←  STADSKÄLLAREN
De gula husen
av Hjalmar Lundgren

KOMMISSARIEN
ASSESSORN OCH MAJOREN  →


[ 25 ]

KOMMISSARIEN

När kommissarien fumlat fram portnyckeln och kommit över gårdens knaggliga stenläggning, försökte han göra sina tunga och oviga steg så lätta som möjligt i den knarrande trätrappan. Bakom musslinsgardinen anade han i månskenet som vanligt Angéliques frågande ansikte, och det gällde att göra gången så stadig och säker han kunde.

In i hans rum flöt månskenet, och han blev gående i skjortärmarna fram och tillbaka längs golvmattan som låg där som en svart diagonal mellan kakelugnen och gungstolen. På den höga almchiffonieren på kortväggen stod den runda bleckburken med virginiatobaken och i hörnet hängde den bruna piphyllan med [ 26 ]alla porslinspiporna. De hade dagarnas namn på tyska prydligt präntade i tysk frakturstil, och kommissarien var mycket noggrann med att alltid röka rätt pipa på rätt dag. Det var auktionsdag i morgon och alltså fredag nu och han tog således fram Freitags-pipan och stoppade den långsamt och ordentligt. Det var skönt att röka ett slag så här i stillheten och i takt med gungstolens vaggande gingo kommissariens tankar sina vanda banor. Redovisningen för månadens omsättning — ja, den var klar som vanligt; det innestående på bankräkningen räckte till räkningarna och kvällspunschen; mamsell Ellen var ganska täckelig under ögonen i alla fall; Engblom, den luvern, hade väl protokollet färdigt nu tills i morgon; hur länge hade han varit med nu som kommissarie, låt se, det blev 38 år i december. Och alltid hade redovisningen stämt. Vid tanken på Angélique myste han mer än vanligt. Jo, jo, min gumma lilla, bum, bum, bum, bum, skrockade [ 27 ]kommissarien. Och pipan bolmade och gungstolen vaggade fram och tillbaka, fram och tillbaka.

I snart 38 år hade han nu verkligen skött sitt kall på auktionskammaren. Vilka massor av saker som gått genom hans händer. Skingrade hem, konkursmassor, dyrbara bibliotek, under åratal samlade med insikt och möda och på några timmar skingrade åt tusen håll, antikviteter och pretiosa. Han hade suttit där så länge, att flera ting kommit igen sedan de varit som lån några år hos den siste ägaren. Han hade sett människor med kinder och ögon blossande av begär och lidelse efter något åtrått ting. Den plats ödet eller slumpen satt honom på i livet var verkligen ägnad till filosofiska betraktelser över livets korthet och omvälvningar, över jordiska ägodelars snabba försvinnande. Ur hand i hand gingo de på några korta år. Man hade dem blott som ett tillfälligt lån. Men kommissarien hade just aldrig känt sig frestad till några [ 28 ]djupgående reflexioner. För honom var det nästan obegripligt hur folk kunde samla och eftertrakta allt möjligt skräp. Han satt i sin vitmålade pinnstol på upphöjningen och såg ner på de flämtande begärelserna och de ivriga mänskorna som en godmodig och cynisk filosof, den där icke fäste sitt hjärta vid denna världens ting och med en undrande förvåning att det över huvud taget kunde finnas folk som voro så dumma att samla och köpa. De voro som nyfikna och ivriga barn, tyckte han. Själv hade han aldrig under 38 års tid fallit för frestelsen att köpa ett endaste ting av alla som passerade honom förbi. Då hade han bättre och reelare behållning för sina pengar om de användes till sexorna och punschen. Han följde försäljningen av många saker med en drastisk eller godmodig glosa, som ofta och länge brukade upprepas i staden. De möbler han hyrde av Angélique Motander voro fullkomligt tillräckliga för hans behov. Hur bra var inte [ 29 ]det gamla avnötta, brunbetsade skrivbordet, almchiffoniern och björksoffan, där han sov middag mot kuddens antimakass. Nej, han behövde verkligen inte mer. Och han drog de sista blossen på Freitags-pipan, som nu höll på att gå ut. Så ställde han åter upp den på sin plats i hyllan precis mitt mellan Donnerstag och Samstag och stövlade in i sovkammaren.

Långsamt och icke utan besvär drog han av sig den bruna surtuten, fick med möda av sig de höga stövlarna, vilkas skaft gingo högt upp under byxbenen, virade av sig den svarta sidenhalsduken runt halsen och gick i strumplästen och rullade ner gardinen. Så vältrade han sig till sist i säng och föll nästan ögonblickligen i sömn och sov lyckligt ostörd av tankar och drömmar. Hans ljudliga snarkningar stego så dundrande och utdraget långa att de trängde genom träväggarna långt ut på gatan.

Men vägg i vägg låg Angélique Motander under sin sänghimmels tyllgardin. [ 30 ]Även hos henne flöt månljuset in på burens sovande steglits och belyste salig Motanders bild i bleknad daguerreotypi över soffan. Han hade varit förvaltare, Motander, på slottet hos greven därute på Vikbolandet, och det var väl från den grevliga släkten hon fått sitt fina namn: Angélique. Det var nu snart femton år hon varit värdinna för kommissarien. Hon lyssnade noga på alla hans rörelser och såg honom så väl i gungstolen där han vaggade ned och upp. Hon suckade så djupt då och då. Den snälle kumsarjen! Men i morgon var det auktionsdag och då skulle han ha kaffebrickan tidigare i ordning. Till brödboden efter grädden och frukostbrödet måste hon före halv 8. Det var bäst att försöka sova. Och snart stego även hennes snarkningar, hjärtliga och långa, i takt med kommissariens.

Men på morgonen var redan kvällens pipdoft utvädrad och frukostbordet stod vitt och prydligt, när kumsarjen kom ut [ 31 ]från sovkammaren. Angélique neg och pysslade som vanligt, och när han så blev färdig och med portföljen under armen traskade av i sin av ålder grönskiftande rock efter att ha gett henne det sedvanliga lilla pipet i sidan, satte sig Angélique en stund vid sitt fönsters reflexionsspegel, innan hon började sina städningsbestyr, och där följde hon så länge hon kunde med ögonen den bortgående, medan ur hennes bröst trängde sig, liksom av gammal vana, den suck som tolkade hennes gamla hjärtas enda tanke:

Ack, den snälle kumsarjen.