Zam. En konstnärshistoria.

Zam. En konstnärshistoria. av Henning Berger

Bergers debut, publicerad i Idun 1891 nr 1. "Bel. med hedersamt omnämnande vid Iduns stora pristäfling."

Han hette egentligen Samuel, men förkortade namnet till Sam och stafvade det, hvarför vet jag ej, med Z. Måhända af oppositionslust eller kanske af »signerings-snobberi» som hans vän, målaren, uttryckte sig.

Ty Zam hade också varit artist, »målare», och nu var han död. — Jag tycker mig se tidningsnotisen: »Ett uppseendeväckande själfmord, som i djupa kretsar väckt innerlig sorg och deltagande» o.s.v., o.s.v. —

Vi sutto tillsammans vid en likör, hans vän L, en berömd landskapsmålare, och jag, och naturligtvis talade vi om Zam. Vi talade och talade, d.v.s. L. talade och jag lyssnade, då och då görande ett inpass för att få honom att berätta mera. Och det var ingen konst; han hade ständigt rest tillsammans med Zam och fann nu liksom ett visst nöje i att fragmentariskt porträttera honom. Han talade hastigt, kort, med underliga tonvikter och modulationer, blef ibland patetisk, skrattade till emellanåt och beledsagade sina ord med lifliga gester. Det blef en underlig skissartad biografi, med en fläkt af färg och pensel alltigenom, icke så mycket för uttryckens som framställningens skull. Han gjorde ett utkast af sin döde väns lif, och jag tog det till en studie, ej såsom en minnesruna — Zam var ju nästan okänd! — utan en teckning med knif och penna på tonpapper!

Men det är L., som talar:

»Du vet,» började han, »att han ständigt vurmade för måleriet. Redan som liten, liten parfvel brukade han laga, att han kom upp i Nationalmuseum, och där stod han och betraktade kopierarne i tafvelsamlingen, tills han blef tillsagd att aflägsna sig. Och hur han klottrade af allt på allt, ända till dess man började tro, att han verkligen hade »anlag». Och hur han försummade skolan och för resten allt, utom sin teckning och målning! Märkvärdigt att han redan vid så unga år vågade opponera sig. Men det låg i honom. Du minns väl, hur förvånad Herlin blef, då Zam förklarade sig ej vilja rita af gumman Minerva af gips, utan påstod det vore lämpligare, åtminstone vad honom beträffade, att kläda ut en lefvande flicka till Minerva för att tjänstgöra som modell. Eller när han ritade af gubben vid sin pulpet så likt och likväl så slarfvigt eller då han i Mentzers kartbok eller på svarta taflan gjorde de bizarraste utkast och glömde stryka ut dem.» — — — —

L. tystnade ett ögonblick, tände sin cigarett och fortsatte sedan i förändrad ton:

»Du vet, han slutade i fyran och började i slöjdskolan for att se'n komma in på akademin. Ty nu skulle han utbildas till artist. Men där var han ej länge. »Den där smörjan kan jag ju», brukade han säga, »och för resten — anser jag det inte lämpligt.» — Det var då nu hans mani förstås att aldrig anse något »lämpligt». Så målade han ett tag for Grabow, Gud vet om han ej tog ett par lektioner af Wallander också. Men det var inte heller lämpligt. Utan se'n började han måla på egen hand. Och ser du, nu först började han sin bana, åtminstone sade han så. Det var för resten en alldeles märkvärdig talang till pojke. Men det var som jag säger medfödt. Han behöfde aldrig mer än ta i en pensel och göra en sju åtta drag, så var ett konstverk färdigt. Och aldrig något fusk, aldrig något underhaltigt. Det var en riktig öfverdängare, var det! Och realist ända ut i fingerspetsarne. Och parisare och något mer ändå, något obegripligt, som jag inte vet, hvad jag skall kalla det för. Det var en elegans och en nonchalans — ja du som inte ä' artist kan inte fatta det där! Men ser du den där van Beer t. ex, ä' också elegant men det är något så petigt och tillgjordt, och det var det aldrig bos Zam. — Och allting målade han: landskap, genrer, stilleben, porträtter. Och figurmålare se'n! Men landskap va' han allt styfvast i ändå Och så'na snobbiga motiver! Och hvilken uppfattning se'n! Och ändå va' han aldrig nöjd utan bara förstörde allt, hvad han gjorde. Tänk dej, inte en enda tafla såld! Inte en! Kom någon utom ateliern så hade han skänkt bort den. Men han var ju rik och målade för sitt nöjes skull eller rättare sagdt för konstens skull. Ty han var en passionerad konstnär. Öfverproduktiv som man säger. Gud hvilka färg- och materialräkningar. Och sådana atelierer! Alltid nya hvart han kom. Du skulle sett en vi hade tillsammans i Paris. Fullkomligt japanesisk stil med äkta japanska varor förstår du! Alldeles som en scen ur Mikadon. Det var stil må du tro. Och de andra va' något till afundsjuka. D. v. s. de som fingo tillträde. Tу han, Zam, umgicks ju knappt med någon. Men Spada var där en gång, förstår du! Vet du, hva' han sa' om Zam? — »Han målar ihjäl sig,» sa han! Men Zam bara flängde omkring sig och tog dussintals studier och skisser. Skisser va' hans svaga sida. Nästan allt han giorde va' bara skisser. Han arbetade verkligen sällan ut någonting. Men inte va' han lat för det. Han brukade säga. »Jag ä' bara en skiss själf.» — »Men de ä' de styfvaste.» — la' han till, och så log han sitt vackra, melankoliska leende, och ser du, det tog bort själfberömmet i orden! — Han var allt mycket egenkär, Zam, men det hade han då också rätt till. Kritik tålde han inte gärna, men det måste man!»

Här gjorde L. en paus, drack ett glas likör, rökte några bloss och stirrade tankfull ut i rymden, som mindes han några flydda glada stunder. Därefter började han åter i något forcerad ton:

»I Italien hade vi så fullt med utkast, att vi brände en hel hög.»

»Där gå många tusen kronor,» sa han då. Där målade han akvarell alldeles vildt à la Lundgren. Ibland pasteller, mest porträtter i så fall. Men landskap i olja voro hans specialitet i alla fall. Naturligtvis var han friluftsmålare. Han visste icke, hur naturtroget han ville ha' det.»

En gång hade han en vinterstämning fullt färdig. Det var en fyra, fem träd i rad — i perspektiv, förstår du! — ett stycke gär'sgård och en stor sten och för resten ett öfverdådigt lyckadt experiment med kremser-hvitt. Det snöade, ser du. Du kan inte föreställa dig hvilken effekt! Jag saknade ord, men bråkade bara med honom, att han skulle ha' den på utställningen. Jag gick ut för att få hem ett par bekanta för att öfvertala honom. Ty det var ju rent af ett spektakel, att en talang som hans skulle blifva totalt okänd. Nå, kan du tänka dig, hvad jag finner, när jag kommer hem? — Taflan öfverstruken! Öfverstruken, hör du! Det var otroligt, men sannt, som det heter. Men då blef jag arg och höll en lexa, för honom, som dugde. Hvad tjänade det till att kluttra beständigt, om ingen skulle njuta och beundra mästerverken, hva? Eller trodde han konsten vore till för att begrafvas?

Men han bara skrattade!»

L. afbröt ånyo. Vi togo på oss rockarne, ty det började bli kallt, och vi sutto ute. L. fortsatte långsammare och liksom tänkte han efter, hvad som borde sägas:

»Nå, så får han en dag fatt i en roman af en nästan okänd tysk författare. Den handlade om ett par konstnärer, tror jag, och, kan du tänka dig, när han läst boken, ville han inte måla mer! Han var trött, sa' han. På ett år så rörde han inte vid en pensel. Han påstod sig inte kunna »fatta konstens betydelse,» »tviflade på sin kallelse» o.s.v. Har man hört på maken? Konstens betydelse! Du store!

Men så gjorde vi en tripp öfver Medelhafvet, och nu vaknade artisten igen. Han började måla mariner. Det blef något extra, må du tro! Solnedgångar på långa, smala dukar, bara himmel, vatten, sol och ett par fiskarbåtar. Och så breda, enkla ramar, som framhöllo det målade bättre. Jag lyckades få ett par af de där bitarne, du kan få se dem, när du kommer hem någon gång. Så flackade vi härs och tvärs en tid, lefde äkta, oförfalskadt konstnärslif, målade både likt och olikt — det var en tid med stora vidder, härliga vyer och sol och luft och leende — en tid, som aldrig kommer åter! Men så dog min far, jag måste resa hem, och vi skildes på ett år. Men Gud vet hvad sorm hände honom det året! För när jag våren därpå träffade honom i Paris tillsammans med Birger och Edelfelt, var han till den grad förändrad att jag tviflade på att det var samma person. Du kan aldrig tänka dig, hvilka uppträden jag nu fick bevittna! Excentrisk, extravagant hade han ju alltid varit, men nu var han rent af galen. Ja galen! Komplett vansinnig. Hvar han hållit till det där året, var omöjligt få veta. Han hade kommit till Paris strax före mig, ingen visste hvarifrån — Jag har ofta tänkt sedan, att det var någon olycklig kärlek med i spelet, men det yttrade sig inte på det viset. — Det året han fick iden att sluta upp att måla, slog han sig på politiken och blef socialist och nihilist, och Gud vet allt hvad för »list» han då va', han kom till och med in i politiska sällskaper i Paris, men det gick lyckligtvis öfver, — Herre Gud, frisinnade ä' vi allihop, men, hm, ser du, för en artist får konsten lof att inta främsta rummet! — De där dumheterna — jag talar ur konstnärssynpunkt — kommo inte nu, inte heller minskad arbetslust — tvärtom, det var rent af otroligt, hur han målade. Det blef en riktig mani. Och nu var det inte längre skisser, utan nästan ängsligt, minutiöst utarbetade dukar. Då och då fick han ett anfall af sitt gamla sätt och föll in i ett riktigt »klatschmanér», klämde ur tuberna direkt på duken och målade i hastigheten med bara fingrarne, kom med de vildaste färgblandningar, motiver, toner och framför allt ljuseffekter — och förstörde se'n alltsammans!»

L. drog andan och såg på mig; det syntes, att hans egna ord grepo honom. Han började strax igen i brådskande, nästan darrande ton, som på en scen skulle hafva gjort en storartad verkan:

»Ock alltid var det landskap, än här och än där. Du skulle ha sett honom vid sitt staffli ute på landet någonstans. Han bokstafligen greps af naturen. Jag kommer ihåg ett uttryck ur någon roman, som jag läst: »han riktigt brottades med naturen.» Och det passade in här. Med håret i oordning och glänsande ögon tog han — en inkarnation af den nutida konsten! — sceneriet framför sig och fästade det liksom med våld på duken. Han efterhärmade icke, han skapade. Han fördubblade motivet, hans realism blef idealisk. Han gjorde underverk och öfverträffade sig själf. Jag påminner mig några ord af Larsson, — Marcus, inte Calle, — Zam liknade för resten i många fall den förres lidelsefulla natur, — som han lär ha yttrat vid en solnedgång: »ä, de' ä' bara fusk de' där!» Och så fattade Zam naturen nu. Det var ett slags storhetsvansinne, tror jag. Han blef vild, då han t. ex. icke kunde framställa solens glittrande brytning mot en plogbill. Och aldrig blef han nöjd, aldrig lyckades något. Han försökte sig på de svåraste uppgifter, målade, kan du tänka dig, en gång middagssolen! Han ville göra det omöjliga möjligt och gaf sin missräkning fritt utbrott. Hans talang var uttömd, han stod på vansinnets gräns, hade öfverskridit den, hade målat sig galen — jag kom ihåg Spadas ord!»

Åter tystnade L. och började åter med bruten röst:

»Han magrade förfärligt under dessa hjärnans strider; jag fick honom hem hit sjuk till själ och kropp. Läkarne förbjödo honom att ens se åt paletten, jag försökte förströ honom på allt sätt och vis, men nu försjönk han i dyster melankoli och ville absolut intet. Så kom då katastrofen. Trots alla förbud började han måla en bit från Djurgården, en regnig höststämning; lefde än en gång upp i denna sin sista produkt, men fullbordade den aldrig. »Ingen förstår konsten», sade han en kväll till mig. De voro hans sista ord. Midt i natten sköt han sig.» — (L. torkade sig hastigt och, som han trodde, för mig omärkligt i ögonen.) — »Han hade inga anhöriga, utan R. och jag föranstaltade om begrafningen.» (Här följde en liten paus.) »Zam var en talang som ingen en vän som få och oförstådd till och med af sig själf. Jag ber dig — gör inga reflexioner, det vore, som Zam brukade säga, »inte lämpligt!»

Vi drucko långsamt ur vår likör och sutto sedan en lång stund tysta. Därefter började vi tala om gladare saker. — — —