←  Om Ivar Vidfamne och hans ätt
Berättelser ur svenska historien
1. Hedniska tiden
av Anders Fryxell

Om Ragnar Lodbrok och hans söner
Om Ansgarius och huru kristna läran först blef predikad i Sverge  →


[ 93 ]

SJUNDE BERÄTTELSEN.
OM RAGNAR LODBROK OCH HANS SÖNER.

FÖRSTA KAPITLET.
OM TORA BORGARHJORT.

På denna tid var uti Östergötland en rik och mägtig jarl, benämnd Herröd. Han härstammade från Asarna genom Odens son, Göte, och var sjelf mycket beryktad för sin tapperhet. Han hade en dotter, kallad Tora, och alla sade, att hon var den skönaste och förståndigaste jungfru, och en sådan, som bättre är att ega än umbära. Hon fick det tillnamnet Borgarhjort, emedan hon satt i ett loft, omstängd med en skidgård, som en borg, och derföre, att hon i skönhet så öfverträffade andra qvinnor, som hjorten andra djur. Jarlen ville på allt sätt fröjda henne, derföre gaf han henne en liten och mycket fager lindorm, som han fått i ett trollägg uti Bjarmaland. Ormen var i början ringlaggd i en liten ask, men begynte snart att växa så, att han ej mera fick rum i asken. Slutligen växte han så mycket, att han ej rymdes i kammaren, utan låg utanför rundtomkring skidgården, varandes så stor, att hufvud och stjert nådde tillsammans. Han blef tillika så argsint och ond att vidfås, att ingen tordes gå till jungfrun, mer än den, som gaf ormen mat, och förtärde han en hel oxe i målet. Jarlen tyckte sig hafva mycket men af allt detta, och gjorde slutligen det löfte, att han skulle gifva sin dotter med stor hemgift åt den man, eho det vore, som dräpte ormen. Detta löfte spordes vida omkring; men så stor var allas fruktan för ormen, att ingen vågade försöka vinna den höga lönen.

[ 94 ]

ANDRA KAPITLET.
RAGNAR FÅR TORA BORGARHJORT.

Ragnar, Sigurd Rings son, var vid denna tiden fullväxt, och for omkring med godt manskap på sina härskepp, och ansågs redan vara en makalös kämpe. Han hörde Herröd jarls löfte omtalas, men låtsade, som han ej gåfve någon akt derpå. Emedlertid lät han göra sig en underlig klädnad af ludna skinn, samt en likadan kappa. Dessa lät han koka i beck, sedan draga i sand och sist tillhårdna. Sommaren derpå höll han med sina skepp till Östergötland och lade dem der i en lönvik. Tidigt i ljusningen nästa morgon påtog Ragnar sin underliga klädnad, gick ensam upp på landet, begifvande sig till jungfruburen. Han såg då, hvar ormen låg, stötte till honom med spjutet, och innan ormen hann försvara sig, gaf Ragnar honom den andra stöten, tryckande så väldeligen till, att spjutet gick tvärt igenom ormen, hvarvid ormen tog sig så hårdt, att han ristade spjutskaftet tvärt utaf. Ormen sprutade väl mycket etter öfver Ragnar, men den hårda klädningen afhöll det. Ormen hade äfven fått sitt banesår, och så stort gny vardt i hans dödskamp, att hela jungfruburen darrade deraf. Härvid vaknade qvinnorna i loftet, och Tora tittade ut genom vindögat[1] för att efterse, hvad det vore. Hon såg då der utanför en storväxt man; men, som det ännu var blott i grådagningen, kunde hon ej klart skönja hans anletsdrag. Hon frågade derföre, «hvem der vore och hvad han ville?» Ragnar svarade då med detta qväde:

För väna qvinnan och visa
Ville jag lifvet våga.
Fjällfisken (ormen) fick dödssår
Af femtonårig yngling.

[ 95 ]Mera sade han ej, utan gick straxt bort, hafvande med sig det afbrutna skaftet, men sjelfva spjutet stod qvar i såret på ormen. Tora förstod, att han omtalat sitt ärende och sin ålder, och undrade hon, om det varit en menniska eller ett troll, emedan hans växt var jättelik, hälst för hans år. Om morgonen blef allt detta berättadt för jarlen, som borttog spjutet, och befanns det så tungt, att få förmådde föra det. Han lät då pålysa ett allmänt ting öfver hela sitt välde, tänkande, att den, som dräpt ormen, skulle till bevis derpå medföra det afbrutna spjutskaftet.

Ragnar försporde också till sina skepp, att ting var stämdt i grannskapet. Han gick derföre dit med hela sin här, och stannade med den ett stycke från den öfriga folkhopen. Jarlen stod nu upp och begärde ljud. Han «tackade först de församlade männerna, att de hade efterkommit hans kallelse». Sedan berättade han hela händelsen med ormens död; bedjande tillika, «att den, som egde det passande spjutskaftet, skall framvisa det, sägande sig vilja hålla sitt löfte mot hvem det vore, hög eller låg». Nu blef spjutet kringburet för alla, men ingen kunde uppvisa skaftet. Slutligen bars det också för Ragnar. Han sade då spjutet vara sitt, och uppviste skaftet, som dermed noga inpassade. Då förstodo alla, att det var han, som slagit ormen. Jarlen lät derföre göra ett stort gästabud åt honom och hans män. Då Ragnar der fick se Tora, tycktes hon honom vara öfvermåttan skön, och han begärde henne derföre sig till drottning. Detta blef honom jakadt, och vardt alltså gästabudet till ett stort och präktigt bröllop förvandladt. Efter detta förde Ragnar sin drottning hem i sitt rike, och blef han mycket berömd för denna färden. Tillika fick han för sin underliga klädnads skull tillnamnet Lodbrok, d. v. s. luden byxa.

[ 96 ]

TREDJE KAPITLET.
TORA BORGARHJORTS DÖD.

Efter detta satte Ragnar sig att styra sin faders rike. Sjelf bodde han i Lejre, men hade Harald Hildetands son, Eisten-Beli, att såsom underkonung regera i Uppsala öfver Svea välde. Ragnar älskade Tora ganska mycket, och satt för hennes skull ofta hemma i sitt rike, dragande ej så mycket ut på vikingatåg som tillförene. Tora gaf honom tvenne söner, Erik och Agnar, hvilka blefvo både fagrare och starkare än andra människor, och fingo dertill lära allsköns idrotter och öfningar. Det hände en gång, att Tora blef sjuk, och tilltog det så, att hon slutligen dog deraf. Detta tycktes Ragnar en stor sorg, och sade sig icke mer vilja ega någon qvinna. Han trifdes nu ej mera hemma, utan satte sina män och söner att styra sina riken, farande sjelf ut i härnad för att skingra sin sorg.

FJERDE KAPITLET.
OM ASLÖG.

Sigurd Fafnisbane i Tyskland var, som förbemäldt är, den störste hjelte bland alla de folk, som tala det nordiska språket. Han hade med sköldmön Brynhilda en dotter, som kallades Aslög och uppföddes hos Heimer, Brynhildas fosterfader. Sigurd Fafnisbane blef sviken af sina svågrar och dödad, tillika med hela sin ätt, och Brynhilda afhände sig sjelf lifvet af kärlek till Sigurd. Men Heimer sörjde så mycket sin fosterdotters död, att han ej mer trifdes hemma, eller kunde sköta sina egodelar. Som nu Aslög var den enda öfverlefvande af Sigurd Fafnisbanes ätt, så förstod Heimer, att [ 97 ]Sigurds fiender skulle leta efter att förgöra henne. Han lät alltså förfärdiga sig en ganska stor harpa, uti hvilken han gömde flickbarnet jemte mycket guld och dyrbarheter. Derpå började han vandra upp åt Nordlanden undan Sigurds fiender, bärande alltjemnt harpan med sig. Då han kom till strömmar i ensliga skogslundar, lät han jungfrun någon gång stiga upp ur harpan och två sig; men annars var hon beständigt der innelyckt, och då hon gret ibland, tyckande sig vara ensam och öfvergifven, så slog Heimer på harpan så konsteliga, att jungfrun tystnade och lyddes derpå. Men sjelf trifdes Heimer ingenstädes, och all verlden tycktes honom öde och tom, sedan Sigurd och Brynhilda voro borta.

Efter långa vandringar kom han en qväll till ett torp, som hette Spangarhed, i Norrge. Der bodde blott Åke, en gubbe, med sin käring, Grima. Hon var ensam hemma och frågade «hvem han vore». Han sade «sig vara en stafkarl (tiggare) samt begära härberge öfver natten». Men då han värmde sig vid spisen, såg Grima vid eldskenet en gyllene armring skimra fram undan Heimers slitna kläder, samt något dyrbart broderadt kläde sticka ut ur harpan. Grima jakade då till hans begäran, men sade, «att han svårligen kunde få någon ro i stugan, för hennes och hennes gubbes munkäbbel. Hon bad honom derföre lägga sig ute i en lada», och Heimer gjorde så. — När gubben litet derefter kom hem, berättade Grima hela denna händelse, samt råder gubben «att mörda Heimer i sömnen, de skulle då få rikedomar nog att lefva af utan bekymmer och arbete». Gubben svarade, «att det syntes honom illa gjordt svika sin gäst». Men Grima säger: «Litet är du man för dig och ganska rädd. Dock skall du antingen dräpa honom, eller också tager jag honom till man och vi dräpa dig. Och må du det veta, att han ville locka och tubba mig i qväll före din hemkomst». Häröfver blef gubben Åke mägta uppretad, och gick det alltså, som käringen ville. De smögo till ladan, och [ 98 ]gubben högg med yxan den sofvande Heimer banesår. Derpå buro de harpan in i stugan och slogo der upp eld. De ville nu öppna henne, men hon var så konstigt sammanfogad, att de ej kunde utleta det, utan måste sönderbryta henne. De funno då der mycken rikedom, men derjemte flickebarnet. Då sade gubben: «Nu sannas ordspråket, att olycka följer den som svikit godtrogen gäst». Grima frågade Aslög «hvad hon hette»? Men Aslög svarade intet, utan låtsade vara stum. «Illa går det med vårt företag», sade gubben, «och efter min spådom: eller hvad skola vi nu göra med detta barnet?» Grima sade: «Vi skola utgifva det för vårt eget barn, och skall hon kallas Kraka efter min moder». «Det lär ingen tro», svarade gubben, «att vi, som äro så fula och vanskapliga hjon, kunna hafva en så fager dotter». «Icke lär du hitta något godt råd», genmälde käringen; «men jag skall nog sörja derför. Hon skall hafva tjära öfver hufvudet, så tror jag, att håret ej skall växa så mycket. Dertill skall hon vara trasigt klädd och förrätta de hårdaste sysslor». Så skedde, och Aslög växte der upp i stor fattigdom, och talade aldrig, utan ansågs vara stum.

FEMTE KAPITLET.
RAGNAR FINNER ASLÖG.

Vid denna tiden for Ragnar Lodbrok omkring på vikingatåg för att fördrifva sorgen öfver Toras död. En sommar höll han till Norrge och lade en qväll sina skepp i en vik. Om morgonen sändes matsvennerna i land för att baka bröd. De sågo ett hus der bredvid, dit de gingo för att kunna baka med mera beqvämlighet; detta var Spangarhed. Kråka hade tidigt om morgonen gått ut för att valla kreaturen; men då hon fick se, att så många skepp voro ditkomna, började hon tvätta och kamma sig, ehuru Grima sådant förbjudit. [ 99 ]Hon var nu den skönaste qvinna, och hennes hår så långt, att det räckte öfver henne på alla sidor till marken. Hon gick sedan hem, och hade matsvennerna då redan börjat elda bakugnen. De frågade Grima, «om Kraka vore hennes dotter». Grima jakade härtill. «Olika ären j då», sade matsvennerna; «ty hon är den skönaste jungfru, men du mycket ful och troll-lik». Grima svarade: «Jag hafver också varit hållen för ganska dägelig den tid, jag var i min faders by; fast ingen nu mera kan se det, emedan jag mycket förändrats». De begärde nu, att Kraka skulle knåda degen åt dem, men de sjelfva skulle baka och steka brödet. Kraka gjorde så; men matsvennerna kastade alltjemnt ögonen eller henne, försummande så sitt göra, att allt brödet blef illa brändt. När de kommo åter till skeppen, sade folket, att de borde straffas för deras vårdslöshet, ty aldrig hade bröd varit så jemnilla bakadt. Ragnar efterfrågade orsaken härtill, och matsvennerna bekände allt, sägande sig aldrig halva sett vänare jungfru. «Hon är dock icke jemnskön med Tora», sade Ragnar; men de påstodo henne i ingen del vara sämre. Detta tycktes Ragnar mycket sagdt, och förordnade han derföre några män, som skulle efterse, om så vore, annars skulle matsvennerna lida stort straff, emedan de skymfat Toras minne. Det stormade mycket den dagen, så att sändemännen ej kunde fara. Då de dagen derpå lagade sig tillreds, tillade Ragnar: «att om Kraka vore lika skön, som Tora, skulle hon komma ned till Ragnar, hvarken klädd eller oklädd, hvarken mätt eller fastande, hvarken ensam, ej heller med sällskap». Sändemännerna foro åstad, och funno ej för mycket vara sagdt om Krakas skönhet. De framförde derföre sin konungs helsning och bud. När Grima det hörde, sade hon: «den konungen lär ej vara rätt klok». Men Kraka sade: «att hon skulle efterkomma hans begäran, dock ej förr än följande dagen». Dermed foro sändebuden till skepps. Morgonen derpå kom Kraka till stranden. Hon hade då sitt hår utslaget rundt omkring sig samt [ 100 ]omvefvadt med ett nät. Hon hade förut ätit en hvitlök, samt hade gubbens vallhund med sig, och trodde hon sig så hafva uppfyllt Ragnars begäran. Hon gick ej om bord förr, än hon fått löfte om frid och säkerhet för sig; hvarefter Ragnar ledde henne in på kungsskeppet i tältet, och tyckte sig aldrig hafva funnit vänare mö. De talades vid en stund; slutligen qvad han:

Väldige verldsfader!
Väl du nu gjorde,
Om mön, den milda,
Mig månde nu famna.

Kraka svarade:

Har frid Herren lofvat,
Hålle han den också!
Kraka har kommit.
Konungen låte henne fara!

Ragnar bad nu sin skattgömmare framtaga den guldsömmade silfkjortel, som Tora hade egt, och böd den åt Kraka med dessa orden:

Förstår du väl sådant?
Vill silfkjorteln du hafva,
Som Tora-Hjort prydde?
Dig passar den väl.
Lekt hafva de hvita
Hennes händer på denna.
Fager och vänlig
Hon var mig till döden.

Kraka svarade:

Ej törs jag taga
Tyget, det silfmärkta,
Som Tora-Hjort prydde;
Det passar ej mig.
Kraka jag kallas.

[ 101 ]

I kolsvart vadmal
Jag på stenar vid stranden
Ständigt getter drifvit.

«Och vill jag nu fara hem», sade Kraka; «men om konungens hug ej skiftas, må han framdeles sända efter mig». Härpå går hon till Spangarhed.

SJETTE KAPITLET.
RAGNAR FÅR KRAKA.

Ragnar for dit han hade ämnat sig; men det dröjde ej länge, förrän han kom tillbaka till Spangarhed och sände män efter Kraka. Hon gick då för Åke och Grima och sade «sig vilja bortfara. Och vet jag väl», sade hon, «att j dräpten min fosterfader, och har ingen gjort mig större men än j. Dock vill jag ej göra eder något ondt; men det önskar jag, att hvar dag må blifva eder allt värre och den sista aldravärst». Härmed gick hon till skeppen, och blef der väl emottagen. Om qvällen ville Ragnar, att de skulle hvila tillsammans, men Kraka afslog det, sägande det vara hederligare både för dem och deras arfvingar, om de väntade, tills rigtigt bröllop vore hållet hemma i hans rike, och Ragnar lät henne råda deri. Då de kommit hem, tillställdes der ett dyrbart gästabud, hvarunder Ragnars bröllop blef drucket. Ragnar fick många söner med Kraka. Den äldste hette Ivar. Han hade öfverallt i kroppen brusk i stället för ben, och kunde derföre icke gå, utan måste låta bära sig på bår. Han var mycket storväxt och stark, och dertill ganska vis och förståndig. Den andra hette Björn. Han fick sedan det tillnamnet Jernsida, emedan han aldrig bar något harnesk i striden, utan gick med bar kropp, så att folket trodde att han genom trolleri ej kunde såras. Den tredje hette Hvitserk och den fjerde Rognvald. De växte [ 102 ]upp och blefvo stora och starka män, och lärde sig allsköns konster och idrotter.

SJUNDE KAPITLET.
RAGNARS SÖNER INTAGA HVITABY.

De äldre bröderna, Erik och Agnar, voro emedlertid ute i härnad, och förvärfvade sig mycket egodelar och beröm. De yngre bröderna tyckte sig ej heller böra längre sitta hemma, utan häldre fara bort och vinna ära och loford. De fingo alltså af Ragnar härskepp, med hvilka de höllo ur landet, hafvande många strider men alltjemt seger, så att deras rikedom och manskap förökades. Ivar sade nu, «att de borde företaga något svårare, så att man riktigt kunde få röna deras raskhet; och ville han, att de skulle angripa staden Hvitaby[2]; ty dit hade många tappra konungar, äfven deras fader, Ragnar, kommit, men alla hade måst fara derifrån med oseger, för stadsfolkets tapperhet och det myckna trolleri, der öfvades». Bröderna jakade härtill och seglade alltså till Hvitaby. De förordnade sin broder Rognvald med något folk att stanna qvar vid stranden, dels för att vakta skeppen, och dels emedan han syntes dem för ung till en så svår strid, som de nu väntade. Derpå gingo de upp mot borgen. Men de gamla sagor berätta, att der funnos tvenne qvigor, som voro så förtrollade, att ingen mägtade slå dem emot, eller höra deras råmande. Borgfolken ställde sig upp emot brödernas folk, och släppte qvigorna lösa, hvilka lupo fram med råmande och ett elakt läte, så att hären förskräcktes dervid. Detta ser Ivar, der han bars på sköldar, han tager alltså sin båge, och skjuter dermed qvigorna till döds, hvarefter striden började vända sig. Emedlertid säger Rognvald vid stranden till sina män: [ 103 ]«Sälla äro mina bröder och deras folk, som hafva slik skämtan och tidsfördrif. Oss hafva de här qvarlemnat, emedan de allena vilja hafva äran; ty skolom vi af eget råd gå dit upp». De gjorde så, och Rognvald gick så häftigt fram i striden, att han snart föll; men de andra bröderna fördrefvo slutligen borgfolket, borttogo all lös egendom, nedbröto hela borgen och foro derpå hem.

ÅTTONDE KAPITLET.
KRAKA GIFVER SIG TILLKÄNNA.

Östen med tillnamnet Beli, Ragnars underkonung i Uppsala, var mägtig och slug, dock illrådig. Han var en stor offerman, och det förtäljes, att han hade en förtrollad ko, kallad Se-belja[3], åt hvilken han offrade; och då fiender kommo i landet, släpptes Se-belja ut mot dem, hvilka då af hennes råmande och trolleri skulle blifva så förvirrade, att de började slåss sins emellan. För detta allt var konung Östen mycket fruktad och satt i god fred.

En sommar kom Ragnar dit, och Östen lät göra ett stort gästabud emot honom. Östen hade en dotter, benämnd Ingeborg, hvilken var mycket frid och skön, och befallte han henne skänka i för sig och Ragnar på gästabudet. Då uppkom det talet bland Ragnars män, att det vore hederligare, om Ragnar hade sådan konungadotter som Ingeborg, än en torparedotter som Kraka, till drottning. Dessa ord kommo slutligen till Ragnars öron, och tyckte han männerna ej hafva illa talat. Han trolofvade sig derföre med Ingeborg, men bröllopet uppsköts till nästa sommar. Derpå for Ragnar hem, men förbjöd sina män att omtala för någon denna trolofning. Kraka gör ett stort gästabud emot honom, och om qvällen, då de hvila tillsammans, frågade hon honom [ 104 ]efter tidender. Han sade sig inga veta. «Om dig ej lyster att berätta tidender», säger Kraka, «så må jag göra det; och är det sällsamt, att en konung trolofvar sig en qvinna, och har dock en annan förut. Men jag vill nu uppenbara för dig, att jag ingalunda är en torpare-dotter, utan en kungsdotter af mycket högre börd än Ingeborg, både på fäderne och möderne». «Hvem var då din fader?» frågar Ragnar. Hon svarar: «Det var Sigurd Fafnisbane, och min moder var sköldmön Brynhilda, konung Budles dotter». «Olikligt synes mig», sade Ragnar, «att deras dotter skulle heta Kraka, och uppfödas på Spangarhed». Men hon berättade nu sitt rätta namn vara Aslög, samt allt hvad henne händt, och tillade hon, «att till tecken på sannfärdigheten häraf, skulle den son, med hvilken hon nu gick, hafva liksom en orm uti sitt öga». Någon tid derefter födde Aslög en son, som också hade bemälte tecken, hvarföre han äfven vardt kallad Sigurd Orm i öga. När Ragnar försporde detta, gladde han sig högeligen deråt, tänkte ej mera på Ingeborg, utan älskade Aslög nu ej mindre än i början.


NIONDE KAPITLET.
AGNARS OCH ERIKS DÖD.

Konung Östen tyckte sig och sin dotter vara stor sidvördnad bevisad, då konung Ragnar ej ville hålla sin trolofning. Alltså uppstod fiendskap mellan båda konungarna. När Agnar och Erik hörde detta, rustade de sig att härja på Sverge. Då de sköto ut fartygen, kom en man att stå i vägen för Agnars skepp, så att han deraf fick sin bane. Detta tyckte folket vara ett ondt förebud, men bröderna aktade ej derpå, utan höllo ändå till Sverge. Der framforo de brännande och härjande allt ända till Uppsala, der Östen genom pilbud och budkaflar samlat en stor här emot dem. Han dolde två [ 105 ]tredjedelar af hären jemte kon Se-belja uti en skog der bredvid, och den öfriga tredjedelen uppslog sina härbodar på fältet. Då bröderna framkommo och sågo Östens här, tyckte de sig dermed vara jemnstarka, och angrepo den med stor frimodighet. Men, då de voro invecklade i striden, framkom den öfriga delen af konungens krigshär, och blef det så svårt för bröderna att stå emot öfvermagten. Dertill berättas, att deras män blefvo så förvirrade af Se-beljas bölande, att de började strida sins emellan. Agnar och Erik värjde sig ändå manligt, och bröto flere gånger tvärt igenom Östens troppar. Slutligen måste dock Agnar falla, hvilket då Erik såg, stridde han förtvifladt, ej aktande, om han der fölle eller ej. Slutligen blef han dock i denna vefvan öfvermannad och fasttagen. Sedan gick Östen till Erik och böd honom fred och försoning, läggande dertill, att han ville gifva Erik sin dotter Ingeborg som bot för Agnars död. Men Erik qvad deremot:

Jag ej vill för broder min
Jungfrufamntag köpa.
Icke höra, huru Östen
Helsad varder: Agnars-bane.
Eljest grete mig ej moder;
Män ej drucke då mitt minne.
Låten derför spjutens spetsar
Stinga mig igenom lifvet!

Han begärde derpå, «att hans män skulle få fara med frid hem igen, men att spjut skulle sättas ned i vallen med uddarna uppåt, och han sedan kastas på dem». Östen sade «detta skola ske, änskönt Erik utvalde det, som vore illa för dem begge». Då spjuten voro nedsatte, drog Erik en ring af sin hand, och lemnade den till sina män att frambäras till Aslög, qvädande sålunda:

Fort skolen i orden föra:
Fallne äro Eriks kämpar.
Svårt lär Aslög sörja,

[ 106 ]

Så snart min död hon spörjer.
Skall ock den stjufmodren
Sina söner det säga.

Derpå blef han kastad på spjuten; då såg han en korp flyga öfver sig, och qvad då:

Här klankar nu korpen
Högt öfver hufvudet.
Godt gästabud vill han sig
Göra af mig.
Illa lönar han de många stekar,
Jag i strider honom skurit.

Derpå lät han sitt lif med stor frimodighet, men hans män foro åter till Lejre. De funno Aslög ensam hemma, ty Ragnar var ute i härnad, och hans söner likaså. Männerna trädde fram för henne, och sade sig vara Agnars och Eriks likmän. Då frågade hon med stor ångest, «hvad tidender de förde? Om Svearne voro i landet, eller om konungasöner fallit?» Härpå förtäljde männerna, huru allt tillgått, och när de kommo till Eriks qväde, då han skickade henne ringen, märkte folket, att hon fällde tårar, hvilka voro som blod till utseendet och hårda som hagelkorn, hafvande ingen menniska sett henne gråta förr eller sedan. Hon sade «sig nu vara ensam och ej något förmå, dock skulle hon framdeles nog väcka hämnd efter Agnar och Erik, som om de varit hennes egna söner».


TIONDE KAPITLET.
ASLÖG OCH HENNES SÖNER.

Straxt härefter kommo hennes egna söner hem från Hvitaby. De berättade henne då Rognvalds död, men hon sörjde honom dock icke mycket, utan sade, «att hon förutsett, det han ej skulle länge lefva till någon ära. Men det vill jag förtälja eder», tillade hon, «att [ 107 ]Agnar och Erik, de modigaste hjeltar, äro fallne; och blir det eder skamligt, om j ej hjelpen mig att hämnas det». Ivar Benlös svarade: «Aldrig kommer jag till Sverge att strida mot konung Östen och hans myckna trolleri». Häruti instämde ock hans bröder. Då sade Aslög: «Det vet jag, att änskönt Agnar och Erik voro mina stjufsöner, skulle de icke hafva låtit eder ligga ett år ohämnade». Men Ivar svarade: «Ej gagnar det, att du qväder den ena uppäggelsen efter den andra åt oss; ty vi veta bättre än du, hvad fara der förestår». Aslög sade, «dem ej vara dugliga män, som sådant fruktade», och ämnade hon nu gå bort, då hon ej kunde beveka sönerna; men Sigurd Orm i öga, som var tre vintrar gammal, hörde detta samtal. Han sade då: «Om du så längtar, moder, skall jag tre dagar härefter fara mot kung Östen; och skall han ej längre råda i Uppsala, om mina Disor[4] duga». «Du, min goda son», sade då Aslög, «skickar dig ärliga; men litet lära vi två förmå». Vid detta blygdes de äldre bröderna och lofvade ändtligen också sin hjelp. Alltså utrustades en stor krigshär mot Sverge. En del deraf skulle gå landvägen och anföras af Aslög, men sönerna foro sjövägen med flottan. Sedan möttes båda krigshärarna på bestämdt ställe, och började härja och bränna i Sverge, och ihjelslå allt, det lefvande var.


ELFTE KAPITLET.
KUNG ÖSTENS FALL.

Landfolket flydde undan för denna fejd till konung Östen. Han förstod nog, hvilka de vikingar voro, som kommit, utfärdade derföre budkaflar och kallade till sig alla, som kunde vapen bära öfver allt Svearike. Han får således en stor krigshär tillhopa, med hvilken han [ 108 ]tågar mot Ragnars söner, och uppkom då en ganska hård och häftig strid. Det är gamla mäns sägen, att kon Se-belja nu också var med i Östens här, och med sitt bölande så förvillade och förskräckte fiendernas folk, att de alla, utom Ragnars söner, stridde sinsemellan. Men Ivar hade emedlertid låtit göra sig en båge så stor, att ingen annan kunde sköta den. Derpå lät han bära sig fram i hären. Då sågo männerna, huru han spände bågen lika lätt, som den vekaste telning. Straxt derpå hörde de strängen smälla så högt, att de ej desslikes hört, och då sköt Ivar ut Se-beljas båda ögon. Hon föll dervid ned, men rusade åter upp framåt, låtande nu värre än förut. Ivar befallte då bäresmännerna kasta honom på Se-belja, och dervid gjorde han sig för dem så lätt som ett barn; men då han föll ned på Se-beljas rygg, blef han så tung som ett berg, så att han alldeles krossade henne till döds. Derpå uppmuntrade bröderna sin här, och Björn och Hvitserk gingo modigt fram genom Östens troppar, så att största delen nedgjordes och de öfriga togo till flykten. Slutligen föll också konung Östen. Då läto bröderna striden upphöra och de efterlefvande få frid, och reste sedan hem igen.


TOLFTE KAPITLET.
RAGNARS SÖNER INTAGA WIFILSBORG.

Ragnars söner voro jemnt ute i härnad, och Sigurd Orm i öga växte snart upp så, att han följde med dem. De kommo en gång till en mycket stark borg, som hette Wifilsborg, den de företogo sig att bestorma; men oaktadt deras raskhet, kunde de dock ej vinna borgen. Då började de belägra den, men efter en half månads fåfäng strid och många använda krigslister, gåfvo de hoppet förloradt och ernade fara dädan. Men borgfolket gick ut på vallarna, och utbredde dyrbara kläden och tapeter, uppvisade mycket guld och silfver och sade [ 109 ]gäckande, «att de trott Ragnars söner vara tapprare än andra män; men nu hade de erfarit, att så icke vore». Derefter slog borgfolket på sköldarna och uppmuntrade sig inbördes med höga härrop. Då Ivar hörde detta, gick det honom så till sinnes, att han sjuknade och lades till sängs. Han låg hela dagen utan att kunna säga ett ord; men mot qvällen bad han att få tala med Björn, Hvitserk, Sigurd och deras förståndigaste män. Han yppade då för dem att han uttänkt en krigslist, som de också utförde. De gingo nemligen om natten hemligt ur sina härbodar till nästgränsande skog, och höggo sig stora vedbördor, som de buro tätt till borgväggen. Så fortforo de, tills Ivar tyckte nog ved vara framme. Då antände de bålet, och blef en så stark låga och hetta deraf, att borgmuren sprack sönder och lossnade. Nu angrepo de den med valslungor, och lyckades det dem att bryta sig in på flera ställen. De dräpte då hvart menniskobarn, der inne fanns, bortröfvade alla egodelar och uppbrände hela fästet. Sedan foro de vida omkring, och härjade öfver allt i södra Europa, ämnande sig ej stanna förr, än de intagit Rom. De mötte då en dag en gammal och gråhårig stafkarl, som sade sig hafva vandrat kring många länder. Honom frågade de, huru långt det vore till Rom. Då visade han dem två par utslitna jernskor, sägande, att han hade utnött dem på vägen från Rom. Detta tyckte de vara alltför lång väg för sig; de vände derföre om och fortsatte sina härjningar, så att ingen enda borg undgick dem. De blefvo alltså mycket namnkunniga och fruktade, så att intet barn fanns, som ej med förskräckelse visste att tala om Ragnars söner.


TRETTONDE KAPITLET.
RAGNARS FÄRD TILL ENGLAND.

Ragnar satt emedlertid hemma med Aslög i sitt rike, ej noga vetande, hvarest sönerna voro; dock hörde [ 110 ]de dem mycket berömligt omtalas, med de ord: «att ingen kunde jemnföras med Ragnars söner». Då får Ragnar åter stor lust att draga i härnad, på det hans gamla krigsära ej skulle rosta, tyckande sig böra vara lika god med sina söner. Han eftertänker derföre hvart han skall vända sig. Uti sin ungdom hade han underkufvat en konung, som hette Hama i England; men nu hade dennes son Ella[5] gjort uppror igen. Denne beslöt Ragnar åter kufva och lät derföre bygga tvenne ovanligt stora skepp samt utrusta en väldig krigshär. Vid ryktet härom började alla konungar deromkring frukta för sig och hålla noga vård om sina länder. Men då Aslög frågade «hvart han ernade sig», svarade han henne: «till England». Hon sade: «att han dertill borde hafva flera skepp». Men Ragnar svarade: «Ej är svårt att med många skepp intaga England; men att göra det med blott två, det vore ett mannaprof utan efterdöme». Aslög invände åter, «att de stora skeppen ej kunde löpa in i de engelska hamnarna, utan skulle lida skeppsbrott i skären». Men Ragnar hade satt sig detta i sinnet och kunde ej derifrån vikas; utan så snart god vind blåste upp, lät han manskapet gå ombord. Aslög följde Ragnar ned till skeppen och sade då: «att hon nu ville löna honom för Toras silfskjortel, som han fordom hade gifvit henne».

Dig unnar jag skjortan sida;
Sömmad är hon icke,
Men af hvitgrå håren
Hel är hon väfven.
Ej blöda dig benen,
Ej biter dig svärdsegg
I skjortan, signad
Åt store Gudar.

Ragnar mottog gåfvan, och sade sig vilja följa hennes råd. Derpå reste han; men vid affärden kunde hvar [ 111 ]och en noga skönja, att denna skilsmessa gick Aslög mycket till sinnes.


FJORTONDE KAPITLET.
RAGNAR LODBROKS DÖD.

Ragnar seglade nu till England, men en storm kastade hans skepp mot stranden, så att de sönderslogos. Dock kom allt manskap lyckligt undan med sina vapen, och Ragnar började straxt att härja och underkufva landet. Men konung Ella, som genom sina kunskapare fått veta Ragnars resa förut, hade en mägta stor krigshär församlad af hvarje man, som kunde föra vapen och rida häst i hela England. Ella utgaf den befallning i sin här, «att ingen skulle bära uddvapen mot Ragnar; ty», sade Ella, «Ragnar har söner, som aldrig skola lemna oss i fred, om han faller här». Men Ragnar iklädde sig en hjelm och den silkesskjorta, som Aslög förärat honom; andra skyddsvapen hade han icke. Derpå började slaget; och emedan Ragnar hade mycket mindre folk, så föll snart största delen deraf. Men han sjelf gick hela dagen fram och tillbaka genom Ellas troppar med mördande och så stora hugg, att ingen mägtade stå deremot. Slutligen föll allt hans folk, och han sjelf innestängdes mellan sköldar och blef sålunda fasttagen. De frågade nu, «hvem han vore?» men han svarade ej. Då sade Ella: «Han skall nog komma i värre mannarön, om han ej vill säga oss sitt namn». Derpå lät han kasta Ragnar i en ormgrop, med befallning att straxt upptaga honom, om han erkände sig vara Ragnar. Ragnar blef nu förd till ormgropen och ditkastad, dock rörde ormarna honom ej. Då afklädde männerna honom silkesskjortan, och nu hängde sig ormar på alla sidor vid honom. Då talade Ragnar och sade: «Grymta månde grisarna, om de visste galtens nöd, och hvad den gamle lider». Männerna förstodo [ 112 ]ändå icke, att det var Ragnar, utan läto honom sitta qvar. Han började då besjunga sina fordna bedrifter och sina 50 strider, och kallas den sången Bjarkamal. Så lyda några verser deraf:

Vi huggit med svärd.
Har jag ej dröjt länge,
Då jag till Götaland gick
Och gaf Lindormen bane.
Då fick jag Tora.
Folket sedan mig kallat
Lodbrok, att ned jag lade
Lindormen i striden.

Vi huggit med svärd.
Heldre har dock ung jag varit,
När vi öster i Öresund
Öste blod åt fräcka vargar,
Och förskaffade föda
Åt fotgula foglar.
Gällt svärden gnisslade
I goda hjelmar.
Korpen vadade i valblodet.
Och vidt var hafvet blodfärgadt.

Vi huggit med svärd.
Hårfager möjadräng flydde,
Arla om morgonen,
Och enkans talvän.
Sköldar såg jag spillras,
Stridsmäns lif spilldes.
Det var mig, som ung enka
I högsätet kyssa.

Vi huggit med svärd.
Hvad är härligare för hjeltar,
Än främst i spjutstormen
Falla i sin sår?

[ 113 ]

Ofta sörjer den svårast,
Som i stridsnöd ej varit.
Tungt är för den tappre
Den tröge till mod att väcka.

Vi huggit med svärd.
Håller jag det för jemnt,
Att i svärds samqväm
En strider mot en.
Att en ej flyr för annan,
Fordom var kämpars adel.
Möars vän må alltid
Modig vara i svärdsdån.

Vi huggit med svärd.
Har jag dock alltid försport,
Att Nornors lag vi lyda,
Och ledas af Ödet.
Ej trodde jag, att Ella
Ända skulle mitt lif,
Då till hans stränder jag styrde,
Och förströdde hans män,
Och kring Skottlands stränder
Skiftade stekar åt vargar.

Vi huggit med svärd.
Högliga det jemt mig hugnar,
Att Baldurs faders[6] bänkar
Jag bonade vet i salen —
Snart öl vi dricka
Ur drifna hornen.
Ej gråter god dräng för döden
Vid dörren till Vallhall.
Ej qvidande kommer
Konungen till Odens salar.

[ 114 ]


Vi huggit med svärd.
Här skulle hårdliga
Aslögs söner med svärden
Skarpa striden väcka;
Om väl de visste
Vår vilda medfart,
Hur svårt mig ormarna
Slita all sönder.
Möderne gaf jag mina söner,
Att mod deras må duga.

Vi huggit med svärd.
Hardt lider här till arföl;
Stor skada sker mig af ormen,
Som sitter i hjertats sal.
Spår jag likväl att spjutet
Skall stånda i Ellas blod.
Ej skola skarpa svenner
Stilla sittande blifva.

Vi huggit med svärd.
Haft har jag femtio gånger
Stora strider
Med svärden skarpa.
Tidigt började jag kämpa;
Och tror jag att ingen konung
Skall finnas bland folken
Mer frejdad, än jag.
Nu Gudar mig kalla;
Jag klagar ej döden.
Hastom oss hädan!
Hem bjuda Valkyrior,
Som Oden oss sänder
Från sköldbonad sal.
Glad skall jag öl med Asar
I högsätet dricka.
Lifs-stunder äro lidna,
Leende skall jag dö.

[ 115 ]Ragnar dog nu med frimodighet och godt beröm och blef derpå förd ur ormgropen.


FEMTONDE KAPITLET.
ELLAS SÄNDEBUD.

När männerna berättade för Ella Ragnars ord, förstod han grannt, att det varit Ragnar, och kom derföre i stor fruktan och ångest för hans söner. Sist fattar han det råd, att skicka sändebud till dem och begära få lägga bot för deras fader. Dertill bad han sändebuden noga gifva akt på hvars och ens åtbörder vid underrättelsen om Ragnars död. När sändebuden kommo för bröderna, sutto Sigurd och Hvitserk och spelte tafl[7], men Björn stod på salsgolfvet och skäftade sitt spjut. Sändebuden trädde fram och helsade Ivar vördeliga, sägande sig vara Ellas sändemän, att förkunna Ragnars död. Då läto Sigurd och Hvitserk taflet falla; men Ivar bad sändemännen noga berätta, hur detta tillgått. De gjorde så, och när de kommit dit, då Ragnar sade: «grymta månde grisarna», m. m., då fattade Björn så hårdt om spjutskaftet, att märke efter handen syntes deri; och när berättelsen var slut, ristade han det så häftigt, att det splittrades sönder. Men Hvitserk krystade den bricka, han höll i handen, så hårdt, att blodet sprang ut under hvar nagel. Sigurd satt och skafde sin nagel med en knif, och hörde så noga på berättelsen, att han ej märkte på knifven, förr än han skafvit allt till benet; men han brydde sig dock ej derom. Ivar frågade noga efter allting, och var hans ansigtsfärg än blå, än blek, än röd. Hvitserk ville straxt nedhugga buden, men Ivar gaf dem fred, och de reste hem. Då nu Ella hade hört alla brödernas åtbörder, sade han: «Mest hafva vi att frukta af Ivars sinne, ehuru ej [ 116 ]något godt lär hafva rifvit de andra invärtes». Han lät nu hålla noga vård om sitt rike, så att ingen här kunde komma honom oförvarande uppå.


SEXTONDE KAPITLET.
RAGNARS SÖNERS HÄRFÄRD TILL ENGLAND.

Bröderna rustade sig nu till hämnd, men Ivar sade «sig ej vilja hafva någon del deri och strida mot Ella, som var saklös, ty Ragnar var sjelf orsaken till sin ofärd». Bröderna vredgades häröfver och sade, «att de ej skulle lägga händerna i knäet och lida sådan skam, fastän Ivar så ville; och hade de förut slagit så mången saklös man, att det ej var värdt draga sig undan för detta». Derpå började de samla en krigshär; likväl kom det ej rätt mycket folk, sedan det förspordes, att Ivar, på hvars vishet alla litade, ej ville deltaga i kriget. Bröderna fara dock åstad, men de finna Ella beredd mot sig med en oräknelig här, så att de blefvo alldeles öfvermannade och måste fly till sina skepp igen. Ivar var med bröderna, fast han ej deltog i striden. Han sade «sig nu vilja heldre gå öfver till konung Ella och taga böter för sin fader, än göra slika ofärder som nu». Hvitserk svarade «sig aldrig taga böter för sin fader; och att de ej ville hafva någon del häri med Ivar», hvarpå de seglade hem; men Ivar gick till konung Ella, och begärde böter för sin faders död. Ella ville ej tro på Ivar, förrän denne måste svärja, att aldrig bära vapen mot Ella. Nu begärde Ivar i böter för sin far ett så stort stycke land, som han kunde betäcka med en oxhud. Detta tyckte Ella ej vara stora böter, och jakade härtill. Ivar skaffade sig nu en ganska stor oxhud och lät blöta och uttänja den många gånger, samt ytterligare skära den i de finaste remmar, hvilka han sammanknöt till ett mycket långt band. Härmed omgaf han en stor plats på en [ 117 ]vall och anlade der en borg, som kallades Lunduna borg[8]. Dit flyttade mycket folk, ty Ivar blef snart vänsäll för sin gifmildhet och sina goda råd, hvarmed han till och med ofta styrkte konung Ella. När han så fortfarit flera år, skickade han och begärde af bröderna sin arfvedel uti Ragnars lösöre, och fick då många och stora dyrbarheter, med hvilka han skaffade sig alla engelska höfdingars vänskap och löfte att sitta stilla, om något krig utbruste. Sedan sände han sina bröder bud, att samla en krigshär från alla deras riken och dermed draga till England mot Ella. De förstodo nu Ivars list, och gjorde, som han ville. Så snart Ella hörde deras ankomst, böd han sitt folk samlas, men fick dock ganska litet. Ivar for till Ella och sade «sig skola hålla sin ed mot konungen, men ej vilja strida mot sina bröder, utan heldre söka förlika dem». Derpå gick han öfver till bröderna och uppmanade dem: «att straxt angripa Ella medan hans här vore så svag». Sedan återvände han till Ella, förebärande, «att bröderna ej ville antaga hans bemedling». I detsamma angrepo bröderna Ellas här och gingo så ifrigt fram, att de snart förödde allt hans folk och togo honom sjelf fången. Ivar hade ej stridt mot Ella för sin ed skull; men nu kom han fram och sade, «att man borde komma ihåg, hvad dödssätt Ella gifvit deras fader». Efter Ivars befallning blef alltså en örn ristad på Ellas rygg, hvilket så tillgick, att köttet bortskars från ryggen, och salt ströddes i såren, hvarpå refbenen skuros från ryggraden och böjdes ut, som vingarna på en örn. Derpå utdrogs lungan genom detta sår. Ella blef således illa sargad och plågad innan han dog, och nu tyckte bröderna sig hafva hämnat sin faders Ragnars död fulleligen.


[ 118 ]

SJUTTONDE KAPITLET.
RIKENAS DELNING.

Ivar behöll för sig det rike i England, som Ella hade haft, lemnande det öfriga Ragnars välde åt sina bröder. Björn Jernsida fick Svea och Göta rike, och från honom härstammade många svenska konungar. Sigurd Orm i öga fick danska öarna, Halland, Skåne, Blekingen, Bohuslän och södra delen af Norrge. Från hans dotter, Aslög, härstammade Harald Hårfager, den första konung öfver hela Norrge. Hvitserk fick Jutland samt södra kusterna kring Östersjön. Då han en gång var i härnad mot Ryssland, blef han af en stor krigshär öfvermannad och fasttagen, och valde sig då det dödssätt, att brännas på ett bål af mannahufvuden. Dessa bröder hafva utfört många och stora krigståg, som dock ej här stå beskrifna. Men, då de voro döda, foro deras männer vida omkring, att söka sig nya herrar; och kommo så till många rika furstar och väldiga konungar, men tyckte sig dock aldrig mera finna sådana höfdingar och män, som Ragnar och hans söner.



  1. Vindöga, öppning på väggen i stället för fönster; stängdes med trädluckor.
  2. En stad i England.
  3. D. ä. ständigt råmande.
  4. Disa kallades hvar enskild menniskas ödes-gudinna.
  5. Ella kallas Etelred af Engelsmännen.
  6. Odens.
  7. Brädspel.
  8. Lincoln i England.