←  Fjellstedts lif och werksamhet
Biblia,
Det är All den heliga Skrift
Med Förklaringar
av Peter Fjellstedt

Företal
Första Boken Mose  →



[ band I, 3 ]

Företal

Biblia, betyder böckerna eller hela samlingen af heliga böcker, som innefattas i den Heliga Skrift eller Bibeln. Att det finnes en bok, som kallas Bibeln, wet hwarje menniska i wårt land, som icke är alldeles utan christendomskunskap, och det är allas skyldighet att uppmärksamt läsa den. Det är på denna bok wår Kyrka är grundad, det är i denna bok wår salighetslära är gifwen, det är på denna bok hela wårt hopp för ewigheten wilar. Bibeln kallas äfwen Guds ord, ty den Heliga Skrift är af Gud ingifwen, enligt de bestämda försäkringar, som den om sig sjelf innehåller: All skrift (är) af Gud utgifwen (och) är nyttig till lärdom, till straff, till bättring, till tuktan i rättfärdighet, 2 Tim. 3: 16. Till Mose talade Herren, och det uppenbarade ordet skrefs efter Herrans mun. Herren uppenbarade sig för Josua, för Job, för David, för Salomo och för Propheterna. Hwad de skrifwit, det hafwa de skrifwit såsom Herrans ord. I det Nya Testamentet talar Herren Jesus Christus sjelf, Guds Son af himmelen, och Hans Apostlar, som woro uppfyllda af den Heliga Ande. Det Gamla Testamentet war i deras tid fulländadt och just i det skick, hwaruti det nu är, och sådant, som det är, blef det erkändt såsom Guds ord både af Christus och Apostlarne. Ransaker Skrifterna, sade Jesus till Judarne. Wi hafwa således Guds Sons eget wittnesbörd för hela det Gamla Testamentets gudomliga ursprung och fullkomliga oförfalskade skick. Och Jesu gudom bewisades genom hela Hans wäsende, Hans ord, Hans gerningar och isynnerhet genom Hans uppståndelse. Genom uppståndelsen satte Gud, den allsmäktige Fadren sjelf, sitt insegel på allt det, som Jesus hade talat och wittnat om sig sjelf. Genom den Heliga Andas utgjutelse öfwer Apostlarne fingo de inseglet på sin fullmakt från himmelen att grunda den christna församlingen och att fullständigt framställa salighetens lära samt Guds rådslut om både himmelriket och denna werldens riken. Om allt detta är både kyrkans tillwaro samt ordet och sakramenterna ännu närwarande wittnen. Det Nya Testamentets Skrifter fulländades i Apostlarnes tid, och både Apostlarne och de Apostoliska församlingarne woro mycket angelägne att utesluta alla falska och understuckna skrifter, som wissa willoandar försökte att instjäla i församlingen under Apostlars eller Apostoliska mäns namn och anseende.[1] Derföre underskref Aposteln Paulus sina bref med sin bestämda och wälkända namnteckning egenhändigt, ehuru han eljest dikterade sina bref för trogna skrifware: Helsning med min Pauli hand: hwilket är tecknet i alla bref. Så skrifwer jag, 2 Thess. 3: 17. Efter denna namnteckning skulle församlingarne se, innan de antogo någon ny skrift, så framt den icke ledsagades af andra fullkomligt wissa wittnesbörd, såsom Evangelierna och Episteln till de Ebreer. Och den Heliga Andes närwaro i församlingen war ett fullkomligt wärn mot all faskhet och allt bedrägeri. Ananias och Saphira warnade med hög röst alla falska andar, att de måtte draga sig undan. Och icke blott Apostlarne hade Guds Andas ljus, utan äfwen församlingarna hade gåfwan att pröfwa. Derför säger Aposteln Johannes: I hafwen smörjelse af den Heliga, och weten allt, 1 Joh. 2: 20. Mine käreste! I skolen icke tro hwar och en anda, utan pröfwer andarna, om de äro af Gudi: ty många falska propheter äro utgångna i werlden, 1 Joh. 4: 1. Och Aposteln Petrus försäkrar oss, att den Heliga Skrift är just den fasta grundwal, wid hwilken wi skola hålla oss, till dess wår tro blifwer förwandlad i åskådande: Wi hafwa ett fast prophetiskt ord, och I gören wäl, att I akten derpå, likasom på ett ljus, som skiner uti ett mörkt rum, så länge det dagas, och morgonstjernan uppgår i edra hjertan. Och det skolen I först weta, att ingen prophetia i Skriften sker af egen utläggning. Ty ingen prophetia [ band I, 4 ]är ännu framkommen af mennisko wilja: utan de heliga Guds menniskor hafwa talat, rörde af den Heliga Anda, 2 Pet. 1: 19, 20, 21. Således är det Guds ord wi hafwa i den Heliga Skrift. Derföre säger också wår Frälsare sjelf: Saliga äro de, som höra Guds ord och gömma det, Luc. 11: 28. Det är i Guds ord Guds wilja är uppenbarad. Utan Guds ord wore det för menniskan omöjligt att weta Guds wilja. Men Guds wilja måste wi ju nödwändigt weta för att kunna göra Guds wilja, ty Christus säger: Icke warder hwar och en kommande in i himmelriket, som säger till mig: Herre! Herre! utan den som gör min Faders wilja, som är i himmelen, Matth. 7: 21. Och åt den, som will göra den himmelske Fadrens wilja, är det utlofwat, att han skall i sitt hjerta och i Herrans hela styrelse få förnimma, att den Heliga Skrift är Guds ord. Hwilken som will lyda Hans wilja, han warder förnimmande, om denna lärdom är af Gudi, eller om jag talar af mig sjelf, Joh. 7: 17. Guds wilja med oss är först och främst den, att wi skola tro på Guds Son och warda saliga genom Honom. Detta är Hans bud, att wi skola tro på Hans Sons Jesu Christi namn, och älska oss inbördes, såsom Han oss bjudit hafwer, 1 Joh. 3: 23.

Den sanna, lefwande, saliggörande tron är således i första rummet, hwad Gud af oss will hafwa. Att tro är ett bud, en bestämd befallning till syndaren, en befallning i underbaraste nåd från wår Herre och Konung, från himmelens och jordens Skapare. Den, som wägrar att tro, trotsar Gud sjelf. Herren kallar oss till denna tro, och förklarar om alla motståndare: Hwilken som sig undandrager, han skall icke behaga min själ, Ebr. 10: 38. Den rättfärdige skall lefwa af tron, Gal. 3: 11; Ebr. 10: 38, och utan tron är omöjligt täckas Gudi, Ebr. 11: 6. Således är tron oundwikligen nödwändig till saligheten, och utan tron är det icke heller möjligt att hafwa någon sann kärlek till Gud och till wår nästa, det är icke möjligt att hafwa någon wilja att hålla Guds bud utan tro och kärlek. Jesu ord: Älsken I mig,' så håller min bud, kunna wi omöjligen lyda, så länge wi icke älska Honom. Men wi kunna omöjligen älska Honom, förr än wi få syndernas förlåtelse genom tron på Hans namn. En christelig wandel måste således hafwa tron till grund; utan tron kan ingen älska Jesum och hålla Hans bud. Men ingen kan hafwa den sanna tron, utan att genom ny födelse blifwa Guds barn; det är just tron, som utgör wilkoret för barnaskapet hos Gud. Både i Döpelsens och i Altarets sakrament beror själens förening med Christus på Guds ord, och det andeliga lifwets dagliga uppehållelse beror också på Guds ord — rättfärdiggörelsen, förnyelsen, helgelsen, allt beror på ett rätt bruk af Herrans ord och är en werkan af detta ord. Han hafwer oss födt, efter sin wilja, genom sanningens ord, på det wi skulle wara förstlingen af Hans kreatur, Jac. 1: 18; se 1 Pet. 1: 13; Joh. 1: 13; cap. 3: 35. Det är alltså tydligt, att det andeliga lifwet icke kan upptändas utan genom Guds ord, och att det icke heller utan Guds ord kan uppehållas. Den, som icke har Guds ord till daglig själaföda, kan omöjligen wara en sann christen. I det uppenbarade ordet är Gud sjelf och Frälsaren Jesus Christus samt den Helige Ande. I ordet hafwa wi den treenige Guden. Utan ordet kunna wi hwarken finna Honom eller behålla Honom. Det är i ordet alla himlaskatterna äro för oss innehållna. De, som icke läsa, betrakta, tro och lyda Guds ord, äro ännu hedningar. Guds ord fordrar, att wi taga det på fullt allwar, att wi bedja Gud om nåd att blifwa Guds barn, såsom ordet säger, Joh. 1: 13, och att wi blifwa så till sinnes såsom Jesus Christus war, Phil. 2: 5. Det är i ordet Gud talar till menniskan, och det är genom detta ord Han meddelar sin Anda, sina andeliga gåfwor, krafter och wälsignelser. Alla, som wilja blifwa Guds barn, finna i ordet den himmelske Fadren, och alla Guds barn wilja dagligen i detta ord umgås med Honom. Äfwen om de icke hafwa tid att läsa mycket deruti, så lefwa de dock af de få språk, som de läsa och betrakta, och af det de hafwa i minnet. Den som icke någon stund dagligen har tid till att läsa Guds ord, den har icke tid till att blifwa salig. Guds ord är för själens lif så nödwändigt som daglig mat och dryck till kroppens uppehälle. Den som alls icke har tid till att att äta, den har ju icke tid till att lefwa. Den, som icke har något behof af att läsa Guds ord, bewisar dermed, att han är andligen död. Ordet från himmelen innehåller ett dagligt manna för alla trogna wandrare genom [ band I, 5 ]denna werldens öken. Deruti att menniskor läsa menniskoord, hellre än de läsa Guds ord, gifwa de just bewis på dessa Skriftens ord: Det köttsliga sinnet är en fiendskap mot Gud. Den, som föraktar Guds ord, föraktar Gud sjelf.

Somlige säga, att de förstå icke Bibeln, om de försöka att läsa den. Detta är alltid en tom förewändning. De som åstunda att komma till sanningens kunskap och bedja Gud om den Helige Andes upplysande nåd samt läsa den Heliga Skrift med enfaldigt och läraktigt hjerta, de förstå och fatta Skriftens ord allt mera och lättare; och allt det, som är nödwändigt till saligheten, är så lätt att förstå, att hwar och en, som will lyda Guds Andas ledning och samwetes röst, aldrig blir wilseförd. För att rätt förstå den Heliga Skrift behöfwer menniskan bedja Gud om nåd dertill, så att man med bönesuckar i hjertat både börjar och slutar läsningen. I Skriften talar Gud till oss, och i bönen få wi tala med Gud. Utan detta samtal med Gud genom ordet och bönen kan ingen menniska hafwa andeligt lif. Men genom umgänget med Gud får menniskan ljus af Herrans ljus, såsom skrifwet står: I ditt ljus se wi ljus. Derföre lärer Skriften oss bedja: Herre! led oss i ditt ljus och i din sanning; ditt ord är sanning. Då wi läsa i den Heliga Skrift, så böra wi icke blott börja, fortsätta och sluta med uppriktig bön, utan också föreställa oss och betänka, att wi gå till Gud sjelf för att höra Honom tala, ty Skriften är ett heligt tempel, hwaruti Gud sjelf bor, och der Han sjelf predikar och underwisar dem, som frukta Hans namn. Guds röst af himmelen talar i Skriften till alla, som wilja höra Honom. Och så snart menniskan will höra och lyda Hans ord, så kan hon också förstå det hufwudsakliga deraf. Derom säger Luther: ”Evangelium är så klart, att det icke behöfwer mycken utläggning, utan det will allenast blifwa wäl betraktadt, påsedt och lagdt på hjertat. Ingen lärer hemta mera nytta deraf än de, som hålla sitt hjerta stilla, slå alla andra ting ur hågen och med flit se derin, likasom solen låter sig i ett stilla watten helt wäl ses, och kraftigt wärmer, hon som i ett strömmande och brusande watten icke kan så ses, icke heller gifwa sådan wärma. Derföre, om du äfwen will blifwa upplyst, se gudomlig nåd och under, att ditt hjerta må blifwa brinnande, upplyst, andäktigt och gladt, så gack dit der du får wara stilla, och fatta bilden wäl i hjertat, så skall du finna under öfwer under.” Och det man läser bör man också betänka, betrakta, behjerta, begrunda och likasom tala med Gud derom, då man uppwaknar, och då man insomnar, samt under de dagliga göromålen, så att hjertat har sin umgängelse i himmelen, och själens grundton blir betraktelse och bön, bön och betraktelse, äfwen under det lifwets lekamliga göromål skötas; och allt bör skötas såsom för Herrans skull, så att hela lifwet blifwer en gudstjenst, en gudaktighetsöfning. Då blifwer också Guds ord kärt och ljufligt för hjertat, det blifwer en tröstekälla i bedröfwelsen, balsam för hjertesåren, sötma i bitterheten, ljus i mörkret, bröd i öknen, kraft i swagheten, ett andans swärd, hwarmed man kan winna seger öfwer synd, werld, djefwul, och allt ondt.

Den Heliga Skrift är således den härliga lärobok, hwarmed den himmelske Fadren will uppfostra menniskan för ewigheten, den lifsgrund, hwaraf menniskor födas till Guds barn, det bröd, som är deras näring, den mjölk, som af intet swek wet (1 Pet. 2: 1). Skriften är wittnesbördet om Guds högsta uppenbarelser och om Hans härligaste egenskaper, föreningsbandet mellan himmel och jord, mellan Gud och de pånyttfödda menniskorna, mellan Christus och församlingen. Detta ord är trons källa och trons lif, trons olja och trons ljus, ty i ordet werkar den Heliga Ande och meddelar sina gåfwor. Genom ordet kunna wi i tron skåda in i himmelen. I detta ord innehålles också menniskoslägtets historia på jorden från början till slut, så att wi kunna deraf lära känna allt det hufwudsakliga både af det förflutna och af det tillkommande. Utan Bibeln kunde wi omöjligen hafwa någon rätt kunskap om Gud, om skapelsen, om menniskans bestämmelse, om tiden och ewigheten. Utan Guds ord wore menniskan sjelf en gåta, en motsägelse mot sig sjelf; ty hon har ett samwete, en domare inom sig, som säger henne, att hon är syndig, att hon icke är sådan, som hon borde wara, och om wi icke af Bibeln finge weta, huru synden inkommit i werlden, så wore menniskans närwarande beskaffenhet oförklarlig, såwäl som hennes ursprung. Menniskans tillstånd af naturen, och hwad menniskan blir genom nåden, då hon will lyda Skriftens ord, äro således äfwen bewis på den Heliga Skrifts gudomliga ursprung.

[ band I, 6 ]Den Heliga Skrift är så inrättad, att den liknar wår Frälsare sjelf i Hans förnedringstillstånd. Evangelium är en Guds kraft till salighet för alla dem som tro, Rom. 1: 16. De, som wilja tro och lyda det, kunna också fatta och förnimma det, ty Guds Ande gifwer nåd dertill, och de finna sin salighet deruti. Men för dem, som icke wilja tro och lyda det, är Evangelium om den korsfäste Christus en förargelse och en galenskap, 1 Cor. 1: 23. Derföre säger ock Skriften: Den naturliga menniskan förnimmer intet af det Guds Ande tillhörer, ty det är honom en galenskap, och han kan icke begripa det; ty det måste andeligen dömas, 1 Cor. 2: 14. Då wår Frälsare, som är det ewiga, personliga ordet, war i synlig måtto på jorden, fördolde Han sin gudomliga härlighet, så att de, som wille förkasta Honom, kunde wåga att göra det: de försökte att stena Honom, de sade: Han är ursinnig, de sade: Han är en Samarit och hafwer djefwulen, de sade: Han förwillar folket o. s. w., och slutligen korsfäste de Honom. Så är det skrifna ordet, som från början till slut handlar hufwudsakligen om Christus, så beskaffadt, att de, som wilja förkasta det, kunna wåga att göra det. Det har icke med sig sådana bewis, som för det naturliga förnuftet äro helt och hållet twingande och bindande, utan det hänwisar till tro och lydnad och lofwar fulla erfarenhetsbewis för sin gudomlighet åt alla, som tro och lyda det (Joh. 7: 17). Derjemte innehåller detta ord många ting, som för alla motståndare synas wara tillräcklig anledning att förkasta det. Det är en pröfwosten, såsom Christus sjelf warit och är för alla otrogna en stötesten och en förargelseklippa; det drager till sig dem, som wilja blifwa saliga; det stöter ifrån sig alla, som wilja blifwa förtappade. Och att de wilja blifwa förtappade, uppenbarar sig deruti, att de upphäfwa sitt förnuft till domare öfwer Guds ord, i stället för att underkasta sig Guds ords dom, råd och ledning. Guds ord är ringa till sin synliga gestalt, såsom Christus war, men det är anda och lif för dem, som tro. Utan Bibeln wore hela ändamålet med menniskans skapelse förfeladt, ty lif och ewig salighet bero på sanningens kunskap, som innehålles i Guds ord.

Det Gamla Testamentet innehåller alla de uppenbarelser, som woro förberedelser till Jesu Christi personliga ankomst i werlden, och hela salighetsläran i den gestalt, som den före Hans ankomst kunde hafwa. Det Nya Testamentet är uppenbarelsens fulländning och meddelar hela glansen af rättfärdighetens sol, Jesus Christus, uppgången af höjden, som hafwer oss besökt. Den Heliga Skrift i sin helhet är både den fullständiga salighetsläran och tillika hela menniskoslägtets, men isynnerhet de saligas fulla häfdateckning. Genom Skriften blir menniskan lärd till himmelriket, om hon will, och denna är den högsta af all lärdom. Till denna lärdom behöfwas egentligen inga menskliga förklaringar, ty Guds Ande förklarar sjelf för bedjande hjertan så mycket af Skriften, som de behöfwa weta till saligheten. Men för dem, som törsta efter allt mera ljus i sanningens ord, kunna menskliga förklaringar wara nyttiga och tjena dem till en hjelp att förstå något mera af Skriften, än de eljest kunde fatta. Detta är just ändamålet med närwarande försök att förklara de ställen, som eljest kunde hafwa någon swårighet för mindre öfwade sinnen och för dem, som icke hafwa de kunskaper, hwarigenom många ställen i den Heliga Skrift blifwa efter bokstafwen ljusare än de synas för dem, som sakna kunskap i den Heliga Skrifts grundspråk, samt kännedom om fordna tiders seder och bruk och om Österlandens beskaffenhet. Wi hafwa med dessa förklaringar önskat bistå dem, som åstunda mera kunskap i den Heliga Skrift, än man kan erhålla utan all tillhjelp af menskliga medel. I andra länder äro dylika förklaringar att tillgå, men i wårt land hafwa wi icke något sådant werk, som passar för folket, utom det gamla förträffliga werket af Gezelius, som dock icke finnes i bokhandeln.[2] I de förklaringar, som nu i detta arbete bjudas åt allmänheten, hafwa wi sökt sammanfatta det nödwändigaste och hufwudsakligaste. Wid utarbetningen hafwa många arbeten af de bästa Skrifttolkare begagnats, men Gezelii Bibelwerk och den så kallade Hirschberger-Bibeln (på Tyska) hafwa blifwit mest rådfrågade. Måtte detta försök nu lända till nytta, uppbyggelse och wälsignelse för salighetssökande själar bland wår kära Swenska allmänhet, till dess någon annan ordets tjenare, som är utrustad af Herran med större nådegåfwor och krafter, gifwer oss ett bättre arbete af detta slag.

[ band I, 7 ]Allt ifrån begynnelsen har Guds ord haft många motståndare, och så har det ännu i denna dag. Många händer, som skrifwit, och många tungor, som talat emot detta ord under loppet af århundraden och årtusenden, äro redan förmultnade i jorden, men Guds ord är detsamma, som det warit hafwer, det står fast, det är en oöfwerwinnelig makt, det sprides öfwer jorden till salighet för dem, som tro, och till ett wittnesbörd öfwer dem, som icke tro. De, som nu stå Guds ord emot, skola också snart blifwa hädankallade, och deras räkenskap tillstundar. De hafwa domaren framför sig, hwarom Christus säger: Hwilken mig föraktar och tager icke mina ord, han hafwer den honom döma skall; det talet, jag talat hafwer, skall döma honom på yttersta dagen, Joh. 12: 48. För att kunna undgå denna dom på yttersta dagen är det nödwändigt, att wi låta Guds ord döma oss här i tiden. Innan Guds ord kan göra oss saliga genom tron, måste lagen blifwa wår tuktomästare till Christum. Guds ord sårar först, innan det kan helbregda göra. Guds ord är lefwande och kraftigt, och skarpare än något tweeggadt swärd; och går igenom, till dess det åtskiljer själ och anda och märg och ben, och är en domare öfwer tankar och hjertans uppsåt, Ebr. 4: 12. Låta wi icke Guds ord wara wår domare här i tiden, så blifwer det wår domare på domedag. Och alla, som göra sig sjelfwa till domare öfwer Guds ord, hafwa just i detta ord en dom öfwer sig. Hwilken som icke tror, han är redan dömd, efter det han icke trodde i Guds enda Sons namn, Joh. 3: 18.

Christus, det personliga ordet (Joh. 1: 1), är A och O, begynnelsen och ändan, Uppenb. 22: 13. Den Heliga Skrift, det skrifna ordet, som handlar om Honom och Hans rike, börjar med skapelsen och slutar med all tings fulländning i den yttersta domen.

Genesis (ursprung, skapelse), första Mose bok, den första boken i Bibeln, börjar med berättelsen om werldens och menniskans skapelse, om menniskans syndafall och Guds löfte om återlösningen. Häruti är grunden lagd till nådens rike här på jorden och till alla trognas ewiga salighet. Derefter omtalas det ondas tillwäxt i werlden, som wisade sig i ett brodermord, och sedan i tilltagande ogudaktighet, som drog syndafloden öfwer jorden. Skapelse, fall, upprättelse, dom, härliga wittnesbörd om Guds allmakt, wishet, kärlek, nåd och rättfärdighet, stå främst i Guds uppenbarade ord. Ett nåderike, ett himmelrike, bestående af så trogna, som hafwa Herran till Konung, går igenom tidehwarfwen allt ifrån begynnelsen, förföljdt och föraktadt af werlden, men fullt af en oförgänglig lifskraft. Wår Frälsares började stamtafla, folkslagens utspridande öfwer jorden, Guds uppenbarelser för Abraham och de trogna fäderna, Guds styrelse öfwer sitt folk i de första tiderna, allt detta innehålles i den första boken i den Heliga Skrift, som slutar med patriarchen Jacobs prophetia och hans ändalykt. Denna prophetia innehåller en spegelbild, en afmålning af Christi rike på jorden intill fulländningen, så att hela Bibeln är till sitt hufwudsakliga innehåll antydt i Första Mose Bok. Bibeln slutas med Uppenbarelseboken, som innehåller alla hufwuddragen af Christi Kyrkas strider och lidanden under tidernas lopp, om syndens och ondskans tillwäxt och mognad, om dess slutliga dom och Christi församlings seger och härliggörelse. De ogudaktigas förkastelse och den härligaste beskrifning om alla trognas fulländning och ewiga salighet utgör slutet af den Heliga Skrift, i hwilken Christus kallar sina återlösta till omwändelse, tro och ewig salighet, sägande: Jag är Davids rot och slägte, en klar morgonstjerna. Och Anden och bruden säga: Kom. Och den det hörer, han säge: Kom. Och den der törstar, han komme, och den der will, ha tage lifsens watten för intet, Uppenb. 22: 16, 17. Den återlösta mensklighetens fulländning uppnår sin högsta höjd i den nya skapelsen, hwarpå det löftet syftar: Nya himlar och en ny jord wänte wi, efter Hans löfte, der rättfärdighet uti bor. 2 Pet. 3: 13.

  1. En samling af sådana falska skrifter är ännu i behåll och har äfwen blifwit tryckt på Swenska, kallad: Det Apocryphiska Nya Testamentet. Den är också fördelad i capitel och verser, och man har med denna bok här liksom i England haft till ändamål att förwilla de enfaldiga och att förringa det sanna Nya Testamentets anseende, i det man sökt wäcka den tanken, att allt skulle wara dikt, såsom det Apocryphiska Nya Testamentet består af dikter och sagor.
  2. Sedan detta skrefs, har Gezelii Bibelwerk blifwit utgifwet af Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen.