, var till sitt bo, 
Af Guds helga gåvor glade; 
Nu vår själ har fått den ro, 
Hvartill hon stor längtan hade.
Gud oss framgent så ledsage, 
Att vi honom väl behage.

3. 
Gud, vår utgång salig gör. 
Våra brister nådigt hela 
Och all satans list förstör, 
Dagligt bröd låt oss ej fela, 
Låt oss väl vår vandring ända 
Och till dig i himlen lända,

<i>H. Schenk</i> (1634—1681).
<i>P. Lagerlöf</i> (1648—1699).
</chapter>

<chapter name="4. Husbönder och tjänare.">
<i>4. Husbönder och tjänare.</i>
</chapter>

<chapter name="333. O Gud, mig kristligt nyttja lär">
<big>'''333.'''</big>

O Gud, mig kristligt nyttja lär
Den makt, du täckts förläna, 
Att jag hvad rätt och lika är 
Bevisar dem mig tjena, 
Väl vetande, att jag ock har 
En Herre i det höga, 
Som mig, efvad jag företar, 
Städs följer med sitt öga.

2. 
Lär mig att deras tunga kall 
Med vänlig omsorg lätta. 
Med godhet varna dem för fall, 
Med saktmod dem upprätta,
Dem i din fruktan föregå, 
Dem i ditt ljus ledsaga 
Och större ok ej lägga på, 
Än de förmå att draga.

3. 
Den lägste tjänaren af dig 
Till sällhet kallad blifvit: 
För honom lika väl som mig 
Du har din Son utgifvit. 
Hans trogna bön går lika fort 


Som min till gudathronen. 
Du, Herre, af ett blod oss gjort 
Och ser ej till personen.

4. 
Det goda en bland dessa små 
Af mig, o Gud! försporde, 
Det vill du nådigt räkna så, 
Som jag åt dig det gjorde. 
Ack, i behofvet af din nåd 
Wi alla äro like: 
Ty led oss alla i ditt råd 
Som barn hem till ditt rike.

5. 
En dag skall tjänare och fri 
För dig till rätta ställas: 
O, hjelp oss lefva så, att vi 
Ej må i domen fällas! 
Då skall du, Gud, ej därtill se, 
Hvem här en herre hetat, 
Men som din gode tjänare 
Din vilja gjort och vetat.

<i>J. O. Wallin'''</big> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="334. Du, Herre, avskilt har min lott">
<big>'''334.'''</big>

Du, Herre, avskilt har min lott: 
Gif, att jag, nöjd med hvad jag fått, 
Gör allt det goda, som jag kan,
Och söker frid med hvarje man 
Men främst på deras bästa står, 
l vilkas tjänst mitt bröd jag får.

2. 
När jag hörsammar deras bud, 
Då tjänar jag ock Herren Gud, 
Hvars klara blickar skåda ner,
Dit intet menskoöga ser,
Ty vill jag alltid vandra så, 
Att jag för honom kan bestå.

3. 
Men, Jesu, du ej från mig vik! 
Du sjelf en tjänare var lik, 
När du all verldens synder bar 
Och frälste det borttappat var. 
Till dig jag flyr med bön och tro 
Och finner kraft och själaro.

4. 
Till dig jag ber med stilla hopp, 
När morgonsolen träder opp; 
Till dig mitt offer glad jag bär,
När dagens möda slutad är: 
Ty går mitt arbete med fröjd, 
Och sedan vilar jag förnöjd.

5. 
På Herrens dag, i Herrens hus 
Jag får ock hämta tröst och ljus 
Utaf hans dyra nåd och bud,
Då tackar jag så hjärtligt Gud, 
Att jag har helsa, dagligt bröd 
Och på hans ord ej lider nöd.

6. 
Med kyskhet, nykterhet och flit 
Till Gud jag ställa vill min lit. 
Han var min hjelp från ungdomsdag: 
Och blir jag gammal, sjuk och svag,
Jag får till samme Fader fly, 
Hvars nåd är hvarje morgon ny.

7. 
Jag ej avundas andras lott, 
Ty alla sina bördor fått 
Och gömmas sist i samma jord. 
Men den som efter Jesu ord 
Här i det ringa trogen var, 
Sin lön i Jesu rike har.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="5. Makar, föräldrar, barn.">
<i>5. Makar, föräldrar, barn.</i>
</chapter>

<chapter name="Wid brudvigsel.">
Wid brudvigsel.
</chapter>

<chapter name="335. Gud välsigna dessa hjertan">
<big>'''335.'''</big>

Gud välsigna dessa hjertan, 
Helga dessa vänners band 
Och i glädjen som i smärtan 
Hägna dem med fadershand. 
Bästa skatt i deras bo, 
Mödans lön och vilans ro 
Blifve kärlek, dygd och tro!

2. 
Blifve många, blifve lugna 
Deras oåtskilda år!
Barn, som deras hjertan hugna, 
Träde fromt i deras spår! 
Endräkt, flit och kristligt hopp 
Bygge deras lycka opp, 
Trygge deras hela lopp!

3. 
På den väg, de skola vandra, 
Led dem i ditt visa råd; 
Låt dem, stödjande varandra,
Understödjas af din nåd.
Lydnad för din helga lag,
Visshet om ditt välbehag
Följe dem till åldrens dag!

4. 
Låt dem, Herre, i din fruktan 
Glädjens dag till mötes gå, 
Tåligt böjas för din tuktan, 
När du lägger korset på; 
För varandra, som du bjöd,
Vara allt i lust och nöd,
Vara ett i lif och död.

5. 
Och när sist vid dödsens möte 
Trogna makar skiljas åt, 
När från vännens kalla sköte 
Vännen sliter sig med gråt,
Trösta den som sorgen tär,
Att den sörjde hinnes der, 
Varest ingen död mer är.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="336. O du, hvars kärlek sig förklarar">
<big>'''336.'''</big>

O du, hvars kärlek sig förklarar 
I allt, som andas lif och tröst, 
Men ljufligast sig uppenbarar 
I hulda, rena menskobröst! 
O, värdes sjelf den låga nära,
Som till vår sällhet och din ära 
Du i förtrogna hjertan tänt; 
O Jesu, låt de ömma banden 
Befästas af den gode Andan, 
Som till vår helgelse du sändt.

2. 
Med fromma böner, dyra eder, 
Som utaf rörda hjertan gå, 
De sälla två sig böja neder 
Af dig välsignelsen att få. 
På deras dunkla väg till griften 
Dem förestå så många skiften:
Men lifve dem din kärlek opp, 
Så skall den stilla dygdens trefnad
Försköna deras sammanlefnad 
Och sällhet kröna deras lopp.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="337. Nu blott för verlden två">
<big>'''337.'''</big>

Nu blott för verlden {{sp|två}}, 
För Gud {{sp|ett}} lif, en anda, 

De hulda makar gå 
Att sina öden blanda 
Och dela ljuft och lett 
Alltefter ditt behag, 
O du som vis beredt
Så klar som mulen dag!

2. 
Välsigna det förbund
De vid din kärlek trygga;
Låt dem sitt hopp var stund 
På dig allena bygga; 
Och sist, när jordens band 
Af döden lösas opp,
I fridens sälla land
Fullborda deras hopp.

<i>A. A. Afzelius</i> (1785—1871).
</chapter>

<chapter name="För äkta makar.">
För äkta makar.
</chapter>

<chapter name="338. Du, Herre, godt ej fann">
<big>'''338.'''</big>

Du, Herre, godt ej fann, 
Att menskan blef allena: 
Du velat derför man 
Och qvinna huld förena, 
Att de med trogna bröst 
Må vara till sin död
Varandras hjelp och tröst,
Förnöjelse och stöd.

2. 
Som du, o Jesu! ett
Med din församling blifvit, 
Åt henne frid beredt,
För henne dig utgifvit, 
En make främje så 
Af kärlek makans väl. 
Och blifve af de två 
Ett hjerta och en själ!

3. 
Ty kärleken är mild,
Han tål och han förlåter,
Från agg och misstro skild, 
Och vänder icke åter; 
Han ökar lifvets fröjd
Och minskar dess besvär,
Han öfver smärtan höjd
Och stark som döden är.

4. 
Men, Herre, utom dig
Wi alla äro svaga; 
Wi hafva var för sig 
Att våra fel beklaga: 
Se oss i mildhet an. 
För oss är bästa råd 
Att undse med hvarann
Och hoppas på din nåd.

5. 
När i gudfruktighet
Wår stilla väg vi vandra
Med kärlek, fridsamhet
Och trohet mot varandra,
Så blifver kärlekens Och
fridens Gud oss när 
Och oss till lifvets gräns 
Allt godt af nåd beskär.

6. 
Jag kan mitt hjertas vän 
Ej sjelf åt mig bevara: 
O Gud, bevara den 
För dold och öppen fara. 
Ack, låt oss sammanbo 
Att lofva än ditt namn 
Och följas åt i ro
En gång till fridens hamn.

7. 
Men är det ditt behag 
Att vännen från mig skilja, 
Haf med min sorg fördrag 
Och böj mig till din vilja, 
Att jag, när lifvets lopp 
För mig ock når sitt slut, 
Får gå med saligt hopp, 
Dit vännen gått förut.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="339. Dav. 128. Säll är den man, som fruktar Gud">
<big>'''339.'''</big>
Dav. 128.

Säll är den man, som fruktar Gud
Och gerna vandrar i hans bud. 

Hans händers verk, hans hus och kall 
Af Herren Gud välsignas skall.

2. 
Hans maka, from och kärleksrik, 
Ett fruktsamt vinträd varder lik; 
Hans barn omkring hans bord också 
Likt friska oljeplantor stå.

3. 
Sjelf står han lik en lövrik stam.
På en gång ljuf och allvarsam,
Och ser med fröjd sitt hus och land 
Förkovrat under Herrens hand.

4. 
Och när han sin välsignelse 
Åt barn och barnbarn hunnit ge, 
Han, rik af dygder som af år, 
Med frid till sina fäder går.

<i>M. Luther</i> (1483—1546).
<i>O. Petri</i> (1493—1552).
<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="För föräldrar.">
För föräldrar.
</chapter>

<chapter name="340. O Gud, du skänkt mig barn">
<big>'''340.'''</big>

O Gud, du skänkt mig barn, 
som föddes att dig dyrka: 
De skola höra till 
ditt rike och din Kyrka. 
Min pligt mot dem är dyr: 
gif mig välsignelse 
Att dana till din tjänst 
dem du lät ljuset se.

2. 
Gif mig din Andes nåd 
att dem din vilja lära,
Så att de må ditt namn 
rätt frukta och rätt ära; 
Låt detta vishetsfrö 
så tidigt rötter slå, 
Att dagligt de i nåd
som ålder växa må.

3. 
Låt mig ock samvetsgrant 
mitt ansvar eftersinna,
Att de sin föresyn 
må i min vandel finna.
O Herre, skydda dem 
för all förargelse. 
Som kan en menlös själ 
till rof åt lasten ge.

4. 
Må ej som Eli jag 
så blind i kärlek vara,
Att, när jag skådar fel,
jag skulle näpsten spara!
Med saktmod allvarsam
och nitisk i min vård,
Må jag ej vara vek, 
må jag ej vara hård!

5. 
O Gud, som bjudit mig 
att huldhet mot dem öfva, 
Förkasta ej min bön:
må de mig ej bedröfva!
Med framgång krön mitt hopp; 
ledsage dem din hand 
Att goda kristna bli 
och gagna fädrens land!

6. 
O, måtte jag dem se emot 
min omsorg svara
Och, glad af denna syn,
i frid från verlden fara!
Men är min stund bestämd
i deras späda dar, 
Så blif, o Herre, sjelf 
de värnlösas försvar!

7. 
Gif, när jag samlad är 
med dem till mina fäder 
Och jordens hela ätt
inför din domstol träder,
Att jag må säga glad,
uppstånden ur min graf:

O Gud, se här är jag 
med barnen du mig gaf!

<i>G. G. Adlerbeth</i> (1751—1818).
</chapter>

<chapter name="341. Du som var den minstes vän">
<big>'''341.'''</big>

Du som var den minstes vän 
Och lät barnen till dig träda,
Jesu, du välsignar än 
De oskyldiga och späda. 
Du en faders omsorg leder
Och en moders fröjd bereder.

2. 
Gode Herde, i din hjord 
Du de svaga lamm ej glömmer: 
Lifvets bad och nådens bord 
Du så huldrik åt dem gömmer.
I din famn du vill de kära 
Till din Faders boning bära.

3. 
Jesu, i din vård vi ge 
Våra barn, vårt glädjeämne. 
Gud, din gåfva äro de: 
Dig vi dem tillbaka lämne. 
Re'n i dopet till dig tagna,
Låt dem ej från dig bli dragna.

4. 
Låt oss vandra med dem så, 
Att vi himlen med dem ärva; 
Ej med ondt dem föregå, 
Ej en menlös själ fördärva, 
Att de englar, dem ledsaga,
Ej hos dig må oss anklaga.

5. 
Ingen, så ditt ord oss lär, 
Ingen kommer i ditt rike, 
Som ej barnsligt hjerta bär 
Mot sin Gud och mot sin like. 
Gif, att dig som barn vi alla
Älska, lyda och åkalla.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="För barn.">
För barn.
</chapter>

<chapter name="342. O Gud, som ej de spädas röst föraktar">

O Gud, som ej de spädas röst föraktar, 
Hjelp ock, att jag med barnslig lit betraktar, 
Att du min Gud och Fader vara vill. 
Hör nu min bön, den jag dig ställer till.

2. 
Du kallat mig af nåd till detta lifvet; 
Min kropp, min själ och allt af dig är gifvet, 
Ja, ännu det som mycket mera är: 
I dopet du mig tvagit ren och skär.

3. 
Gif, att jag städs min vandring så anställer, 
Att ungdomsfel och pdygd mig ej fäller. 
Jag icke sjelf min in- och utgång vet, 
Ty led mig du uti all menlöshet.

4. 
Hvad nyttigt är, gif, Gud, jag det må lära,
Beflita mig därhos om dygd och ära, 
Min ungdomstid ej nöta fåfängt bort. 
Det läras bör är drygt men tiden kort.

5. 
Föräldrar är jag skyldig barnslig lydnad
Och heder: det skall lända mig till prydnad, 

När troget de mig lära dygd och tukt; 
Därav jag får med åldern mycken frukt.

6. 
Bevara mig, o Gud! för ond' exempel, 
Att ej förstörs den Helge Andes tempel; 
Ont sällskap som förgift lär mig att sky,
Falsk lära och de ondas seder fly.

7. 
Styrk mig, att jag alltmera må tilltaga 
Uti allt godt och städse dig behaga, 
Förkovra mig i visdom och i nåd 
Och aldrig gå från dina helga råd.

8. 
Min lefnad vill jag dig, min Gud, befalla 
Och dag från dag om bistånd dig åkalla, 
Att jag må väl fullända lifvets lopp,
Behålla tron samt kärlek och godt hopp.

<i>J. Svedberg</i> (1653—1785).
</chapter>

<chapter name="För en husfader eller husmoder vid ett årsskifte.">
För en husfader eller husmoder vid ett årsskifte.
</chapter>

<chapter name="343. Gode Gud, som lät mig hinna">
<big>'''343.'''</big>

Gode Gud, som lät mig hinna
Fram till denna glada dag,
Må för dig mitt offer brinna, 
Anse det med välbehag. 
Maka, barn, allt mitt hem 
Du åt mig och mig åt dem 
Mild bevarat: dig ske ära, 
Dig vårt hjertas lof vi bära.

2. 
Glad och tacksam vill jag vörda 
Dina faderliga råd. 
Rika prov har jag fått skörda, 
Herre, af din stora nåd: 
Ny den är, när dagen gryr, 
Och sig lik, när dagen flyr; 
Den så vitt som himlen räcker
Och från slägt till slägt sig sträcker.

3. 
Låt den fröjd, du skänkt de mina, 
Gå till dig, dess ursprung, opp;
Låt dem, Fader, vara dina
Under hela lifvets lopp;
Och när du vill kalla mig
Hem, du gode Gud, till dig, 
Låt dem då den trösten njuta, 
Att ej du skall dem förskjuta.

4. 
Fader, jag i dina händer 
Öfverlemnar dem och mig. 
Du som allt till godo vänder, 
Led oss på din viljas stig. 
Wi af dig få mycket godt,
När vi, nöjda med vår lott,
Synden fly, det goda göra,
Frukta dig och dig tillhöra.

5. 
Huru länge vi här vandra 
Står allena i din hand. 
Tiden för oss från varandra, 
Döden sliter ömma band; 
Men du dig förbarmar visst 
Öfver all' din' verk och sist 
Oss församlar i ditt rike, 
O du Fader utan like!

<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>
<chapter name="Wid en makes död.">
Wid en makes död.
</chapter>

<chapter name="344. Ack, döden hafver hädanryckt">
<big>'''344.'''</big>

Ack, döden hafver hädanryckt
Min vän ifrån min sida.
Af sorg till jorden nedertryckt, 
Hvad tröst kan jag förbida? 
Gud, uppehåll mig: jag är svag; 
Fräls mig från tviflets fara 
Och lär mig vörda ditt behag,
Som jag ej kan förklara;
O Gud, min tro bevara.

2. 
Tung blir den väg och mörk den qväll, 
Jag nu skall ensam, vandra;
Men snart i samma fridens tjäll 
Wi hvila hos varandra. 
Föräldrar, syskon, barn gå bort, 
Och maka skils från maka, 
Att vi ett lif, så tomt och kort,
Dess hellre må försaka
Och själens väl bevaka.

3. 
Ett stöd dock alltid övrigt är 
För den som Herren fruktar: 
I sorg och fröjd är Gud oss när
Och närmast, då han tuktar.
Han är de faderlösas Far, 
Han enkors rätt försvarar. 
I verlden intet skydd blir qvar, 
Som oss till slut bevarar: 
Guds omsorg evigt varar.

4. 
Ej må en Christen sörja så, 
Som de der hopp ej hafva. 
En stund för oss till hvila gå 
De kära vi begrafva: 
En stund förut blott hemma är 
Den vän, som jag begråter. 
Gud, du har mången boning der 
Och äfven mig du låter 
Der se de mina åter.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847}.
</chapter>

<chapter name="Wid ett barns död.">
Wid ett barns död.
</chapter>

<chapter name="345. Så snart for då min fröjd sin kos!">
<big>'''345.'''</big>

Så snart for då min fröjd sin kos! 
Så sorgetimmen ilar.
Och bleknat som en bruten ros, 
Mitt barn på båren vilar. 
O Jesu, du som tröst beskär, 
Se milt till den förkrossad är, 
Att jag ej syndigt klagar.

2. 
Alls ingen så som du förmår 
Hugsvala den som lider, 
Rätt föra den som vilse går 
Och styrka den som strider. 
Omger mig natt ur dödsens hus, 
En enda stråle af ditt ljus
Kan grafven sjelf förklara.

3. 
Jag vet, o Gud! att det är rätt. 
Hvad du med mig vill göra. 
Ej känner jag det bästa sätt 
Att mina öden föra. 
Men lär mig älska ditt behag 
Och uppehåll den själ, som, svag 
Och rof för ängslan, bäfvar.

4. 
Mot sorgefulla är du god 
Och väl bekant med smärtan. 
Du offrade ditt eget blod 

Att trösta menskors hjertan. 
Den lidande du drar till dig, 
Och jag välsigna vill den stig,
Som mig till dig kan föra.

5. 
Jag vet, du är en bättre Far 
Än någon uppå jorden, 
Och att den du till dig upptar, 
Hans lott är lycklig vorden: 
Wi skulle jag begråta då
Den oskuldsfulla, som fick gå 
Till dig i rätta hemmet?

6. 
En dag du rör ock vid den graf, 
Som bådas stoft omgifver; 
Du då den telning, nu bröts af, 
Föräldrar återgifver. 
Så kärlek är: den smärta ger
Men äfven genom tårar ler
Och hoppas än vid grafven.

<i>E. G. Geijer</i> (1783—1847).
</chapter>

<chapter name="Wid en faders död.">
Wid en faders död.
</chapter>

<chapter name="346. Ack, ren i unga åren">
<big>'''346.'''</big>

Ack, ren i unga åren 
Jag ser min far på båren. 
Han som mig höll så kär, 
Han som min ungdom ledde,
Min framtids väl beredde,
Han nu af döden bortryckt är.

2. 
Hvem skall mig undervisa 
Guds verk att se och prisa, 
Hvem vårda sig om mig? 
Hvem vill i nöd och fara 
Min hjelp härefter vara, 
Min ledare på dygdens stig?

3. 
Fast mina tårar strömma, 
Jag vill hans ord ej glömma: 
"Gud är din vän och Far;
Han aldrig öfvergifver 
Den honom trogen blifver 
Och städs för sina ögon har."

4. 
Tack, fader, för din lära! 
Ack, må den frukter bära
Uti mitt unga bröst! 
Till Gud du mig har visat: 
Han som med sorgen risat, 
Han skall ock gifva hopp och tröst.

5. 
Till Gud, som hjelpen sänder, 
Jag i min nöd mig vänder. 
O faderlösas Far, 
Wid denna bår jag beder: 
Till barnet skåda neder 
Och sjelf i nåd min Fader var!

6. 
O du som blomstren kläder 
Och minsta fågel gläder, 
Tänk ock i nåd på mig! 
Du som höll barnen kära, 
O Jesu, låt din ära 
På mig, ditt barn, förklara sig!

7. 
Mitt hjerta, Gud, bevara 
För syndens falska snara 
Och rätta mina fel,
Gör själen till din hydda
Och sjelf ditt verk beskydda, 
O Gud, mitt hjertas tröst, min del!

8. 
Om menskor för mig ömma, 
Ack, låt mig aldrig glömma 
Att tacka dem och dig. 

Om de mig från sig skjuta, 
Låt mig den trösten njuta, 
Att aldrig du förskjuter mig.

9. 
Ack, låt den gode
Andan Mig leda städs' vid handen, 
Att jag en gång hos dig 
Får skåda, salig vorden, 
Den fader, som på jorden 
Så ömt och troget älskat mig.

<i>E. G. Küster</i> (1732—1799).
<i>J. Åström</i> (176—1844).
</chapter>

<chapter name="Wid en moders död.">
Wid en moders död.
</chapter>

<chapter name="347. Du som för mig">
<big>'''347.'''</big>

Du som för mig 
Så innerlig'
Till Gud har bett och vakat
Och dagens fröjd 
För min skull, nöjd, 
Samt nattens ro försakat.

2. 
Ej mer du är;
Och ingen här 
Blir så mot mig till sinnes: 
Så huldrikt bröst, 
Så ljuflig röst 
Ej mer på jorden finnes.

3. 
Ack, hjertelag, 
Som mer än jag 
Har känt min fröjd och smärta! 
Du var mig allt. 
Nu är du kallt,
Du ömma modershjerta.

4. 
Ej stund, ej dag 
Gått fram, då jag 
Din huldhet ej försporde. 
Men bort du gick, 
Och jag ej fick
Dig löna, som jag borde.

5. 
Gud löne dig
Evinnerlig', 
Du hulda och du ömma! 
Med Jesu nåd 
Jag dina råd 
Och dygder ej skall glömma.

6. 
Att bedja Gud 
Och vid hans bud 
Förblifva du mig lärde. 
Af hjertat gick
Ditt ord och fick 
Af ditt exempel värde.

7. 
Det blifva skall 
Mitt lefnadskall 
Som du att tro och göra. 
Med mig skall då 
Visst Herren stå 
Och mina suckar höra.

8. 
I grafvens bo 
Till ostörd ro 
Ditt stoft man nedersenker;
Men sjelf du är 
Hos Gud, och der 
Helt visst på mig du tänker.

9. 
Helt visst du ser 
Till barnet ner 
Och åt Guds faderssköte 
Mig ömt förtror. 
Du goda mor, 
Till dess jag når ditt möte.

10. 
I detta hopp
Begynns mitt lopp 
Och fortgår och försvinner. 
Kan dödsens stig 
Förfära mig?
Jag dig på den ju hinner.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="6. Ungdom och ålderdom.">
<i>6. Ungdom och ålderdom.</i>
</chapter>

<chapter name="För ynglingar.">
För ynglingar.
</chapter>

<chapter name="348. I blomman af min ungdoms dagar ">
<big>'''348.'''</big>

I blomman af min ungdoms dagar 
Hvem är jag skyldig tacksamhet, 
Om ej den Gud, hvars milda lagar

Mig styrka skänkt och munterhet 
Och öppnadt verldens fält för mig, 
Der all hans godhet röjer sig?

2. 
Men då jag knappt harlagt till rygga 
De första stegen af mitt lopp,
Hvem är, som skall dess fortgång trygga 
Och gifva stadga åt mitt hopp? 
Dig ensam, Herre, tillhör det,
Som redan räknat mina fjät.

3. 
Ledsaga mig den rätta vägen 
Bland villor och bland farors hot, 
Att jag ej blind och oförvägen 
Mot stenen stöta må min fot 
Och att jag ej, i förtid trött, 
Må gagnlöst se mitt lif förnött.

4. 
När i bekymmersamma öden 
Jag, oförfaren, tarvar råd, 
O, gif mig dem, jag har af nöden,
Med fadersvishet, fadersnåd, 
Och stapplar jag, så stöd mig milt, 
Förrän mig fallet från dig skilt.

5. 
Låt aldrig mig förmäten tenka, 
Att den som ung förglömt din lag, 
Tids nog åt bättringen kan skenka 
En bräcklig ålders sena dag. 
O, hvem är den som visshet fått, 
Att morgondagen blir hans lott?

6. 
O, må jag visligt nyttja tiden 
Till ditt namns ära och mitt väl;
Må nådens ljus och samvetsfriden 
Beständigt vårdas i min själ, 
Så skall jag möta oförskräckt 
Min framtid, fast i moln betäckt.

<i>G. G. Adlerbeth</i> (1751—1818).
</chapter>

<chapter name="349. O min Gud, hvad härlig dager">
<big>'''349.'''</big>

O min Gud, hvad härlig dager
Strålar på den ynglings stig, 
Som af dig sin styrka tager 
Och sin glädje har i dig, 
Som sig håller till din lag 
Och, förnöjd med ditt behag. 
Går att lifvets plikter sköta. 
Går att lifvets öden möta!

2. 
Han, med bröst af dygd regerat, 
Fredat från begärens brand,
Blomstrar lik ett träd, planterat 
På den friska flodens strand. 
I hans blick, som källan klar, 
Himlens lugn sin spegel har. 
På hans kind, som rosor smycka,
Löftet står om lif och lycka.

3. 
Hjertat för det goda lågar, 
Tanken i det sanna ser. 
Känslan svarar, då han frågar. 
Himlen hörer, då han ber.
Jorden syns ett vårens fält,
Vilket, lofvande och sällt,
Bar åt dygdens hopp och möda 
Blott välsignelsernas gröda.

4. 
Der skall han lik fädren hägna 
Frihet, lag och fäders land,
Sanningen sin stämma ägna,

Vänskapen sin trogna hand; 
Der skall han med redlig själ 
Främja menskors rätt och väl 
Och i svaga, qvalda hjertan
Skingra villan, lugna smärtan.

5. 
Hjelp mig, Gud, att sådan blifver 
Min förhoppning och min skörd. 
Ack, om du ej styrka gifver, 
Är jag svag och lätt förförd.
Styrk mig, led mig, att jag må 
Rätt min kallelse förstå 
Och mitt värde ej förspilla 
På begärens flärd och villa.

6. 
Lär mig ej allenast veta 
Men ock göra ditt behag, 
Träget bedja och arbeta, 
Troget akta på din lag. 
Nådens kraft och dygdens mod 
Väpne mig mot kött och blod, 
Att ej lustans dolda gnista 
Må i lastens vådeld brista.

7. 
Om jag stapplat, mig benåda, 
Mig förlåt för Jesu skull. 
Om jag stapplar än i våda, 
Stöd mig lika nådefull; 
Och din Andes kraft mig gif, 
Att, o Gud! mitt hela lif
Helgas dig och fosterbygden,
Nyttan, sanningen och dygden.

8. Skulle du ock snart mig taga 
Från en verld, som vådlig är, 
Skulle jag dig så behaga, 
Vara dig, min Gud, så kär:
O, då vill jag prisa dig, 
Att den själ, du gifvit mig,
Oförvillad återvänder, 
Gode Gud, i dina händer.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="För en fattig yngling.">
För en fattig yngling.
</chapter>

<chapter name="350. Till arv af mina fäder">
<big>'''350.'''</big>

Till arv af mina fäder 
Ej gods och guld jag fått
Men glad min väg beträder 
Och tror min Gud om godt: 
Ty Fadern öfver alla 
Är Fader ock för mig, 
Och honom anbefalla 
Jag vill min lefnadsstig.

2. 
Hvad menskor härligt tycka, 
Är blott fåfänglighet. 
Jag döptes ej till lycka 
Men dygd och salighet. 
Ack, skörden blifver mycken, 
Blott nu jag utså vill 
Och vara i de stycken,
Som höra Gudi till.

3. 
Jag verlden icke känner, 
Men i Guds ord jag sett. 
Hur Herren sina vänner 
Ej nånsin öfvergett, 
Hur trofast och benägen 
Han deras suckan hört 
Och på den goda vägen 
Dem till sin glädje fört.

4. 
En pröfvad Josef finner 
Rättsinnighetens lön;
En David segren vinner
Med tillförsigt och bön;

Gud styrker Eleasar,
Som, from från ungdomsår, 
För våldets slag ej fasar
Men blott för samvetssår.

5. 
O Gud, min Gud, du blifver 
Densamme, som du var, 
Och mig du äfven gifver 
Ett lika hult försvar
Och mig mitt bo bereder
Och bryter mig mitt bröd,
När from till dig jag beder 
Och vandrar, som du bjöd.

6. 
Mig därtill nåd förunna;
Ty, Herre, utom dig 
Hur skall en yngling kunna 
Ostraffligt gå sin stig? 
Hjelp mig till döden bära 
Med kraft af Jesu blod 
En Christens namn med ära, 
Hans kors med tålamod.

7. 
Så är jag ej förlägen, 
Hvad väg jag vandra bör: 
Gudsfruktan blott är vägen, 
Som till Guds rike för. 
När lydig Herrens vilja 
Jag vilar vid hans råd, 
Ej lif, ej död skall skilja 
Mitt hopp från Jesu nåd.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="För ett ungt fruntimmer.">
För ett ungt fruntimmer.
</chapter>

<chapter name="351. Du hvars gudahjerta blödde">
<big>'''351.'''</big>

Du hvars gudahjerta blödde 
För att menskohjertan glada, 
Du som huld de svaga stödde 
Och i famnen slöt de späda,
Jesu, trygg jag öfverlåter 
Åt din ledning mina dagar,
Och af salig fröjd jag gråter, 
Att du mig så ömt ledsagar.

2. 
Dig mitt hjerta vill jag ägna, 
Dig det evigt må tillhöra! 
Du allena kan det hägna, 
Frälsa, fröjda, saliggöra. 
Aldrig, aldrig må jag glömma
Hvad af dig är talat vordet:
Som Maria vill, jag gömma 
I mitt bröst det dyra ordet.

3. 
Men hvad är, att jag dock bäfvar, 
Gjuter tyst en suck af smärta?
Herre, faran kring mig sväfvar: 
Svagt och värnlöst är mitt hjerta,
Öfvergiv mig ej, ty verlden 
Will mig från din kärlek draga. 
Stöd mig, när den falska flärden 
Will mitt hopp till dig försvaga.

4. 
Himlavän, du ej förskjuter 
Den dig har i troget minne; 
Du din Ande nedergjuter 
I ett fromt och menlöst sinne, 
Att det bedja må och vaka
Och i frestelsen ej falla
Och dig, Jesu, ej försaka,
Om de dig försaka alla.

5. 
Qvinnans hjerta templet vare. 
Der din kärlek renast lågar; 
Hennes känsla mild förklare 
Hvad med oro tanken frågar. 
Hennes 
hand åt den som lider,
Tröstekalken vänligt räcke 
Och bland mödor, nöd och strider,
Menskligheten vederqvecke.

6. 

Hon med himmelsk frid förlike 
Hvad en jordisk tvedräkt skilde 
Och en förgård till Guds rike
Småningom af jorden bilde; 
Och när otro verlden dårar, 
Höre hon dock dig allena, 
Dröje hon med stilla tårar 
Wid ditt kors som Magdalena.

7. 
Herre, se din tjänarinna! 
Lär mig så mitt kall bevaka, 
Att på dagar, som försvinna. 
Jag med frid kan se tillbaka.
Mången pröfning, sorg och fara 
Står i tiden till mitt möte, 
Men du kan mitt hopp bevara: 
Jag mig tryggar till ditt sköte.

8. 
O, du vet och ser allena, 
Vilket kors min tro behöfver. 
Vilket prov min själ kan rena, 
Och jag sörjer ej däröfver.
Sörjer ej, om lifvets stunder 
Blifva flera eller färre, 
Blott du vet, att jag därunder 
Älskar, älskar dig, o Herre.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="För nattvardsungdom.">
För nattvardsungdom.
</chapter>

<chapter name="352. Kom, o Jesu! väck mitt sinne">
<big>'''352.'''</big>

Kom, o Jesu! väck mitt sinne 
Och bered mig med ditt ord 
Till den stund, som snart är inne, 
Då jag framgår till ditt bord,
Ack, det bordet, dit du stiger 
Kärleksfull från himlen ner 
Och till salighet inviger 
Den som dig sitt hjerta ger.

2. 
Dig mitt hjerta vill jag gifva: 
Låt det helgas af din nåd. 
Din för alltid vill jag blifva: 
Led mig i din Andes råd. 
Du som ej försköt den späda. 
Nu min ungdoms tillflykt var, 
När jag i en verld skall träda. 
Der så mången vilse far.

3. 
Låt ditt ljus så för mig skina. 
Att jag går den rätta stig, 
Påminn mig din död och pina,
Då en avväg frestar mig.
Låt mig djupt i själen fatta, 
Hur du lidit för min skuld, 
Och din kärlek högre skatta 
Än all verldens makt och guld.

4. 
Låt mig höra, hur du säger: 
"Kom, mitt barn, och blif hos mig; 
Ingen bättre vän du äger 
Än den vän, som dött för dig." 
Ja, mitt rörda hjerta känner, 
Att din Ande är mig när; 
O, jag vill bland dina vänner 
Följa dig och ha dig kär.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="353. Dav. 25. För dig jag träder fram, o Gud">
<big>'''353.'''</big>
Dav. 25.

För dig jag träder fram, o Gud! 
Som ömmar för de svaga: 
Låt mina läppars böneljud, 
O Herre, dig behaga. 
Hjelp, att jag stads din vilja gör 
Och ditt förbund ej sviker 
Och från den väg, jag vandra bör. 
Med uppsåt aldrig viker.

2. 
Jag har af brister ock min del. 
Jag ofta handlat illa; 
Men tänk ej, Gud, på mina fel, 
Förgät min ungdoms villa.
Förlåt mig för din mildhets skull, 
Förlåt hvad jag begråter. 
Och led mig huld och kärleksfull 
På dina vägar åter.

3. 
Ty sanning och lycksalighet, 
De äro dina vägar; 
Der led mig i ostrafflighet 
Bland dem, du vårda plägar, 
Bland dem som, trogna ditt förbund, 
I kärlek till varandra 
Med rena hjertan hvarje stund
För dig och menskor vandra.

4. 
Och nu, hvad qval och nöd som helst 
Mig här till möte ila, 
Låt du mig, från all våda frälst,
Uti ditt sköte hvila. 
Låt oskuld, fromhet, redlighet 
Betrygga mina öden
Och hopp till din barmhertighet 
Förljufva själva döden.

<i>J. O. Wallin.</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="354. Du som, förrän min mun dig nämna kunnat">
<big>'''354.'''</big>

Du som, förrän min mun dig nämna kunnat, 
En Christens namn och rätt åt mig förunnat, 
Välsigna, Gud, en dyr och helig stund. 
Då jag med dig förnyar mitt förbund.

2. 
Min vår har flytt, min barndom är förliden,
Mot andra dar jag föres fram i tiden, 
Lik flyktingen, som från sin lugna strand 
Af stormen drifs mot obekanta land.

3. 
På lifsens väg jag ondt och godt skall pröfva
Och under allt ett troget stöd behöfva; 
Var får jag det? Jag fåfängt därom ber 
Uti en verld, der allt mig öfverger.

4. 
Den trogna arm, som förr min vanmakt stödde,
Den hulda barm, som vid min smärta blödde, 
Den ömma röst, som lärt mig älska dig. 
De skola snart ej vara till för mig.

5. 
Men du som var, som är och evigt blifver,
Jag vet, att du mig icke öfvergifver, 
Allenast jag, vadhelst mig förestår,
Din vilja gör och dina vägar går.

6. 
Jag vet, att du i 
denna stund mig skådar 
Och med din kraft den rörda själ benådar, 
Som här åt dig sitt varma offer bär
Och evig tro åt dig och dygden svär.

7. 
Jag vet, att du den svage ej förskjuter. 
Som känslans tår vid nådens altar gjuter 
Och söker der i enfald, som du bjöd, 
Mot qvalen tröst, möt frestelserna stöd.

8. 
Der, gode Gud, der vill jag råd begära 
Mot villans makt, mot verldens onda lära, 
Der hämta kraft till seger och till frid 
I sorgens prov och i begärens strid.

9. 
Du hör den suck, som utan skrymtan stiger
Ifrån det bröst, jag till ditt tempel viger: 
Tag, milde Far, tag i din famn emot 
Det trogna barn, som faller till din fot.

10. 
Låt ingen flärd ur detta hjerta rycka 
Den oskuldsfrid, som gjort min barndoms lycka, 
Den tro, som jag i menlöshet bekänt. 
Den sälla tron på dig och den du sändt.

11. 
Låt Jesu ord och hans försonings minne
Djupt fästa sig i detta unga sinne, 
Ack, blifve de i hvarje lifvets stund 
Min tankes ljus och min förhoppnings grund.

12. 
Då skall jag trygg gå fram bland nya öden
Och under allt, i glädjen som i nöden, 
Dig höra till, dig älska öfver allt
Och göra glad hvad du mig anbefallt;

13. 
Till dess jag, följd af kärleken och hoppet,
Får sluta nöjd det förelagda loppet 
Och dig förtro, som vill mig evigt väl, 
Min pröfvade, men oförförda själ.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="355. Hur rörs, o Gud! mitt unga sinne!">
<big>'''355.'''</big>

Hur rörs, o Gud! mitt unga sinne!
Hvad viktig stund i lifvets lopp! 
Din nåd är ämnet för mitt minne, 
Din nåd är grunden för mitt hopp. 
Tag mot mitt lof, min andakt stärk 
Och helga, Herre, sjelf ditt verk.

2. Förrän jag sjelf mig känna lärde, 
Jag genom dopet blef ditt barn; 
Du tidigt mig ditt ord beskärde 
Att varna mig för syndens garn. 
Beskyddad i din hulda famn 
Jag undervistes om ditt namn.

3. 
Men ack! än mer: mig usla, svaga, 
Mig, matkars like, född af jord,
I dag vill himlens Herre taga 
Till gäst vid sitt, vid nådens bord: 
Sig Skaparn sJälv förena vill 
Med stoftet och mig höra till.


4. 
O Jesu, i den pant, du gifver, 
Din hela kärlek tecknad står: 
Så i mitt hjerta djupt du skrifver,
Att nåd för rätt i himlen går. 
Du sjelf vill bo i detta bröst 
Och vårda hvad du återlöst.

5. 
Nu, då jag första gång är färdig 
Att njuta en så dyrbar lott. 
Gör mig, o Herre, därtill värdig, 
Gör hjertat troget, rent och godt; 
Låt själen, höjd från jordens grus,
Upplysas af din sannings ljus.

6. 
De tårar, som från ögat rinna, 
Den suck, som höjs från hjertats grund,
Ack, må de alltid mig påminna 
Om helgden af så sällt förbund! 
Ack, må den trohet, jag dig svär,
Besegra hvarje ondt begär!

7. 
Utaf en flyktad barndoms dagar 
Må kärleken till dig bli qvar, 
Att jag mot dina helga lagar 
Af uppsåt intet företar! 
Var gång din nattvard delas mig, 
Låt hopp och tro förkovra sig.

8. 
O Gud, i kärlek utan like, 
Ack, hör min bön och styrk min tro, 
Att som ditt barn jag i ditt rike 
Må sist bland dina sälla bo; 
Min Gud, min Far, se till mig ner. 
Mitt hjerta ord ej finner mer.

<i>G. G. Adlerbeth</i> (1751—1818).
</chapter>

<chapter name="356. Du som i ditt ord förkunnar">
<big>'''356.'''</big>

Du, som i ditt ord förkunnar,
Att ditt hjerta gläder sig
Åt ett lof från barnens munnar, 
Möt nu dem som nalkas dig. 
Låt, o Jesu! från din höjd 
Nådens ljus och himlens fröjd
Kraftigt deras hjertan gläda,
Som nu till ditt altar träda.

2. 
Af din kärlek här de njuta 
Himmelsk salighet och tröst. 
Må det blod, du lät utgjuta, 
Nu förvara deras bröst.
Deras ljus och styrka blif,
Deras hopp och deras lif.
I ditt blod, ack! låt dem renas 
Och i tron med dig förenas.

3. 
Milde Jesu, från det höga 
Anse med barmhertighet 
Dessa tårar från ett öga, 
Som ännu ej skrymta vet. 
Här till dig som allt förmår, 
Herre, med förtröstan går
Hjertats tysta suck, som beder 
Och ditt bistånd kallar neder.

4. 
Du från lifvets första dagar 
Vård om dessa hjertan bar. 
Deras oskuld dig behagar: 
Blif dess styrka och försvar. 
Gif, att de från denna stund,
Slutna uti ditt förbund,
Ömt på dina armar bäras 
Och utaf din kärlek näras.


5. Milde Jesu, dem ledsaga 
På den väg, dem förestår; 
Låt ej verldens kärlek draga 
Dem ett steg från dina spår. 
Gif af ditt försoningsblod 
Dem i faran kraft och mod; 
Låt din kärlek, om de falla,
Dem till skyndsam bättring kalla.

6. Då till himmelsk glädje röras 
Dessa frälsta barnens bröst, 
Må ifrån ditt tempel höras 
Allas vår förenta röst: 
Pris ske dig som med ditt ord 
Ger ännu vid nådens bord 
Nya lemmar åt din Kyrka 
Att med trogna bröst dig dyrka!

<i>S. Ödmann</i> (1750-1829).
</chapter>

En äldre Christens tackoffer på sin födelsedag.

<chapter name="357. O Gud, som mina steg ledsagar">

<big>'''357.'''</big>

O Gud, som mina steg ledsagar
Ifrån min vagga till min graf, 
Dig helgas främst bland mina dagar 
Den dag, då mig du lifvet gaf;
I ditt beskydd, min högste vän, 
Jag lugn och lycklig firar den.

2. För svag är denna röst att lofva 
Ditt milda, underfulla råd; 
Allt hvad jag äger, är din gåfva,
Allt hvad jag njuter, är din nåd: 
Hvad är, som jag dig offra vill, 
Då allt, o Gud! dig hörer till?

3. Att jag ifrån de späda åren 
Fått i din kunskap växa opp, 
Att faror, som mig följt i spåren,
Ej villat eller släckt mitt lopp: 
Dig tackar jag, o Gud! derför, 
Som växten ger och bistånd gör.

4. För allt, som hugnat har min lefnad, 
För mödors lön, för vänners tro,
För helsa, dagligt bröd och trefnad, 
För hyddans och för hjertats ro,
Dig tackar jag, till tårar rörd, 
Och vet, att jag af dig är hörd.

5. Väl har ock nöden mig ödmjukat 
Och sorgen undervisat mig; 
Men om för dem jag underdukat, 
Det var den stund jag glömde dig. 
Nu läkt af samma hand, som slog,
Jag tackar dig som gaf och tog.

6. Jag sörjer ej för morgondagen, 
Ty Herren för mig sörja skall: 
Hans hand är aldrig från mig tagen, 
När jag är trogen i mitt kall. 
Hvad fruktar jag, hvad felar mig, 
O Herre, när jag hafver dig?

7. Hvad mer, om hjertat ock skall blöda 
Ännu af korsets tyngd och qval,
Jag vet, att tidens vedermöda 
Och några mulna timmars tal 
Ej ar att 
likna mot den fröjd. 
Som väntar mig i himlens höjd.

8. 
O du som räknat mina dagar 
Och känner hvad mig görs behof, 
Jag vet, att du mig dock ledsagar 
Till målet genom alla prov: 
Ty är jag nöjd med ditt behag 
Och tackar dig för hvarje dag.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="För åldersstigna.">
För åldersstigna.
</chapter>

<chapter name="358. Ålderdomen redan sprider">
<big>'''358.'''</big>

Ålderdomen redan sprider
Kring min hjessa vita hår: 
Jag till min förvandling skrider, 
Trött af skiften, tung af år. 
Gud, som har ledsagat mig
Genom lifvets mödostig, 
Låt mig så min bana sluta,
Att jag må din glädje njuta.

2. 
Ofta i min ungdomsyra 
Öfverträdde jag din lag, 
Maktlös att begären styra, 
Ömsom brottslig, ömsom svag: 
Syndens vana mig förfört, 
Sent jag har din varning hört; 
Och du har dock ej förskjutit 
Den så länge mot dig brutit.

3. 
Ändtligt märkte jag min villa: 
Werld, jag såg dig, som du var, 
Såg, hur jag har använt illa
Himlens lån och styrkans dar; 
Såg min trägna verksamhet 
Offrad åt fåfänglighet. 
Nu hvad ogjort är jag finner, 
Ack, då dagen ren försvinner.

4. 
O, att flydda dagar kunde 
Än tillbaka skenkas mig! 
O, att du en livslängd unde 
Mig på nytt att tjena dig!
Fåfäng bön! Med tidens flykt
Denna tröst är från mig ryckt. 
Men den trösten står mig åter, 
Att som Fader du förlåter.

5. 
Ur din bok. o Herre, plåna 
Mina fels och bristers mängd; 
Till nytt lif mig krafter låna,
Innan nådens dörr är stängd.
Om min dag gått fruktlöst bort, 
Låt min afton, fastän kort, 
Prov af kristna dygder skenka 
Och dess himmel molnfri blenka!

6. 
Låt mig lefva till din ära 
Och blott helga dig min själ; 
Låt min vandel äfven bära 
Frukter till min nästas väl. 
Ök min vishet dag från dag 
Och, om bördan gör mig svag,
Lär mig du att tåligt lida 
Och din hjelp med lugn förbida.

7. 
När den sista klockan klämtar, 
När för ögat sprides natt, 
När mitt bröst med möda flämtar,
När

mitt hjerta röres matt,
Lindra dödsens bitterhet,
Gif mitt hopp ståndaktighet, 
Låt mig i din äras rike 
Gå att blifva englars like.

<i>G. G. Adlerbeth</i> (1751—1818).
</chapter>

<chapter name="359. Mig dagen flyr och åldern ögat skymmer">
<big>'''359.'''</big>

Mig dagen flyr och åldern ögat skymmer, 
Min kraft är tärd af år och af bekymmer. 
Mång' barndomsvän sin hvila funnit har;
Jag ensam snart på jorden vandrar qvar.

2. 
Fort, Gud ske lof, min eländstid har farit
Och ej så lång som mina fäders varit: 
Jag har likväl med upprördt hjerta sett, 
Hur Herrens hand igenom den mig lett.

3. 
Du lät mig, trött, o Fader! vilan smaka; 
Jag vilse gick, du förde mig tillbaka;
Jag hungrade, jag var vid sorgset mod,
Du mättade, du tröstade så god.

4. 
Om dina råd jag i min blindhet klandrat 
Och, stundom svag, ej dina vägar vandrat, 
Så tack ske dig som mig vid handen höll, 
Att jag ej hel i syndens snaror föll!

5. 
Nu önskar jag, om det min Gud behagar, 
Att sluta få de mörka årens dagar 
Och lägga ner mitt hufvud uti ro 
På grafvens bädd, mitt sista, lugna bo.

6. 
Men själen skall uti den sista färden 
Uppstiga lik en gnista utur härden 
Och söka fri sitt helga ursprungs ljus, 
Om askan än man bäddar ner i grus.

7. 
Långt bättre är en enda dag hos Herran 
Än tusen år i denna öcken fjärran: 
Dess morgonsol med längtan bidar jag;
Dock ske ej mitt men, Fader, ditt behag!

<i>P. A. Sondén</i> (1792—1837).
</chapter>

<chapter name="360. Jag hafver en gång varit ung">
<big>'''360.'''</big>

Jag hafver en gång varit ung; 
Nu är jag gammal vorden. 
Min kropp sig böjer, trött och tung, 
Till allas moder, jorden; 
Och själen längtar till det land,
Der herden på en fredad strand 
Församlar spridda hjorden.

2. 
Bland långa rön af ljuft och lett 
Min hjessa grå är blifven; 
Men aldrig jag den fromme sett 
Af Herren öfvergifven:
I nödens som i glädjens dag
Han är förnöjd med Guds behag 
Och på dess händer skrifven.

3. 
Jag slägten fly och komma såg 
Och vän från vänner vika 
Och rik och fattig, hög och låg 
I

grafven varda lika 
Men Herrens nåd, var morgon ny,
För dem som komma, dem som fly, 
Sitt löfte aldrig svika.

4. 
Nu mätt af år och tacksamt rörd 
Jag ser min tid förliden: 
Mitt hufvud, vitnande till skörd,
Bebådar andetiden.
Farväl, I sorger och besvär! 
I lärden mig, hur ljuft det är 
Att ändtligt hinna friden.

5. 
Hur ljuft att från en tid och verld, 
Som mig ej mer behaga, 
Få reda till min hädanfärd 
Och till mitt land hemdraga!
Snart reser jag i Jesu namn, 
Och mig i forna vänners famn 
Guds englar snart ledsaga.

6. 
Med Simeon jag far i frid 
Och mig till ro begifver, 
Lik kärven, som i rättan tid 
Från marken införd blifver. 
Mig, Jesu, med det hoppet gläd, 
Att bland din skörd, din goda säd, 
Du mig ett rum ock gifver.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="7. Sjukdom och helsa.">
<i>7. Sjukdom och helsa.</i>
</chapter>

<chapter name="Under allmänna farsoter.">
Under allmänna farsoter.
</chapter>

<chapter name="361. Herre, mäktig att befalla">
<big>'''361.'''</big>

Herre, mäktig att befalla
Öfver lif och öfver död, 
Låt oss ej fördärvas alla,
Hör vår jemmer, se vår nöd. 
Sjuka, döda vid hvarann 
Knappast mer man räkna kan. 
Låt, o du som hjelp kan sända, 
Dessa plågor återvända.

2. 
Syndens gift, som Adam fällde, 
Döden på vårt slägte bragt; 
Men han nu med ökat välde
Gränslöst öfvar ut sin makt. 
Likt med våra synders mått 
Har vår nöd sin råga nått. 
Milde Fader, låt oss pröfvas 
Men din hjelp oss ej beröfvas.

3. 
Wärdes i din vård oss taga, 
Du som älskar dina verk; 
Dem du finner godt att aga, 
Herre, trösta. Herre, stärk! 
Var de faderlösas Far, 
Enkors tillflykt och försvar;
Lindra sjukas nöd ochsmärta. 
Lätta den betrycktas hjerta.

4. Wärdes aldrig trösten skilja 
Ifrån lidandet, o, Gud! 
Gör oss nöjda med din vilja 
Och beredda på ditt bud! 
Må med tålamod och hopp 
Wi fullborda väl vårt lopp 
Och från syndens smittor tvagna 
Blifva i din famn upptagna!

Svensk förf. (1700-talet).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
</chapter>

<chapter name="För sjuka.">
För sjuka.
</chapter>

<chapter name="362. Jesu Christ, du är min vän den bäste">
<big>'''362.'''</big>

Jesu Christ, du är min vän den bäste; 
När verlden skyr mitt mörka sorgenäste, 
När hälsan flyr med glädjen bort från mig,
Behåller jag i tron dock städse dig.

2. 
Du med ett ord i fröjd min vånda byter,
Uti mitt bröst ditt efvangelium flyter, 
Och kärlek, frid, hugsvalelse och tro
Tillsammans der med mina plågor bo.

3. 
Af verldens flärd och lyckans ynnest sviken 
Jag var från dig, o Jesu! fjärran viken; 
Du hann mig upp, du räckte mig din hand 
Och syndens sår på mig så huld förband.

4. 
Min kranka själ du så har velat frälsa; 
Bland kroppens qval hon återfår sin helsa. 
Pris vare dig! Hvadhelst du sedan gör, 
I dig förnöjd jag lefver och jag dör.

5. 
Med dig förent jag din skall evigt vara; 
Du förer mig förbi all nöd och fara 
Till lifsens land, der jag evinnerlig', 
Min hälsas Gud, skall se och lofva dig.

<i>S. J. Hedborn</i> (1783—1849).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="363. Gud, som mig i kärlek kände">
<big>'''363.'''</big>

Gud, som mig i kärlek kände. 
Innan än jag verlden såg. 
Och till mig ditt öga vände, 
Medan jag i mörkret låg, 
Bättre vet du det än jag, 
Att min varelse är svag; 
Grant du ser till alla delar, 
Hvad en bräcklig hydda felar.

2. 
Lär mig att din faderstuktan 
Taga som ett barn emot 
Och uti din sanna fruktan 
Den fördraga utan knot. 
Lär mig rätt förstå och se, 
Hur på synden följer ve; 
Gör mig nöjd, fast kroppen späkes, 
Om allenast själen läkes,

3. 
Jesu, värdes mig förläna. 
Att min bräcklighet och nöd 
Måtte mig till välfärd tjena 
Och till hågkomst af min död.
Gif, att jag i bot och tro
Hos dig söker all min ro
Och mig skickar alla dagar 
Att gå hem, när dig behagar.

4. 
Jesu, låt min sjukdom blifva 
En förbättring för min själ. 
Will du hälsan återgifva, 
Lär mig den att nyttja väl, 
Så att både själ och kropp 
Till din ära offras opp 
Och ditt namn må varda prisat

För den nåd, du mig bevisat.

Svensk förf. (1700-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="364. Ack, huru plågas jag och måste stundligt qvida!">
<big>'''364.'''</big>

Ack, huru plågas jag och måste stundligt qvida! 
Är ingen hjelp för mig på jorden mer att bida? 
Jag sökte menskors råd; men ack! jag finner här, 
Att deras makt och konst till slut förgäfves är.

2. 
Du, Herre, endast du kan både slå och hela,
Du åt den hjelplös är allena hjelp kan dela:
Ack, hela den igen. som du så slagit har, 
Tag bort min stora synd, som därtill orsak var.

3. 
En Fader heter du, du har ett fadershjerta:
Ditt barn det ligger nu uti stor nöd och smärta;
Ty ropar jag till dig, o Fader! mig bönhör; 
Se till min stora nöd och nådigt bistånd gör.

4. 
O Herre Jesu Christ, till dig står all min tanka; 
Förbarmat har du dig utöfver alla kranka;
Wår sveda och vår värk du, Jesu, på dig bar:
Fördenskull, Jesu god, mig huld och nådig var.

5. 
Ack, låt mitt usla lif en salig ände vinna;
Hjelp, att jag i min död din död må så besinna.
Att jag med frid och fröjd ur detta lifvet går
Och evigt lif hos dig uti din himmel får.

6. 
Så skall uti min mun ditt lof ej återvända,
Men jag skall prisa dig nu och förutan ända. 
Ty kom, o Jesu! kom, du som är A och O, 
Och byt nu all min värk i evig fröjd och ro.

7. 
 Ja, jag är viss därpå, att du vill mig benåda; 
Dig, Herre, dig jag skall med mina ögon skåda, 
Förklarad snart och fri, och i all evighet
Lovsjunga dig, min Gud, i himmelsk salighet.

<i>O. Rudbeck</i> d. y. (1660—1740).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="För en blind.">
För en blind.
</chapter>

<chapter name="365. Jag får ej se Guds dag">
<big>'''365.'''</big>

Jag får ej se Guds dag, 
Som minsta fågel prisar; 
Dock prisar äfven jag 
Den nåd, mig Gud bevisar. 
Fast jag hans verk ej ser,
Hans Ande är mig när
Och i hans ord mig ger
Ett ljus, som evigt är.

2. 
Hvad jag ej ser, jag tror,
Jag det i hjertat känner.
Hur Gud är vis och stor,
Hur han är god, jag känner; 
Jag känner, hur hans

<poem>hand 
Ledsagar mig var stund 
Och drar ur syndens band 
Min själ i sitt förbund.

3. O Jesu, du är än
Den blindes tröst på jorden, 
Du, alla armas vän,
Sjelf arm i tiden vorden.
O du som sjelf här led,
Sjelf kände sorg och nöd,
Du stiger till mig ned
Och blir den svages stöd.

4. Du vill, o verldens ljus, 
Ett ljus för mig ock vara: 
Du låter i ditt hus
Din nåd för mig förklara,
Du låter vid ditt bord
Mitt hjerta nalkas dig,
Och sjelf, o lifsens ord,
Du följer hem med mig.

5. O Gud, i dig förnöjd 
Jag somnar och jag vaknar. 
När du mig ger din fröjd, 
Ej verldens lust jag saknar. 
Om jag ej ser dess prakt, 
Ej af dess nöjen vet, 
Jag ser i tron din makt, 
Ditt rikes härlighet.

6. Den natt, mig höljer nu, 
Skall en gång sig förklara; 
Ty en gång öppnar du 
Min syn bland englars skara. 
Om ej mitt öga här 
Din klara sol fått se, 
Så skall jag skåda der 
Ditt eget anlete.
</poem>
<i>F. M. Franzén</i> (1772-1847).
</chapter>

<chapter name="Wid hälsobrunnar.">
Wid hälsobrunnar.
</chapter>

<chapter name="366. Du, all hälsas källa">
<big>'''366.'''</big>
<poem>
Du, all hälsas källa, 
Jag till dig vill ställa, 
Jesu, allt mitt hopp. 
Wärdes nådigt hela. 
Allt hvad mig kan fela 
Så till själ som kropp:
Gif, att jag, 
Betryckt och svag, 
Må i allt ditt bistånd finna 
Och förbättring vinna.

2. Allt hvad själen krenker, 
Jesu, du fördrenker 
I ditt dyra blod; 
Men för kroppens sjuka 
Låter du mig bruka 
Denna källas flod. 
O, så gif 
Ny kraft och lif 
Så till mitt som andras bästa, 
Detta vårt Betesda!

3. Skall jag sjukdom draga, 
Ack, så låt din aga
Min förbättring bli; 
Men om du mig låter 
Hälsan vinna åter, 
Stå mig nådigt bi 
Att var stund 
Af hjertans grund 
Dig med ord och gerning lofva,
Herre, för din gåfva.
</poem>
<i>O. Kolmodin</i> (1690-1753).
<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="Tacksägelse efter sjukdom.">
Tacksägelse efter sjukdom.
</chapter>

<chapter name="367.">
<big>'''367.'''</big>

<poem>
O Gud, som skiftar allt, död, 
sjukdom, lif och helsa, 
Så stor är ingen nöd, 
varur du ej kan frälsa: 
När hoppet ute var</poem>

och döden kom mig när,
Blef du min hjelp, o Gud! som sanna lifvet är.

2. 
Din godhet och din nåd du ny var morgon visar, 
Hugsvalar sinnets qval och kroppens smärta lisar. 
Du ock till mig, ditt barn, med fadersöga såg, 
När jag af plågor tärd uti min vanmakt låg.

3. 
Du hafver slagit mig men äfven nådigt helat.
Förlåt för Jesu skull hvad jag mot dig har felat.
Du som min kropp har styrkt, gif, att min själ också 
I dig sitt lif, sin kraft, sin helsa söka må.

4. 
Förläna mig din nåd, att jag för hälsans gåfva
Med tankar, ord och verk dig rätt må kunna lofva.
Din Ande lede mig, att jag må lefva din 
Och flytta, när jag dör, till dig i glädjen in.

<i>J. Olearius</i> (1611—1684).
<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
</chapter>

<chapter name="För en hustru, som skall kyrktagas.">
För en hustru, som skall kyrktagas.
</chapter>

<chapter name="368. Gud, min Gud, som ville än">
<big>'''368.'''</big>

Gud, min Gud, som ville än
Mig åt barn och make frälsa, 
Gläd mig i ditt hus igen, 
Gläd mig ock med själens helsa, 
Styrk mig, helga mig i dag: 
Utom dig hvad vore jag?

2. 
Jesu, på ditt dyra ord
Will jag som Maria höra;
Låt dess kraft hos mig bli spord 
Mot den verld, som vill förföra. 
Att jag jämt på hjertat bär 
Hvad den bästa delen är.

3. 
Sedan kan jag lugn och nöjd 
Äfven Martas omsorg bära, 
Tacksam för den stilla fröjd, 
Som du värdes mig beskära.
Rätta glädjen är hos dig:
Blif en daglig gäst hos mig.

4. 
Kom, o Jesu! låt ditt namn 
Mig som mor och maka gläda. 
Se till barnet i min famn, 
Du som älskat har de späda, 
Du som sjelf har späd och arm 
Legat vid en moders barm.

5. 
Kom! Med kärlek och med tro 
Will jag dig, o Herre, tjena. 
Kom, välsigna bröd och bo 
Och din helga frid förläna.
Låt mig göra, vis och from. 
Af mitt hus din helgedom.

F. M. Franzén (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="För friska.">
För friska.
</chapter>

<chapter name="369. Hälsans gåfva, dyra gåfva "> 
<big>'''369.'''</big>

Hälsans gåfva, dyra gåfva 
Af den Gud. som ger allt godt, 
Må vi glada honom lofva 
För så ovärderlig lott? 
Som af oss dock

sällan skattas, 
Kanske först, när den oss fattas.

2. 
När i nätter som i dagar 
På en bädd, der qvalen bo, 
Hjertat utan lindring klagar, 
Ögat vakar utan ro, 
Då af värk och vånda tärde, 
Ack, vi känna hälsans värde.

3. 
Jesu, dig i nåd förbarma 
Öfver alla plågans rof; 
Herre Gud, låt ej de arma 
Ställas på för hårda prov; 
Hjelp dem, gif dem tröst i nöden.
Mod i striden, frid i döden.

4. 
Will du än dem hälsan skenka. 
Lär dem rätt förstå dess vikt; 
Lär ock oss med dem betenka 
Så vår sällhet som vår pligt,
Att vi dig af hjertat prisa 
Och mot likar kärlek visa.

5. 
Hjelp oss alla så använda 
Var förlänad hälsostund, 
Att ännu, när den har ända, 
Du vår själ må finna sund, 
Och sist från allt ondt oss frälsa, 
Jesu, du vårt lif och helsa!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="8. Resande till lands och vatten.">
<i>8. Resande till lands och vatten.</i>
</chapter>

<chapter name="370. I Herrens namn far jag åstad">
<big>'''370.'''</big>

I Herrens namn far jag åstad
Och är i Gudi trygg och glad. 
Är jag på vatten eller land, 
Betror jag mig uti hans hand. 
Hans ord mitt hjerta tröst beskär
Och mina fötters lykta är;
I lif och död är han mig när.

2. 
Jag skils från mina och mitt hem: 
Jag dig, o Gud! befaller dem. 
Om du med mig den nåden gör, 
Att du mig lyckligt återför, 
Så skall jag, Herre, innerlig' 
I din församling prisa dig, 
Som vårdat och ledsagat mig.

3. 
Nu, Jakobs Gud, med mig du var, 
Gör lyckosam den väg jag far; 
O store Gud, låt allt gå väl,
O Herre, styrk min kropp och själ! 
Ja, därpå jag förlitar mig, 
Att du, o Fader! vårdar dig 
Om dem som gå på lovlig stig.

4. 
Wår Herres Jesu Christi frid 
Ledsage oss till evig tid. 
Gud tröste den bedröfvad är, 
Den vare fjärran eller när. 
Bevara, Gud, din Christenhet, 
Så ock vår kära öfverhet;
Gif lycka, Gud, och salighet.

V. 4 <i>H.Chr. Sthen</i> (o. 1540—1610).
Svensk öfvers. (1600-talet)
Vv. 1- 3 <i>J. Hjertén</i> (1781—1835)
</chapter>

<chapter name="371. Nu farväl, vårt fosterland!">
<big>'''371.'''</big>

Nu farväl, vårt fosterland!
Dina dalar, berg och stränder

Wi befalla den i händer,
Som välsignar haf och land. 
Wärdes, gode Gud, bevara 
Våra vänner i vår bygd; 
Hjelp dem i all nöd och fara, 
Slut dem i ditt milda skygd.

2. 
Så i Jesu dyra namn
Ut på böljans rymd vi drage; 
Gud, din allpakt oss ledsage, 
Att vi nå en önskad hamn. 
Wärdes mild hos alla dröja, 
Som att vinna dagligt bröd 
Hafvet eller jorden plöja: 
Var, o Herre, allas stöd!

3. 
Endräkt, frid, rättfärdighet 
Kring vår konungs thron befästa.
Folkets kärlek, landets bästa
Ware hans lycksalighet,
Att vi, om du ger oss lycka, 
Känna må vårt land igen 
Och till hjertat glada trycka 
Var sin broder, var sin vän.

<i>C. Frimann</i> (1746—1829).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Efter storm på hafvet.">
Efter storm på hafvet.
</chapter>

<chapter name="372. Kring rymden breddes fasa">
<big>'''372.'''</big>

Kring rymden breddes fasa,
Och natten föll på böljans stig. 
Wi hörde vädren rasa, 
Wi sågo djupen öppna sig. 
Från denna sköra planka, 
Som kringdrev lik ett flarn, 
For hjertats sista tanka 
Till vänner, makar, barn. 
Var sista suck i nöden 
Till Gud med bäfvan gick, 
Och hotande kom döden 
Allt närmare hvart ögonblick.

2. 
Men Herren tillslöt grafven, 
Som öppnade sig djup och vid, 
Den Herren, som åt hafven 
Och länderna kan gifva frid.
Till stormen: "Tyst!" han sade, 
Till böljan: "Lägg dig ner!" 
Och böljan ner sig lade, 
Och stormen röt ej mer. 
I vattnets lugna spegel 
Nedblickar solen skön; 
Wi hissa våra segel 
Och prisa den som hört vår bön.

3. 
Pris dig som ensam räddar 
Och kärleksfull det rop förnam, 
Som genom molnens bäddar 
Till dig ur djupen trängde fram!
Till dig vårt lof skall stiga 
Med glad och tacksam röst. 
Ack, bjud ock stormen tiga 
I våra egna bröst; 
Fräls oss ur syndanöden 
I Jesu dyra namn
Och låt i själva döden 
Oss finna der vår säkra hamn.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="9. Botfärdiga fångar.">
<i>9. Botfärdiga fångar.</i>
</chapter>

<chapter name="373. O Gud, hvem skall jag klaga">
<big>'''373.'''</big>

O Gud, hvem skall jag klaga 
Den sorg, jag måste draga 
Så arm och

syndafull? 
Ack, hvad jag har bedrivit, 
Kan endast bli tillgifvit 
För Jesu Christi skull.

2. 
Jag är en fattig fånge 
l denna verlden vrånge 
Som fåret på en ö. 
Jag kan ej hädankomma, 
Min frihet ej bekomma, 
Förrn Gud mig låter dö.

3. 
Jag är från honom viken, 
Af syndens lust besviken
Som fisken uti nät. 
Nu vill mig sorgen stjelpa: 
Guds ord blott kan mig hjelpa, 
Må jag anamma det!

4. 
I nätter som i dagar
Mitt hjerta mig anklagar,
Och af dess dom jag fälls. 
O Gud, du mig bevara 
Från satans falska snara, 
Mig från förtviflan fräls!

5. 
Jag beder dig, o Christe, 
Ack, låt mig ej gå miste 
Om arvedelen min.
Hjelp mig så väldigt strida. 
Att jag må kronan bida 
En gång i glädjen din.

6. 
O Gud, i dina händer, 
Ehvart min verld sig vänder, 
Förtror jag lif och själ. 
Ack, jag ej kunde tenka, 
Hur djupt sig allt kan senka, 
Så länge allt gick väl.

Svensk förf. (1500-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="374.Ack, Herre, dig förbarma">
<big>'''374.'''</big>

Ack, Herre, dig förbarma,
Förtyng ej på mig arma 
Din vredes hårda hand. 
Ack, Herre, mig ej krossa,
För Jesu skull förlossa
Min själ från syndens band.

2. 
Mitt öga skumt har blifvit, 
Min kraft mig öfvergifvit: 
Blif du mitt ljus, mitt stöd. 
Styrk hoppet, när det bäfvar,
Styrk hjertat, när det sväfvar 
Emellan lif och död.

3. 
Jag är din nåd ej värdig, 
Men du mot en botfärdig 
Barmhertig är och huld. 
Den synd, som jag begråter, 
Jag tror att du förlåter 
Af nåd för Jesu skull.

4. 
Jag känner bördan lättad, 
Min ande år upprättad, 
Min trogna bön är hörd; 
Ditt barn du ej förskjuter. 
Jag i mitt hjerta njuter 
Din Andes vittnesbörd.

5. 
Ty vill jag mer ej klaga 
Men lida nöjd den aga, 
Som mina brott förskyllt. 
Snart från all nöd och smärta 
Du frälsar detta hjerta. 
Som du med nåd uppfyllt.

6. 
Du mig ej öfvergifver;
O Gud, min hjelp, du blifver 
Ej fjärran från mig skild: 
I lifvet och i döden

Du leder mina öden
Allsmäktig, vis och mild.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="375. O Herre Gud, hvad har jag gjort?">
<big>'''375.'''</big>

O Herre Gud, hvad har jag gjort? 
Nu först jag varse blifvit, 
Hur jag ej lefvat som sig bort 
Och du mig föreskrivit. 
Så djupt mig lasten hade sövt, 
Att detta medel du behövt 
Att mig till sansning väcka.

2. 
Ja, ofta mig din nåd du bjöd, 
Men jag har den föraktat, 
Din kallelse till mig ock ljöd, 
Men jag därpå ej aktat. 
Jag följt mitt arga hjertas råd 
Och i min blindhets öfverdåd 
Min egen ofärd vållat.

3. 
I synder mitt förlänta pund 
Jag tidigt nedergrävde; 
Med nya synder stund från stund 
Jag samvetsropen qvävde.
Från brott till brott mig yran dref, 
Från djup till djup jag föll — och blef
För straffet ändtligt mogen.

4. 
Men intet straff, o Gud! förslår 
Att mig med dig försona, 
Och ingen mensklig nåd förmår 
Mig för din vrede skona, 
Min dom jag i mitt hjerta bär.
Jag matk och icke menska är. 
Ack, att jag ofödd vore!

5. 
Förtviflans skuggor omge mig, 
Mig qvalen öfverhopa. 
Ur djupets nöd, o Gud! till dig 
Jag måste klagligt ropa: 
Ack, är dock tid för nåd och hopp. 
Så länge än din sol går opp 
För onda och för goda?

6. 
Ack, är dock tid?
Du vet det, Gud, 
Du vet, om du förskjutit 
En usling, som mot dina bud
Så fräckt, så länge brutit.
O Gud, jag har blott gråt och bön, 
Och evig död är syndens lön, 
Om du ej dig förbarmar.

7. 
O, haf dock, haf dock tålamod, 
För Jesu skull mig skona! 
En droppe af hans dyra blod
Kan all min skuld försona.
En stråle af hans nådes ljus 
Kan af det mörka fångahus 
Ett himlens förhus göra.

8. 
Ja, du har ej förskjutit mig: 
Den hand, du fåfängt räckte 
Till ledning på min lefnadsstig,
Mig hann i detta häkte.
Jag kysser denna hulda hand, 
Som lade på mig fångens band 
Men löste syndarns boja.

9. 
Om plötsligt i mitt yra lopp 
All verldens väg jag farit, 
Jag hade, ack! förutan hopp 
Förtappad evigt varit. 
Men du ej

ville syndarns död: 
Ty blef jag stadd i denna nöd, 
Att jag ock skulle frälsas.

10. 
O Gud, du är dock evigt mild! 
Af blygsel rörd jag gråter. 
Jag var så fjärran från dig skild,
Dock upptar du mig åter.
Jag kommer, en förlorad son, 
Som har förslöst din kärleks lån: 
Dock mig din kärlek möter.

11. 
Din röst vid lifvets ändalykt 
Mig såsom röfvarn helsar. 
Mig, lik en brand ur elden ryckt,
Från evig död du frälsar.
Min bot är sent min bättring svår, 
Dock skall, så länge hjertat slår,
Mitt hjerta dig tillhöra.

12. 
De brott, som förde mig på fall, 
Jag icke vill fördölja. 
Ej någon gömd missgerning skall 
Mig till din domstol följa. 
Så går jag döden nöjd emot 
Och ångerfull men utan knot
För lagens hämnd mig böjer.

13. 
Jag önskar till det landet gå, 
Der synd och död försvinna: 
Der skall jag den fullkomning nå,
Som jag ej här får hinna;
Der skall jag, tvådd i Lammets blod, 
Alltmera helgad, vis och god, 
Min arvedel ock finna.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="10. Freds- och krigstider.">
<i>10. Freds- och krigstider.</i>
</chapter>

<chapter name="Bön om fred.">
Bön om fred.
</chapter>

<chapter name="376. Fridens Gud, oss frid förläna">
<b<376.'''</big>

Fridens Gud, oss frid förläna: 
Hör oss, milde Herre Gud! 
Hjelp ditt folk dig troget tjena, 
Fäst det vid din viljas bud. 
O, då skall med helgad ro 
Det i fridens hyddor bo.

2. 
Ingen makt kan det förfära, 
Då det har sin tröst till dig. 
I ditt hägn det står med ära, 
Står, då verlden välver sig,
Står, då folk förgås med hast, 
I din fruktan lugnt och fast.

3, 
Men det land, der Gud förgätes, 
Röner snart hvad ofrid är: 
Först af egna det uppfrätes, 
Sedan af förtryckarns här;
Skylar trampas ner i blod,
Högar stå, der bygden stod.

4. 
Ack, der synd och otro råda, 
Hjelpa icke svärd och spjut; 
Skulder uppå skulder båda 
Nöd och undergång till slut.
Werldslig klokhet, verldsligt mod 
Hämma ej fördärvets flod.

5. 
Du blott hjelper i all fara, 
Du, de trognas värn

och skygd. 
Fadrens Gud, lär oss bevara 
Fadrens tro med deras dygd, 
Att vi må i eget land 
Fria tryggas af din hand.

6. 
Frid i landet du oss gifve, 
Frid i husen följe den! 
Makar, bröder, grannar lifve 
Fridens anda, kärleken! 
Frid i hjertat, Jesu, bjud, 
Frid med menskor och med Gud!

7. 
"Frid på jorden!" sjöngs i höjden, 
Jesu, i din födslostund: 
Frid från himlen utgör fröjden 
Af ditt saliga förbund; 
Men i denna pröfvotid 
Vinns den ej förutan strid.

8. 
Hjelp oss du, o kärleksrike. 
Styrk oss med din Andes mod, 
Du, vår konung i det rike, 
Som du köpte med ditt blod!
Der med oss mot synden strid, 
Tills vi nå en evig frid.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="Bön under krig.">
Bön under krig.
</chapter>


<chapter name="377. O du som har Ett hult försvar">
<big>'''377.'''</big>

O du som har
Ett hult försvar 
Oss fordom låtit röna, 
Som härars makt 
Har nederlagt 
Att oss med seger kröna!

2. 
Styrk deras mod,
Som nu sitt blod 
För fosterlandet våga; 
Var du vårt värn 
Mot våldets järn 
Och dämpa krigets låga.

3. 
Du, härars Gud, 
Den makt förbjud, 
Som blott vill skada göra; 
Dig till oss vänd, 
Din engel sänd
Att freden återföra.

4. 
Då skall din hand,
Som frälst vårt land, 
Bli prisad utan ända 
Och nödens slag 
Från denna dag 
Oss till förbättring lända.

<i>G. F. Gyllenborg</i> (1731—1808).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
</chapter>

<chapter name="Krigspsalmer.">
Krigspsalmer.
</chapter>

<chapter name="378. Förfäras ej, du lilla hop">
<big>'''378.'''</big>

Förfäras ej, du lilla hop, 
Fast fiendernas larm och rop
Från alla sidor skalla!
De fröjdas åt din undergång, 
Men deras fröjd ej blifver lång. 
Ty låt ej modet falla!

2. 
Din sak är Guds: gå i ditt kall 
Och i hans hand dig anbefall, 
Så räds du ingen fara. 
Hans Gideon skall än bli spord,
Som Herrens folk och Herrens ord 
Skall manligen försvara.

3.
I Jesu namn vårt hopp är visst, 
Att de gudlösas våld och list 
Ej oss men sig förstörer. 
Till

hån och spott de skola bli. 
Med oss är Gud, med honom vi:
Och segren oss tillhörer.

<i>"Gustav Adolfs</i> fältpsalm" (1632).
<i>J. M. Altenburg</i> (1584—1640)?
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="379. Dav. 20. Nu Herren Gud välsigne oss!">
Dav. 20.
<big>'''379.'''</big>


Nu Herren Gud välsigne oss!
Wår kraft, vårt mod han lifve! 
Den Evige befvare oss, 
Och lycka han oss gifve! 
Ja, Gud, vår Gud, som till oss ser, 
Skall hjelpen ej fördröja;
I Herrens namn vårt stridsbaner 
Wi med förtröstan höja: 
Gud, gif vår konung seger!

2. 
Må andra prisa svärd och spjut 
Och tro på sina härar, 
Med oss skall Herren draga ut: 
Oss ingen då förfärar. 
De skola störtas i sitt lopp, 
De skola nederfalla; 
Men oss skall Herren hålla opp,
Ty vi hans namn åkalla:
Gud, gif vår konung seger!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="380. Jag tror på Gud och vet, att han">
<big>'''380.'''</big>

Jag tror på Gud och vet, att han
Har avmätt mina öden;
Jag fruktar Gud och ingen ann'. 
Ja, icke själva döden. 
För frihet, rätt och fosterbygd 
Jag vapen trygg skall bära.
Gudaktighet är krigarns dygd
Och mensklighet hans ära
Och hjertats frid hans vinning.

2. 
Ej falla trädets frukter af, 
Förrän de mogna blifvit: 
Och Herren, som oss lifvet gaf, 
Wår livslängd sjelf uppskrivit.
Med fröjdfullt hopp till Herrens ord 
Wi farorna omfamna: 
För kung och lag och fäders jord 
Wi segra — eller hamna
I rätta faderslandet.

3. 
O du som våra hufvudhår 
Och våra stunder täljer, 
Du ensam öfver striden rår 
Och stridens offer väljer. 
Och du är vis och du är god; 
Ty äro vi så trygga, 
l ditt beskärm vi hafva mod,
På dig vårt hopp vi bygga 
I lifvet och i döden.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839),
</chapter>

<chapter name="Tacksägelse efter seger.">
Tacksägelse efter seger.
</chapter>

<chapter name="381. Förtälja vill jag, Gud, din nåd">
<big>'''381.'''</big>

Förtälja vill jag, Gud, din nåd,
Din makt, ditt underbara råd 
Intill min sista timma. 
Den stolte har du nederlagt 
Och krossat öfverdådets makt 
Och låtit dig förnimma, 
På det all verlden skulle se, 
Att aldrig du vill öfverge 
Det 
folk, som endast uppå dig
I lif och död förlåter sig.
Pris, lof ske våra fäders Gud! 
Hans tempel fylls af fröjdeljud: 
Halleluja! Halleluja!

2. 
Utöfver konung, folk och land 
Du, Herre, sträcker ut din hand 
Och gjuter glädje neder. 
Hvad är väl all vår styrka värd,
Om du ej förer sjelf vårt svärd 
Och våra härar leder? 
Din starkhet fattar herdens stav, 
Och resen stupar i sin graf. 
Bäst man förtryckarn blomstra ser, 
Hans rum är icke funnet mer, 
Och den förtryckte, frälst och glad,
Får höja sången i hans stad: 
Halleluja! Halleluja!

3. 
Pris ske dig, Gud, i evighet, 
Som kungjort din rättfärdighet, 
Din mildhet och din tuktan! 
Blott ett står fast i fröjd som nöd 
Och bryts ej af den bleka död: 
Det är, o Gud! din fruktan. 
Låt städse den vår arvdel bli, 
Att barn och barnabarn som vi 
Lovsjunga må din stora nåd, 
Din starka hand, ditt visa råd! 
Du, Herre Gud, är hämnaren,
Förbarmaren, beskärmaren.
Halleluja! Halleluja!

<i>E. G. Geijer</i> (1783—1847).
<i>P. A. Sondén</i> (1792—1837).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Tacksägelse för fred.">
Tacksägelse för fred.
</chapter>

<chapter name="382. Lov ske dig, store Gud, som frid och glädje låter">
<big>'''382.'''</big>

Lov ske dig, store Gud, som frid och glädje låter
Besöka våra hem och våra hjertan åter! 
Wårt offervi med fröjd nu lägga för din fot:
Du värdes, milde Gud, i nåd det taga mot.

2. 
I nödens tid, o Gud! du våra böner hörde; 
Du stridde för ditt folk, du sjelf dess sak utförde.
All verlden frukte dig, hvars arm är uppenbar,
Ja, dig lofsjunge allt hvad lif och anda har!

3. 
Det är din hand, o Gud! som faran från oss vänder: 
Hvad är all mensklig makt, om du ej hjelpen sänder? 
Du näpser hafvets våg, du bjuder stormen fly; 
Du, Herre, vinkar blott, så tystnar härars gny.

4. 
Tillbedjande din makt, ditt majestät, din ära, 
Ditt frälsta folk i dag skall dig sitt lof hembära; 
Och bröder, makar, barn uti de sinas famn 
Gemensamt prisa nu ditt evigt stora namn.

5. 
De vilkas hjertan rönt en öm förlust i striden,
Till dem, o Herre, sänd hugsvalelsen med friden! 
Ack, se till 

enkors nöd, gif hopp och tålamod 
Och säg var faderlös, att, Fader, du är god!

6. 
Pris vare dig, hvars hjelp vi hittills fått erfara! 
Ack, låt din fadershand allt framgent med oss vara. 
Välsigne oss vår Gud, och landet njute frid, 
På Herrens fruktan byggd, till sensta åldrars tid.

<i>J. Hjertén</i> (1781—1835).
</chapter>

<chapter name="383. Ära ske Herren!">
<big>'''383.'''</big>

Ära ske Herren! Wår hjelpare Herren är vorden. 
Målet han satte för skövlingen, våldet och morden. 
Han till vår nöd 
Vände sitt öga och bjöd: 
Frid vare åter på jorden!

2. 
Och, som en stråle fördelar de samlade skyar,
Fredsbudet kommer och glädjen och hoppet förnyar; 
Ljufligt och sällt
Hälsar det dalar och fält,
Hälsar det städer och byar.

3. 
Långsamma dagar ej mer i bekymmer förnötas. 
Fredliga yrken i trevliga boningar skötas.
Välstånd och ro
Tryggade nejder bebo, 
Godhet och trohet der mötas.

4. 
Ära ske Herren! Ja, Herren allena ske ära;
Mäktig att göra långt mer, än vi mäkta begära!
Härligt och stort 
Är hvad den Evige gjort: 
Honom vårt offer vi bära.

5. 
Bärom för Herren det offer, som honom behagar: 
Saktmod i lyckan och tålamod, när han oss agar, 
Sanning och dygd,
Kärlek för fädernebygd,
Lydnad för konung och lagar!

6. 
Lycka ske konungen! Herren hans vägar berede, 
Styre hans råd och hans hjerta för sorgerna frede! 
Herren vårt land
Hägne med faderlig hand
Och i sin fruktan oss lede!

<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="11. Allmänna bön- och klagodagar.">
<i>11. Allmänna bön- och klagodagar.</i>
</chapter>

<chapter name="384. Herre, dig i nåd förbarma!">
<big>'''384.'''</big>

Herre, dig i nåd förbarma!
Hör ditt folk, som hjelp begär,
Du som ömmar för de arma 
Och vår enda tillflykt är! 
Kom att från vår hjessa vända 
Våra synders svåra lön 
Och ditt ljus från höjden sända: 
{{sp|Fräls ditt folk och hör dess bön!}}

2. 
Du som med en faders hjerta 
Bär en faders ljufva namn, 
Du som under dödsens smärta 
Öppnat oss en broders famn, 
Du som verldens väl bereder, 
Söker oss på villans

stig, 
Kallar, väcker, styr och leder: 
{{sp|Öfver oss förbarma dig!}}

3. 
Oss som dina lagar brutit, 
{{sp|Skona, milde Herre Gud!}}
För det blod, din kärlek gjutit,
{{sp|Hjelp oss, milde Herre Gud!}}
Från de brott, som dig bedröfva, 
Då vi trampa dina bud. 
Från de lustar, som oss söfva, 
{{sp|Oss bevara, Herre Gud!}}

4. 
Från allt ondt, som hjertat leder 
Till begärens villostig, 
Från försåt, som fall bereder, 
Hungerns fasa; pest och krig,
Uppror, tvedräkt, brand och lågor, 
Hagel, storm, din vredes bud, 
Och från evighetens plågor 
{{sp|Oss bevara, Herre Gud!}}

5. 
Du som föddes menskors like 
Och ditt lif för verlden gaf, 
Du som öppnade ditt rike, 
Då du uppstod ur din graf, 
Och beseglade din lära, 
Då du, klädd i segerskrud,
Återgick till himlens ära:
{{sp|Hjelp oss, milde Herre Gud!}}

6. 
Skydda, styr och fräls din Kyrka, 
Samla sjelf din spridda hjord, 
Gif dess herdar mod och styrka
Rätt att lära lifsens ord.
Räck din hand åt dem som falla. 
Och med nådens milda ljud 
De förförda återkalla: 
{{sp|Hör oss, milde Herre Gud!}}

7. 
Sprid ifrån palats till hydda 
Fridens sällhet med din hand, 
Sträck till oss din arm och skydda
Konung, folk och fosterland.
Dig i nåd och makt förklara, 
Gud, då krigsbasunens ljud 
Samlar dem som oss försvara:
{{sp|Hör oss, milde Herre Gud!}}

8. 
Må till dina öron hinna 
Moderns suckar i sin nöd; 
Må hos dig den sjuke finna 
Under plågan tröst och stöd; 
Må, o Gud! ditt hjerta röras 
Af den fångnes klagoljud 
Och hans suck med mildhet höras:
{{sp|Hör oss, milde Herre Gud!}}

9. 
Låt den faderlöses böner 
Till ditt fadershjerta gå; 
Enkan, som sin saknad röner, 
Stöd af dig från höjden få. 
Låt vår oväns hjerta böjas 
Af försonlighetens bud 
Och vår suck för honom höjas:
{{sp|Hör oss, milde Herre Gud!}}

10. 
Låt vår bön och arbetsmöda 
Öppna väg till ditt förråd, 
Bergens malm och jordens gröda
Tacksamt nyttjas med din nåd.
Dig förbarma öfver alla!
Dig med ödmjukt böneljud. 
Fader, dina barn åkalla: 
{{sp|Hör oss, milde Herre Gud!}}

11. 
{{sp|Du som verldens synd borttager, 
Öfver oss förbarma dig! 
Du som verldens synd borttager, 
För ditt folk från villans stig!
Du som verldens synd borttager,}}
Avvänd våra synders lön; 
För det blod, som dem avtvager,
Gif oss nåd och hör vår bön!

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>


<chapter name="385. O du som alla hjertan ser">

O du som alla hjertan ser
Och alla hjertan döma skall, 
Allsvåldige, vi falla ner 
I stoftet för din fotapall! 
Här samlas tjänare och fri, 
Här hög och låg ej skiljas vill, 
Ty syndare blott äro vi, 
Ej annat namn oss kommer till.

2. 
Ack, fjärran gångna från det lif, 
Som är i dig, vi hafva gått 
Med jordens sorg och tidsfördriv 
Och slöst på dem vår himlalott. 
Wi hafva öfvergifvit dig
I tankar, tal, begär och värv 
Och hastat på de dårars stig 
Med stora steg till vårt fördärv.

3. 
Wi vilja ej med fagert sken 
Oss värja mot din stränga rätt, 
Ty inför dig är ingen ren: 
Din lag vi alla öfverträtt. 
Wi vilja hellre med hvarann
Åkalla din barmhertighet
Och tro på den som skyla kan 
Wår brist med sin rättfärdighet.

4. 
Men utan bättring ingen tro 
Och utan ånger ingen nåd 
Skall skenka våra hjertan ro: 
Så är din vilja och ditt råd.
O Gud, med heliga beslut
Wår marga synd begråta vi. 
För Christi skull oss ej förskjut 
Och med din Ande statt oss bi.

5. 
Lyft upp vår själ ur jordens mull, 
Wårt hjertas uppsåt styrk och stöd 
Att högre akta dygd än gull 
Och rädas mer för synd än nöd. 
Låt ära växa i vårt land, 
Låt frid och rätt der sammanbo
Och trohet räcka godhet hand 
Till enskilt väl och allmän ro.

6. 
Ack, gör oss, Herre, till ett folk 
Med fromhet vist, med vishet fritt,
Der hvarje röst är hjertats tolk 
Och hvarje hjerta, Gud, är ditt: 
Ett folk, som städs beflitar sig 
Att villigt göra det du bjöd
Och så på dig förlitar sig
I väl och ve, i lif och död.

7. 
Så, Gud, med oss du vara skall, 
Som du med våra fäder var 
Och frälsa än från blygd och fall
Ett folk, som du förvärfvat har. 
Så blomstra skall vår gamla bygd 

Från tidefvarv till tidefvarv, 
Och fädrens hopp och tro och dygd 
Till barnen gå i evigt arv.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="386. Hör ditt Zions bittra klagan">
<big>'''386.'''</big>

Hör ditt Zions bittra klagan,
Herre, hör vårt böneljud.
Wi förtjent den svåra agan, 
Ty vi syndat mot vår Gud. 
Du har skäl att straffa, risa, 
Lägga oss i stoft och mull; 
Men oss värdes nåd bevisa 
För din Sons förskyllans skull.

2. 
Han för oss har lidit döden: 
På hans kärlek trösta vi. 
Store Gud, så låt ej nöden 
Lika stor som synden bli. 
Herre, fast vi mycket brutit,
Skona oss på faderssätt;
För den frälsning, som vi njutit, 
Låt oss njuta barnarätt.

3. 
Wi för korset ödmjukt falla, 
Der det dyra blodet rann, 
Och den kärlek vi åkalla, 
Som oss Jesus återvann. 
Ack, för Jesu död och pina 
Fräls oss, Gud, från nöd och qval; 
Låt oss sist ibland de dina 
Samlas i din fröjdesal.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="387. Vänd af din vrede, Gud, som straffet sänder">
<big>'''387.'''</big>

Vänd af din vrede, 
Gud, som straffet sänder; 
Vänd af din vrede 
Från bestörta länder; 
Vänd af din vrede, 
Gud, som har i händer 
Lifvet och döden.

2. 
Will du oss plåga,
Som vi äro värda, 
Hvem har förmåga 
Att din blick uthärda? 
Ack, af din låga 
Jord och haf förtärda 
Med oss förginges.

3. 
Böner så varma 
Alla vi förena: 
Döm ej oss arma, 
Såsom vi förtjena.
Gud, dig förbarma! 
Af din nåd allena 
Bida vi räddning.

4. 
Nåd vi begäre, 
Låt oss henne finna. 
Nåden beskare 
Hvad ej rätt kan vinna. 
Maskar vi äre,
Skuggor, som försvinna,
Stoft, som förskingras.

5. 
Bojor vi draga 
Af den lott vi ärva; 
Lustar oss jaga,
Frestelser omvärfva. 
Herre, så svaga,
Will du oss fördärva 
Utan förskoning?

6. 
För Jesu pina. 
För den törnekrona, 
Han för de sina 
Bar att dem försona, 
Låt nåden skina,
Wärdes oss förskona, 
Var oss en Fader!

7. 
Jesus allena 
Hela kan det brutna, 
Med dig förena 
Det från dig förskjutna 
Genom det rena,
Från hans hjerta flutna,
Blodet och vattnet.

8. 
Låt oss ej falla. 
Låt den förbön gälla. 
Som för oss alla Jesus hördes fälla. 
Dig vi åkalla, 
Gud all godhets källa,
Trefaldigt store!

Latinsk psalm af okänd förf.
Svensk öfvers. (1600-talet). Ny
öfvers, af
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="388. Store Gud, med skäl du klagar">
<big>'''388.'''</big>

Store Gud, med skäl du klagar,
Att ett folk fördärvat är,
Som ditt namn på tungan bär 
Men förtrampar dina lagar 
Och för hjertats öfverdåd 
Hämtar styrka af din nöd.

2. 
I din helgedom dig möter 
Mången själ, som, kall och död, 
Utan känsla af sin nöd 
Endast verldens nöjen sköter 
Och, då hon sig lycklig ser,
Glömmer dig, som lyckan ger.

3. 
Kärleksfull i våra själar 
Ordet du på klippan sår, 
Der det inga rötter slår; 
Lifvets frö hos verldens trälar 
Dör och qväfves af begär, 
Att det inga frukter bär.

4. 
Du kan tusen verldar styra 
Med ett enda allmaktsord; 
Styr då ondskan på vår jord. 
Wäck ditt folk och qväv dess yra; 
Dock i nåd, att det i tid 
Än besinna må sin frid.

5. 
När du oss till bättring väcker, 
Krossa då med lagens röst
Säkerheten i vårt bröst. 
När i nödens stund du sträcker
Oss till hjelp din milda hand, 
Bryt då äfven syndens band.

6. 
Gör min själ den trösten värdig, 
Som du ger i Jesu blod. 
Lär mig tro, att, mild och god, 
Du tilllika är rättfärdig, 
Att din kärlek frälste mig 
Till att evigt tjena dig.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>

<chapter name="389. Vänden om, I sorgsna sinnen!">
<big>'''389.'''</big>

Vänden om, I sorgsna sinnen! 
Vänden om till Herren Gud, 
Medan än I honom finnen, 
Med sant bot-och böneljud, 
Han, hvars makt af ingen man
Störtas eller minskas kan,
Lika stor i nåd skall blifva.
Om vi synden öfvergifva.

2. 
Fast han har oss nederslagit, 
Straffat oss en liten tid, 
Han ej evigt från oss tagit 
Sin förlåtelse och frid. 
Låtom oss då fatta mod! 
Den Allsmäktige är god: 
Samma hand, som slår och späker, 
Syndasåren åter läker.

3. 
All den nöd, som man beklagar. 
Viker för hans starka hand. 
Efter två framlidna dagar 
Löser han af dödsens band; 
Och när tredje dagens ljus 
 

Träder in i våra hus, 
Gifver han nytt lif och styrka, 
Att med fröjd vi honom dyrka.

4. 
Snart får man med hugnad skåda 
All den kärlek, frid och tröst,
Varmed Herren vill benåda
Dem som akta på hans röst. 
Då skall vara i gemen 
Wårt bekymmer det allen,
Att vi Gud, hvars folk vi äre. 
Öfver allting älska läre.

5. 
Ty han vill då till oss komma 
Som en morgonrodnad klar 
Och bebåda sina fromma, 
Att hans dag skall komma snar.
Salighetens ljusa dag, 
Då med nåd och välbehag 
Guds, vår Faders, milda öga 
Ser till oss ifrån det höga.

<i>P. Gerhardt</i> (1607—1676).
P. Brask († o. 1690).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="390. Dav. 46. En Gud med faders hjertelag">
<big>'''390.'''</big>

Dav. 46.

En Gud med faders hjertelag
Och välbehag 
Har skickat våra stunder; 
Han pröfvar oss i nödens dag 
Med hårda slag 
Men styrker oss därunder. 
Hans ord står fast, 
Om klippan brast
Och jorden skalv 
Och himlens hvalf 
Spred lågor, skräck och dunder; 
Han gör stor' ting och under.

2. 
Uppfriskas efter solens brand 
Den heta sand
Af milda skurars flöden,
Så får ock ett bedröfvat land 
Af Herrens hand
Hugsvalelse i nöden. 
Wår Gud är stor: 
Bland oss han bor, 
Till oss han ser
Med godhet ner 
Och leder våra öden 
I lifvet och i döden.

3. 
När Herren öfver jordens rund 
I fasans stund
Sin vredes tordön sänder,
Då vackla menniskors förbund 
Uppå sin grund, 
Då bäfva folk och länder:
Men vi se opp 
Till Gud, vårt hopp; 
Med oss är Gud,
All verldens Gud, 
Som oss med allmaktshänder
Allt till det bästa vänder.

4. 
När Herren efter sorg och strid 
Och mulen tid
Än hoppets morgon tänder 
Och hugnar, nåderik och blid, 
Med fröjd och frid 
Betryckta folk och länder, 
Då höjs vår röst
Till Gud, vår tröst: 
Med oss är Gud, 
All verldens Gud, 
Som oss med fadershänder 
Allt godt af höjden sänder.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="391. En jemmerlig och usel ting">
<big>'''391.'''</big>

En jemmerlig och usel ting
Är lifvet och tar snarligt slut. 
Dödsengeln sväfvar allt omkring 
Och öfver verlden ropar ut:
Fåfänglighet! Förgänglighet!


2. 
Allt, som på jorden anda har, 
Till jorden faller för hans glav, 
Och sorgen ensam lefver qvar
Att rista på den vida graf:
Fåfänglighet! Förgänglighet!

3. 
En stark ej tröste på sin makt 
Och på sin visdom ej en vis. 
Hvad är dock lycka, fröjd och prakt 
Och jordagods och menskopris? 
Fåfänglighet! Förgänglighet!

4. 
När samma jord man famna ser 
En dagakarls och konungs ben, 
Hvad säger mindre eller mer 
En mullhög eller marmorsten?
Fåfänglighet! Förgänglighet!

5. 
Si! den hvars verld är honom trång
Och den som sätter kött till arm, 
De finna bägge rum en gång
Wid samma moders kalla barm. 
Fåfänglighet! Förgänglighet!

6. 
Si! den som nyss på maktens höjd 
Af böjda skaror dyrkan fått, 
För dödsens makt sjelf nederböjd 
Bevittnar stum all verldens lott:
Fåfänglighet! Förgänglighet!

7. 
O menskor, menskor, frukten Gud, 
Som ensam evig spira bär! 
Hans löften blifva och hans bud;
Allt annat under solen är
Fåfänglighet, Förgänglighet. 

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="12. Årets tider och jordens fruktbarhet.">
<i>12. Årets tider och jordens fruktbarhet.</i>
</chapter>

<chapter name="Våren.">
Våren.
</chapter>

<chapter name="392. Den blida vår är inne">
<big>'''392.'''</big>

Den blida vår är inne, 
Och nytt blir jordens hopp.
Ny fröjd får hvarje sinne,
Nytt lif får hvarje knopp.
Hur livligt solen strålar!
Hur majestätiskt mild 
För dödliga hon målar
Odödlighetens bild!

2. 
Förskönad står naturen 
Uti sin högtidsdräkt.
Hvad ljuflig vällukt, buren
På hvarje vindens flägt!
Hvad prakt, hvad rikedomar, 
Som skifta tusenfalt!
Allt lefver, doftar, blommar 
För dig, o menska! allt!

3. 
I luft, i lunder höras
Mång' tusen fröjdeljud.
Skall ej vår lunga röras
Och lofva Herren Gud?
Skall ej vår frälsta anda,
Ur jordens sorger höjd,
Sin känslas offer blanda
Med all naturens fröjd?

4. 
Men må de glada sånger 
Af rena hjertan gå. 
Dem brottets agg och ånger 
Besmitta aldrig må!
Må kölden i vårt sinne
Lik vinterkylan fly 



Och kärleken derinne
Lik vårens morgon gry.

5. 
Snart våren är förliden. 
Men, Jesu, när oss blif. 
Med oskulden och friden 
Du oss din Ande gif, 
Att hjertats stormar tystna 
Och själen uti ro
Till dina bud må lyssna,
På dina löften tro.

6. 
Låt ymnigheten flöda 
Med glädjen kring vår bygd; 
Gör landet rikt på gröda, 
Gör folket rikt på dygd. 
Som bröder må vi vandra 
En stund i gruset än, 
Som bröder se varandra 
En gång hos dig igen!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Sommaren">
Sommaren.
</chapter>

<chapter name="393. Naturen åter träder">
<big>'''393.'''</big>

Naturen åter träder
Förnyad fram i högtidsskrud.
Allt af din nåd sig gläder,
Du verldens Skapare och Gud! 
Af solens milda strålar 
Förlänges glädjens dag,
Och blommans knopp du målar 
Med färger och behag. 
Du fröjdar alla väsen 
Med känslan af din nåd. 
Din dagg på låga gräsen 
Är ymnighetens förebåd.

2. 
Dig, milde Fader, ärar 
Allt hvad du lif och anda gett: 
Dig prisa luftens härar, 
Dem din försyn ett bord beredt; 
Dig prisa regnets droppar
Och vindens ljufva flägt
Och fruktens späda knoppar 
Och trädets rika dräkt
Och hafvets vilda vågor
Och bäckens lena fall 
Och blixtens klara lågor 
Och åskans dunder, fart och knall.

3. 
Till dig naturen sänder, 
O Skapare, sin högtidssång. 
Dig prisa flodens stränder, 
Dig prisar källans friska språng, 
De stjernbeströdda himlar
Och djupets mörka stig;
Allt hvad i böljan vimlar,
Allt, Fader, prisar dig;
Och allt hvad ljuset gläder 
Och allt hvad jorden bär, 
Till dig med lofsång träder 
Och vittne om din godhet är.

4. 
Från berg och dalar skallar 
Till Herrens lof ett återljud, 
Som dig, o menska! kallar 
Att böja hjertat till din Gud. 
Dig hugnar fältets gröda 
Och axets böjda topp: 
Så glöm i dag din möda 
Och gläd dig i ditt hopp! 
Lär dina plikter sköta 
Med nöjt och helgat bröst, 
Så skall du en gång möta 
I lugn din ålders sena höst!

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>


<chapter name="394. Den blomstertid nu kommer">
<big>'''394.'''</big>

Den blomstertid nu kommer 
Med lust och fägring stor: 
Du nalkas, ljufva sommar, 
Då gräs och gröda gror. 
Med blid och livlig värma 
Till allt, som varit dött, 
Sig solens strålar närma, 
Och allt blir återfött.

2. 
De fagra blomsterängar 
Och åkerns ädla säd,
De rika örtesängar 
Och lundens gröna träd, 
De skola oss påminna 
Guds godhets rikedom, 
Att vi den nåd besinna, 
Som räcker året om.

3. 
Man hörer fåglar sjunga 
Med mångahanda ljud:
Skall icke då vår tunga 
Lovsäga Herren Gud? 
Min själ, upphöj Guds ära, 
Stäm upp din glädjesång
Till den som vill oss nära 
Och fröjda på en gång!

4. 
Du milde Jesu Christe,
Wår glädjesol och sköld,
Ditt ljus och hägnejbriste;
Uppvärm vårt sinnesköld;
Gif kärlekseld i hjerta
Men dämpa lustans brand;
Vänd bort all sorg och smärta 
Med mild och mäktig hand.

5. 
Du Sarons blomster sköna, 
Du lilja i grön dal,
Ack, värdes själen kröna
Med alla dygders tal. 
Af Zion må hon fuktas 
Med nådens dagg, att hon
Förskönas och befruktas 
Som ros på Libanon.

6. 
Välsigna årets gröda
Och vattna du vårt land.
Gif oss nödtorftig föda,
Välsigna sjö och strand.
Af himlen drype fetma,
Bespisande vår jord, 
Och flöde nådens sötma 
Till oss af lifsens ordl

<i>I. Kolmodin</i> (1643—1709).
</chapter>

<chapter name="I långvarig väta.">
I långvarig väta.
</chapter>

<chapter name="395. O Gud, din himmel gråter">
<big>'''395.'''</big>

O Gud, din himmel gråter
Wid jordens svåra skuld. 
Till dig vi vända åter: 
O Fader, var oss huld! 
Wår fröjd du låtit senkas 
Uti en syndaflod: 
O, må vår synd ock drenkas 
I Jesu dyra blod!

2. 
Du vänt i olycksflöden 
Din nådes öfverflöd.
Ack, utom denna nöden
Wi glömt vår själanöd. 
O Gud, till ånger förda, 
Wi se vårt öfverdåd; 
Till bot och bättring rörda 
Wi bedja dig om nåd.

3. 
Du vill oss ej fördärva 
Med straffets hand, o Gud! 
Men dig ett folk förvärfva, 
Som håller dina bud. 
Ja, när det öfvergifver 
Sin synd och hör din röst, 
Det fröjd i himlen blifver 
Och uppå jorden tröst.

4. 
Så vilja vi ej sörja
För grödans spillda hopp
Men nu med allvar börja 
Ett bättre lefnadslopp,
Wårt kall med trohet sköta 
Och minnas hvad du sagt 
Och sedan trygga möta 
Hvadhelst du förelagt.

5. 
Hvadhelst du ger och tager, 
Är du de trogna blid 
Och dem ej undandrager 
Din hand i nödens tid. 
O Gud, ditt namn vi prisa 
Och trösta på din nåd. 
När nöden gjort oss visa, 
Så kommer hjelp och råd.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="I långvarig torka.">
<big>'''I långvarig torka.'''</big>
</chapter>

<chapter name="Du menskors Fader, himlars Gud">
<big>'''396.'''</big>

Du menskors Fader, himlars Gud, 
För vilkens minsta ord och bud 
De hårda bergen smälta bort
Och själva hafvet blifver torrt!

2. 
Du kan, o Herre, lättelig' 
Befalla skyn att öppna sig; 
Du kan, o Herre, när du vill, 
Din himmel åter sluta till.

3. 
Du, Herre, märker mer än vi, 
Du ser hvad nöd vi äro i: 
Wår synd har det dock väl förtjent, 
Att du din kärlek från oss vänt.

4. 
Det goda, af din hand vi fått, 
Du ser, hur det har tjänat blott 
Till missbruk och till öfverdåd; 
Ty undandrar du oss din nåd.

5. 
Kring grödan, som förtorkad står, 
Ditt folk, o Gud! bedröfvat går 
Och tänker nu med skräck och qval 
På sina svåra synders tal.

6. 
O Gud, med ånger, bön och bot 
Wi ödmjukt falla till din fot. 
Se till vår jemmer, brist och nöd 
Och gif oss än ett dagligt bröd.

7. 
Wi äro barn, som bedja dig 
I Jesu namn så hjärlelig'. 
Ditt hjerta röres, tro vi visst, 
Så titt vi nämna Jesus Christ.

8. 
Krön året, Herre, med allt godt, 
Gif dagg och must i ymnigt mått.
Ack, vederqvick den usla säd 
Och sorgsna hjertan åter gläd.

9. 
Wi kyssa då ditt fadersris 
Och säga evigt lof och pris. 
Gif, Herre, hvad vi bedja om 
Och med ett nådigt bistånd kom.

<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Tacksägelse efter regn.">
Tacksägelse efter regn.
</chapter>

<chapter name="397. Sin suck naturen skickar">
<big>'''397'''</big>

Sin suck naturen skickar
Till dig, o Gud! från brända fält. 
Af solens heta blickar 
Förtärd, sitt hufvud blomman fällt. 
Ej hjorden svalka hämtar
Wid trädets höljda stam,
Och villebrådet flämtar
Sin nöd ur skuggan fram:
Då du från himlens skyar 
Oss hjelpen sänder ner 
Och jordens skrud förnyar 
Och lifsens glädje återger.

2.
I milda skurar nalkas 
Den tröst, oss är af dig beskärd; 
Naturen åter svalkas, 
Af ångst försmäktande och tärd. 
Med kyla luften blandas, 
I fröjd är jemmern bytt,
Och kreaturen andas 
Ett lyckligt lif på nytt. 
På skördemannens kinder
Man glädjen målad ser,
Och då han kärven binder, 
Han prisar dig som växten ger.

3.
Till dig som verlden gläder 
Och mild naturens suckan hör, 
Ditt folk med andakt träder 
Ochtacksamhetens offer för.
Wår mödas svett ej tvingar 
Ett korn ur jordens sköt': 
Den frukt, oss fältet bringar, 
Din nåd från höjden göt. 
Må oss din mildhet lära 
Att evigt älska dig! 
O Fader, dig till ära 
All verldens röst förene sig.

<i>B. Münter</i> (1735—1793).
<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>

<chapter name="När åskan går.">
När åskan går.
</chapter>

<chapter name="398. Herre, när din allmakts under">
<big>'''398.'''</big>

Herre, när din allmakts under. 
Möta vår bestörta syn, 
När med ljungande och dunder 
Fasan sväfvar ner från skyn, 
Lär oss, Herre, tanken vända 
På vårt usla lefnadsskick.
Du ger lif; du kan ock sända 
Döden i hvart ögonblick.

2. 
Under blixt din lag oss skänktes, 
Wid din röst ur molnets hvalf 
Allt i häpenhet försänktes,
Öknen röt och Sinai skalv.
När dess tordönsbud förklara. 
Att ej brottet skonas kan, 
Jesu, räck din famn och svara, 
Att du tar min ånger an.

3. 
Eldar skola luften tända. 
Fästet gifva knall på knall, 
När vid tidefvarvens ända
Domsbasunen höras skall. 
Men, o Jesu! du ej glömmer
Löftet, som du gifvit har, 



Att vår svaghet du ej dömer,
När vårt hjerta troget var.

4. 
I all känd och okänd fara 
Under tusen dödars hot, 
Herre, lär mig redo vara 
Att gå döden nöjd emot; 
Hjelp, att jag ej må förskräckas, 
När du fordrar in ditt lån. 
Hur och när det dig må täckas, 
Att jag skiljes härifrån.

<i>E. M. Fant</i> (1754—1817).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Bön om jordens fruktbarhet.">
Bön om jordens fruktbarhet.
</chapter>

<chapter name="399. Gif oss, o Gud. ett dagligt bröd">
<big>'''399.'''</big>

Gif oss, o Gud. ett dagligt bröd, 
Förskona oss för hungersnöd; 
Förläna oss hvad nyttigt är, 
O du, vår Gud och Fader kär!

2. 
Låt upp, o Gud! din milda hand, 
Gjut ner till detta folk och land 
God frukt, god helsa och god tid, 
Gjut ner välsignelse och frid.

3. 
Du föder djurens marga hop, 
Du hörer ock korpungars rop: 
Ty hör och märk, o Fader kär, 
Hvad barnens mun af dig begär.

4. 
Förlåt vår synd och gif oss nåd 
Att bättre följa dina råd 
Och låt oss din barmhertighet
Förspörja i all evighet.

<i>N. Hermann</i> († 1561).
<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
</chapter>

<chapter name="Skördetiden.">
Skördetiden.
</chapter>

<chapter name=" 400. I nåd du, Herre, på oss tänkt"> 
<big>'''400.'''</big>

I nåd du, Herre, på oss tänkt: 
Wår jord din rikdom hyser, 
Den frukt, uti dess sköt' vi sänkt, 
I gyllne mognad lyser.
Välsignelse 
Blott du kan ge:
Din högra hand 
Åt våra land 
Har gifvit korn och kärna.

2. 
Si! axet fälles till vår fot; 
Oss fäller dödsens glafven. 
Af ladan tas vår skörd emot 
Och skördaren af grafven. 
Kanske besår 
Om några år 
En odlare 
Ovetande 
Den torva, som oss höljer.

3. 
Den jord, vi ägt, oss äger då; 
Wårt goda äga andra, 
Och nya tjäll kring nejden stå, 
Der nya slägten vandra. 
Men, Herre, du 
Skall liksom nu 
Ock låta då 
Din sol uppgå
Och skördar pryda jorden.

4. 
Allt verldsligt flyr, förgår så fort; 
Ej må vi derför sörja. 
I lifvet vi din godhet sport, 
I döden vi den spörja. 
Ty den på dig 
Förlitar sig, 
Af död ej rörd 
Skall som din skörd 
Till dina hyddor samlas.

<i>E. G. Geijer</i> (1783—1847).
</chapter>



<chapter name="Tacksägelse för jordens fruktbarhet.">
Tacksägelse för jordens fruktbarhet.
</chapter>

<chapter name="401. Dav. 65. Hur ljuf, o Gud! hur säll den lott">
<big>'''401.'''</big>
Dav. 65.

Hur ljuf, o Gud! hur säll den lott 
Att dig i Zion lofva!
Du, Herre, gifver oss allt godt, 
Och daglig är din gåfva. 
O du som hjertats böner hört, 
Af dig på rena läppar fört 
Må hjertats lof ock höras.

2. 
Du som en fader öm och huld 
Den ångrande förlåter. 
Då nedertryckt af syndens skuld 
Till dig han vänder åter.
Benådad, lugnad, frälst och from 
Han mättas i din helgedom 
Af dina rika håvor.

3. 
Din makt, din vishet och din nåd 
Af jord och himmel tydes; 
Du stillar folkens öfverdåd, 
Ditt bud af stormen lydes. 
Ditt namn i skarors fröjdesång 
Från solens upp- och nedergång 
Högtidligt återskallar.

4. 
O verldars Gud, hur skönt vår ängd 
Din godhet oss förkunnar! 
Hur flödar dina gåvors mängd
Ur aldrig tömda brunnar!
En blick af nåd du senker ned, 
Och strax den ofruktbara hed 
Af gräs och gröda höljes.

5. Du kommer, och i dina fjät 
Det goda året träder; 
Wid skenet af ditt majestät 
I fröjd sig höjden kläder, 
Och dälden är af hjordar fylld, 
Af skördar slätten är förgylld: 
Allt fröjdar sig och sjunger.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="402. Dav. 67. Gud öfver oss förbarmar sig">
<big>'''402.'''</big>
Dav. 67.

Gud öfver oss förbarmar sig,
Han låter för de sina 
Så kärleksrik och nådelig
Sitt klara anlet' skina,
Att vi hans vägar känna må, 
Hans helga vilja lära,
Att vi på jorden må förstå
Hans salighet och ära
Och honom lof hembära.

2. 
Så tacka må och lofva dig, 
O Herre Gud, all tunga 
Och hela verlden fröjda sig, 
Med lust och glädje sjunga; 
Ty, Herre, du är allas hopp, 
Som ödmjukt till dig falla: 
Du hugnar, hägnar, håller opp, 
Hugsvalar, hörer alla, 
Som dig i tron åkalla.

3. 
 Ja, tacke, Gud, och love dig 
Allt folk med dygd och fromma! 
Si! jorden bär nu rikelig' 
Sin gröda, frukt och blomma.

Högtlofvat vare i all' land
Ditt namn båd' när och fjärran! 
Välsignat hafver oss din hand: 
All verlden prise Herran! 
All verlden frukte Herran!

<i>M. Luther</i> (1483—1546).
<i>O. Petri</i> (1493—1552).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="I missväxtår.">
I missväxtår.
</chapter>

<chapter name="403. O Herre, var oss nådelig!">
<big>'''403.'''</big>

O Herre, var oss nådelig!
Med sorgsen röst, o Gud! till dig 
Ditt folk sin botpsalm sjunger. 
Oss rörde ej din milda hand; 
Nu derför till ett syndigt land
Du skickar nöd och hunger. 
Din godhet, tålsamhet och nåd 
Blott sövde oss i öfverdåd; 
Ej förrän vi den saknat, 
Wi ur vår dvala vaknat.

2. 
Wårt korn uti den hårda jord 
Förlorat är liksom ditt ord 
Uti vårt hårda sinne, 
Och knapp och usel och förstörd 
Som trones frukt, som dygdens skörd, 
Wi årets gröda finne. 
O Gud, vi hafva det förskyllt, 
Wårt olycksmått vi själva fyllt 
Och lida, syndbesnärda, 
Blott hvad vi äro värda.

3. 
Men dessa små, som i sin nöd 
Så klagligt ropa efter bröd, 
Ack, straffa ej de arma 
För fädernas missgernings skull, 
Men, Fader, värdes nådefull 
Dig öfver dem förbarma! 
Är du ock ej, du gode Gud,
Fast vi förgätit dina bud,
En Fader för oss alla,
När till din fot vi falla?

4. 
Ja, dina barn, som till din fot 
Nu falla ner med bön och bot, 
Kan du ej öfvergifva. 
När nöden nådens väg beredt, 
När du, o Gud! vår bättring sett,
Skall det ock bättre blifva,
Om ock ej här, dock i den verld, 
Der af en evig kärlek närd 
En salig skörd skall mogna 
För alla dina trogna.

5. 
Wi lyfta då vårt hufvud opp 
Och gå med tålamod och hopp. 
Att vörda dina lagar. 
Är det oss nyttigt, skall ock du 
Oss hugna här, o Gud! ännu
Med många glädjedagar.
Men, gode Fader, lär oss då
Din vilja bättre att förstå
Och nöjda, fromma, visa,
Dig med vår vandel prisa.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Hösten.">
Hösten.
</chapter>

<chapter name="404. Med hastat lopp och dunkelt sken">

<big>'''404.'''</big>

Med hastat lopp och dunkelt sken 
Oss solen snart förlåter 
Att uppgå sorgelig och sen 
På mulna fästet åter. 



Förbi är årets sköna tid, 
Och stormar störa bygdens frid, 
Och täta skurar svalla; 
Den sista blomman lutad står, 
Och i den kulna höstens spår
De gula löfven falla.

2. 
Förbleknad åkern tynat af, 
Sin gyllne skrud beröfvad. 
Till vilan i sin vintergraf 
Naturen går bedröfvad. 
Och öfver haf och öfver land 
Så fjärran till en bättre strand 
Nu luftens härar draga; 
Och Herren dem sig tager an: 
De vandrande allena han 
Kan mätta och ledsaga.

3. 
Men oss i själva vinterns bygd 
Wår Fader vill försörja; 
Wi skola i hans milda skygd 
Än samma nåd förspörja. 
Ej nöden oss förfära skall, 
Ej vinternatten, mörk och kall,
Ty Herren vill beskydda
Den stilla flitens förrådshus 
Och låta uppgå nådens ljus 
Uti den frommes hydda.

4. 
O Gud, vår tid så snart förgår, 
Wårt mål så hart är nära. 
Ack, lär oss du, att hvad man sår 
Det skall man ock uppskära,
På det vår ålder, ångerfri, 
Må lycklig som vår ungdom bli 
Med gråa hårens heder 
Och lifvets höst, som förestår,
Omärkligt bytas i den vår, 
Hvars sol går aldrig neder.

<i>B. Münter</i> (1785—1793).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Vintern.">
Vintern.
</chapter>

<chapter name="405. Var glad uti den goda dag">
<big>'''405.'''</big>

Var glad uti den goda dag, 
Men, Christen, ock till godo tag
Den mörka och den kulna!
Förnöjd med alla stunder var, 
Ty Gud dem alla skickat har, 
De klara med de mulna! 
Hvad Herren gör, är godt och rätt: 
Ditt fasta hopp till honom sätt
Och fröjda dig, att våren
Går vintern uti spåren!

2. 
I täta moln är himlen klädd, 
Och dödlik i sin vita bädd 
Den trötta jorden vilar; 
Dock menskan, ser till himlen opp:
Dess känsla, varm och full af hopp, 
Högt öfver molnen ilar. 
När från ett tjäll, der sinnesro 
Och flit och stilla dygder bo,
En suck går upp till Herran, 
Då är han icke fjärran.

3. 
Tänk på den Gud, som dig beskär 
För hvarje tid hvad nyttigt är; 
Tänk sedan på iden arma, 
Som saknar kläder, bädd och bröd, 
Då du ej vet af någon nöd, 
Och lär att dig förbarma! 
Ack, ljufva, avundsvärda lott 



Att sprida fröjd och göra godt!
Det höjer, värmer anden
I själva vinterlanden.

4. 
O menska, du ej dröjer här. 
Och allt hvad ditt på jorden är 
Wid grafvens brädd du mister: 
Ditt gods som drifvan smälter bort, 
Din lust som vinterns dag är kort, 
Din makt som isen brister.
Men falle himmel, falle jord, 
Evärdeligt är Herrens ord; 
Ho därpå aktning gifver, 
Evinnerligen blifver. 

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="13. Årets början och slut.">
<i>13. Årets början och slut.</i>
</chapter>

<chapter name="Nyårspsalmer.">
Nyårspsalmer.
</chapter>

<chapter name="406. Du som ställde Din thron högt öfver tiden">
<big>'''405.'''</big>

Du som ställde Din thron högt öfver tiden, 
Der sällheten och friden 
Ej växla om, ej sluta sig,
Evige, ditt välde 
Ej ljus och mörker skiftat; 
Den lag, för oss du stiftat,
Förvandlar icke dig.

2. 
Konung i det höga!
Du slägten bortgå låler
Och andra komma åter
Och åldrar undan åldrar fly; 
Men ditt fadersöga
Milt vakar öfver alla; 
Din nåd, som vi åkalla, 
Är hvarje morgon ny.

3. 
År och vänner flykta, 
Men du densamme blifver; 
Du än åt barnen gifver 
Den vård, som du åt fadren gaf: 
Mod åt de betryckta 
Och styrka åt de svaga 
Och tröst åt dem som klaga 
Wid sina vänners graf.

4. 
Gud, vi vandra trygga, 
När redligen vi vandra 
I kärlek för varandra
Och hörsamhet för dina bud. 
Gud, på dig vi bygga 
Wårt hopp i alla öden;
I lifvet och i döden 
Du vårdar oss, o Gud!

5. 
Lofvad vare Herren!
Sannfärdig, vis och nådig
Och helig och rättrådig
Han alltid allt allen förmår. 
Lofvad vare Herren!
Hans lag, hans nådelära,
Hans härlighet och ära 
I evighet består.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="407. Än ett år uti sitt sköte">
<big>'''407.'''</big>

Än ett år uti sitt sköte 
Oss en mängd af dagar bär, 
Dem vi skola gå till möte, 
Om det Herrens vilja är. 
Hvem blir mulen? 
Hvem blir klar?
Gud oss det förborgat har.

2. 
Dock begär ej, matk i gruset, 
Att hans dolda råd förstå! 
Hvarje morgonvakt med ljuset 
Goda gåvor till oss gå, 
Hvarje natt vid vilans bädd 
Wakar Gud, i mörker klädd.


3. 
Herrens nåd i solens låga 
Sprids från himlens klara fält, 
Skiftar härlig i den båga, 
Han i molnen hafver ställt. 
Ty han tänker hvarje stund 
Uppå oss och sitt förbund.

4. 
Herrens öga aldrig blundar, 
Hvarje dag han sett och ser, 
Den som var och den som stundar: 
Hvad vill jag då veta mer? 
Han ock sett min dolda stig
Och den stakat ut för mig.

5. 
Ej en framtid mig betungar, 
Jag dess omsorg lemnar Gud. 
Han försörjer örnens ungar,
Kläder liljan i dess skrud:
Skall han mig förgäta?
Nej, 
Han de sina glömmer ej.

6. 
Israël på honom trodde, 
Då han genom öcknen drog; 
Gud i tjäll med Aron bodde, 
Och hans folk då ägde nog: 
Det sitt bröd från himlen fick
Och ur klippan tog sin drick.

7. 
Döden bör mig ej förfära, 
Om han möter mig i år; 
Att en skörd för himlen skära 
I Guds ärende han går: 
Himlens port han låter opp, 
Målet för mitt trogna hopp.

8. 
Jag kan trygg vid Herren hvila . 
Så i glädje som i sorg. 
Medan tidens stunder ila, 
Ty han är min fasta borg. 
Han min starkhets klippa är: 
Trygg mitt hus jag bygger der.

<i>S. J. Hedborn</i> (1783—1849).
</chapter>

<chapter name="408. Snabbt som blixten de försvinna">
<big>'''408.'''</big>

Snabbt som blixten de försvinna 
Våra korta lefnadsdar; 
Som en pil att målet hinna 
Tiden hastar bort så snar. 
Döden möter att oss fälla 
Och för Herrens domstol ställa;
Sällhet eller ofärd då 
Blir den lott vi skola få.

2. 
O min själ, må du betenka 
Dina dagars knappa tal. 
Att ej synden dig må senka
I förtappelse och qval! 
Uppskjut ej dig sjelf att pröfva, 
Dröj ej Herrens bud att öfva, 
Att när han dig kalla vill, 
Du må vara prydd därtilll

3. 
Likt ett skepp, af vinden kastat 
Plötsligt till en okänd strand, 
Än ett år, ack,syndbelastat, 
Flytt till evighetens land. 
Hvad Jag gjort och tänkt och velat, 
Hvad jag brutit, hvad jag felat, 
Allt med detta flydda år 
I Guds bok nu tecknat står.

4. 
Om ock någon dygd blef öfvad, 
Ack, hur litet gäller den, 
Då dess inre halt blir pröfvad 
Af den högste domaren! 
Nej, i stoftet må jag ligga 



Och om nåd och tillgift tigga.
Jesu, låt ditt dyra blod
Rena mig och skenka mod.

5. 
Låt den nya nådatiden 
Af min själ användas så. 
Att jag, när den är förliden, 
Må för dig i tron bestå. 
Låt från denna dag mig börja 
Mera vist för själen sörja, 
Lefva för den evighet, 
Som jag snarligt stunda vet.

<i>B. Münter</i> (1735—1793).
<i>J. Åström</i> (1707—1844),
</chapter>

<chapter name="409. Till dig, o Gud! mitt hjerta hastar">
<big>'''409.'''</big>

Till dig, o Gud! mitt hjerta hastar 
Och dig sitt första offer bär; 
En tacksam blick mitt öga kastar 
På året, som till rygga är. 
O, måtte jag lofsjunga rätt
Den nåd, som mig så ofta glätt!

2. 
På branten, der du såg mig falla, 
Du räckte mig din hand i nåd; 
Din röst jag hörde återkalla
Mitt hjerta från dess öfverdåd. 
Så vårdade du äfven ömt 
Det kalla bröst, som dig förglömt.

3. 
Till dig i nödens stund jag höjde 
Min röst och himlen öppen fann. 
Den tyngd, som mina skuldror böjde. 
Af dig blef lättad och försvann. 
Så gladde du min sorgedag 
Med sötman af ditt hjertelag.

4. 
Du såg ditt barn med svaghet sträfva 
Och göt din styrka i dess bröst;
Du såg ditt barn för faran bäfva 
Och gaf dess hjerta lugn och tröst. 
Jag, Fader, detta barnet är,
Som samma nåd ännu begär.

5. 
Förskjut mig icke, när jag felar 
Mot dina kärleksrika råd; 
Det blod, som verldens brister helar, 
Mig ålerföre till din nåd. 
Du sjelf i Jesu dyra namn 
Mig öppnadt vägen till din famn.

6. 
Låt kraften af ditt ord bereda 
De rätta skatter för min själ. 
Låt frid och dygd och samdräkt leda 
Till enskilt lugn och allmänt väl. 
Välsignat varder då det år, 
Som nu ditt folk till mötes går.

<i>S. Ödmann</i> (1750—1829).
</chapter>

<chapter name="410. Din godhet rätt att lofva">
<big>'''410.'''</big>

Din godhet rätt att lofva, 
O Jesu, nåd beskär! 
Wårt hjerta är den gåfva. 
Som du af oss begär: 
O, må det skenka sig 
Odelat, fromt och renat 
I ditt blod och förenat 
Igenom tron med dig!

2. 
Oss kan ej vederfaras 
En större nåd och tröst, 
Än att oss uppenbaras. 
Att du oss återlöst.
Ditt blod, som för oss rann. 



Har helgat denna dagen; 
Du, undergifven lagen, 
Förlossning för oss fann.

3. 
Fördenskull är dig gifvet 
Ett namn, som härligt är, 
Som salighet och lifvet 
Allena innebär:
Ty Jesus kallas du. 
O, Jesu, värdes blifva 
Wår Jesus och oss gifva 
Hvad vi ombedja nu.

4. 
Dig Fadern velat skenka 
Åt oss till Frälsare: 
O, må vi det betenka 
Och alltid låta se 
Wårt hjertas tacksamhet.
Därmed att vi dig prisa 
Och städs vår tro bevisa 
Med sann gudaktighet.

5. 
Du nådigt velat frälsa 
Wår syndbesnärda själ,
Beskärt oss lif och helsa,
Befvakat allas väl, 
Att vi, af ditt behag 
Förskonta från all våda, 
Med glädje kunna skåda 
Och fira denna dag.

6. 
Wår första gerning denna 
Må bli alltså i år
Att andaktsfullt bekänna
Ditt namn, som allt förmår, 
Och glada samlas här. 
Der oss ditt ord förkunnas, 
Der oss den friden unnas, 
Som trygg och evig är.

7. 
Förnya du vårt sinne 
I detta nya år; 
Gif, att vi oss påminne, 
Hur tiden snart förgår. 
I himlen tecknad står 
Var stund, som använts illa: 
Gud, låt oss ej förspilla
Kanske vårt sista år!

8. 
Ack, låt oss våra dagar 
Framlefva uti ro, 
Att vi, som dig behagar, 
I kärlek, hopp och tro 
Må vandra lifsens stig. 
Ja, Herre, oss förläna, 
Att vi dig rätt må tjena 
Och så få ro hos dig.

<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="411. Det gamla år framgånget är">
<big>'''411.'''</big>

Det gamla år framgånget är,
Nytt kommer nu i stället här. 
Gud vare lof, att vi i frid 
Fått lefva intill denna tid! 
Förlän, o Gud! ett godt nytt år, 
Att var och en nytt sinne får
Och i sin gamla synd ej står.

2. 
Hur mången nöd, o Herre god, 
I detta år oss förestod! 
Du hafver dock fast dagelig' 
Den från oss vänt så faderlig'. 
Låt oss, o Gud! i all vår tid 
Ännu få trygga oss därvid, 
Att du är nådig, mild och blid.

3. 
Ho är väl värd så mycket godt? 
Ditt fadershjerta gör det blott. 
Du kan för din barmhertighet 
Ej länge se vår uselhet. 
O, att vi dock rätt tänkte på, 
Att det med oss skall ände få 
Och vi till Gud oss vända må!


4. 
För vådeld, pest och hungerstid 
Har du oss skönt, o Fader blidl 
Wi hafva hört af krig och strid 
Men suttit dock i ro och frid. 
O gode Herde, du allen 
Din dyra hjord behållit ren 
Från otro, villa och allt men.

5. 
Wi bedja, vi åkalla dig: 
Förlåt vår synd miskundelig.
Låt sakramenten och ditt ord 
Ej tagas bort ifrån din hjord.
Din kärlek i vårt hjerta tänd, 
Din Andes nåde till oss sänd, 
Så varder satans list bortvänd.

6. 
Sträck öfver oss din högra hand, 
Välsigna både stad och land. 
Gif oss, o Gud! ett dagligt bröd
Och fräls oss du i all vår nöd. 
Upplys vår hulda öfverhet, 
Förlän oss frid och enighet 
Och allt hvad du oss gagna vet.

7. 
Så vilja vi, o Fader blid. 
Dig tjena nu och allan tid: 
Din Helge Andes kraft oss gif 
Till kärlekens och trones lif; 
Och låt oss sist bland englars kor 
I himlen, der du själver bor, 
Lovsjunga dig med glädje stor.

<i>J. Ebert</i> (1549—1615).
<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
</chapter>

<chapter name="412. Wår tid är ganska flyktig här">
<big>'''412.'''</big>

Wår tid är ganska flyktig här: 
Det förra året gånget är 
Nu lyckligen till ända. 
Ett nytt år börjar här sitt lopp: 
Så vilja vi med tro och hopp 
Oss till vår Gud nu vända,
Som sig Härlig 
Städs bevisat, 
Sorgen lisat, 
Gjort stor nåde 
Och oss frälsat af all våde,

2. 
O Gud, din Andes fröjd och frid, 
Som hugnat oss i all vår tid, 
Wi detta år ock njutit. 
Fast mången i sitt öfverdåd
Missbrukat har din stora nåd, 
Har du oss ej förskjutit. 
Godhet, 
Trohet,
Nådehåvor, 
Glädjegåvor
Oss till fromma 
Månde vi af dig bekomma.

3. 
O Gud, vårt hjerta öppnar sig 
Att för all kärlek tacka dig, 
Som du oss har bevisat. 
Du frälsat oss från hungersnöd,
Från krig och pest och ondan död 
Samt allt bekymmer lisat. 
Kraft, nåd,
Hjelp, råd, 
Hälsan, lifvet
Oss du gifvit 
Dig till ära:
Dig vi derför tack hembära.

4. 
Tag bort nu med det gamla år 
Wår gamla synd och ondska svår 
För Jesu död och pina.
Förvissa oss, att Jesus Christ
Har tagit bort vår synd och brist, 
Och låt din nåd påskina. 
I nöd, 
I död
Han sig gifvit 
 


För att lifvet 
Oss förvärfva, 
Att vi må hans rike ärva.

5. 
Förnya, Gud, i detta år 
Välsignelsen och lyckan vår, 
Att vi med dygd och ära 
Dig tjena må i frid och ro, 
I kristlig kärlek sammanbo, 
Oss redeligen nära. 
Gud, stärk
Wårt verk, 
Bördan lätta,
Oss upprätta 
Och förändra 
Att som nya menskor vandra.

6. 
O Gud, ditt ord och sakrament 
Låt aldrig blifva från oss vänt; 
Sjelf din församling skydda. 
Wår kristeliga öfverhet 
Gif helsa, lycka, salighet;
Bevara slott och hydda. 
Låt sist, 
O Christ, 
Oss i friden 
Rätta tiden 
Till dig fara: 
Evigt nyår skall der vara.

Tysk förf. (1600-talet).
<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
</chapter>

<chapter name="413. Gif, o Jesu! fröjd och lycka">
<big>'''413.'''</big>

Gif, o Jesu! fröjd och lycka: 
Ett nytt år går åter in; 
Wärdes ock på nytt intrycka 
I mitt hjerta viljan din. 
Gif, att själen, ren och from. 
Blir på nytt din egendom. 
Ny välsignelse och gamman
Skänk af nåd oss allesamman;

2. 
Lär mig nu att rätt besinna, 
Hur jag handlat dig emot. 
Låt min syndanöd försvinna; 
Wäck mig till allvarlig bot, 
Att jag ondskan hata må 
Och din nåd och ynnest få;
Ty all synd du visst förlåter, 
När man hjärtligt den begråter.

3. 
Med din kärlek mig hugsvala; 
Hör min suck, o Herre kär, 
Fast ej munnen kan uttala 
Allt hvad jag på hjertat bär.
Sover eller vakar jag, 
I ditt värn du mig upptag. 
Styrk mig i min nöd och möda, 
Låt ej synd och sorg mig döda.

4. 
Detta året lär mig höra 
Rätt ditt ord, o Herre blid, 
Och en kristlig vandel föra 
Utan svek i all min tid, 
Att jag har min nästa kär, 
Aldrig hat till honom bär. 
Gif mig nåd att heligt lefva 
Och i synd mig ej invefva.

5. 
Låt din Ande mig ledsaga 
Alltid på de frommas stig. 
Låt ej högfärd mig intaga, 
Flärd och svek ej bo hos mig. 
Gif, att jag ondt sällskap flyr,
Girighet och otukt skyr.
I försökning hjelp mig strida, 
Lär mig motgång tåligt lida.

6. 
Jesus vare allt mitt nöje,
Jesus blifve alltid när, 
Jesus mina sinnen böje, 
Jesus vare mitt begär, 



Jesus styrke kropp och själ, 
Jesus mig beskydde väl, 
Jesus vare i mitt hjerta, 
Jesus lise i all smärta!

7. 
Jesu, gif att jag väl ändar 
Detta påbegynta år.
Bär du mig på dina händer, 
Fräls mig från all vånda svår. 
Stå mig bi uti all nöd, 
Var mig när uti min död. 
Ack, du mig i famnen slute, 
När min livstid här är ute!

<i>J. Rist</i> (1607—1667).
<i>P. Brask</i> († o. 1690).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Wid årets slut.">
Wid årets slut.
</chapter>

<chapter name="414. Ack jordens barn, vår tid är kort,">
<big>'''414.'''</big>

Ack jordens barn, vår tid är kort
Och våra dar förrinna: 
De som en skugga hasta bort 
Och som en rök försvinna. 
Wi se oss om; och åter är 
Ett år tilländalupet: 
Dess nöjen liksom dess besvär
De sjönko ned i djupet,
I tidens haf, 
Den vida, allom öppna graf.

2. 
Wid årets början mångens hopp, 
I sköna färger brutet,
Desshela bana mätte opp 
Men släcktes innan slutet. 
Så mången då i sorgfritt tjäll 
Med barn och maka bodde; 
Så mången då, förnöjd och säll, 
På lif och helsa trodde: 
Och se, nu ren 
Har jorden gömt hans kalla ben.

3. 
Åt mig du lifvet än förlänt, 
Än låter du mig vandra. 
O Herre, har väl jag förtjent 
Att skonas mer än andra? 
Ack nej, det gör din blotta nåd.
Din kärlek utan ända,
Att jag må se se mitt öfverdåd 
Och hinna mig omvända, 
Jag syndaträl, 
Som tänkt så litet på min själ!

4. 
Jag är det trädet i din, gård, 
Som skulle sparat blifva, 
Att en gång, tacksamt mot din vård,
Det måtte frukter gifva.
Den ömma vård, du tog därom, 
Från år till år du ökte; 
Och hvarje år du återkom 
Och frukt på trädet sökte: 
Du kom i år; 
Men lika i ofruktbart det står.

5. 
"Tag trädet bort", så talar du, 
"Dess torra stam hugg neder!" 
"Ack, låt det stå ett år ännu!"
Så Jesus för mig beder.
Ja, bed, du gode vingårdsman
Din bön allena gäller, 
Och hjelp, att frukt jag visa kan, 
Förrän mig döden fäller. 
O Jesu, blif
Den svages kraft, den dödes lif.

6. 
Mig löd och vattna med ditt ord 
Och med ditt blod så trogen, 



Att jag med nytta för din jord 
Blir för din himmel mogen. 
Mig värdes för din kärleks skull 
Till trones frukter lifva. 
Ty snart, der trädet föll omkull, 
Der skall det ock förblifva. 
Låt för ditt namn
Mig falla, Jesu, i din famn.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="415. Så lyktar än ett år sitt lopp">
<big>'''415.'''</big>

Så lyktar än ett år sitt lopp:
Dess dagar gå ej mera opp, 
Dess timmar hafva slagit. 
Och tidens flod
Har ond och god 
Med sig i farten dragit.

2. 
Men mig, o Herre, låter du 
På jorden vandra qvar ännu, 
Att dock jag måtte hinna
Omvända mig, 
O Gud, till dig
Och nåd i himlen finna.

3. 
Ett annat år upprinner fort: 
Kanske, förrn det sitt omlopp gjort,
Skall dödsens hand mig röra. 
Då blir för sent,
Då är förment
Att bot och bättring göra.

4. 
Ty vill jag, medan än är tid, 
Betenka hvad tillhör min frid 
Och mer i synd ej falla; 
Ack, dig jag vill 
Om kraft därtill
Med daglig bön åkalla.

5. 
Du helige, du gode Gud, 
Hjelp, att med lydnad för ditt bud 
Jag mot din kärlek svarar 
Och Jesu tro 
Till hjertats ro
Och helgelse bevarar.

6. 
Då hoppas jag för Jesu skull, 
Att du ej sträng men nådefull 
Här med ditt barn skall handla 
Och hjertats hopp 
Wid slutat lopp 
I salighet förvandla.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="14. Morgon och afton.">
<i>14. Morgon och afton.</i>
</chapter>

<chapter name="416. Lov pris och ära vare dig">
<big>'''416.'''</big>

Lov pris och ära vare dig,
O Gud, att från det höga
Du vakar dag och natt på mig 
Med nådigt fadersöga!

2. 
Gif mig din Ande, att jag må 
Till gagn för mig och andra 
Med trohet dina vägar gå 
Och din fruktan vandra.

3. 
Gif nåd och lycka, ro och frid 
Åt öfverhet och rike. 
Från våra hyddor hungerstid 
Och pest och tvedräkt vike.

4. 
Släkt, vänner, deras, mitt förråd 
Will jag dig anbefalla. 
Slut ock min ovän i din nåd, 
Du gode Far för alla!

5. 
Må i mitt kall och i mitt bo 
Jag nöjd och tålig vara. 
Din sanning och ditt löfte tro 
Och fåfäng omsorg spara.


6. 
Ett saligt avsked mig förlän, 
O Gud, af denna verlden, 
När jag en gång skall fara hän 
Den dyra, sista färden.

7. 
Min bön du värdes denna gång 
Inför din thron upptaga, 
Låt dig min hjertans suck och sång 
I Jesu namn behaga.

<i>M. Brunnerus</i> (1627—1679).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="417. När jag om morgonen uppstår">
<big>'''417.'''</big> 

När jag om morgonen uppstår,
Om aftonen till hvila går,
Till dig, o Gud! mitt öga ser, 
Till dig mitt rörda hjerta ber.

2. 
O Jesu, vid din nåd försann 
Jag trygg och säker hvila kan; 
Din Ande visst bevara skall 
Min själ från qval, min fot från fall.

3. 
Ditt blod, som rann från korset ned, 
Det ger mitt hjerta tröst och fred;
Jag somne eller vakne opp, 
Är du min tröst, mitt enda hopp.

4. 
Din engel håller om mig vakt, 
Ty fruktar jag ej dödsens makt. 
I fröjd och nöd du vårdar mig,
Ty med- och motgång är från dig.

5. 
Ehvad jag lefver eller dör, 
Med lif och själ jag dig tillhör. 
Min arma själ betror jag dig: 
Upptag den, Herre, mildelig'.

Tysk förf. (1500-talet).
<i>H. Ausius</i> († 1653).
<i>J. Svedberg</i> (1653—1785).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Morgonpsalmer.">
Morgonpsalmer.
</chapter>

<chapter name="418. Att dig, o Gud! mitt offer bära">
<big>'''418.'''</big> 

Att dig, o Gud! mitt offer bära 
Min första känsla vara bör: 
Min röst skall höjas dig till ära;
Mitt hjerta vet, att du mig hör.

2. Du är det, Gud, som tima låter, 
Att jag, bevarad, styrkt och nöjd. 
Ur nattens glömska vaknar åter 
Till denna nya dagens fröjd.

3. 
De krafter, vilan återgifvit, 
Välsigna deras bruk i dag. 
Att på den väg, du föreskrivit, 
Jag vandrar i din viljas lag.

4. 
Låt för din röst, som till mig ljuder, 
Mitt öra aldrig sluta sig, 
Gör mig så from, din lära bjuder,
Så lycklig, som hon lofvar mig.

C. G. af Leopold (1756—1829).
</chapter>

<chapter name="419. Jag lefver och upphöjer">
<big>'''419.'''</big>

Jag lefver och upphöjer 
Min själ igen till dig, 
O Gud, hvars vård jag röjer 
I allt, som omger mig: 
I dagens nya ljus, 

I lugnet kring mitt läger, 
I allt hvad kärt jag äger 
Oskadat i mitt hus.

2. 
Lov ske ditt ord i tiden, 
Som bjöd, att ljuset är! 
Lov ske dig ock för friden, 
Som natten till oss bär! 
Hur ljuft att i dess famn 
Mitt trötta hufvud gömma
Och dagens sorger glömma 
Och somna i ditt namn!

3. 
Hur sällt att åter träda 
Förnyad på din jord 
Och åt din sol mig glada 
Och tenka på ditt ord 
Och gå med hälsans fröjd 
Till mina plikters öfning, 
Beredd till kamp och pröfning 
Och med min lott förnöjd!

4. 
Ej blott att kroppen stärka 
Du gaf oss vilan, Gud, 
Den bör ock hos oss verka 
Ny håg för dina bud.
Om på min gårdagsstig
Jag sermed blygd tillbaka, 
Hjelp mig i dag att vaka 
Mer troget öfver mig.

5. 
Hjelp mig, att jag ej krenker 
Min nästas minsta rätt, 
Ej talar eller tänker 
På lastarenas sätt,
Att jag för stundens ro
Ej spiller samvetsfriden,
Ej håglös dräper tiden
Men gör mitt kall med tro.

6. 
Kanhända snart jag saknar 
Den tid, du nu mig ger. 
Jag lägges ner och vaknar 
Till jordens dag ej mer. 
O Jesu, gif mig då 
Den frid, som du blott gifver, 
Till dess den dagen blifver. 
Som ej skall nedergå.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="420. Din klara sol går åter opp">
<big>'''420.'''</big>

Din klara sol går åter opp:
Jag tackar dig, min Gud.
Med kraft och mod och nyfött hopp 
Jag höjer glädjens ljud.

2. 
Din sol går opp för ond och god, 
För alla som för mig.
O, må jag så i tålamod 
Och kärlek likna dig.

3. 
O, må jag ock med flit och dygd 
Och måtta i begär 
Än kunna glädjas i ditt skygd 
Var dag, du mig beskär.

4. 
Då skall jag, trygg, i råd och dåd 
Till dig, o Fader! fly 
Och än förnimma, att din nåd 
Är hvarje morgon ny.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="421. Pris vare Gud, som låter">
<big>'''421.'''</big>

Pris vare Gud, som låter 
Oss glada vakna opp 
Och öfver jorden åter 
En nådedag gå opp: 
En dag, som skall försvinna 
Lik den i går förgick: 
O, må vi då besinna 
Dess dyra ögonblick!


2. 
O, må vi noga märka 
Hvad Gud af oss begär
Och med all trohet verka, 
Så länge dagen är,
Att icke syndens minne
Wårt hjerta klagar an,
När aftonen är inne, 
Då ingen verka kan.

3. 
Att åt sin arma nästa 
Råd, hjelp och hugnad ge; 
Ej blott på eget bästa 
Men ock på andras se; 
Ej blott Guds vilja veta 
Men vandra i hans bud: 
Det är att Christen heta, 
Det är att tjena Gud.

4. 
Och salig är och blifver. 
När Herren komma skall, 
Den tjänaren, som gifver 
Så akt uppå sitt kall: 
Han dela skall den fröjden, 
Som intet öga sett 
Men Herren uti höjden 
Åt sina barn beredt.

5. 
Wår kraft, o Gud! föröka, 
Att vi med trofasthet 
Må först ditt rike söka 
Och din rättfärdighet; 
Då vill du nådigt skenka 
Allt övrigt åt envar: 
O, må vi det betenka 
I dag och alla dar.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="422. O Gud,som åter värdes mig">
<big>'''422.'''</big>

O Gud,som åter värdes mig
Med dagens fröjd begåfva,
Mitt hjerta lyftat är till dig. 
Min tunga dig skall lofva.

2. 
Att ljuf och ostörd ro jag haft 
I natt på vilans läger, 
Att nyfött hopp och ökad kraft 
Till dagens värv jag äger;

3. 
Att jag, när morgonsolen gryr, 
Att jag vid qvällens möte, 
Som barnet till sin fader flyr,
Kan fly uti ditt sköte;

4. 
Det, gör din kärlek och din nåd, 
O du, all godhets källa! 
Gif, att jag efter dina råd
Min lefnad ock må ställa.

5. 
Gif, att jag, tacksam för allt godt, 
Som du mig täcks bevisa, 
Dig må ej med min tunga blott 
Men med min vandel prisa.

6. 
Mitt uppsåt styrk; min synd förlåt 
Och mig med kraft utrusta 
Mot frestaren och dess försåt,
Mot verlden och dess lusta.

7. 
Gör mig alltmera vis och from, 
Barmhertig och gudaktig 
Och af din godhets rikedom 
I lif och död delaktig.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="423. Morgonrodnan mig skall väcka">
<big>'''423.'''</big>

Morgonrodnan mig skall väcka 
Till den helga sångens ljud; 
Tidigt vill jag händren sträcka 
Upp till Herren Gud, min Gud, 



Och med hjerta och med tunga
Den Allsvåldige lofsjunga,
Vilken ej det lof försmår,
Som af fromma läppar går.

2. 
Samma sol, som fordomtima 
Öfver Edens lunder brann, 
För hvars strålar nattens dimma 
Från en nyfödd jord försvann,
Si! hon lika härlig brinner, 
Lika mild hon oss påminner, 
Att med samma nåd och makt
Herren på sitt verk ger akt.

3. 
Herren Gud i alla tider 
Är de frommas ljus och tröst; 
Frid och salighet sig sprider 
Af hans ord till alla bröst. 
Hani alla evigheter 
Öfver allt hvad fader heter 
Är i himmel och på jord 
Som den rätte Fadern spord.

4. 
Derför vill jag hoppfull möta 
Allt hvad han mig förelagt 
Och mitt kall med trohet sköta 
Och förbida hvad han sagt. 
Glad som fågeln skall jag sjunga, 
När jag går i dagens tunga, 
Trygg i Herrens skugga bo, 
När jag går till nattens ro.

5. 
Och när solens ljus sig röjer 
För min blick ej mer en gång, 
Örat hörer, tungan höjer 
Här ej mera bön och sång;
Då skall öga, tunga, öra
Bättre skåda, sjunga, höra 
Herrens nåd och härlighet 
I en salig evighet.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="424. Den signade dag">
<big>'''424.'''</big>

Den signade dag, som vi nu här se 
Af himmelen till oss nedkomma, 
Han blifve oss säll, han låte sig te 
Oss alla till glädje och fromma! 
Ja, Herren den högste oss alla i dag
För synder och sorger befvare!

2. 
Den signade dag, den signade tid 
Var morgon jag månde betenka, 
Då nådenes sol så härlig och blid 
Rann upp för all verlden att blenka 
Och herdarna hörde Guds englar i skyn, 
Som sjöngo, att dagen var kommen.

3. 
Ack, saliga dag, ej uppenbar. 
För verldens fåfängliga trälar! 
Du strålar så skön, du lyser så klar 
För fromma och menlösa själar, 
För enfaldens öga och oskuldens tro 
Nu och förutan all ände.

4. 
Om än hvarje träd och gräs på vår mark
Fått stämma och talande tunga, 
Om djurens och fåglarnas, ljuflig och stark,
Som englarnas röst kunde sjunga. 
Förmådde de aldrig till fyllest Guds Son, 
Wår Frälsare Jesus, lofva.


5. 
Men såsom en fågel mot himmelens höjd 
Sig lyfter på lediga vingar,
Han lofvar sin Gud, är glad och förnöjd, 
När han öfver jorden sig svingar, 
Så lyfter sig själen i hjertelig fröjd 
Till himlen med lofsång och böner.

6. 
Ack, låtom oss lofva och bedja vår Gud, 
När stunderna växla och skrida, 
Så skola vi stärkas att hålla hans bud 
Och vaka och tåligen lida! 
Ja, låtom oss verka med allvar och flit, 
Så länge oss dagen förunnas!

7. 
Ty dagen han är dock aldrig så lång, 
Att icke dess afton skall stunda; 
Då lemnas vårt verk, då tystnar vår sång; 
Må vi det med allvar begrunda! 
Wi blifva utburna, och sömnen blir tung 
I grafven, vår slutliga boning.

8. 
Ack, gifve då Gud, vi honom så tjänt 
Med allt hvad af honom vi äga, 
Så nyttjat de pund, oss Herren förlänt, 
Att han till envar måtte säga: 
Gack in i din Herres glädje, gack in, 
Du tjänare, gode och trogne!

9. 
När vi skola till vårt fädernesland 
Och skiljas vid detta elände, 
Befalla vi Gud vår själ uti hand
Och glada från verlden oss vände. 
Ja, Herren han gifve i Jesu namn 
Wår vandring en fröjdefull ände!

Nordisk medeltidspsalm. Bearb.
(med tillägg af vv. 8 och 6) af 
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="425. Min Gud och Fader käre">
<big>'''425.'''</big>

Min Gud och Fader käre,
Mitt hjerta prise dig 
Och ödmjuk tack dig bäre,
Som vakar öfver mig! 
Du har ock mig af nåde 
I natt bevarat väl 
Och frälsat från all våde 
Ditt barn till kropp och själ.

2. 
I dag jag dig ock beder: 
O Gud och Fader min, 
Led mig i dina seder,
Ske hos mig viljan din. 
Att aldrig jag bortviker 
Ifrån den rätta stig,
Att fienden ej sviker 
Och orätt leder mig.

3. 
Förlän mig trona rena 
På din Son Jesus Christ, 
Wår Frälserman allena; 
Förlåt mig all min brist. 
Du mig ej öfvergifver, 
Det har du lofvat mig, 
Om jag vid trona blifver 
Och städs åkallar dig.

4. 
Mig värdes hoppet gifva, 
Som mig upphålla kan; 
Lär mig i kärlek blifva 
Emot var Christen man, 

Att jag allt godt må göra 
Min nästa såsom mig 
Och sådan lefnad föra, 
Som kan behaga dig.

5. 
Ditt ord vill jag bekänna 
För denna arga verld; 
Mig skall ej från dig vända 
Gods, ära eller flärd. 
Led mig uti din vilja, 
Upplys mitt mörka sinn', 
Låt ingenting mig skilja 
Från rätta sanning din.

6. 
Lär mig min dag fullända 
Ditt namn, o Gud! till pris 
Och tro, vadhelst må hända, 
Att du är god och vis. 
Du värdes hos mig vara 
I allt mitt lefnadslopp 
Och, när jag hän skall fara, 
Tag själen till dig opp.

<i>J. Kohlros</i> († 1558).
Svensk öfvers. (1600-talet).
</chapter>

<chapter name="426. Ljus af ljus, o morgonstjerna">
<big>'''426.'''</big>

Ljus af ljus, o morgonstjerna, 
Christe, sanna sol och dagl 
Wi se nu den solen gerna 
Framgå efter ditt behag, 
Som med rosenstrålars sken 
Werldens krets upplyser ren, 
Det i natt var gömt upptäcker
Och var till sitt kall uppväcker.

2. 
Men vårt hjerta är betaget 
Utaf dårskaps dimma kall; 
Syndens mörker oss bedragit 
Och oss kommit uppå fall. 
Herre, se, vi vilse gå; 
Våra tankar, verk också 
På en farlig ban omsväfva 
Och din sannings ljus motsträfva.

3. 
Låt din Andes morgonstrimma 
Skina i vår mörka själ, 
Att vi lifsens väg förnimma 
Och förstå vårt sanna väl. 
Gör vår vandel med ditt sken 
Från allt villans töcken ren, 
Att din nåd vi känna lära
Och din kärlekseld rätt ära.

4. 
Styrk din kyrkas svaga skara 
Med den gyllne fridens band.
Wärdes uti nåd bevara
Konung, folk och fäders land. 
Avvärj tvedräkt, sorg och strid, 
Främja endräkt, fröjd och frid.
Hunger, pest, allt ondt förjaga 
Och oss med din hand ledsaga.

5. 
Låt vår lampas olja brinna, 
När du dömer verlden vid. 
Låt vår lefnad så förrinna 
Denna korta vandringstid, 
Att du oss af sorgens dal
Wärdes till din fröjdesal
Och vårt rätta hemvist föra 
Att oss evigt saliggöra. 

<i>M. Opitz</i> (1597—1639).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="427. O Gud, dig vare lof och pris">
<big>'''427.'''</big> 

O Gud, dig vare lof och pris, 

Att du har lika huld som vis 
På ljus och mörker skillnad satt, 
Varav är vorden dag och natt.

2. 
När vi ha anlagt dagen rätt 
Till flit i dygd på bästa sätt, 
Är natten gjord af dig därtill, 
Att du oss ro förläna vill.

3. 
Ty tackar jag dig, Herre blid. 
För ro i nattens flydda tid. 
Ej skräck och plåga har mig väckt,
Ej dödsens mörker mig betäckt.

4. 
Var ock hos mig i denna dag 
Och led mig efter ditt behag. 
Din gode Ande styre mig, 
Att jag ej vika må från dig.

5. 
Styrk mig i alla goda verk, 
I tro och hopp mitt hjerta stärk. 
Gif stadigt sinne, tåligt mod
Och gör mig rättvis, glad och god.

6. 
Behåll i mig till änden väl 
En ren och obefläckad själ. 
Från vällust, högmod, flärd, o Gud!
Mig böj till lydnad för ditt bud.

7. 
Beskydda konung, folk och land 
Och led oss alla vid din hand,
Låt oss få njuta frid och ro 
Och i all trefnad sammanbo.

8. 
Förtrolig vänskap ök och stärk, 
Förtag allt ondt och avundsverk.
Förlän till nödtorft dagligt bröd. 
Att vi ej lida timlig nöd.

9. 
Men gif oss helst det nyttigt är 
Till själens välfärd, Herre kär! 
Gif tillväxt, framgång, kraft och skygd 
Åt sanning, ära, tukt och dygd.

10. 
Min nästa, som är stadd i nöd. 
Gör bistånd, Jesu, för din död! 
Med tröst till de betryckta kom 
Och vänd de vilseförda om.

11. 
När jag från verlden vandra skall 
Och lemna vedermödans kall,
O, gif mig då en salig fröjd, 
En evig ro i himmelshöjd!

<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="428. Varmed skall jag dig lofva">
<big>'''428.'''</big>

Varmed skall jag dig lofva,
Min Gud och Fader blid,
Som lät mig roligt sofva
Och vakna upp med frid?
Si! natten är förbi. 
Sin klarhet solen sprider,
Och du i alla tider 
Mitt hopp och skydd vill bli.

2. 
Anamma mina böner
Och tänk på mig i nåd,
Att jag ditt bistånd röner
I allt mitt råd och dåd.
Ledsaga ock min fot, 
Att jag går rätta vägar 
Och ingen handel plägar, 
Som är dig, Gud, emot.

3. 
När jag nu åter skyndar 
Att gripa an mitt kall, 
Hjelp mig, att jag ej syndar, 
Fräls mig från olycksfall. 
Låt hvarje godt beslut 
Till nytta för ditt rike, 
För mig och för min like 
Med framgång föras ut.

4. 
De trogna herdar skicka, 
Som akta på din hjord 
Samt henne vederqvicka 
Med Jesu rena ord. 
Förlän oss ro och frid 
Och håll oss vid det ena, 
Att dig vi troget tjena 
I all vår lefnadstid.

5. 
Wår konung väl bevara 
Och skydda med din hand, 
Hans livstid länge spara 
Till hugnad för vårt land.
Hjelp honom, Herre god, 
Sin spira rättvist föra 
Och fienden förstöra 
Med väldigt hjeltemod.

6. 
För fiender och vänner, 
O Herre, jag dig ber,
Som allas tillstånd känner, 
Att du dem nåd beter. 
Du är mot alla god;
Men om till varning händer, 
Att sorger du oss sänder, 
Så gif ock tålamod.

7. 
I medgång lär mig vaka 
Mot lustars öfverdåd,
I motgång ej försaka 
Att hoppas på din nåd: 
Då är jag trygg och nöjd
Och vet, efvad mig händer, 
Att allt för mig du vänder 
Till salighet och fröjd.

8. 
När jag skall hädanvandra 
Af denna jemmerdal, 
Gif mig bland fromma andra 
Ett rum i glädjens sal, 
Att jag till evig tid 
Må med en englatunga 
Dig pris och ära sjunga, 
Min Gud och Fader blid!

<i>H. Ekman</i> († 1718)?
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="429. Wak upp, min själ, gif ära">
<big>'''429.'''</big>

Wak upp, min själ, gif ära
Din Gud och Fader kära! 
Han som allt godt oss gifver, 
En väktare oss blifver.

2. 
Jag trygg mig nederlade,
Ty vård han om mig hade; 
Mig mörksens makt begärde,
Men Gud mig ro beskärde.

3. 
Ja, Fader, hvad kan qvälja
Den du till barn täcks välja? 
Han, tryggad i ditt sköte,
Förbidar dagens möte.

4. 
"Mitt barn", du sade, "hvila! 
Ho kan dig öfverila? 
Sov väl förutan våda! 
Dagsljuset skall du skåda."

5. 
Och nu du mig benådat, 
Att än jag solen skådat;
För nöd du mig befriat 
Och lif och hopp förnyat.


6.
Jag kan ej rätt dig lofva, 
Dock frambär jag min gåfva; 
Den rökelse, jag gifver, 
Min sång och suckan blifver.

7. 
Försmå ej det jag beder. 
Du ser i hjertat neder 
Och finner, att jag hafver 
För dig ej bättre gåvor.

8. 
Du värdes sjelf fullända 
Ditt verk på mig och sända 
Den som mig alla dagar 
Hugsvalar och ledsagar.

9. 
Min gerning nådigt skåda, 
Hjelp du det bästa råda; 
Låt upphof, fortgång, ända, 
Allt till din ära lända.

10. 
Välsigna mig och skydda, 
Mitt hjerta blif din hydda; 
Låt ditt ord min spis vara, 
Till dess jag hän skall fara.

<i>P. Gerhardt</i> (1607—1676).
<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
</chapter>

<chapter name="430. Wak min själ, och var ej sen">
<big>'''430.'''</big>

Wak min själ, och var ej sen, 
Ty solen nu sitt blida sken 
Begynner åter visa. 
Gud hafver mig i natt betäckt 
Med sitt beskydd och mig uppväckt;
Ty bör mig honom prisa.
Hjertelig' 
Will jag mig
Derför gläda 
Och framträda 
Med min gåfva 
Och Guds nåd och godhet lofva.

2. 
Ej finns ett offer Gud så kärt 
Och Herrens välbehag så värt 
Som en andäktig tunga, 
När den hos en botfärdig själ 
Af Andans nåd upplifvas väl
Att bedja och lofsjunga.
Sådant ljud 
Till vår Gud
Skall framföras 
Och bönhöras: 
Det skall hinna
Till hans thron och nåde finna.

3. 
All djur på marken fröjda sig 
Och på sitt sätt lofsjunga dig, 
Du store verldens Herre. 
Var fågel sjunger dig till pris,
Hvart träd, var blomma på sitt vis, 
Det större med det smärre. 
Jag har fått 
Mera godt, 
Större gåvor, 
Bättre håvor 
Än de alla; 
Ty bör jag dig mer åkalla.

4. 
Din omsorg har ledsagat mig 
Så underbar som nådelig 
Allt ifrån moderlifvet. 
Du var min enda hjelp och tröst, 
När jag låg vid min moders bröst, 
Och mig af nåd du gifvit 
Lif och lem,
Hus och hem, 
Mig försvarat, 
Mig bevarat 
Från elände, 
Der jag sjelf ej faran kände.

5. 
Men dyrast är den nåd, o Gud! 
Att du mig gifvit dina bud 
Och låtit mig få veta 
Den tro, som själen frälsa kan, 
Den pligt, som fordras af var man, 

Som vill en Christen heta; 
Tagit mig 
Nådelig
I din Kyrka 
Dig att dyrka 
Och att höra 
Ordet, som kan saliggöra.

6. 
Min Frälsare, den nådekraft, 
Ditt ord och din försoning haft,
Jag salig rönt och njutit, 
Då jag i dopet tvåddes ren
Utaf min synd, och ofta sen, 
När vid ditt bord jag sutit. 
Jag har sport
Hvad du gjort 
Till att frälsa, 
Gifva helsa 
Dem som sörja 
Och ett nytt lif vilja börja.

7. 
Ett lif, som af dig självan är 
Och gör, att vi dig komma när
Igenom trona rätta, 
Ett lif, som öfvas allan tid 
I hopp och kärlek, fröjd och frid,
I kyskhet: och allt detta
Bör mig visst, 
Jesu Christ,
Till din ära 
Både lära
Och bevisa 
Och ditt namn sålunda prisa.

8. 
På det jag nu dess bättre må 
Ett sådant heligt mål rätt nå, 
Will du mitt lif föröka 
Och unna mig så mången dag, 
Ja, dagligt säga mig din lag,
Att jag må kunna söka
Det som är, 
Jesu kär,
Af dig funnet 
Och dyrt vunnet 
Med din pina:
Evig ro för själen mina.

9. 
Ty tackar jag, o Herre, dig, 
Att du vill lemna tid åt mig 
Och än med domen dröja, 
Att jag min lefnad bättra må
Och framgent större krafter få 
Att så mitt hjerta böja, 
Som, o Gud! 
Dina bud 
Mig befalla 
Och oss alla, 
Som förtröste 
På dig som oss återlöste.

10. 
Förläna mig din Andes nåd. 
Som gifver mig de bästa råd, 
Hur jag min tid skall lefva, 
Att jag mot verldens synd och flärd, 
Vari hon fallen är och snärd, 
Må stadigt kunna sträfva.
Styrk du mig 
Kraftelig'
Till att vandra 
Ej som andra 
Köttets trälar, 
De der dräpa sina själar.

11. 
Men låt mig som ett ljusets barn 
Se och undvika alla garn. 
Som satan för mig ställer; 
Ja, låt mig aldrig glömma bort,
Att lefnadstiden är så kort 
Och likväl mycket gäller! 
Ty bör mig 
Flitelig' 
Nyttja dagen, 
Höra lagen, 
Som kan lära 
Det som länder till din ära.

<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="431. Wi tacka dig Så hjertelig'">
<big>'''431.'''</big>

Wi tacka dig 
Så hjertelig', 
O Gud och Fader käre. 
Att vi så väl 
Till kropp som själ 
Helbrägda, styrkta äre.

2. 
Särdeles att 
I denna natt 

Wi ock fått trygga sofva 
Och nu förmå 
I ditt hus gå 
Dig gladelig' att lofva.

3. 
Wi bedja än, 
Att du igen 
Oss må i dag bevara 
Och med din makt,
Din englafvakt, 
Oss hjelpa i all fara.

4. 
Upplys vår själ 
Och lär oss väl 
Din helga vilja känna, 
Att vi i dag
Till ditt behag 
Må håg och gerning vända!

5. 
Wårt kött förvisst 
Och verldens list 
Will oss till synd bedraga; 
Men var oss när, 
Oss tillflykt lär
Wid Jesu kors att taga.

6. 
Wi gifva dig
Lydaktelig' 
Båd' lif och själ i händer, 
Ty hvad du vill
Oss skicka till, 
Oss visst till välfärd länder.

7. 
Wår öfverhet 
Med trofasthet 
Wi dig ock nu befalla: 
Gif henne ro 
Och låt oss bo 
I frid och hugnad alla.

8. 
Låt vattunöd 
Och ond bråddöd, 
Krig, pest och hunger vika 
Från detta land. 
Räck fadershand
Till fattiga och rika.

9. 
Gif alla nåd 
Och goda råd, 
Som land och stad regera, 
Att allt går rätt 
Och på ett sätt, 
Som länder till din ära.

10. 
Hjelp var för sig
Så kristelig' 
Sitt kall på jorden sköta, 
Att vi också 
Varandra må 
I himlens glädje möta.

<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Aftonpsalmer.">
Aftonpsalmer.
</chapter>

<chapter name="432. Gud, som allt med vishet styr.">
<big>'''432.'''</big>

Gud, som allt med vishet styr.
Haf tack för hvarje dag, som flyr, 
Hvart steg,som mig i Jesu namn
För närmare din fadersfamn.

2. 
Si! jag en främling är och gäst, 
Som icke här min boning fäst. 
Men fristad i ditt hägn begär
Var gång en dagsled slutad är.

3. 
Välsigna kroppens vilotid 
Men gjut ock i min själ din frid.
Rannsaka mig, min Gud, och säg, 
Om jag är stadd på lifsens väg.

4. 
Ack, att jag rätt ödmjukat mig 
Lik publikanen inför dig. 
Lik samariten understött 
De arma likar, som jag mött!

5. 
Ack, att i Jesu spår jag gått 
Och korsets börda ej försmått! 
Ack, att jag med de pund, du länt,
Dig, Herre, from och tålig tjänt!

6. 
O du som mina brister vet, 
Jag flyr till din barmhärlighet 
Och tror, att du för Jesu skull 

Till mig än skådar kärleksfull.

7. 
Låt mig i detta Ijufva hopp 
Få somna in och vakna opp 
Och ledas troget vid din hand 
Hem till mitt rätta fadersland.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="433. När allt omkring mig vilar">
<big>'''433.'''</big>

När allt omkring mig vilar, 
Till dig min ande ilar, 
O Gud, och lofvar dig. 
När verldens larm försvinner 
Och jag mig ensam finner, 
Är du, Barmhertige, hos mig.

2. 
När mörker jorden höljer 
Och all dess prakt fördöljer, 
Jag till ditt rike ser; 
Jag ser det kring de dina 
Af nåd och sanning skina 
Uti ett ljus, som ej går ner.

3. 
Det ljuset när mig blifver, 
Då natten mig omgifver; 
Därvid jag somnar in, 
Därvid jag vaknar åter, 
Så länge du mig låter 
Här fostras att bli evigt din.

4. 
Låt mig din nåd ej sakna, 
Tills jag en gång får vakna, 
Der sjelf du solen är, 
Der jag på dig blott aktar, 
Ditt anlete betraktar 
Och kommer dig alltmera när.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="434. Så går en dag än från vår tid">
<big>'''434.'''</big>

Så går en dag än från vår tid 
Och kommer icke mer,
Och än en natt med Herrens frid 
Till jorden sänkes ner.

2. 
Men du förblifver den du var, 
O Herre, full af nåd, 
Och våra nätter, våra dar 
Du tecknat i ditt råd.

3. 
Trygg i din vård jag lemnar mig, 
När solen från oss flyr; 
Och gladligt skall jag prisa dig,
När dagen åter gryr.

4. 
Men om det stilla dödsens bud 
I denna natt jag hör, 
Det är min tröst, att din, o Gud! 
Jag lefver och jag dör.

<i>J. F. Herzog</i> (1648—1699).
<i>Chr. F. Neander</i> (1723—1802).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="435. I min stilla hyddas sköte">
<big>'''435.'''</big>

I min stilla hyddas sköte
Kommer efter Guds behag
Vilan åter till mitt möte 
På en väl förfluten dag.
Gudi ära för allt godt, 
Som har blifvit här min lott!
Ack, att jag så visst fullgjorde. 
Glad och tacksam, hvad mig borde!

2. 
Men hvad finner jag väl skrifvet 
I min öppna samvetsbok? 
Har jag fromt och undergifvet 
Tagit på mig Jesu ok? 
Har jag kärleksfullt och ömt 
Om min svaga like dömt?
Har jag hjelpt min arma nästa 
Och ej sökt blott eget bästa?


3. 
Har med något gagn åt jorden 
Jag sökt gälda himlens lån? 
Är väl verlden bättre vorden 
Genom mig i någon mån? 
Är vid denna dagens slut
Sjelf jag bättre än förut,
Eller finner du mig, Herre, 
Lika syndig, om ej värre?

4. 
Ack, der menskor skuld ej finna, 
Är för dig dock mycken skuld. 
Lär mig rätt min frid besinna, 
Gode Gud, och blif mig huld! 
Ware Jesu kors mitt stöd; 
Må af hans förtjenst och död 
Tron uti mitt hjerta verkas
Och på goda frukter märkas.

5. 
Så af nåd jag tillgift äger, 
Så af nåd jag äger hopp 
Att i morgon från mitt läger
Stiga än med glädje opp. 
Och närhelst det täckes dig, 
Gud, att hädankalla mig, 
Du det barnet ej förskjuter,
Som sig till ditt hjerta sluter.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="436. Din sol går bort, men du blir när">
<big>'''436.'''</big>

Din sol går bort, men du blir när: 
O Gud, du alltid hos oss är. 
I mörkret ser du oss ännu 
Och när vi sofva, vakar du.

2. 
Allt vilar under Herrens hand. 
Som hägnar både stad och land; 
Och till de goda barnens ro
Hans goda englar hos dem bo.

3. 
Sött sover den som fruktar Gud 
Och vandrar efter Herrens bud; 
Med glädje står han upp igen
Och prisar Gud, sin Far och vän.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="437. Jag i tysta skuggors timmar">
<big>'''437.'''</big>

Jag i tysta skuggors timmar
Herrens lof förkunna skall: 
Himlen af hans klarhet glimmar, 
Jorden är hans fotapall. 
O min tro, du själens öga,
Skåda den som på det höga
Dessa sköna facklor satt
Att oss leda i vår natt!

2. 
Skriv på fästet, klara måna, 
Skaparns milda majestät, 
Och ditt bloss åt natten låna, 
Att vi der ock se hans fjät! 
Gläns utöfver berg och dalar:
Allt om Herrens under talar. 
Kläd i silver flod och fält: 
Öfver allt sin thron han ställt!

3. 
Ack, så nära, mig så nära 
Är du då, Oändlige!
Fast mitt öga ej kan bära
Glansen af ditt anlete,
Fast min tanke dig att fatta 
Fåfängt skall sin vinge matta, 
Lefver jag och rörs i dig. 
Gud, min Gud, så nära mig!

4. Din är jag, när jag uppvaknar. 
Din, när jag ock går till ro. 
Och det ljus, som här jag saknar,
Bidar jag med stadig tro.
Jag i stilla andakt tiger,
Men min känsla högre stiger, 
Än dit alla stjernor nå, 
Än dit alla tankar gå.

<i>E. Lindschöld</i> (1634—1690).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="438. Den ljusa dag framgången är">
<big>'''438.'''</big>

Den ljusa dag framgången är,
Och natten ren oss höljer; 
Men, nådesol, blif du oss när, 
Du som ditt sken ej döljer: 
Blif oss när, o Herre Jesul

2. 
Du är den trogne väktaren, 
Som kan oss väl bevara 
Och hjelper oss i frestelsen 
Och i all nöd och fara. 
Blif oss när, o Herre Jesu!

3. 
Du är vårt värn, vår fasta borg, 
När vi ditt namn åkalla, 
Och i din mäktiga försorg 
Wi trygga oss befalla. 
Blif oss när, o Herre Jesu!

4. 
Låt oss ock i vårt stilla bo 
I natt din vård ej sakna: 
Förläna oss en ostörd ro 
Och låt oss glada vakna. 
Blif oss när, o Herre Jesu!

5. 
Så vilja vi till dig med fröjd 
I morgon hjertat lyfta 
Och till vårt mål i himlens höjd 
Med all vår vandel syfta. 
Blif oss när, o Herre Jesu!

<i>H. Chr. Sthen</i> (o. 1540—1610).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="439. Nu är en framliden">
<big>'''439.'''</big>

Nu är en framliden, 
Och natt tillstundar visst; 
Från oss är solen skriden: 
Blif när oss, Jesu Christ!
Förlän en stadig, tro 
Och städse oss bevara, 
Att vi må utan fara 
Gå till vår nattero.

Svensk Förf. (1600-talet).
<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
</chapter>


<chapter name="440. Nu hafver denna dag">
<big>'''440.'''</big>

Nu hafver denna dag
Alltefter Guds behag 
Sin ände äfven nått; 
Och natten, sömnens vän, 
Har nu för oss igen 
I ljusets rum uppstått.

2. 
O store Herre Gud,
Hvars röst och stränga bud 
Allt lyda måste här,
Du skapte dag och natt:
När dagen gör mig matt,
Mig natten ro beskär.

3. 
O Gud, mig ej försmå, 
Låt mig din nåde få,
Ty jag är svag och trött,
Men mörksens makt är stor; 
Dock du, i höjden bor, 
Gör, att jag sover sött.

4. 
Min' ögon slutas till:
Din engel blid och mild

Förordna du åstad 
Att hålla trogen vård 
Och stänga fastan gård
Omkring min vilostad.

5. 
Min' kläder klädas af: 
Min synd, o Gud! begraf 
I Christi sidosår, 
Så skall min skröplighet 
Bli vänd i härlighet, 
När jag af jord uppstår.

6. 
Hur gladligt skall jag då 
Inför ditt anlet' stå
Uti en härlig skrud 
Och sjunga dig med fröjd 
Uti din himmelshöjd,
Min Herre och min Gud!

<i>S. Columbus</i> (1642—1679).
<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
</chapter>

<chapter name="441. Nu denna dag förliden är">
<big>'''441.'''</big>

Nu denna dag förliden är:
Jag dig, o Gud! mitt lof hembär 
För all den nåd, jag njutit har 
Så denna dag som alla dar.

2. 
Men ack! förlåt hvad glömsk och svag 
Jag brutit mot din helga lag, 
Och låt mig nu och allan tid
Förnimma att du är mig blid.

3. 
Uti din hand med tro och hopp 
Befaller jag min själ och kropp;
Uti ditt namn jag somnar in, 
Förnöjd och viss, att jag är din.

4. 
Din helge engel blifve när 
Och drifve från mig satans här; 
Beskärma mig för Christi skull, 
Var mig, ditt barn, en Fader huld.

5. 
Låt mig, om det dig täckes så, 
I morgon frisk och sund uppstå; 
Men om i natt du kallar mig, 
Så låt mig vakna säll hos dig.

<i>J. Leo</i> (†1597).
Tysk bearb. (1600-talet).
<i>P. Brask</i> († o. 1690).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="442. Nu vilar hela jorden">
<big>'''442.'''</big>

Nu vilar hela jorden, 
Och luften mörk är vorden,
Snart verlden sover sött;
Men dig, min själ, bör vaka 
Att bönens sötma smaka 
Och i din andakt ej bli trött.

2. 
Sitt ljus nu solen döljer 
Och natten öfverhöljer 
Det stora luftens tjäll: 
Min sol, o Jesu! visa 
Din nåd, som kan upplysa 
Min själ uti den mörka qväll.

3. 
Nu hafver dagen ända, 
Och stjernor börja tända 
Sitt dejeliga ljus:
O Gud, låt mig ock komma, 
Dit alla själar fromma 
Så skina i din himmels hus.

4. 
Till sömn jag mig bereder, 
Bortlägger mina kläder, 
En hamn af dödlighet; 
Låt, Jesu, själen hvila 
I dina sår och skyla 
Sin brist med din rättfärdighet.

5. 
Dagsbördan tynger neder 
Min kropp och mina leder, 
Att de betarva ro: 
Ack, Jesu, låt mitt hjerta 
Från syndens tyngd och smärta 
Snart lisas och få hos dig bo.

6. 
När sömnen mig nedtrycker 
Och mina ögon lycker, 
O Gud, haf vård om mig; 
Ditt milda fadersöga 
Se neder af det höga, 
Att jag må hvila tryggelig'.

7. 
Låt oro mig ej väcka 
Och ingen nöd förskräcka, 
När jag nu somnar in; 
Men dina englar blifve 
När mig och hädandrifve 
Hvad som kan störa vilan min.

8. 
Hvad jag i dag har syndat. 
Af verldens flärd förblindad, 
O Gud, förlåt mig det. 
I Jesu namn jag beder, 
Att du mig alltid leder 
På lifsens väg i Jesu fjät.

9. 
Gif, att jag icke saknar 
I morgon, när jag vaknar, 
Din milda allmaktshand. 
Som mig i alla dagar 
Beskyddar och ledsagar 
Omsider in i lifsens land.

<i>P. Gerhardt</i> (1607—1676).
<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
</chapter>

<chapter name="443. Var nu redo, själ och tunga">
<big>'''443.'''</big>

Var nu redo, själ och tunga,
O mitt hjerta, redo var
Att tillbedja och lofsjunga 
Gud, min Gud, min himlafar: 
Att af honom jag så väl 
Skyddad är till kropp och själ, 
Att jag, i hans hägnad tagen, 
Ock framlefvat denna dagen.

2. 
Lov och pris jag vill hembära 
Dig, barmhertighetens Gud, 
För all tröst af nådens lära, 
För allt ljus af lagens bud.
Pris ske dig för dagligt bröd. 
Kraft i möda, hjelp i nöd, 
Lättnad i min dags bekymmer, 
Vila, när dess afton skymmer!

3. 
Pris ske dig! Ja, evigt store, 
Gode Gud, uti ditt namn 
Sig min sista suck förlore, 
Då jag somnar i din famn! 
I din nåd och ditt försvar,
Herre, nu jag en och var,
Vän och ovän, mig och alla, 
Will af hjertat anbefalla.

4. 
Herre, hela riket akta, 
Led vår konung i ditt ljus, 
Dina englar sänd att vakta 
Hans regering och hans hus, 
Var hans tröst uti all sorg, 
I all nöd hans fasta borg; 
Styr hans råd med dinom Ande, 
Styrk hans makt till vatt'n och lande.

5. 
Högste Gud, ack! värdes höra 
Hvad ditt barn nu bedit har. 
Jesu, din förtjenst kan göra,

Att jag får ett nådigt svar. 
Helge And', jag beder dig, 
Wärdes mana godt för mig. 
Ja, jag tror, det skall så hända, 
Ty vill jag med amen ända.

<i>J. Rist</i> (1607—1667).
<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
</chapter>

<chapter name="Wid aftonklämtningen.">
Wid aftonklämtningen.
</chapter>

<chapter name="444. Min vilotimma ljuder">
<big>'''444.'''</big>

Min vilotimma ljuder 
En gång den sista gång 
Och mig i jorden bjuder 
En bädd så kall och trång. 
Dock den mig ej förskräcker;
Så sött jag sover der,
Tills Herrens röst mig väcker, 
Då ingen natt mer är.

2. 
Men, Herre Gud, bevara 
Min själ till evig tid 
För syndasömnens fara, 
För verldens falska frid. 
Här hjelp mig att fullkomna 
Mitt värv med tro och hopp; 
Sen kan jag roligt somna 
Och stå med glädje opp.

<i>F. M. Franzén</i> (1772—1847).
</chapter>

<chapter name="15. Före och efter måltiden.">
15. Före och efter måltiden.
</chapter>

<chapter name="445. Ifrån min födslotimma">
<big>'''445.'''</big>

Ifrån min födslotimma 
Du sörjt,o Gud! för mig 
Och låtit mig förnimma 
Din hjelp så underlig'. 
Jag ser din kärlek strömma: 
O, må jag aldrig glömma 
Dig tacka för allt godt!

2. 
När du mig täcks förläna 
Så mycken nåd, o Gud! 
Hjelp mig ock rätt dig tjena 
Och vörda dina bud.
När glad mitt bröd jag äter, 
Gif, att jag ej förgäter
Den torftiges behof.

3. 
Dig, Herre, må vi prisa: 
Du oss beredt vårt bord, 
Ack, värdes ock bespisa 
Wår själ med lifsens ord. 
Din Ande när oss blifve 
Och oss omsider gifve
En evig fröjd och ro.

<i>J. Hjertén</i> (1781—1885).
</chapter>

<chapter name="446. Dig prisa vi, o Herre, du som åter ">
<big>'''446.'''</big>

Dig prisa vi, o Herre, du som åter 
Din fadershand för dina barn upplåter. 
Må våra hjertan, som af dig förnöjas, 
Till dig upphöjas!

2. 
Allt lefvande med välbehag du mättar, 
Allt lidande med huld försorg du lättar; 
Du gifver styrka, lif och fröjd åt alla,
Som dig åkalla.

3. 
Må den välsignelse, du täcks beskära, 
Med tacksamt sinne njutas till din ära 
Och, måttligt njuten, nya krafter föda 
Till nyttans möda!

<i>J. A. Cramer</i> (1728—1788).
<i>J. O. Wallin</i> (1770—1839).
</chapter>

<chapter name="447. Herre, du för oss i nåd">
<big>'''447.'''</big> 

Herre, du för oss i nåd
Öppnat hafver ditt förråd;
Dryck och spis åt oss du räckt, 
Oss du styrkt och vederqveckt; 
Själ och kropp du dagligt när, 
Och hvad godt och nyttigt är,
Oss din milda hand beskär.

2. 
Pris ske dig för dagligt bröd! 
Må vi ej med öfverflöd, 
Vällust, hårdhet, öfverdåd 
Oss försynda mot din nåd! 
Skänk oss frid, förnöjsamhet,
Lycka, sundhet, enighet,
Sist en evig salighet.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="C. Med avseende på de yttersta tingen.">
<big>'''C. Med avseende på de yttersta tingen.'''</big>
</chapter>

<chapter name="1. Lifvets korthet och dödsens visshet.">
<i>1. Lifvets korthet och dödsens visshet.</i>
</chapter>

<chapter name="448. Dav. 39. Gud, lär mig dock besinna">
<big>'''448.'''</big>

Dav. 39.

Gud, lär mig dock besinna,
Hur snart mitt lif förgår. 
Liksom en ström förrinna 
Dess dagar och dess år. 
Om flera eller färre 
Åt mig du mätte ut, 
De likna dock, o Herre, 
En flyktad dröm till slut.

2. 
Si! jordens slägter falla 
Som stoft till jorden ner: 
Hur äro de dock alla 
En skugga och ej mer!
De fika, de arbeta, 
Betenka ej sitt fall; 
De samla och ej veta, 
Ho det anamma skall.

3. 
Varvid kan jag mig trygga? 
På dig förtröstar jag 
Och lägger glad till rygga 
Min väg för hvarje dag. 
En gäst lik mina fäder 
Jag föres vid din hand 
Och gränsen snart beträder 
Till mina fäders land. 

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="449. Snart döden skall det öga sluta">
<big>'''449.'''</big>

Snart döden skall det öga sluta, 
Som länge sorgens tårar göt; 
Snart skall mitt stoft sin hvila njuta 
Och frid i jordens lugna sköt'.

2. 
Men i den stund, då dödsens smärta 
Mig omger med sin ryslighet, 
O, då gör kännbar för mitt hjerta, 
Allfader, din barmhertighet!

3. 
När rösten, skälvande och bruten, 
Åkallar, Skapare, ditt namn, 
O, sträck mot mig i dödsminuten 
Din hulda, faderliga famn.

<i>Anna Maria Lenngren</i> (1755—1817).
</chapter>

<chapter name="450. Ack, att i synd vi slumra bort">
<big>'''450.'''</big>

Ack, att i synd vi slumra bort
Ett lif, så viktigt och så kort, 
Och glömma för ett timligt väl 
Att samla skatter för vår själ.

2. 
Betänk då hvad din frid tillhör, 
O menska, bed och bättring gör! 
I dag du kallas af din Gud:
Härnäst dig kallar dödsens bud.

3. 
Då upphör makt och rikedom: 
Du måste fram för Herrens dom. 
All verlden der, o syndaträl,
Ej frälsa kan din arma själ.

4. 
Väl den som följer Jesu röst 
Och hafver i hans ord sin tröst, 
Till hans förtjenst sin tro och lit 
Och öfvar dygd med kristligt nit.

5. 
Ej jordisk sorg hans sällhet stör: 
Han lefver nöjd, och lugn han dör,
Förvissad att i Jesu namn
Få slutas i sin Faders famn.

6. 
O Jesu, du som med din död 
Har frälsat mig från evig nöd, 
Gif, att beredd och glad jag må 
Min sista stund till mötes gå.

7. 
I tro och dygder mig bered 
Och i din Andes ljus mig led, 
Att jag fullborda kan mitt lopp 
Med samvetsfrid och saligt hopp.

8. 
För döden jag ej fruktan bär, 
När jag med dig förenad är: 
Med glädje, när du kallar mig. 
Min frälsta själ skall gå till dig.

<i>C. G. Cassel</i> (1783—1866).
</chapter>


<chapter name="451. Mina lefnadstimmar stupa">
<big>'''451.'''</big>

Mina lefnadstimmar stupa
Mot det stilla målet ner:
I det tysta, mörka, djupa
Sjunka de allt mer och mer. 
Dagen, som i skymning skrider, 
Går för mig ej upp igen: 
Herre, blif mig när; det lider 
Snart, ack! snart till aftonen.

2. 
Snart från allt hvad lifvet äger 
Går jag bort att kall och stum 
Sofva på mitt trånga läger 
I mitt låga vilorum; 
Öfver mig den gamla lagen 
Ljuder snart vid mullens fall:
Menska, du af jord är tagen 
Och till jord du varda skall.

3. 
Är jag färdig, är jag mogen? 
Har jag under dagens tid 
Verkat tålig from och trogen 
För den goda nattens frid? 
Har jag, när mitt hjerta brister, 
Något stöd för hoppet qvar, 
Någon tillflykt, när jag mister 
Allt hvad här min glädje var?

4. 
Ack, i jordens stilla sköte 
Multnar blott en vansklig kropp; 
Andan kallas till ditt möte
Bäfvande ur gruset opp. 
Han skall för din domstol ställas 
Att vid evighetens dag
Pröfvas, dömas, vedergällas 
Efter helighetens lag.

5. 
Domare, jag är ej färdig 

Att för dina blickar stå. 
Fader, nåd! Jag är ej värdig 
Att de sällas krona få. 
Ofta fängslad utaf verlden 
Har jag glömt mitt sanna väl:
Lyckan, lustarna och flärden 
Hafva rådt uti min själ.

6. 
O, jag finner, o, jag känner, 
Huru arm och svag jag är: 
Ära, nöjen, skatter, vänner, 
Allt mig öfvergifver här. — 
Sköra vänskap, som jag knutit!
Usla skatter, som jag ökt!
Tomma nöjen, som jag njutit! 
Falska ära, som jag sökt!

7. 
Gud, miskunda dig, jag beder 
Som ett villat barn sin far: 
Ryck mig ej i grafven neder 
Uti mina halva dar; 
Slut mig ej i dödsens fjättra, 
Innan döden blir min vän! 
Jag har mycket att förbättra,
Mycket att begråta än.

8. 
Men förgäfves jag begråter 
Mina dyra, flydda år: 
Tiden kallas icke åter, 
Skulden ensam återstår. 
Nej, till korsets fot jag dignar —
Herre, styrk min svaga tro. 
Jag behöfver och välsignar
Nådens kraft till hjertats ro.

9. 
O, jag känner, o, jag finner, 
Huru stor din kärlek är: 
Nåd i Jesu blod jag vinner, 
Frid hans Ande till mig bär. 
O, så vill jag troget göra, 
Tåligt lida hvad du bjöd 
Och dig älska, dig tillhöra, 
Gode Gud, i lif och död!

10. 
Du som ser hvad jag besluter, 
Du som vet hvad jag förmår, 
Och min suckan ej förskjuter 
Och mitt löfte ej försmår, 
Du skall ej min vanmakt döma
Men min viljas redlighet
Och vid ångrens tårar glömma 
Mina bristers myckenhet.

11. 
Nu, o Gud! för dina lagar 
Jag mig böjer trygg och nöjd. 
Will du skifta mina dagar 
Än åt lifvets qval och fröjd 
Eller snart min ande skilja 
Ifrån stoftets tunga band,
Gode Fader, ske din vilja!
Jag mig lemnar i din hand.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="452. Jag går mot döden, var jag går."> 
<big>'''452.'''</big>

Jag går mot döden, var jag går.
Min väg bland dolda skiften 
Må löpa jemnad eller svår, 
Så bär den dock till griften. 
Jag har ej annat val. 
Igenom fröjd och qval 
Min gång sig närmar till min bår.
Jag går mot döden, var jag går.

2. 
Jag går till himlen, var jag går, 
Om Jesus blott jag följer; 

Min själ af honom kronan får, 
Då grafven stoftet höljer. 
Jag gör ett saligt val. 
Igenom dödsens dal 
Min gång är trygg i Jesu spår. 
Jag går till himlen, var jag går.

<i>H. A. Brorson</i> (1694—1764).
Dansk bearb. (1798).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="453. Menska, o, vi dröjer du?">
<big>'''453.'''</big>

Menska, o, vi dröjer du? 
Ser du ej, hur tiden ilar?
Några ögonblick ännu —
Och du i det tysta vilar.
Menska, om ditt hus bestyr: 
Dagen sjunker, tiden flyr.

2. 
Lev, som du i döden snart, 
Dödlige, har lefva velat! 
Allt hvad du af lyckan spart, 
Allt hvad verlden åt dig delat,
Ingen tröst dig då beskär:
Detta goda ditt ej är.

3. 
Men har du ett hjerta blott, 
Som i Jesu blod är renat, 
Som är kärleksfullt och godt 
Och med Gud i tron förenat, 
Då har du i döden frid 
Och en skatt för evig tid.

4. 
Bed, att Herren, evigt god, 
Så ditt hjerta värdes dana! 
Waka på ditt kött och blod, 
Strid mot verldens onda vana! 
Sörj ej sen, hur snart du dör:
Herren sörja vill derför.

5. 
Wandra till din graf och lär 
Att din dödlighet betrakta; 
Säg: "Jag här en främling är, 
Herre, lär mig därpå akta 
Och med nådig fadershand
För mig fram till lifsens land."

<i>Chr. F. Gellert</i> (1715—1769).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="454. I lefvernets bekymmer sänkt">
<big>'''454.'''</big>

I lefvernets bekymmer sänkt
Du ser ej, huru oförtänkt
Din dag till skymning skrider. 
Du tror dig säker, stark och vis, 
Du jagar efter jordens pris
Och om dess torvor strider. 
O menniska, o menniska, 
Till aftonen det lider.

2. 
Och när du sträfvar här som bäst, 
Så nalkas en ej bjuden gäst: 
Wi honom döden kalla. 
Då bryts den säkres öfverdåd, 
Den vise månde sakna råd,
Den starke måste falla. 
O menniska, o menniska,
Han nalkas dig och alla.

3. 
"Bestyr", han ropar, "om ditt hus! 
Du måste dö, och solens ljus 
För dig ej mer sig tänder.
Farväl åt hela verlden säg! 
Du måste vandra nu den väg, 
Der du ej återvänder. 
O menniska, o menniska, 
Befall dig i Guds händer!"

4. 
Då skall ock du af verldens prakt, 
Dess rikdom, ära, lust och makt

Förnimma hela flärden. 
I evighetens öppna port
Det frågas blott, hur du har gjort 
Och lefvat här i verlden. 
O menniska, o menniska, 
Betänk den dyra färden!

5. 
En port är vid, en väg är bred: 
Den bär i afgrundsdjupet ned, 
Och många der försvinna. 
En port är trång, en väg är smal:
Den bär till himlens fröjdesal, 
Men få den vägen finna. 
O menniska, o menniska, 
Ditt val i tid besinna!

6. 
Så vaka nu var stund och bed, 
Med tro och kärlek dig bered
I frid att hädanfara! 
De arma föd, de nakna kläd. 
De svaga stärk, de sorgsna gläd 
Och så din tro förklara! 
O menniska, o menniska, 
Du inför Gud skall svara.

7. 
Och när du fullgjort detta allt 
Med redlig håg, som Gud befallt, 
Så säg med ödmjukt sinne: 
Jag är, o Gud! min Frälsare,
Blott en onyttig tjänare,
Men nåd på rätten vinne.
O Jesu Christ, o Jesu Christ!
För din skull nåd jag finne.

<i>L. Petri Gothus</i> (1520—1579)?
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="2. Längtan till det himmelska och eviga vid betraktandet af verldens fåfänglighet och onda väsende.">

<i>2. Längtan till det himmelska och eviga vid
betraktandet af verldens fåfänglighet
och onda väsende.</i>
</chapter>

<chapter name="455. Allt hvad vi på jorden äga">
<big>'''455.'''</big>

Allt hvad vi på jorden äga,
Det är allt förgänglighet:
Allt hvad här vi älska pläga 
Är dock blott fåfänglighet. 
Som en ström vår tid förrinner, 
Som en dröm vårt lif försvinner;
Men på denna vansklighet 
Följer själens evighet.

2. 
Såsom månens nya dager 
Tändes, växer, fyller sig, 
Åter skiftesvis avtager 
Och försvinner slutelig', 
Alltså är ock all vår handel 
En ostadig växelvandel. 
Werldens lycka äfvenså 
Lika litet plär bestå.

3. 
Sol och stjernor, luft och väder, 
Jorden, tiden, växter, djur, 
Allt om en förvandling qväder:
Bräcklig är alltings natur. 
Frost och regn samt köld och hetta 
Stadigt i sin växling streta;
Koppar, järn och hårda sten
Af förändring lida men.

4. 
Ack, hvad kan oss nyttigt vara 
Denna verldens stora gods? 
Kan det skydda, från livsfara? 
Kan det göra glad till mods?

Nej, den verld, så skön vi finna. 
Skall med all sin lust försvinna; 
Ja, hon gör i hjertat qval,
Gifver sorger utan tal.

5. 
We den som här evigt blifver 
Skadd och sårad till sin själ 
Och ej synden från sig drifver 
Utan är dess arma träl. 
Sig dermed från Gudi vänder,
Ger sin själ i satans händer: 
Ack, var finns så riker man, 
Som den igenlösa kan?

6. 
Allt hvad vi här älska månde 
Svinner, när vi tenka't minst; 
Gör oss alltså sorg och vande
Den förmenta verldens vinst. 
Men den verldslig lust föraktar,
Himmelriket eftertraktar, 
Han är rik och väl förnöjd,
Har i Gud en evig fröjd.

7. 
Ty låt oss nu städs besinna 
Denna verlds ostadighet, 
Att här inlet är att vinna: 
Allt är idel vansklighet. 
Våra kroppar döden trycker 
Och i mörka grafven rycker;
Själen hafver här ej ro,
Måste bort, när minst vi tro.

8. 
O min Jesu, lär mig blifva 
From och viser, så att jag 
Må besinna, aktning gifva, 
Huru allting dag från dag 
Tager af och sig borthastar; 
Och när döden mig kullkastar,
Tag mig till dig. Herre kär. 
Der en stadig glädje är.

<i>P. Brask</i> (d. o. 1690).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="456. Far din väg, du onda verld">
<big>'''456.'''</big>

Far din väg, du onda verld,
Med din oro, synd och flärd! 
Ingen skall min själ förmena 
Till den helga himmel gå, 
Der de goda, der de rena 
Arvet bland de sälla få.

2. 
Far din väg, du yra verld! 
All din lusta är blott flärd. 
Mig förbidar i det höga 
Fröjd, af inga skiften störd, 
Sedd af intet jordiskt öga, 
Ej af jordiskt öra hörd.

3. 
Far din väg, du stolta verld! 
All din ära är blott flärd. 
Åt min ande, snart förklarad 
I de evigt sällas krets, 
Ärans krona är förvarad,
Ödmjukhetens lön tillreds.

4. 
Far din väg, du falska verld! 
Ack, din vänskap sjelf är flärd. 
Jesus mig ej öfvergifver, 
Lofvat vare Jesu namn! 
Der han är, jag äfven blifver: 
Snart jag slutes i hans famn.

5. 
Onda verld, jag skiljer mig 
Utan saknad snart från dig.
Till min Jesus vill jag komma, 
Jesus vill jag höra till: 

Bland hans englar och hans fromma
Jag för evigt vara vill.

<i>J. Qvirsfeld</i> (1642—1686).
<i>A. P. Amnelius</i> (1638—1692).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="457. Ack, hvad är dock lifvet här?">
<big>'''457.'''</big>

Ack, hvad är dock lifvet här?
Jämmer, plåga, stort besvär.
När som bäst det varit har, 
Vedermöda blott det var.

2. 
Ack, hvad är vår korta tid? 
En beständig kamp och strid, 
Der den ene på allt vis 
Är den andres plågoris.

3. 
Ack, hvad är vår gudlighet? 
Idel ofullkomlighet: 
Ingen kan dermed bestå, 
Om Gud vill till rätta gå.

4. 
Ack, hvad är dock gods och gull? 
Det ej annat är än mull. 
Rik i dag, i morgon arm,
Bägge föda sorg och harm.

5. 
Ack, hvad är högt stånd och kall? 
Vådlig brant, der man gör fall.
Avund följer ära åt, 
Oro gömmes under ståt.

6. 
Ack, hvad är dock mensklig gunst? 
Blott ett töcken, rök och dunst.
Gläd dig ej af vänner mång'! 
Broders trohet är ej lång.

7. 
Ack, hvad är vår medgång blid? 
En försåtlig sjukdomstid. 
Vilken mången själ förgör 
Och i evig vånda för.

8. 
Ack, hvad hat och avund led 
Oss här söker störta ned! 
Här är vrede, der förtal, 
Dygd förtryckt och ära fal.

9. 
Ack, hvad krankhet och besvär 
Plågar oss som tidast här! 
Ingen lem man nästan har.
Den ej någon plåga drar.

10. 
Men hvad är de frommas död? 
En god ände på all nöd. 
Som en vän han dem ur qval
Förer i Guds glädjesal.

11. 
Det allena gör mig nöjd. 
Att jag snart i himmelshöjd 
Väntar trygg den fröjd att nå, 
Vilken evigt skall bestå.

12. 
Fröjd, den intet öra hört, 
Intet dödligt hjerta rördt, 
Fröjd, som ren och evig är, 
Jesus mig har lofvat der.

<i>J. Rosenthal</i> (1615—1690).
<i>P. Brask</i> (†. o. 1690).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="458. Du snöda verld, farväl!">
<big>'''458.'''</big>

Du snöda verld, farväl! 
Till himlen far min själ. 
Der vill hon hamnen hinna. 
Der söker hon att vinna 
Hvad evigt månde vara 
Ibland Guds helgon klara.

2. 
Far med ditt gods din kos! 
Det får af mig ej ros. 

En flod kan det besvära. 
En eld kan det förtära. 
Af dina rikedomar 
Mig ingen evigt frommar.

3. 
Far bort med all din lust, 
Som snart blir sorg och pust! 
Af dina glada dagar 
Mig ingen nu behagar, 
Af alla dina fröjder 
Mig ingen gör förnöjder.

4. 
Far hän med all din prakt! 
Jag ger därpå ej akt. 
Det falska prål, dig kläder, 
Den tomma ståt, dig gläder. 
Må nämnas med de orden: 
De äro mull på jorden.

5. 
Far med din ära fort, 
Som ingen lycklig gjort 
Men gifver sorg och plåga 
Och slocknar med sin låga! 
Hvad skall jag med den ära, 
Som vill mig städs besvära?

6. 
Med all din gunst far hän! 
Hon är en trolös vän, 
Som, då hon vill behaga, 
Är färdig att bedraga. 
Din karlek är en snara, 
Som själen för i fara.

7. 
I himlen är min vän:
Dit längtar jag ock hän.
Han mig sitt hjerta gifver
Och hos mig trofast blifver; 
Han mig med glädje mättar 
Och alla sorger lättar.

8. 
Att himlens härlighet
Är mig beredd, jag vet.
Det namn, som mig är gifvet, 
Är i Guds bok inskrifvet. 
Min fröjd skall der ej störas, 
Min lofsång evigt höras.

9. 
O himmels gyllne prakt, 
Du mer af Herrens makt 
Och af hans godhet lyser 
Och högre fägring hyser 
Än alla stjernor klara. 
När får jag dit uppfara?

10. 
O himmels lust så kär. 
Väl den, hvars lott du är! 
Mitt bröst för dig blott lågar, 
Ej annat efterfrågar, 
När dig en gång jag funnit, 
Så är allt ondt försvunnit.

11. 
O himmels rikedom, 
Dig snarlig' skynda, kom!
Mång' ljuflig, härlig gåfva 
Mig Jesus der täcks lofva. 
Mång' skatter, sköna, stora, 
Dem jag ej skall förlora.

12. 
Far bort, o verld så svår! 
Min håg till himlen står, 
Det jordiskt är, föraktar, 
Det himmelskt är, avvaktar.
Farväl, o verld, med alla!
Jag vill mig Gud befalla.

<i>H. Müller</i> (1681—1675).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="459. När jag uti min enslighet">
<big>'''459.'''</big>

När jag uti min enslighet 
Hos mig väl eftertenker 
Wår usla verlds fåfänglighet,

Dess oro, våld och renker, 
Från detta lif jag längtar då 
Och önskar till min Jesus gå, 
Som bättre lott mig skänker.

2. 
Här söka verldens barn med makt 
Att jordens fröjd förlänga. 
I vällust, välgång, prål och prakt 
De om hvarann sig tränga. 
Men öfver dem den hand är höjd, 
Somkan förkorta jordens fröjd
Och himlens portar stänga.

3. 
Allt hvad på verldens fagra fält 
För deras syn kan glimma 
Af döden varder nederfällt 
Som strå i skördens timma; 
Och lyckans sol, som skimrar än, 
Går ner och går ej upp igen
Ur grafvens dystra dimma.

4. 
Men dem som efter Herren se 
Och taga sig tillvara 
För synds och satans retelse, 
Åt dem skall Gud förvara 
En krona, prydd med härlighet,
En skrud, beredd af helighet,
I de utvaldas skara.

5. 
Fördenskull, Jesu, led du mig 
Städs med ditt ord det rena 
I hopp och tro på jemnan stig 
Och böj mig till det ena, 
Att jag för allt det jorden bär 
Dig väljer och dig håller kär 
Och dyrkar dig allena.

6. 
Till din förtjenst med tron jag flyr: 
För mig du uppfyllt lagen. 
Den synd, som jag botfärdig skyr, 
Blir i ditt blod avtvagen; 
Ty du har dragit all min last, 
För mig på korset naglad fast,
Bespottad, qvald och slagen.

7. 
Lär mig på denna stora nåd 
Mitt hopp, o Jesu! fästa; 
Lär mig att vandra i ditt råd, 
Vänd allting till det bästa. 
Min svaga tro gif större kraft,
Gif kärlek, mer än jag har haft, 
Till Gud och till min nästa.

8. 
Så kan jag, när det täckes dig, 
Till mina fäder fara 
Och nöjd från verlden skilja mig 
Att evigt hos dig vara 
Och mättas af den salighet,
Som du beredt af evighet
Åt din utvalda skara.

9. 
Hjelp mig, min Jesu, styrk mitt hopp. 
Håll mig fast vid din lära; 
Och när fullbordadt är mitt lopp, 
Gif mig en evig ära. 
Min själ uti ditt sköte tag,
Min kropp också på domedag
Oändlig fröjd förära.

<i>E. Lindschöld</i> (1684—1690).
<i>J. O. Wallin</i> (1179—1839).
</chapter>

<chapter name="460. Dav. 42. Såsom hjorten träget längtar">
<big>'''460.'''</big>
Dav. 42.

Såsom hjorten träget längtar
Efter friska källans flod,

Alltså ock mitt hjerta trängtar 
Till min Gud, som är så god. 
Själen törstar innerlig', 
Herre, Herre, efter dig. 
När skall det dig dock behaga 
Mig in i din glädje taga?

2. 
Jag mitt bröd med tårar fuktar, 
Blandar upp min dryck med gråt 
I en verld, som dig ej fruktar 
Men si lusta följer åt; 
Der ej mera frid och tro, 
Endast kif och renker bo; 
Der all styggelse bedrifves 
Och rättfärdighet ej trifves.

3. 
Ej ditt hus de dårar gläder: 
Öde står den helga ort. 
Der de gångna fromma fäder 
Sökt och funnit himlens port. 
Med din stav på fridens stig
Du dem förde hem till dig; 
Deras barn, ifrån dig vikna, 
Hjordar utan herde likna.

4. 
I sin yra de ej rädas
För den blick, som allting ser; 
Sanning hatas, fromhet smädas, 
Värnlös oskuld trampas ner. 
O min Gud, så hör mitt rop: 
Fräls mig från en gudlös hop,
Kom med friden, skänk mig fröjden 
Hos de heliga i höjden.

5. 
Dock, vi vill du dig bedröfva, 
O min själ, och qvälja dig? 
Gud vill dig allenast pröfva: 
Derför hoppas stadelig'!
Komma skall ännu den dag, 
Då jag honom till behag 
Skall ett tacksamt offer reda
Och hans lovord vitt utbreda.

6. 
Herren mig försäkran gifver 
Om sin godhet, endast jag 
Intill döden trofast blifver, 
Aktar på hans välbehag, 
Gör mitt kall med fröjd och flit 
Och till honom har min lit, 
Viss, att han mig ej förgäter,
Nöjd med hvad han mig tillmäter.

7. 
Jag på dårars väg ej träder, 
Sitter ej i deras lag; 
Herrens ord, som hjertat gläder, 
Jag betraktar natt och dag. 
Herrens helgedom mig är
Efterlängtad, skön och kär: 
Der mitt qvalda hjerta lättas,
Lugnas och med glädje mättas.

8. 
Nu ej mer jag skall bedröfvas: 
Herren är min Gud och vän; 
Herren, som mig låter pröfvas, 
Är min gode Fader än. 
Trygg vid Herren Zebaoth 
Will jag gå mitt mål emot, 
Der jag får med helgad tunga
Evigt Herrens godhet sjunga. 

<i>T. Beza</i> (1519—1605).
<i>A. Lobwasser</i> (1515—1585).
<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="461. O hoppets dag, som klarnar opp">
<b<461.'''</big>

O hoppets dag, som klarnar opp 

Ur dödlighetens dimma. 
Du senker till mitt vandringslopp 
Utaf ditt ljus en strimma; 
Och brist och nöd Och sorg och död
Fly bort som nattens skuggor.

2. 
Förgås må verlden med sin prakt,
Sin ära, lust och lycka, 
Dock skall från vansklighetens makt
De sina Herren rycka; 
Ty döden har 
Sin udd ej qvar
För Jesu återlösta.

3. 
Jag lifvets dag ej slöse bort 
På tidens små bekymmer! 
Allt skall dock lemnas innan kort,
När lifvets afton skymmer. 
Mig följer blott 
Hvad rätt och godt 
I Christi tro jag öfvat.

4.
Mig följer ej det mynt, som går, 
Den skatt, som vinns i verlden, 
Men skatten af var torkad tår, 
Var seger öfver flärden, 
Var vägrad lön, 
Var hjärtlig bön 
Jag båd för dem mig hatat.

5. 
Mig följer ej till fridens land 
Ett firat namn och rykte 
Men minnet af den hulda hand, 
Som tyst en likes tryckte, 
Den vattudrick, 
Den ömhetsblick, 
Som skänktes åt den arma.

6. 
Mig följer, ack! hvart godt beslut, 
Som ej till verk hann mogna;
Mig följer eller går förut 
Var vän, min själs förtrogna;
Mig följer allt, 
Hvars rena halt 
Också i himlen gäller.

7. 
Så vill jag, innan det blir natt 
Och vilans bädd tillagas,
Blott samla här åt mig den skatt, 
Som ej från mig kan tagas, 
Blott söka här 
Det namn, som år 
I lifsens bok inskrifvet.

8. 
Men, Jesu, under dagens lopp 
Låt mig din nåd förnimma 
Och kom till mig med saligt hopp
Uti min aftontimma. 
När mig du blif! 
Är du mitt lif, 
Blir döden ock min vinning.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="3. En varnande åtanke på den osaliga evigheten.">
<i>3. En varnande åtanke på den osaliga evigheten.</i>
</chapter>

<chapter name="462. Du som förhärdad gäckas">
<big>'''462.'''</big>

Du som förhärdad gäckas 
Med nådens dyra bud, 
En gång skall du förskräckas 
För en rättfärdig Gud: 
Ty vet, det blir en tid, 
Då ej den hand skall räckas. 
Som nu dig bjuder frid.

2. 
Ditt lif i synd förflutit 
Med oro och besvär; 
Den frukt, du brottslig brutit, 
Ej mättat ditt begär. 
I själva nöjets spår 
Du törstat mer än njutit;
Och straffet återstår.

3. 
När snart ditt lif försvinner, 
En afgrund väntar dig, 
Och lågan, som der brinner, 
Skall aldrig sakta sig. 
O plågor utan tal! 
Du ej förtäras hinner 
Af evigt nya qval.

4. 
I denna fasans boning 
Hör de fördömdas skri, 
Som tiden till försköning 
Sig låtit gå förbi
Och syndat på Guds nåd;
Dem hoppet om försoning
Blott fört till öfverdåd.

5. 
Der skall ditt samvet' väckas, 
Som här så hårdt var sövt, 
Ditt öra der förskräckas, 
Som här för Gud var dövt; 
Ditt brännande begär, 
Som här ej kunde släckas, 
Skall evigt tära der.

6. 
Ack, må du det besinna, 
Du blinde verldens träl, 
Och söka tidigt vinna
En räddning för din själ! 
Till bättring skynda dig, 
Att döden ej må finna 
Dig än på syndens stig!

7. 
Wak upp att frukter skaffa 
Med ditt förlänta pund! 
Han kommer, som skall straffa: 
Du känner ej hans stund. 
Ack, medan än är tid, 
Med helig bäfvan skaffa 
Din salighet och frid!

8.
Lär mig, o Herre, märka 
Hvad evigt gagnar mig; 
Låt nåden hos mig verka 
Det lif, som är af dig. 
Då kan jag trygg och nöjd 
Min själ mot döden stärka 
Med hopp om evig fröjd.

Svensk förf. (1700-talet).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="463. O evighet, din längd mig fast förskräcker">
<big>'''463.'''</big>

O evighet, din längd mig fast förskräcker, 
Som början har men änden aldrig räcker. 
O evighet, en tid förutan tid! 
Din hågkomst gör, att jag den hisnar vid.

2. 
All timlig nöd, den största här kan vara,
Med tidens fart sin kos dock måste fara; 
Men våndan grym, som evigheten bär, 
Förutan hopp, förutan lindring är.

3. 
O evighet, för dig mitt hjerta bäfvar. 
När i ditt djup min häpna tanke sväfvar, 
Begrundande, hur gräslig pinan är, 
Som dödar allt men intet lif avskär.

4. 
Ack, om det qval, som de fördömda lida, 
På så mång' år till ände skulle skrida, 
Som stjernor finns på himlarunden klar, 
Som löv och gräs på jorden varit har;

5.
Så vore dem en ljuflig tröst för handen, 
En skymt af hopp att slippa afgrundsbranden. 

Men jemmer, då förnyas plågan först, 
När de förment den hafva varit störst.

6. 
O, huru sträng månd' Guds rättvisa vara, 
Den näpsten ej, ack! evigt ej kan spara 
För dem som här motvilligt, argt och fräckt 
Den nåd försmått, som dem till bättring väckt.

7. 
För gudlöshet, med uppsåt här bedrifven,
I Herrens lag står själens dödsdom skrifven. 
Ett timligt brott ett evigt straff så får, 
En syndig lust ger evigt samvetssår.

8. 
Fly, menskobarn, ack! fly dock satans snara! 
Din yra fröjd kan icke evigt vara: 
Nej, lik en ström den far, den hastar bort
Och senker dig i afgrund innan kort.

9. 
Så länge Gud är Gud och Gud månd' blifva,
Skall plågan ej de dömda öfvergifva 
I mörkrets djup. Då lyktas våndan der, 
När Herren Gud ej mera evig är.

10. 
Wak upp, min själ, låt syndasömnen fara; 
Tag dig i tid, ack! tag dig väl till vara!
I dag, i dag sann bot och bättring gör;
Ty öppen står nu evighetens dörr.

11. 
Låt verldens lust, prakt, högfärd, rikdomshåvor. 
Makt, ära, gunst och lyckans falska gåvor
Ej dåra dig, att evighetens natt 
Med sorg och ve dig ej omgifver platt!

12. 
O evighet, din längd mig fast förskräcker, 
Som början har men anden aldrig räcker. 
O evighet, en tid förutan tid! —
Förbarma dig, o Gud! gif nåd och frid!

<i>J. Rist</i> (1607—1667).
<i>L. Johansson (Lucidor)</i> (1638—1674) eller
<i>P. Brask</i> († o. 1690).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="464. Ho satans boning tänker på">
<big>'''464.'''</big>

Ho satans boning tänker på
Och de fördömdas pina,
Hans blod af fasa stelna må, 
Hans kraft af ångst förtvina. 
Der matken gnager, som ej dör, 
Der elden ej skall släckas. 
Ack, Herre, våra hjertan rör,
Att de i tid må väckas.

2. 
Dit trädet ändtlig' faller ner, 
Der ligger det och blifver: 
När man är död och dömd, ej mer 
Gud någon ändring gifver.
I jordens djup ej hjelper då, 
Att man sitt brott begrafver, 
Ty var och en af Gud skall få,
Som han här handlat hafver.

3. 
Det blir för sent att ångra sig, 
Der bättring rum ej finner. 
Blott den här lefvat gudelig',
Guds nåd i döden vinner.

De onda från Guds anlet' gå
I evig nöd att qväljas;
Men Jesu trogna vänner få 
Ibland Guds helgon täljas.

4. 
O menniska, betänk dig väl! 
Si! helvetet högt gapar 
Att svälja upp var oren själ. 
Bed Gud, han i dig skapar
Ett hjerta rent, en ande ny 
Och så i nåd dig leder, 
Att du det fall må undanfly, 
Som lasten sig bereder.

5. 
Hjelp, Gud, vi alltid måge så 
Wårt lefverne här ställa. 
Att vi till evig tid ej få 
Wår svåra synd umgälla. 
Låt oss vår verld så genomgå, 
Att vi, när lifvet ändas, 
I trone måge fasta stå. 
Så skall i fröjd allt vändas.

<i>G. F. Harsdörffer</i> (1607—1658).
<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
</chapter>



<chapter name="465. O syndaträl, som i din dvala dröjer">
<big>'''465.'''</big>

O syndaträl, som i din dvala dröjer, 
Der syndens lust din säkra själ förnöjer;
Wak upp och se dig om! Det är hög tid; 
Ännu dock är din Gud dig huld och blid.

2. 
Hör, hur han dig med fadersstämma väcker, 
Si! hur till dig han fadersarmar räcker!
Försumma ej att taga nåden mot 
Fast genom sen dock redlig syndabot.

3. 
När nådens tid en gång är platt försvunnen
Och du vid lif ej mera varder funnen, 
Det blir för sent, ty då är himlen stängd 
Till evig tid: o, mer än faslig längd!

4. 
Fördenskull låt ditt hjerta väl betrakta 
Din dödlighet och grant på tiden akta! 
Betänk hvad lön en kristlig lefnad får,
Men gräslig dom de onda förestår.

5. 
Hvad är ditt lif? En ström, som snart förrinner. 
Hvad är din lust? En dröm, som strax försvinner. 
Din styrka? Stöd, som faller självt omkull.
Ditt guld och gods? Till slut tre skövlar mull.

6. 
Ditt lof? En rök. Din fägring? Maskars föda. 
Din klokhet? Flärd. Din konst? En tacklös möda. 
Ditt höga stånd? Ett lövverk på din graf.
Din lyckas tid? Ett falskt och stormigt haf.

7. 
Men hvad är dygd? En kristlig kärleks öfning. 
Och vishet hvad? En daglig hjertats pröfning.
Den frommes tro? Glad tillförsigt till Gud. 
Hans samvetsro? Ett dagligt gästabud.

8. 
Hvad är hans kraft? Guds Andes nåd och ledning. 

Hans lefnadskall? En daglig dödsberedning.
Hvad är hans död? En gång till Faderns hus.
Och arvet der? Lycksalighet och ljus.

9.
Betänk då, själ, hvad glädje Gud vill gifva 
Dem som i tro och kärlek fasta blifva: 
En evig ro, en oförgänglig fröjd,
Som redan här i hoppet gör dig nöjd.

10. 
Tänk ock därhos, hvad grym och gräslig plåga 
De onda är beredd i afgrunds låga, 
Der tröst ej finns och ej förlossnings hopp; 
De brinna der men brinna aldrig opp.

11. 
Rys, hisna, skälv, bäv', darra, kropp och leder! 
Res dig, mitt hår! Min tanke stiger neder
Till afgrunds djup och ser hvad qval der är, 
Som fräter allt men ingenting förtär.

12. 
Men fröjda dig, mitt hjerta och mitt sinne,
Min tunga, sjung, så titt mig förs till minne
Hvad härlighet hos Gud hans helgon få! 
Ack, hjertans fröjd, när jag det tänker på!

13. 
Hur god är Gud, som lofvat sjelf dig hjelpa 
Mot satans list, som vill dig nederstjelpa! 
Fly synden blott, fly den som dödligt gift; 
Håll dig vid Gud och vid hans helga skrift!

14. 
Gif noga akt, att lampan icke slocknar 
Och syndens moln ej öfver själen tjocknar; 
Och faller du, så stå strax upp igen
Och fly till Gud som till din bäste vän!

15. 
Säg: Store Gud, du milderike Herre! 
Jag vet med mig, jag vet, att jag dess värre 
Förskyllt, att död och afgrund blir min lott, 
Om, Gud, din dom skall likna mina brott.

16. 
Men fast de fel, jag öfvat, äro store, 
Fast synders tal som sand i hafvet vore, 
Så tog din Son dem alla uppå sig, 
När hans förtjenst jag rätt tillägnar mig.

<i>L. Johansson (Lucidor)</i> (1638—1674).
<i>J. Svedberg</i> (1653—1735).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="4. En sent uppväckt men botfärdig syndares suckar mot döden.">
<i>4. En sent uppväckt men botfärdig syndares suckar mot döden.</i>
</chapter>

<chapter name="466. Beklaga och begråta">
<big>'''466.'''</big>

Beklaga och begråta 
Må jag mitt öfverdåd, 
Men tårar mig ej båta; 
Jag har förspillt Guds nåd. 
Ack, Herre Gud, 
Jag ligger här nu slagen, 
Jag som i glädjedagen 
Förgätit dina bud.

2. 
Jag som bland verldens trälar 

Mitt lif åt synden gaf. 
Nu lik en matk här krälar 
På brädden af min graf. 
Ack, på den stig, 
Som ner i afgrund stupar, 
Jag mig alltmer fördjupar. 
Om du ej räddar mig.

3. 
Min dag till ände skrider, 
Min sista timme slår, 
Snart är ej mera tider. 
Snart jag för domen står. 
O hjelp, ack hjelp!
Ack, Herre, gör förskoning! 
O Gud, till fasans boning 
Min själ ej nederstjelp!

4. 
Hvad lindring i min smärta, 
Hvad ljuflig, okänd röst, 
Som talar till mitt hjerta 
Försoning, frid och tröst! 
Ack, får jag tro,
Att nåd står än att vinna? 
O Gud, kan jag dock finna 
Hugsvalelse och ro?

5. 
Ja, sälla de som veta, 
Att Jesus kommit har
I verlden att uppleta 
Det som borttappat var! 
Ack, ljufva tröst, 
Den enda tröst på jorden: 
Att han min vän är vorden, 
Att han mig återlöst.

6. 
Han dem från synden renar, 
Som afsky syndens stig; 
Han dem med Gud förenar, 
Som tro och bättra sig.
Allena han 
Till nåden öppnar vägen 
För bönen, som är trägen, 
Och ångren, som är sann.

7. 
Nu jag min suckan ställer 
Till dig, min Gud, och tror, 
Att ej din dom mig fäller. 
Fastän min skuld är stor. 
För Jesu skull 
Jag vet du ej förkastar 
Den själ, som [t]ill dig hastar, 
Betryckt och ångerfull.

8. 
Nu verlden från mig vike! 
Lik röfvarn ber jag dig: 
"Ack, Herre, i ditt rike 
Tänk ock i nåd på mig!" 
Dig vare pris! 
Jag hör dig, Jesu, svara:
"Haf tröst! Du skall ock vara
Med mig i paradis."

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="467. Herre Gud, för dig jag klagar">
<big>'''467.'''</big>

Herre Gud, för dig jag klagar:
Hvad mig qväljer natt och dag, 
Hvad min kropp och själ försvagar, 
Är en fruktan för din lag, 
Mot hvars bud jag framgent gått,
Tills jag fyllt mitt syndamått. 
Ty vill mig förtviflan stjelpa: 
Herre, värdes du mig hjelpa.

2. 
Alla mina fel och synder
Jag nu på mitt samvet' bär; 
Jag har varit ganska blinder 
I allt det som heligt är. 
Jag har följt de ondas råd 
I ett fortsatt öfverdåd, 
Dina helga budord brutit 
Och din Andes nåd förskjutit.

3. 
Nu vill derför döden grymma 

För din dom framställa mig. 
Ack, hvart skall jag undanrymma?
Ack, hvart skall jag fly för dig? 
Ty den ondska är så stor, 
Som uti mitt hjerta bor. 
Fåfängt är, att jag mig döljer, 
När mitt straff mig ständigt följer.

4. 
Dag från dag är jag bedröfvad, 
Vet ej mer af någon lust: 
All min fröjd är mig beröfvad, 
Allt mitt tal är suck och pust.
Ängslan, pina, själaqval 
Föra mig i mörkrets dal. 
Jag kan ej med nöje lefva 
Och vill dock mot döden sträfva.

5. 
Ofta tycker jag mig höra: 
Syndaträl, hvart har du gått? 
Städse ljuder i mitt öra: 
Kom och svara för ditt brott! 
Allt hvad för mitt öga är,
Vittnesbörd emot mig bär. 
Det som Gud har täckts mig läna, 
Lät jag mig till synden tjena.

6. 
Hjertat, mot din nåd förstockat, 
Har sig laster lärt med flit. 
När och var det onda lockat, 
Har jag genast hastat dit.
Herrens ord har jag försmått,
I hans hus ovilligt gått.
Mig det sällskap helst behagat, 
Som all blygd och dygd förjagat.

7. 
Synd på synd jag vågat hopa, 
Brott på brott, o Gud! för dig! 
I min nöd jag ville ropa: 
Berg och högar, skylen mig! 
Ack, jag blinde syndaträl, 
Som har så förstört min själ!
Dödsens hot min ångest väcker. 
Domen, domen mig förskräcker.

8. 
Är då nådens dörr tillsluten? 
Är all tröst mig tagen från? 
Är jag af min Gud förskjuten? 
Är jag en förlorad son? 
Ack, jag är hans barn ändå.
Jag vill uppstå, jag vill gå 
Till min Fader, bedja, gråta, 
Tills han vill min synd förlåta.

9. 
Dock min bön och mina tårar 
Och den ånger, som mig tär, 
Hela ej hvad hjertat sårar,
Bättra ej hvad brutet är. 
Nej, förlorad vore jag, 
Mig, så oren och så svag,
Skulle domen evigt fälla,
Om ej nåd för rätt fick gälla.

10. 
Men fast sargat och förkrossat, 
O mitt hjerta, fatta tröst! 
Jesus hafver mig förlossat, 
Jesus har mig återlöst. 
Han för mig har lagen fyllt, 
Lidit ock hvad jag förskyllt. 
När hans oskuld mig betäcker,
Domarns blick mig ej förskräcker.

11. 
Så mig Herren ej förskjuter. 
Så jag nalkas Gud med hopp; 
Frid sig i mitt samvet' gjuter, 

Ljus uti min själ går opp;
Viljan, som blir heliggjord,
Frukter bär af nådens ord; 
Hjertat, från sin smitta renat, 
Blir med Gud i tron förenat.

12. 
Döden gör mig icke häpen, 
Ändock han syns faselig, 
Ty han är af Christus dräpen 
Och kan icke skada mig. 
Domen fruktar jag ej stort, 
Fast jag hafver illa gjort, 
Tyden trösten jag ej glömmer, 
Att min broder Jesus dömer.

13. 
Jesu blod min skuld avplanar, 
Jesus hafver allt försont; 
Jesus allt godt för mig manar, 
Att jag varder nådigt skönt. 
Jag en säker tillflykt får 
Uti Jesu djupa sår; 
Jesus hjelper utur nöden, 
Uti lifvet och i döden.

<i>L. Johansson (Lucidor)</i> (1638—1674).
<i>H. Spegel</i> (1645—1714).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="5. Kristlig bön om en salig ändalykt och stilla hängifvenhet under Guds vilja.">
<i>5. Kristlig bön om en salig ändalykt och stilla
hängifvenhet under Guds vilja.</i>
</chapter>

<chapter name="468. Gud, dig min sak hemställer jag">
<big>'''468.'''</big>

Gud, dig min sak hemställer jag: 
Gör med mig efter ditt behag. 
I dag mig kalla eller spar 
Till andra dar, 
Så är du dock min Gud och Far.

2. 
Min tid och stund är, när du vill; 
Jag kommer, när du säger till.
Du räknat mina hufvudhår 
Och mina år; 
Och allt i dina händer står.

3. 
Jag bär mitt kors förutan knot 
Men går dock målet glad emot.
Ty hvad är menskans hela tid?
Blott qval och strid; 
I grafven först är ro och frid.

4. 
Hvad är, min själ, all jordisk makt, 
All jordisk rikdom, lust och prakt?
En spis, som dig ej näring ger. 
En börda mer,
Som trycker dig till jorden ner.

5. 
Med omsorg delar man sitt lif 
Åt möda eller tidsfördriv, 
Men lifvet flyr med lika fart 
Af gräsets art: 
Det blomstrar fort och vissnar snart.

6. 
Ej hjelper guld, ej ädelt blod, 
Ej konst, ej gunst, ej heller mod; 
Alls ingen läkdom jorden här
Mot döden bär: 
Allt det som lefver dödligt är.

7. 
Jag vet ej, hvilken dag blir sist, 
Men döden kommer lika visst. 
Jag om mitt hus och hjerta då
Bestyre så, 
Att den ej plötsligt kommer på!

8. 
Om jag med Gud och nästan har 
Mitt hjertas räkning ren och klar, 

Ej något qval min frid förstör, 
Mitt hopp förströr,
Ehvad jag lefver eller dör.

9. 
Jag kan dock ej för Gud bestå, 
Om han med mig till doms vill gå. 
O Jesu, endast af ditt blod
Jag hämtar mod; 
Af din förtjenst min sak blir god.

10. 
Och af din Ande kraft jag får 
Att trofast gå i dina spår. 
Jag så fullbordas dag från dag
Till ditt behag; 
Och der du är, der blir ock jag.

11. 
Så nalkas jag med frid och hopp, 
O Gud, till målet af mitt lopp. 
Var kraft, som i min själ sig rör,
Hvart ord, jag för,
Skall vittna, att jag dig tillhör.

12. 
Men när min kraft ej mer förmår 
Och mitt förstånd ej mer förstår
Och denna röst ej mer till dig 
Kan höja sig, 
Så tale Jesu blod för mig.

13. 
Kanske jag lemnar hjertan qvar. 
Som klaga, att från dem jag far;
Dock lefver och regerar han, 
Som trösta kan 
Och sig de arma tager an.

14. 
Och när vid vännens graf till slut 
Den sista vännen gråtit ut, 
Så vet jag, at i samma ro 
Wi skola bo, 
Som lefde här af samma tro.

<i>J. Pappus</i> (1549—1610).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="469. O Jesu, Christ, sann Gud och man">
<big>'''469.'''</big>

O Jesu, Christ, sann Gud och man, 
Som dödsens välde öfvervann 
Och frälste oss från syndens nöd, 
När du led korsets bittra död,
Ack, i min sista stund mig stärk 
Och på mitt hjertas suckar märk.

2. 
När jag blir förd i mörkrets dal 
Och stadd i dödsens kamp och qval,
Ack, när ej tungan talar mer, 
Ej örat hör, ej ögat ser 
Och pulsen sakta tynar af, 
Med mig, o Jesu! miskund haf!

3. 
När mitt förnuft ej mer förstår 
Och menskohjelp ej mer förslår, 
Så kom, o Herre Jesu blid,
Och hjelp mig i min sista tid! 
Förkorta, lindra mina qval 
Och lys mig du i mörkrets dal!

4. 
All fruktan du ifrån mig driv 
Och med din Ande hos mig blif! 
Låt själen, löst ur jordens band, 
Uppsväfva glad till himlens land
Och kroppen få i ostörd ro 
Sig hvila sött i grafvens bo.

5. 
En glad uppståndelse mig gif 
Och mitt försvar i domen blif! 
På mina synder icke tänk,
Men för din död mig lifvet skänk, 
Som du mig lofvat i ditt ord, 
Så blir jag frälst och saliggjord.


6. 
Du lofvat har, o Jesu Christ! 
Att den hvars hopp till dig är visst, 
Han skall i domen trygg bestå, 
Till lifvet genom döden gå 
Och, fast han lider timlig nöd,
Dock frälsas från en evig död.

7.
Ty skall, o Gud! din starka hand 
Befria mig från dödsens band 
Och föra mig till himlens ro, 
Der jag med dig får salig bo
I helig fröjd evinnerlig':
Därtill förhjelp mig nådelig'!

8. 
Wi bedja dig af hjertans grund: 
Med oss, o Herre, haf miskund! 
Lär oss att vörda ditt behag
Och möta så din stora dag 
Med samvetsfrid och kristlig tro, 
Så få vi sist en salig ro.

<i>P. Eber</i> (1511—1569).
<i>P. J. Gothus</i> (1536—1616).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="470. Ack, Jesu Christ, mig nåd bete">
<big>'''470.'''</big>

Ack, Jesu Christ, mig nåd bete: 
Jag måste hädanfara;
Men när och huru det skall ske, 
Till dig må hemställt vara. 
Min stund är icke mig bekant, 
Men du har henne tecknat grant
Och mina dagar räknat.

2. 
Jag vill med ditt behag förnöjd 
Mig i din hand befalla. 
Gif, att din röst jag hör med fröjd, 
När du mig hän vil1 kalla.
Låt mig ock här en försmak få, 
Hur ljuft det är till dig att gå, 
Hos dig att evigt blifva.

3. 
Lär mig i bättring, bön och tro 
Min hädanfärd förbida, 
Att mina dar i frid och ro 
Må fram till målet skrida.
Ja, må mitt hela lefnadslopp, 
O Gud, i helgelse och hopp
Min dödsberedning blifva.

4. 
Ack, gif, att jag behålla får 
Förstånd och redigt sinne, 
Att jag, så länge hjertat slår, 
Må hafva dig i minne! 
Förunna mig att i mitt bo, 
Om du så vill, i godan ro 
Från denna verlden skiljas.

5. 
Men skulle det behaga dig 
På annan ort mig kalla: 
I vattunöd, pest eller krig, 
När, var jag helst må falla, 
Så ske, o Gud! ditt visa råd, 
Men låt mig vederfaras nåd,
Att jag må saligt somna.

6. 
Om mig min sjukdom gör så svag, 
Att rösten mig försmäktar. 
Hör än i hvarje andedrag 
Den enda bön, jag mäktar: 
Gör på min plåga ett godt slut,
Släck mild den tärda lampan ut, 
Att jag i frid må fara.

7. 
Men, store Gud, ett stoft ej dig 
Må något föreskrifva: 

Ditt välbehag är nog för mig, 
Wid det må jag förblifva! 
Jag vet, att du den vännen är,
Som samma hjerta för mig bär 
I lifvet och i döden.

8. 
I lif och död min tillflykt blif; 
Jag i din hand mig gifver: 
När du, o Jesu! är mitt lif, 
Min vinning döden blifver. 
När du allena är mitt hopp,
Skall jag fullborda väl mitt lopp 
Och lifsens krona vinna.

<i>B. Ringwaldt</i> (1530—1598).
Svensk öfvers (1600-talet).
<i>Kr. Dahl</i> (1758-—809).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="471. O Jesu, när jag hädan skall">
<big>'''471.'''</big>

O Jesu, när jag hädan skall
Och anden min uppgifva,
O, då är pröfvotiden all:
Hos dig får jag då blifva.
Min kropp här såddes dödelig 
Men skall stå upp odödelig, 
I härlighet förklarad.

2. 
Jag kläder af förgänglighet, 
Blir lös af syndabandet, 
Ikläder mig stor salighet 
Uti det goda landet, 
Der lifsens krona för mig står, 
Den jag af Herrens hand då får 
Och Jesus mig förvärfvat.

3. 
Jag kommer af ett brusand' haf 
På rätta glädjestranden; 
Min kropp han lägges ned i graf,
Men Gud upptager anden, 
Ur mörker kommer jag till ljus, 
Från armod till Guds rika hus, 
Från oro till god hvila.

4. 
Min hydda, som här fallen är, 
Skall Herren der upprätta; 
Ett paradis Gud mig beskär, 
Ett evigtliv för detta. 
Min* ögon öppnas, varda klar', 
Jag lif i döden funnit har:
Så har all sorg en ände.

5. 
Ty detta lif är idel död, 
Man må det lif ej; nämna; 
Men all dess jemmer, brist och nöd 
Wid. grafvens brädd vi lemna.
Ju närmre vi till grafven gå, 
Dess säkrare vi röna få, 
Att döden blir vår vinning.

6. 
O usla lif, o bräcklighet, 
Ho dig kan rätt betrakta, 
Han må din lust och härlighet 
Ej synnerligen akta. 
Men döden är nu ingen död: 
En gång till lifvet från all nöd,
Förlossning af elände.

7. 
O död, du öppnar ljuf och god 
För tro och hopp ditt sköte, 
Då gudlöshet och öfvermod
Förfäras vid ditt möte. 
En ryslig ände lasten tar;
Men korset, som den fromme bar, 
I segrens palm förbytes.

8. 
Kom, Jesu, du min Frälserman, 
Kom, för mig till det lifvet, 

Som i de evigt sällas land 
De trogna varder gifvet. 
Lär mig fullborda så mitt lopp,
Att själen tages till dig opp, 
Till de utvaldas skara.

<i>M. G. De la Gardie</i> (1622-1686)?
<i>J. O. Wallin</i> (1779-1839).
</chapter>

<chapter name="472. Kom, o Jesu! huru länge">
<big>'''472.'''</big>

Kom, o Jesu! huru länge
Skall ännu jag qväljas här?
Ack, jag önskar ditt umgänge: 
Kom till mig, o Jesu kär! 
Jesu, du mitt ljus och lif, 
Jesu, städse hos mig blif 
Och en salig död mig gif.

2. 
Du som ingen vill fördärva, 
Var mig när med hjelp och råd, 
Att jag må ditt rike ärva 
Genom din förtjenst och nåd. 
Jesu, styrk mitt svaga mod,
Jesu, var mig huld och god,
Gör mig salig i ditt blod.

3.
Wärdes all min synd förlåta, 
Dödsens fruktan från mig driv, 
Låt din död mig evigt båta,
Jesu, du mitt enda lif! 
Jesu, du min klippa är; 
Jesu, du är mitt begär: 
Låt ditt namn mig hjelpa här.

4. 
I ditt ljus jag vägen finne 
Genom dödsens mörka dal; 
Styrk mig att med tåligt sinne 
Bära mina plågors tal; 
Jesu, som är dödsens död, 
Jesu, som är lifsens bröd, 
Uppehåll mig i min nöd.

5. 
Gif mig snart en salig ända, 
Vik, o Herre, ej från mig; 
Låt min själ till himlen lända, 
Henne jag befaller dig. 
Jesu, till dig längtar jag: 
Jesu, är det ditt behag, 
Tag mig bort i denna dag.

6. 
Jesu, Jesu, låt mig finna 
Snart mitt rum i glädjens sal; 
Hjelp mig väl att öfvervinna 
Dödsens ångest, nöd och qval.
Jesu, Jesu, bönhör mig,
Jesu, tag mig upp till dig
Att dig se evinnerlig'.

Tysk förf. (1600-talet).
Svensk öfvers. (1600-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="6. En trogen själs glädje att skiljas hädan.">
<i>6. En trogen själs glädje att skiljas hädan.</i>
</chapter>

<chapter name="473. Nu vill jag bryta opp, nu vill jag hädanfara ">
<big>'''473.'''</big>

Nu vill jag bryta opp, nu vill jag hädanfara 
Och komma till det land, der mig är godt att vara.
Jag kämpat länge nog med brister och besvär; 
Nu längtar jag till ro; och Gud mig ro beskär.

2. Jag svåra slagen var, jag låg i nöd och smärta.
Jag hade, o min Gud, bekymmer i mitt hjerta;
Men du mig helat har, din tröst har glatt min själ. 
Nu är jag lugn och nöjd: nu, Herre, är mig väl.

3. 
Jag ser, hur nådefullt, hur vist du mig ledsagar,
Jag ser, hvad jag ej såg i lifvets glädjedagar, 
Hur korsets väg, o Gud! till himmelriket bär 
Och allting blifver godt för dem dig hafva kär.

4. 
Min högtidsdag går in: allt är så tyst och stilla. 
Farväl, o verld, jag vill på dig ej tiden spilla. 
Mitt hjerta redo är, min själ förbidar dig,
O min Förlossare, du är ej långt från mig.

5. 
Hur ljufligt vid din hand jag efter korta qvalen 
Förs genom dödsens hem till ljusa bröllopssalen! 
Du känner vägen bäst förbi den mörka ort:
Ett steg ännu, och så jag är vid himlens port.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="474. Älskar barnet modersfamnen">
<big>'''474.'''</big>

Älskar barnet modersfamnen, 
Sträfvar dagakarln till ro, 
Bräckta skeppet in i hamnen,
Vandringsmannen till sitt bo: 
Ack, hur ljuft, o död, ditt sköte,
Der jag, sövd från qval och strid, 
Waknar till en evig frid!

2. 
O, hvem må förnöjd ej vara 
Att med Simeon i frid 
Till det goda landet fara 
Från en svår och farlig tid, 
Från en svag, fördärvad hydda,
Från en ond och fåfäng verld, 
Full af renker, våld och flärd?

3. 
Men om dig, min Gud, behagar 
I ditt kärleksfulla råd 
Att förlänga mina dagar, 
Lär mig nyttja rätt din nåd; 
Om jag snart skall skiljas hädan, 
Ack, i dag beredd mig gör, 
Att i dig jag saligt dör.

4. 
Mig botfärdig gör och trogen, 
Jesu, i mitt vandringslopp. 
När jag är för himlen mogen, 
Tag min ande till dig opp 
Att hos dig få hemma vara
Och dig der förklarad se,
Gud, min Gud, min Frälsare! 

<i>J. Kahl</i> († 1726).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—839).
</chapter>

<chapter name="475. Matta öga, trötta sinne">
<big>'''475.'''</big>

Matta öga, trötta sinne, 
Gläd dig, att du vilan ser!
Aftonen ar redan inne, 
Och min sista sol går ner.
Dödsens skuggor mig betäcka: 
Evige, som skapadt mig, 
Du skall ej för evigt släcka 
Detta lif, som flöt från dig.

2. 
Nej, min Gud, mitt väsens källa, 
Det som sås i skröplighet 
En förgänglig del skall fälla
Och stå upp i härlighet.

Du skall mig ur stoftet kalla 
Att i evighetens hamn 
Glad, der englars röster skalla, 
Prisa, Evige, ditt namn.

3. 
Modern ej sitt barn förskjuter, 
Och en son, som brottslig var,
I sin ångers timme njuter
Tillgift af en blidkad far.
Trones hopp du ej vill döda, 
Hämnas på mitt öfverdåd: 
Nej, der ångrens tårar flöda,
Öfverflödar ock din nåd.

4. 
Ja, jag vet, att mina öden 
Genom Gud, min Frälsare, 
Skola blifva efter döden 
Oförgängligt salige. 
Ja, jag vet, att jag skall lända 
Till ett rum, som heligt är, 
Och med glädje utan ända
Möta dina blickar der.

5. 
Gnista af en himmelsk låga. 
Sälla själ, njut då ditt hopp! 
Snart ur stoftet och din plåga
Höjs du till ditt ursprung opp. 
Han som led för dina brister, 
Han hvars blod på korset flöt, 
Han skall ock, när hyddan brister, 
Föra dig till Faderns sköt'.

<i>P. O. Nyström</i> (1764-1830).
</chapter>

<chapter name="476. I verlden är jag blott en gäst">
<big>'''476.'''</big>

I verlden är jag blott en gäst,
Mitt lif som skuggan farit; 
Det hafver, då det var som bäst, 
Blott sorg och möda varit. 
Men målet syns, och innan kort
Jag vandrar nöjd den vägen bort, 
Der ingen vänder åter.

2. 
Ej mer lik en förlorad son 
Jag drifs kring fjärran länder: 
Min själ, som längtar härifrån, 
Till Fadern glad hemvänder.
Han möter mig så kärleksfull, 
Benådar mig för Jesu skull, 
Och fröjd det blir i himlen.

3. 
Min själ går fri ur dödsens dal, 
Der bojan man begrafver;
I himlen bland de trognas tal
Umgengelse hon hafver. 
Säll den som är i Herrens hand! 
Säll den som hem till fridens land 
Från lifvets stormar hunnit!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="477. Jag längtar af allt hjerta">
<big>'''477.'''</big>

Jag längtar af allt hjerta 
Att saligt skiljas hän 
Från all min nöd och smärta 
Och bli hos Gud, min vän;
Jag önskar hädanfara
Från sorger, flärd och brist 
Och evigt, evigt vara 
Hos dig, o Jesu Christ.

2. 
Du som dig velat gifva 
I döden ut för mig, 
Att lifvet skulle blifva 
Min arvedel hos dig, 
För dig jag lägger neder 
Min börda och min stav 
Och sista bönen beder, 
Förrän jag somnar af.


3.
Förlåt hvad jag har brutit, 
O Jesu, var mig huld 
Och med det blod, du gjutit, 
Utplåna syndens skuld. 
Styrk, Herre, sjelf den svaga, 
Gör striden lätt och kort 
Och trösta dem som klaga,
Då jag från dem går bort.

4. 
Fort eller sent från verlden 
Wi vandra en och var: 
Säll den som sista färden 
Med tro och kärlek far! 
Säll den som hoppet äger
I undergifvet bröst 
Och vänner kring sitt läger, 
Som tala frid och tröst!

5. 
Gud signe eder alla,
Som här i tårar stån!
I sen, att Gud vill kalla
Min ande härifrån; 
Men till ert hjerta tränge
Hugsvalelsen så mild: 
Ej fjärran eller länge 
Jag är från eder skild.

6. 
Till himlen för Guds vänner 
Är vägen gen och kort. 
De sina Herren känner 
Och glömmer dem ej bort. 
Han dem väl skiljas låter 
Men blott en liten tid;
Han dem förenar åter 
Uti en evig frid.

7. 
Ty tvivlen ingalunda
Uppå Guds milda råd!
Er tro I skolen grunda
På Herrens makt och nåd.
Gott samvete behållen 
Och obesmittad själ, 
Och vid Guds ord er hållen, 
Så slutas allting väl.

8. 
Farväl, nu vill jag somna 
Och fridens hem bebo. 
O, våren snart välkomna 
Till samma goda ro!
Ack, ljuft är vilans läger 
Och natten fort förbi; 
Farväl — mitt hjerta säger: 
I himlen råkas vi.

9. 
Nu all min håg jag vänder, 
O Jesu Christ, till dig: 
I dina milda händer
Jag anbefaller mig. 
Nu får jag hädanfara 
Från sorger, flärd och brist
Och evigt, evigt vara 
Hos dig, o Jesu Christ!

<i>Chr. Knoll</i> (156—1621).
<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="478. Så får jag nu med frid och fröjd">
<big>'''478.'''</big>

Så får jag nu med frid och fröjd 
Mig hädanskilja.
Jag är med Herrens vägar nöjd: 
Ske hans vilja!
Döden är mig ingen död:
Han är en sömn allena.

2. 
Jag njutit af det bröd, som kan 
De trogna frälsa, 
Och af den kalk, der själen fann 
Lif och helsa.
Smakat hafver jag och sett, 
Hur ljuf du är, o Jesu!

3. 
Ty vandrar jag med fröjd och frid 
Till Faderns boning; 
Jag vet, hvad jag mig tryggar vid:
Din försoning. 
Jesu, mig

ej lif, ej död 
Kan från din kärlek skilja.

4. 
Jag räds ej dödsens mörka hus: 
Jag der ej dröjer; 
Ty mig till härlighetens ljus 
Jesus höjer. 
Jesus, Jesus är mitt lif, 
Och döden är min vinning.

<i>M. Luther</i> (1488—1546).
Svensk öfvers. (1500-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="479. Min jemmer nu en ände har">
<big>'''479.'''</big>

Min jemmer nu en ände har,
Från verlden jag mig vänder. 
Min själ, o Jesu! nådig var 
Och tag i dina händer. 
Du hafver henne gifvit mig, 
Tag henne åter upp till dig: 
Med hopp till dig hon länder.

2. 
Förlåt min synd och gif mig till 
Allt hvad mot dig jag brutit; 
Du, Herre, syndarns död ej vill, 
Du intet barn förskjutit: 
Eho af hjertat ångrat sig 
Och flytt med tro och bön till dig, 
Har tillgift alltid njutit.

3. 
Till dig jag ställer allt mitt hopp, 
Du kan min själ bevara. 
Min bön du, Jesu, tager opp 
Och skall mig väl försvara 
Mot kött och verld och allt som mig 
Will skilja, Helige, från dig; 
Ty räds jag ingen fara.

4. 
På korset du min skuld betalt 
Att mig med Gud försona; 
Till medarvinge du mig valt 
Af härlighetens krona, 
Och mig du äfven inneslöt 
Uti den sista bön du göt: 
"O Fader, dem förskona!"

5. 
Därpå förlitar jag nu mig 
Och längtar hos dig vara. 
O min Förlossare, till dig 
Jag önskar hädanfara 
Och evigt fri och evigt glad 
Dig lofva i din helga stad
Bland dina englars skara.

6. 
Det är ja, amen, sant och visst 
Och kan mig icke fela, 
Att jag hos dig, o Jesu Christ! 
Skall frälst och salig dela 
De fröjder utan tal och slut, 
Som alla sorger plåna ut 
Och alla brister hela.

Tysk förf. (1500-talet).
<i>J. Arrhenius</i> (1642—1725).
</chapter>

<chapter name="480. I Christi sår jag somnar in">
<big>'''480.'''</big>

I Christi sår jag somnar in, 
De rena mig från synder min':
Ja, Christi död och dyra blod. 
Det är mitt lif, min prydnad god.

2. 
Därmed jag vill för Gud bestå. 
När jag för domen skall framgå. 
Med fröjd och frid far jag nu hän: 
Guds barn här dör, dock lefver än.

3. 
Nu väl, o död, du förer mig 
Till Gud att lefva eviglig: 
Af Christus

är jag renad väl;
Anamma nu, o Gud! min själ!

<i>P. Ebe</i>r (1511—1569).
Svensk öfvers. (1600-talet).
</chapter>

<chapter name="481. Hvar är den vän, som öfverallt jag söker?">
<big>'''481.'''</big>

Hvar är den vän, som öfverallt jag söker? 
När dagen gryr,min längtan blott sig öker;
När dagen flyr, jag än ej honom finner, 
Fast hjertat brinner.

2. 
Jag ser hans spår, varhelst en kraft sig röjer, 
En blomma doftar och ett ax sig böjer; 
Uti den suck jag drar, den luft jag andas, 
Hans kärlek blandas.

3. 
Jag hör hans röst, der sommarvinden susar,
Der lunden sjunger och der floden brusar;
Jag hör den ljufvast i mitt hjerta tala 
Och mig hugsvala.

4. Likväl ett töcken mig från honom stänger: 
Min bön men ej min blick till honom tränger. 
Ack, såge jag hans anlet' och mig slöte 
Intill hans sköte!

5. 
Ack, när så mycket skönt i hvarje åder 
Af skapelsen och lifvet sig förråder, 
Hur skön då måste själva källan vara,
Den evigt klara!

6. 
O ljusets, fridens, salighetens kallat 
När skall för mig din rena uppvälla? 
Hvem förer mig till dina friska flöden?
Den stilla döden.

7. 
Hvar tröst, min ande, hoppas, bed, försaka! 
Dig vännen vinkar: du skall se och smaka, 
Hur ljuf han är, och sjunka i hans armar, 
Som sig förbarmar.

8. 
Snart till den strand, dar böljor sig ej häfva,
Lik arkens trötta dufva skall du sväfva; 
Till herdens famn lik rädda lammet ila 
Och der få hvila.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="482. Mina ögon snart sig lycka">
<big>'''482.'''</big>

Mina ögon snart sig lycka 
Och ej öppnas här igen; 
Snart jag handen af min vän
Här skall sista gången trycka 
Och sen få en sömn så söt 
I den stilla jordens sköt'.

2. 
Hennes famn oss snart förenar. 
Ostörd hvila, ljuflig ro 
Sakta under jorden gro 
Liksom guld och ädla stenar. 
Bruket utaf gråt och qval 
Lägges af i dödsens dal.

3. 
Heta äro smärtans tider, 
Hårda äro stridens prov; 
Ack, men snart ej görs behof 
Mera smärta, flera strider. 
Kämpa, själ, en kamp så god! 
Segern vinns i Jesu blod.

4. 
Öfver molnen skall du

ila, 
Frälsad, fri och fröjdefull, 
Medan i den tysta mull 
Trötta kroppen njuter hvila; 
Han som allt i hägnad tar, 
Har ock den i sitt förvar.

5. 
Ack, hur sällt att hafva lefvat! 
Ack, hur skönt att kunna dö! 
Tiden, lik en stormig sjö.
Bakom den som seglen refvat
Brusar fjärran mer och mer,
Då jag himlastranden ser.

6. 
Loven Gud, jag hamnen hunnit. 
Sen på mig: en liten tid 
Har jag möda haft och strid, 
Och stor hugnad har jag funnit. 
Gråt ej, efterblivne vän! 
Gud förenar oss igen.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="483. En fridens engel ropar: Kom!">
<big>'''483.<7b>

En fridens engel ropar: Kom!
Och hjertat skall ej vackla, 
När döden sakta vänder om 
Den bleka lifvets fackla. 
Så nöjd jag far den tysta färden: 
Jag är så trött, så mätt på verlden.

2. 
Jag fann ej det jag sökte här 
Med all min svett och möda: 
Jag fann, att denna mark ej bär
Den goda hoppets gröda;
Fast rikt af tårar vattnad vorden 
Hon dock ej gått i ax på jorden.

3. 
Nu skall den skörd sin mognad nå, 
Som här blott börjat blomma; 
Nu får jag hem till Herren gå 
Och samlas till de fromma, 
Som före mig fullbordadt loppet 
Och vunnit kronan efter hoppet.

4. 
Hur mången from, hur mången öm 
Skall sluta mig i famnen 
Och säga: "Tidens stormar glöm, 
Ty du har hunnit hamnen!" 
Hur mången af begråtna vänner! 
Hur mången, som först der jag känner!

5. 
Hvad boningar i Faderns hus! 
Hvad stjernor i det höga! 
Och öfver alla flödar ljus 
Ur Herrens öppna öga; 
Och från en klarhet till den andra 
Jag med Guds heliga skall vandra.

6. 
Och fröjd i tider utan slut, 
I rymder utan gränser 
Från Skaparns hjerta strömmar ut, 
Så vitt som ljuset glänser; 
Och fröjdfull skall min frälsta anda 
Sin lofsång med de sällas blanda.

7. 
Så nöjd jag då från jorden far 
Och intet der begråter, 
Ty hvad för mig hon kärast har 
Jag snart skall finna åter. 
Farväl, o verld! 
Det är Guds vilja 
Att mig utur ditt fängsel skilja.

8. 
Förlossning var den

fångnes hopp, 
Och glad han går ur banden. 
Den brand, som löser stoftet opp, 
Befriar, renar anden: 
Det är odödlighetens flamma. 
O Jesu Christ, min själ anamma!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="7. En trogen själs försmak af en salig evighet.">
<i>7. En trogen själs försmak af en salig evighet.</i>
</chapter>

<chapter name="484. Så skön går morgonstjernan fram">
<big>'''484.'''</big>

Så skön går morgonstjernan fram 
Och bådar klar och lyckosam 
Den stora dagens möte, 
Då själen, öfver jorden höjd, 
Får svinga sig med helig fröjd
I Himlafaderns sköte.
Tiden, 
Striden 
Snart skall slutas, 
Friden njutas,
Hoppet vinna, 
Tro och kärlek målet hinna.

2. 
Jag skyndar till den staden fort, 
Det nya Salem, på hvars port 
Min bön så länge klappat. 
Jag vet, att du, som nådelig
Af dem, som voro givna dig, 
Ej någon har borttappat,
Blödde,
Dödde,
Kärleksfulle, 
Att jag skulle 
Äfven frälsas 
Och bland de utvalda hälsas.

3. 
Och lindrigt lösas jordens band: 
Jag vet, att vid din trogna hand 
Jag i den glädje hamnar, 
Der vännen återfår sin vän
Och David, from och glad, igen 
Sin Jonatan omfamnar. 
Modern;
Brodern 
Der ej gråta; 
Makar såta, ömma hjertan 
Der ej hinnas mer af smärtan.

4. 
Ej mer med blicken skum och svag 
Jag leta skall Guds anletsdrag 
I verldens dunkla spegel
Men Herrens klarhet ohöljd se 
Bland dem som äro tecknade 
Med Herren Guds insegel. 
Salig,
Salig 
Skall jag röna 
Allt det sköna, 
Sanna, höga,
Som här doldes för mitt öga.

5. 
Min sällhetsdag, jag väntar dig, 
Jag redo är, jag kläder mig 
I vita högtidsdräkten. 
Kom, Jesu! "Ja, jag kommer snart", 
Du svarar mig, jag hörer klart 
Din röst i morgonväkten. 
Ära, 
Ära
Ware Herran! 
Viken fjärran, 
Sorger alla! 
Gudi vill jag mig befalla.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="485. Herre, när skall jag dig skåda?">
<big>'''485.'''</big>

Herre, när skall jag dig skåda?
O, när vill du kalla mig?
Frälst ur tidens qval och våda 
Längtar jag att nalkas dig, 
Nalkas dig i himlens höjd, 
I den salighet och fröjd, 
Som, af nåd mig lofvad vorden, 
Är mitt enda hopp på jorden.

2. 
Att de trogna sälla

göra 
Har den Högste der beredt 
Glädje, hörd af intet öra, 
Ljus af intet öga sett. 
Oskulden i snövit skrud 
Får sin krona der af Gud; 
Hopp och kärlek, tron och bönen
Framgå der till segerlönen.

3. 
Herren bland sin englaskara 
Sjelf på thronen sitter der, 
Att hans härlighet förklara 
Deras röst förenad är. 
Trefalt helig, store Gud, 
Sjunga de med glada ljud; 
Bland de harpor, som de röra,
Skall man ock min lofsång höra.

4. 
Och mitt öga skall, förklarat,
O min Jesu, skåda dig. 
Herrens råd skall, uppenbarat, 
Till beundran lyfta mig. 
Evig som min salighet 
Blifva skall min tacksamhet,
Ingen syndig lusta störa
Helga känslor, som mig röra.

5. 
Frestelsen skall mer ej finna 
Wägen till mitt rena bröst; 
Ångrens tår skall aldrig rinna, 
Intet qval skall fordra tröst;
Split och avund, våld och list, 
Hunger, törst, behof och brist, 
Från Guds boning utelyckta,
Skola från mitt väsen flykta.

6. 
Sol och måne ej regera 
Tidens lopp i denna rymd. 
Himlarunden der ej mera 
Är af nattens skuggor skymd:
Herren blifva skall mitt ljus
Och min boning Faderns hus; 
Sanningens och nådens källa 
Skall min åtrå tillfredsställa.

7. 
Vidden af Guds verk och ära
I oändlighetens famn 
Skall i evig tillväxt lära 
Mig att dyrka rätt hans namn.
Mera fast i Guds förbund 
Skall jag slutas hvarje stund,
Hvarje tanke honom hylla
Och han sjelf mitt hjerta fylla.

8. 
Låga jord, vik från mitt öga 
Med din dårskap, med din flärd!
Blott en blick upp till det höga 
Mer än all din prakt är värd.
Dig, o Jesu! tillhör jag. 
Herre, är det ditt behag, 
Wärdes snart min pröfning ända, 
Att jag må till himlen lända.

<i>G. G. Adlerbeth</i> (1751—1818).
</chapter>

<chapter name="486. I himmelen, i himmelen">
<big>'''486.'''</big>

I himmelen, i himmelen,
Der Herren Gud sjelf bor. 
Hur härlig blifver sällheten, 
Hur outsägligt stor! 
Der ansigte mot ansigte 
Jag evigt, evigt Gud får se, 
Se Herren Zebaoth.

2. 
I himmelen, i himmelen 
Hvad klarhet, hög och ren! 
Ej själva solen liknar den 
Uti sitt

middagssken.
Den sol, som aldrig nedergår 
Och evigt oförmörkad står, 
Är Herren Zebaoth.

3. 
I himmelen, i himmelen 
Hvad sälla utan tal!
Af englarna och helgonen 
Hvad glans i ärans sal! 
Min själ skall blifva dessa lik. 
Af evighetens skatter rik 
Hos Herren Zebaoth.

4. 
I himmelen, i himmelen 
Man inga tårar ser,
Ej döden, ej förgengelsen 
Der skola härja mer.
Der skenkes fröjd och härlighet
Och frid och oförgänglighet 
Af Herren Zebaoth.

5. 
I himmelen, i himmelen 
En sällhet du beredt,
Som intet öra hörde än
Och intet öga sett, 
Ej njuten af ett dödligt bröst,
Ej sjungen af en dödligs röst, 
O Herre Zebaoth!

6. 
I himmelen, i himmelen 
Sjelf alla väsens Far 
Med Sonen och Hugsvalaren 
En evig boning har:
Ett trefalt helig sjunges der, 
Då himlaskaran offer bär 
För Herren Zebaoth.

7. 
O Fader, Son och Ande, dig 
Ske evigt lof och pris! 
Ack, öppna ock en gång för mig 
Din himmels paradis! 
Ja, när jag fast i trone står, 
Jag af din hand min krona får, 
O Herre Zebaoth!

<i>L. Laurinus</i> (1573—1655).
Bearb, af okänd förf. (1650-talet),
<i>J. Åström</i> (1767—1844).
</chapter>

<chapter name="487. I hoppet sig min frälsta själ">
<big>'''487.'''</big>

I hoppet sig min frälsta själ 
Förnöjer, 
I tron jag till ett evigt väl 
Mig höjer;
Ty jag betenker, 
Att dödsens lenker 
Har Christus brutit och mig lifvet skänker.

2. 
Med honom salighetens stig 
Jag funnit, 
Och himlaarvet han åt mig
Har vunnit.
När jag insomnar, 
Han mig omfamnar, 
Och på hans armar jag i himlen hamnar.

3. 
Som fågelen vid ljusan dag 
Sig gläder,
Så glad i ljusets rike jag
Inträder.
Wid englasången
Och harpoklangen 
Jag skådar evighetens dag uppgången.

4.
Och högre, klarare än gull, 
Än solen 
Min själ skall skina ärofull
För stolen. 
Den gode Guden 
Iklär mig skruden,
Som sjelf han lofvat åt den kära bruden.

5. 
En evigr oförgänglig fröjd 
Det blifver, 
Som fridens Gud i himlens höjd
Mig gifver: 
Der Jesu vänner
Med palm i händer
Lovsjunga Lammet, som de sina känner.

6. 
Ack, att jag dit ur
sorg och strid 
Må komma,
Der Gud församlar i sin frid 
De fromma!
Min Jesus vände 
Snart mitt elände 
I fröjd och salighet förutan ände!

7.
Beredd håll mig, o Jesu Christ! 
Att vänta Din ljufva ankomst, när du sist 
Will hämta 
Ur tåredalen, 
Från jordeqvalen
Din brud till dig i ljusa fröjdesalen!

<i>Elle Andersdatter</i> († o. 1643).?
Svensk öfvers. (1673).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="488. Snart ligger bojan krossad">
<big>'''488.'''</big>

Snart ligger bojan krossad 
I grafvens mörka klyft, 
Och anden är förlossad 
Och öfver jorden lyft. 
Jag re'n, af englar buren, 
Hör himlaharpors ljud; 
Han faller, skiljemuren, 
Och jag får skåda Gud.

2. 
Med alla Herrens fromma 
Jag till den staden går, 
Der lifsens träd i blomma 
Wid ljusets källa står. 
Der tusen sinom tusen 
Åtnjuta hvad vi tro,
Och i de sälla husen 
Skall jag för evigt bo.

3.
Och herdens röst jag känner,
Som ropar mig vid namn, 
Och mina forna vänner 
De räcka mig sin famn;
Och här jag dem får bida 
Som lemnats efter mig
En liten tid att lida 
Ännu på korsets stig.

4. 
Så liden, tåligt liden
Och varen vid godt mod
Och Herrens dag förbiden 
Och tron, att Gud är god!
Ack, för så liten möda 
Hvad härlig lön han ger! 
Här skall ej hjertat blöda, 
Ej ögat gråta mer.

5.
Ty sorgerna och nöden 
Ej hitta denna stråt,
Och icke mer skall döden 
De goda skilja åt. 
Ej synden skall besmitta, 
Ej oron skall bebo 
Det rike de besitta 
I helighet och ro.

6. 
O klarhet, som fördrifver
All tidens dunkelhet, 
O härlighet, som blifver 
Min lott i evighet:
Der alla tungor höja
Allfaderns lof och pris, 
Och alla hjertan röja, 
Att Gud är god och vis!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="8. Begrafningspsalmer.">
<i>8. Begrafningspsalmer.</i>
</chapter>

<chapter name="I allmänhet.">
I allmänhet.
</chapter>

<chapter name="489. Kom, jordens barn, eho du är">
<big>'''489.'''</big>

Kom, jordens barn, eho du är, 
Din bortgång att besinna! 
Den kropp, som ligger livlös här, 
Må dig därom påminna. 
I grafven,

dit han gått förut,
Kanhända inom årets slut
Man också dig skall finna.

2. 
Betänk dig då, betänk i tid 
Den dyra sista dagen 
Och med ditt samvete sök frid, 
Förrän af döden slagen 
Du blandas skall med jordens grus
Och är från dagens blida ljus
I mörksens boning dragen.

3. 
Yvs ej att vara frisk och ung! 
Ej döden räknar åren. 
Hur mången, fast af ålder tung, 
Har sett sin son på båren! 
Ja, undanfly ej någon kan:
Hvem Herren vill, den kallar han 
Också i ungdomsvåren.

4. 
Lär då att nyttja tiden rätt! 
Det själens frälsning gäller. 
Du vet ej stund, ej rum, ej sätt,
Som döden för dig ställer:
Beställ då tidigt om ditt hus; 
Hvem vet?
Med denna dagens ljus 
Kanhända han dig fäller.

5. 
Ack, sök i bättring och i tro 
Från denna dag att finna 
I Jesu nåd din högsta ro! 
Och vill du lifvet vinna, 
Låt hvarje steg, var timme dig
Uppå din korta vandringsstig 
Din dödlighet påminna!

6. 
O Gud, låt städs min hädanfärd 
För mina tankar sväfva, 
På det att jag mot synd och verld 
Må kraftigt kunna sträfva; 
Ja, lär mig dö, förrän jag dör, 
Så skall, när hän jag skiljas bör, 
Jag ej för döden bäfva.

<i>G. W. Sacer</i> (1635—1699).
<i>J. von Duben</i> (1671—1730).
<i>Kr. Dahl</i> (1758—1809).
</chapter>

<chapter name="490. Så vandra vi all verldens väg ">
<big>'''490.'''</big>

Så vandra vi all verldens väg 
Den ena med den andra; 
Kom, ho du är, och öfverväg, 
Hvarthän du snart skall vandra! 
Du bygger hus, du önskar ro:
Se här det hus, der du skall bo, 
Den bädd, der du skall hvila.

2. 
I detta vansklighetens land 
Du fåfängt lyckan söker:
Du knyter dina vänskapsband 
Och dina skatter öker;
Men Herren, Herren har befallt, 
Att du skall dö och lemna allt,
Som fröjdat dig på jorden.

3. 
Si! grafven öppnas, och din vän 
Uti dess djup försvinner. 
Han kommer ej till dig igen, 
Men snart du honom hinner.
Snart hvila våra kalla ben, 
Och sommarns flägt och solens sken 
Skall dem ej mera lifva.

4. 
Men han som oss till lifvet väckt, 
Skall undanvälta stenen 
Och lifva

med sin Andes flägt 
En gång de kalla benen. 
Wid skenet af hans härlighet
Skall ära och odödlighet
Hans trogna barn bekröna.

5. 
O, må vi här till Guds behag 
Så redeligen vandra, 
Att i vår Faders hus en dag 
Wi återse varandra! 
Den frommes pröfning är ej lång: 
Hans död är blott en öfvergång
Till rätta lifvets njutning.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="491. Kommen till en Fader åter">
<big>'''491.'''</big>

"Kommen till en Fader åter,
Kommen, menskors barn, till mig!" 
Talar Herren Gud och låter 
Trötta barnen hvila sig. 
Efter mödor, qval och strid
Väntar oss en salig frid 
Hos vår Gud i evig tid.

2. 
Den som Herrens råd ej klandrat 
Men i stillhet skött sitt kall, 
Fruktat Gud och redligt vandrat,
Han till friden komma skall. 
Efter mödor, qval och strid 
Väntar oss en salig frid 
Hos vår Gud i evig tid.

3. 
Han har kämpat, han har vunnit 
Och behållit tro och hopp. 
Nu har han sin krona funnit 
Efter väl fullbordadt lopp. 
Efter mödor, qval och strid
Väntar oss en salig frid 
Hos vår Gud i evig tid.

4. 
Sälla äro de som sofva, 
De som slutat vandringen. 
Salig frid är dödsens gåfva 
Åt en Guds och Jesu vän. 
Efter mödor, qval och strid 
Väntar oss en salig frid 
Hos vår Gud i evig tid.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="492. Nu tystne de klagande ljuden">

<big>'''492.'''</big> 

Nu tystne de klagande ljuden 
Och stille sig tårarnas flöden! 
Till lif och odödlighet bjuden 
Är menskan af Gud genom döden.

2. 
Hvad säga de fredliga vårdar, 
Hvad är det som runorna lofva?
"De sälla, som bo i Guds gårdar,
De äro ej döda: de sofva."

3. 
Begärens och stormarnas ilar 
Och jordiska sorgen och fröjden 
De störa ej stoftet, som vilar, 
Ej anden, som lefver i höjden.

4. 
En dag skall ock känslan och modet 
De domnade benen upplifva
Och värmen och spelande blodet
De stannade pulsarna drifva.

5. 
Och vissnade lemmar, dem griften 
I mörker och tystnad förblandar, 
Högt öfver förgengelsens skiften 
Förklaras kring saliga andar.

6. 
Det höstliga kornet,

som jordas, 
Ej vintriga månar föröda: 
Wid vårsolens blick det fullbordas 
Till sommarens gyllene gröda.

7. 
Så värmd är det eviga ljuset 
Och vårdad för sällare tider 
Står kroppen förskönad ur gruset 
Och mera ej dör eller lider.

8. 
Men salig vi döden må prisa: 
Dess qval, som till jorden oss böja, 
Oss vägen till hemlandet visa
Och hjertat till himmelen höja.

9. 
Nu, jord, slut den ädlaste sonen, 
Slut menskan till moderligt sköte!
Dess lemmar, de dyrbara lånen, 
Förvara till gifvarens möte!

10. 
En ande, som bad och som trodde, 
Der ägde sin älskade boning; 
En brinnande vishet der bodde,
Som närdes af Christi försoning.

11. 
Omhägna med hattliga friden 
Den trötte, o graf, i din gömma! 
När natten en gång är förliden, 
Skall Herren sin avbild ej glömma.

12. 
När jordenes grundvalar bäfva 
Och himlabasunen har dönat, 
Skall Herren sitt lån återkräfva, 
Förädlat och nytt och förskönat.

<i>Prudentius</i> († o. 405).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Wid ett barns begrafning.">
Wid ett barns begrafning.
</chapter>

<chapter name="493. Säll du som menlös, fann din graf">
<big>'''493.'''</big>

Säll du som menlös, fann din graf 
För åren, 
Likspäda blomman, som föll af 
Om våren! 
Du i det stilla 
Gick ner, du lilla,
Förrn ondskan hunnit ditt förstånd förvilla.

2. 
Förrn falska läror fått din själ 
Bedraga, 
Du månde Herren Gud så väl. 
Behaga. 
Att dig förvara
Från allsköns fara
Han upptog dig ibland sin englaskara.

3. 
Der vill du glädja dem, dig nu 
Begråta.
Snart bortom qvalen möter du 
De såta 
Wid lifsens källa, 
Den klara, sälla,
Ur hvilken nåd och sanning evigt välla.

4. 
Ty lugnens här,
I ömma bröst, 
Som bloden, 
Och tanken nu med stilla tröst 
På döden! 
Han ej förstörer,
Han endast förer 
Till himlen det som jorden ej tillhörer.

5. 
O Jesu, gif, att barnslig tro 
Och lydnad 
För oss må blifva själens ro 
Och prydnad. 
Som barn allena
Med hjertan rena 
Du vill oss i din Faders hus förena.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Wid en ung menniskas begrafning.">
Wid en ung menniskas begrafning.
</chapter>

<chapter name="494. Stanna, ungdom, och hör till">
<big>'''494. '''</big>

Stanna, ungdom, och hör till: 
Säg, o säg, hvarthän du ärnar! 
Du skall gå, dit du ej vill; 
Du mot döden fåfängt spjärnar,
Ty sin hand han lägger tung 
Nu på gammal, nu på ung.

2. 
Ålderdom dock ofta går 
Ensam, stapplande vid stafven, 
När från vänner, sol och vår 
Ungdom ryckes ner i grafven. 
Yra ungdom, stanna här 
Och af döden vishet lär!

3. 
Af den dolda matken tärd 
Blomman vissnar lätt på kinden, 
Och fast ej till mognad närd
Skakas frukten ned af vinden. 
Ungdom, på dig sjelf ej bygg: 
Tro på Gud, så är du trygg!

4. 
Frukta Gud och håll hans bud! 
Dig och alla det tillhörer. 
Ordets ljus och bönens ljud 
Genom lif och död oss förer 
Till en mildrik himmelsk Far.
Ungdom, bed och redo var!

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>


<chapter name="Wid en värdig själaherdes begrafning.">
Wid en värdig själaherdes begrafning.
</chapter>

<chapter name="495. Så hvila i välsignelse">
<big>'''495.'''</big>

Så hvila i välsignelse, 
Du gode, trogne tjänare! 
Gå i din Herres glädje in 
Och lönen för din möda finn!

2. 
Kring nejden spörjes gråt och sorg, 
Stor klagan går från Zions borg,
Ty du är borta, du som var 
För oss en herde, vän och far.

3.
Du förde fram Guds rena ord 
Och födde troget Christi hjord; 
Med lära och med lefverne 
Du himlens väg oss visade.

4. 
Wi vilja efterfölja dig
Till ljusets land på dygdens stig 
Och lära våra barn den tro, 
Som dig och oss har gifvit ro.

5. 
Så far i frid, du fridens man, 
Farväl, du trogne Jonatan! 
Gå i din Herres glädje in 
Och lönen för din möda finn!

6. 
Om aftonen är pust och gråt, 
Då vänner måste skiljas åt;
Men Gud en bättre morgon ger, 
Då ingen gråt skall vara mer.

<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="9. Om de dödas uppståndelse och den yttersta domen.">
<i>9. Om de dödas uppståndelse och den yttersta domen.</i>
</chapter>

<chapter name="496. Waker upp! en stämma bjuder">
<big>'''496.'''</big>

{{sp|Waker upp!}} en stämma bjuder,
Som mäktig och högtidlig ljuder 
Till alla grafvars djup en gång. 
Waker upp, slån upp, I döda, 
Som

glömmen tidens vedermöda 
I dödsens dvala, tung och lång! 
Guds röst till eder sker, 
Ty natten är ej mer; 
Dagen kommer:
Den sista dag, 
Den största dag, 
Han kommer efter Guds behag.

2. 
Jord och haf och himlar bäfva, 
Och Herrens englar nedersväfva:
Han kommer, 
Menniskones Son. 
Djupen öppnas, bergen falla, 
Och Adams barn församlas alla 
Med hopp och fruktan kring hans thron. 
Här blifver fröjd och gråt, 
Han skall dem skilja åt 
Som en herde.
De trogna då 
Sin krona få, 
Men bort de onda måste gå.

3. 
Jesu, mig din ankomst gläder, 
Der jag i dina fotspår träder 
På törnestig, af sorger böjd.
Törnet byter du i palmer
Och sorgerop i glädjepsalmer: 
Ty skådar jag min graf med fröjd. 
När, efter mödan trött, 
En stund jag sovit sött 
I dess skugga, 
Du väcker mig
Så nådelig 
Till evig frid och fröjd hos dig.

<i>Ph. Nicolai</i> (1556—1608).
<i>F. G. Klopstock</i> (1724—1803).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="497. O menska, till en Fader kom">
<big>'''497.'''</big>

O menska, till en Fader kom
Som än i nåd dig kallar! 
O syndare, till Gud vänd om, 
Förrn domsbasunen skallar! 
Hon kommer ljungeldslik den stund,
Då himlens kraft sig gifver 
Och jorden darrar på sin grund: 
För sen din bot då blifver.

2. 
Du gömma kan din styggelse 
För blickarna af solen 
Men icke för hans ansigte,
Som sitter uppå stolen. 
Med glömda brott i jordens famn 
Du må af mull betäckas: 
När Herren ropar dig vid namn. 
Skall du i grafven väckas.

3. 
Och dina gerningar med dig 
Till Herrens domstol följa: 
De fjät, du tog på lastens stig, 
Ej mörkret mer skall hölja. 
Din väg i afgrund stupar ner,
Der ingen bot kan göras,
Der ingen nåd skall bjudas mer 
Och inga böner höras.

4. 
Ack, stora dag, då Herren Gud 
Skall lön och straff tillmäta 
Åt dem som vandra i hans bud
Och dem, hans bud förgäta! 
En salig ro, då Herren ger 
För evigt åt de sina; 
Men rösten till de onda sker: 
Gån bort i evig pina!

5. 
O Herre Gud, avkärlek rik, 
Wäck oss ur syndens dvala, 
Från oss i

frestelsen ej vik, 
I nöden oss hugsvala! 
Beredda håll oss hvarje stund, 
O Jesu, till ditt möte, 
Och när du kommer, haf miskund,
Upptag oss i ditt sköte!

<i>G. Marci</i> (1540—1613).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="498. En dag skall uppgå för vår syn">
<big>'''498.'''</big>

En dag skall uppgå för vår syn, 
Må vi det ej förglömma, 
Då Herren komma skall i skyn 
All jordens krets att döma. 
Betänk dig, arme syndaträl! 
Hvar vill du din förskräckta själ 
För Herrens blickar gömma?

2. 
När domsbasuners stränga ljud 
Vitt öfver jorden höras, 
Då skola jordens barn till Gud 
Från haf och länder föras; 
Ja, lefvande och döda då 
För Herrens åsyn skola stå,
Och räkenskap skall göras.

3. 
Den boken då upplåtas skall, 
I hvilken står beskrifvet, 
Hvad godt och ondt sen Adams fall 
I verlden är bedrifvet. 
Och sedan dömes en och var, 
Allt eftersom han handlat har
I det förflutna lifvet.

4. 
We dem som här från Herrens ord 
Och Christi lydnad vika, 
Som lefva blott för denna jord, 
Blott för dess lustar fika! 
Sin lön de redan hafva fått;
Nu blir för evigt deras lott 
Med onda andars lika.

5. 
O Jesu, hjelp, när detta sker, 
För din förtjenst och pina, 
Så att du mig med nåd anser 
Och undfår bland de dina! 
Ja, därpå jag ej tvivla skall,
Ty du har satan bragtpå fall 
Och avtvått synder mina.

6. 
Du sjelf min medlare då var, 
När du din dom anställer, 
Att hvad mot Gud jag brutit har
Mig ej för evigt fäller.
Ack, låt mig i en salig stund 
Det ordet höra af din mun, 
Som till min frälsning gäller.

7. 
O Jesu Christe, kom dock snart,
Om det dig så behagar. 
Jag gläder mig åt tidens fart 
Och mödans flydda dagar, 
Ty med var dag, som går, jag vet,
Att du mig till din härlighet 
Allt närmare ledsagar.

<i>B. Ringwaldt</i> (1530—1598).
<i>L. Springer</i> (1600-talet).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="499. En gång dö och sedan domen">
<big>'''499.'''</big>

En gång dö och sedan domen
Är oss alla förelagt, 
När vår kropp till jord är kommen. 
Blir dock själen än vid makt. 
Hon för domen måste då 
Ställas att det utslag få, 
Som en

helig Gud skall fälla 
Och som skall för evigt gälla.

2. 
Herre, för din helga vrede 
Bäfvar himmel, bäfvar jord. 
Jag mig då i tid berede, 
Gifve akt på Jesu ord! 
Här är lif och här är död, 
Himmelsk glädje, evig nöd: 
Välj, min själ, ack! välj det bästa, 
Der du trygg ditt hopp kan fästa!

3. 
Ej har Gud oss här i verlden 
Skapat till fåfänglighet, 
Ej att blindvis följa flärden, 
Söfvas in i yppighet: 
Nej, att lyda Herrens lag, 
Gudi tjena natt och dag, 
Kärleksfullt och fridsamt lefva 
Och till himlen alltid sträfva.

4. 
Helig vandel, salig ända 
Det har Gud tillsamman satt. 
Den sig här ej vill omvända 
Stadnar der i evig natt. 
Ja, förlorad är förvisst 
All den nåd, som Jesus Christ
Månde oss så dyrt förvärfva,
När vi själva oss fördärva.

5. 
Styr, o Jesu! till det bästa, 
Hvad som mig åligga kan. 
Lär mig alltid vid dig fästa 
En förtröstan ren och sann.
Skilj allt ondt, o Gud! från mig; 
Allt det goda är i dig. 
Wärdes du mitt lif förblifva; 
Dig vill jag mig undergifva.

6. 
När min sista stund månd' vara, 
Uppehåll mig med din hand; 
Låt min ande salig fara 
Hädan till ditt fröjdeland, 
Öppna du mig lifsens dörr 
Och till Faderns hus mig för,
Milde Herre Jesu Christe! 
Jag din kärlek aldrig miste!

7. 
Anse, Gud, att jag är renad 
Genom Jesu Christi blod; 
Anse, att jag är förenad 
Med din Son, min Frälsar' god; 
Herre, se mig nådigt an, 
Att för dig jag framgå kan, 
Lov och tack dig gladligt bära Och
ditt namn der evigt ära.

<i>E. Gripenhjelm</i> (1622—1675).
<i>J. O. Wallin</i> (1779—1839).
</chapter>

<chapter name="Slutpsalm.">
Slutpsalm.
</chapter>

<chapter name="500. Du som fromma hjertan vårdar">
<big>'''500.'''</big>

Du som fromma hjertan vårdar
Och de trognas bön upptar, 
Gud, en dag i dina gårdar 
Bättre är än tusen dar. 
När oss levna'ns oro tär, 
O, hur skönt ditt tempel är! 
O, hur ljuft att der bortsjunga 
Jordens sorg och dagens tunga!

2. 
Här det ofta går den fromma, 
Som han mörksens gerning gjort; 
Här förtvinar dygdens blomma, 
Lastens ogräs skjuter fort. 
Fröjd och lycka ila bort. 
Vänner skiljas 

innan kort, 
Rakel sina barn begråter 
Och sig ej hugsvalas låter.

3. 
Men när tempelsången stiger
Andaktsfull mot himlens höjd, 
Oro stillas, klagan tiger, 
Hjertat slår af helig fröjd. 
Själen då, från jordens grus
Trängtande till Faderns hus,
Himlens tungomål re'n talar 
Och af hoppet sig hugsvalar.

4. 
O min själ, du skall dig svinga 
Till det Salems berg en gång, 
Der kerubers harpor klinga 
Bland de sällas segersång. 
Låt ditt lof, ditt böneljud 
Gå i förväg hem till Gud,
Medan än du, följd af sorgen, 
Irrar utom fadersborgen!

5. 
Dagar komma, dagar flykta; 
Håll dig vid Guds ord och säg: 
Det är mina fötters lykta 
Och ett ljus på all min väg.
Haf din lust i detta ord,
Som af ålder på vår jord
Menskors tröst och frid beredde 
Och till himmelen dem ledde.

6. 
Kristne, medan vi härvandra, 
Låtom oss på fadrens vis 
Fromme bedja med varandra, 
Glade sjunga Herrens pris!
Barnens liksom fadrens ljud
Stige upp till samme Gud
Att hans godhet nederkalla 
Öfver oss och öfver alla.

7. 
Herre, signe du och råde 
Och befvare nu oss väl! 
Herre, ditt ansigt' i nåde 
Lyse alltid för vår själ! 
Herre Gud, dig till oss vänd 
Och din frid oss alla sänd! 
O Gud Fader, Son och Ande, 
Dig ske pris i allo lande!

V v. 1—6 <i>J. O. Wallin</i> (1779—1839)
V. 7. <i>J. Svedberg</i> (1558—1735).