←  En afton i Paris
Diana
av Alexandre Dumas den äldre
Översättare: Mathilda Drangel

På rue de la Ferronnierie.
Hertigen och hans vän  →


[ 375 ]

XLI.
PÅ RUE DE LA FERRONNERIE.

Chicot hade goda ben, och han skulle snart med fördel ha betjänat sig af dem, för att hinna upp den, som hade slagit Gorenflot, om icke ett visst något i både dennes och hans följeslagares hållning hade låtit honom förstå, att det kunde vara farligt att försöka påtvinga dem en bekantskap, som de helst ville undvika. De båda männen försökte tydligen gömma sig bland de öfriga fotgängarna; endast när de veko om hörnen, vände de sig om, för att se efter om de voro förföljda.

Chicot insåg, att det endast fanns ett medel att inbilla dem, att han icke följde efter dem, och det var att skynda sig i förväg. De båda männen gingo först rue de la Monnaie och rue Tirechappe till rue Saint-Honoré. Där gick Chicot förbi dem och ställde sig sedan på lur vid hörnet af rue des Bourdonnais.

[ 376 ]De båda männen gingo tätt utmed sädeshallen, och med hattarna djupt neddragna i pannan och kapporna uppdragna ända till öronen fortsatte de med raska, nästan militäriska steg bortåt rue de la Ferronnerie. Chicot fortfor att gå förut.

Vid hörnet af rue de la Ferronnerie stannade de båda männen på nytt och sågo sig om.

Under tiden fick Chicot försprång och hade hunnit ungefär till midten af gatan.

Där, midt framför ett gammalt hus, som tycktes vara fullkomligt fallfärdigt, höll en täckvagn, förspänd med två starka hästar. Chicot såg sig omkring och märkte, att kusken satt sofvande på kuskbocken, under det att en dam, som tycktes vara orolig, oupphörligt spejade ut genom vagnsfönstret. Chicot fick en ingifvelse, att vagnen väntade just på de båda männen. Han gick omkring åkdonet, och under skydd af den djupa skuggan från vagnen och det förfallna huset kröp han under en stor stenbänk, som tjänade till bord åt grönsaksmånglarna, hvilka två gånger i veckan bjödo ut sina varor vid rue de la Ferronnerie.

Han hade knappt hunnit gömma sig där, förrän han såg de båda männen gå förbi hästarna och sedan stanna framför dem.

Den ena af männen väckte upp kusken, som tycktes vara tämligen hårdsöfd, genom åtskilliga tillrop och vedermälen, som förrådde, att den talandes hemort var Gascogne. Den andre tycktes vara mera böjd att begagna käppen som väckningsmedel.

— Aha! Det är landsmän, kan jag höra! — tänkte Chicot. — Det var inte så underligt då, att han gaf Gorenflot en tillrättavisning för att han talade illa om gaskognarna. —

Den unga damen kände nu igen sina väntade följeslagare, och hon lutade sig hastigt ut genom den stora karossens dörröppning. Chicot såg henne ganska tydligt. Hon tycktes vara omkring tjugu eller tjugutvå år, var mycket vacker, mycket blond och mycket blek. Hon var tydligen ej riktigt frisk.

De båda männen gingo fram till henne och befunno sig således mellan vagnen och bänken, där Chicot låg gömd.

Den längste af de båda männen fattade damens lilla hvita hand, som hon räckte honom. Han satte upp sin fot på vagnssteget och stödde båda armbågarna i fönsteröppningen.

— Nå, min lilla älskling, — sade han, — hur är det med dig? —

Damen skakade på hufvudet med ett sorgset leende och visade på sin luktflaska.

— Har du nu hållit på att svimma igen? Ventre-saint-gris! Hvad jag skulle vara förargad öfver att du kan vara sjuk, min älskling, om ditt illamående inte vore mitt eget fel! —

— Men hvarför släpar ni också madame med er till Paris? — [ 377 ]sade den andre tämligen brutalt. — Det är sannerligen en riktig förbannelse, att ni alltid skall hänga i kjolarna på något kvinnfolk. —

Kungen af Navarra i kärlekens garn.

— Men, min käre Agrippa, — sade den som talat först och som tycktes vara den vackra damens man eller älskare, — det är så ledsamt att vara skild från den man älskar. —

[ 378 ]Han utbytte en blick full af kärleksfull trånad med den vackra damen.

— Må hin ta allt älskogspjåsk! — utbrast hans följeslagare retligt.

— Inte måtte ni väl ha kommit till Paris för att prata om sådant? Jag tycker att Béarn kan vara tillräckligt stort för sentimentala promenader, och att de inte behöfde utsträckas ända till detta Babylon, där vi ha varit nära att bli upptäckta minst tjugu gånger under kvällens lopp. Har ni inte lust för annat än kärlekspjoller, så är det så godt att ni vänder om dit ner, min härskare, men här duger det inte att sysselsätta sig med annat än politik. —

Vid det ordet »härskare» hade Chicot bra gärna velat lyfta upp hufvudet. Men han kunde icke gärna göra det utan att riskera att bli sedd.

— Han må gärna brumma och gräla, min älskling — bry dig inte alls om hvad han säger! Jag tror, att han skulle bli riktigt sjuk, om han inte fick gräla. —

— Åtminstone kan ni väl stiga upp i vagnen till madame, om ni vill pjollra med henne, — fortfor den andre att brumma. — Ni löper då mindre risk att bli igenkänd, än om ni står på gatan. —

— Du har rätt, Agrippa, — sade den förälskade gaskognaren. — Du hör nu, min älskling, att han inte är så farlig som han ser ut. Gör rum för mig, om du tillåter att jag tar plats bredvid dig, min älskade! —

— Jag tillåter det inte endast — det är min varmaste önskan, sire, — svarade den unga damen.

— Sire? — upprepade Chicot och reste så häftigt på hufvudet, att han slog hjässan hårdt mot stenbänken. Hvad är det hon säger? —

Under tiden hade den lycklige älskaren begagnat sig af sin älskades tillåtelse, och vagnen hördes knarra under sin nya börda.

Strax efteråt hördes ljudet af en lång varm kyss.

— Människan är i alla fall ett bra enfaldigt djur, — mumlade den af de båda männen, som stod kvar på gatan.

— Jag vill bli hängd, om jag begriper det här! — Men tålamod bara, så kommer kanske lösningen till sist.

— Å, hvad jag nu är lycklig! — utbrast den, som blifvit kallad »sire» och som ej tycktes fråga det ringaste efter sin väns missnöje, vid hvilket han troligen var van. — Ventre-saint-gris! Denna dag är en lyckodag! Mina goda parisare, som afsky mig af allt hjärta och gärna skulle döda mig, om de bara kunde få fatt i mig, arbeta nu som bäst af alla krafter på att bana mig väg till tronen — och jag har den jag älskar i min famn! Hvar ä' vi egentligen, d'Aubigné? När jag [ 379 ]blir kung af Frankrike, skall jag låta resa en staty här till ära åt Navarras skyddshelgon. —

— Navarra! — Chicot slog på nytt sitt hufvud mot stenbänken.

— Vi befinna oss på rue de la Ferronnerie, sire, och här luktar fördömdt illa, — sade dAubigné, som alltid på något sätt måste ge luft åt sitt dåliga lynne.

— Jag tycker mig se klart in i framtiden, — svärmade Henri af Navarra, som våra läsare troligen redan ha känt igen, — jag ser mig själf som kung i Frankrike, stark och mäktig, men kanske mindre älskad än i denna stund. O, mitt hjärtas älskade, säg mig ännu en gång att du älskar mig, ty vid ljudet af dessa ljufva ord vill mitt hjärta smälta af lycka! —

I ett anfall af melankoli, som ej var ovanligt hos kungen af Navarra, lät han med en djup suck sitt hufvud sjunka ned mot sin älskarinnas skuldra.

— Ack, min gud! — utbrast den unga damen förskräckt, — är ers majestät sjuk? —

— Det fattas bara det! — utbrast d'Aubigné. — En präktig soldat, en präktig härförare, en präktig kung — som svimmar! —

— Nej, min älskling, var lugn! — hviskade Henri. — Om jag svimmade i din närhet, skulle det endast vara af sällhet. —

— Sannerligen jag förstår, att ers majestät kommer så illa öfverens med drottning Margot, ehuru ni båda äro så känslofulla och poetiska själar! — sade d'Aubigné försmädligt.

— Ventre-saint-gris! Förskona mig från att höra talas om min gemål, d'Aubigné! Stig nu upp, så vi få resa vidare. —

— Nej, — svarade d'Aubigné — jag följer efter vagnen till fots. Min närvaro skulle bara genera er — och ni skulle också genera mig! —

— Stäng då vagnsdörren, du oborstade björn från Béarn, och gör som du vill! — sade Henri. Därefter ropade han till kusken:

— Kör dit du vet! —

Vagnen rullade tungt och långsamt framåt och d'Aubigné följde efter till fots, brummande öfver sin kunglige vän och vakande öfver honom på samma gång.

Deras affärd var en lycklig omständighet för Chicot, ty d'Aubigné skulle aldrig ha låtit en man behålla lifvet, som hade bevittnat ett sådant samtal mellan honom och hans kung, och stenbänken var intet säkert gömställe. Chicot kröp nu försiktigt fram och sade för sig själf:

— Skall jag berätta, hvad jag nu har hört, för min käre Valois? —

Han sträckte på sig för att räta ut sina långsträckta lemmar.

— Men hvarför skulle jag göra det? — fortsatte han tankfullt. — Två män, som helst vilja undvika att bli sedda, och en hafvande kvinna — hvad är det att skvallra om? Det vore verkligen lumpet. Nej, jag [ 380 ]säger ingenting! Det viktigaste är i alla fall att jag får veta allting, ty i grund och botten är det ändå jag som regerar.

Chicot gjorde ett högt skutt och grimaserade förnöjdt, och begaf sig samma väg tillbaka som han hade kommit.

— Kärleken är ändå någonting! — sade gaskognaren tankfullt efter en stund. — Men d'Aubigné hade rätt — den gode Henri af Navarra förälskar sig alldeles för mycket och för ofta. För ett år sedan kom han till Paris för madame Sauves skull, och nu hade han en annan liten förtjuserska i sällskap. För öfrigt, om Henri af Navarra verkligen eftersträfvar Frankrikes tron, stackars gosse, bör han väl också tänka en smula på att rödja sina fiender herrarna af Guise ur vägen. Jag tycker riktigt om honom, när jag tänker rätt på saken. Och jag kommer inte att säga ett ord om det jag nu har sett och hört. —

Just nu vände en skara druckna medlemmar af Ligan in på rue de la Feronnerie, skrikande: — Lefve mässan! Död åt béarnaren! Till slaktbänken med hugenotterna! Till bålet med alla kättare! —

Den tunga karossen hade emellertid hunnit omkring hörnet vid kyrkogården Saints-Innocents och in på rue Saint-Denis.

— Låt mig nu tänka efter hvad jag har sett i kväll! Jag har sett kardinalen af Guise — jag har sett hertigen af Mayenne — jag har sett kung Henri af Valois — jag har sett kung Henri af Navarra! Men det fattas en i den furstliga samlingen, och det är hertigen af Anjou. Honom måste jag ta reda på! Hvar kan jag ha min käre François III? Mitt hjärta törstar efter hans åsyn.

Chicot gick med raska steg bortåt kyrkan Saint-Germain-l'Auxerrois.

Han var emellertid icke den ende, som sökte efter hertigen af Anjou och oroade sig öfver hans frånvaro. Äfven Guiserna sökte honom öfverallt, men lika fruktlöst som Chicot. Hertigen af Anjou var likväl icke den, som oklokt utsatte sig för någon fara, och vi få sedermera se, hvilka försiktighetsmått som höllo honom skild från hans vänner.

En gång trodde Chicot sig ha funnit honom. En stor folkmassa hade samlats utanför en vinhandlares butik på rue Béthisy, och midt i hopen såg Chicot herr de Monsoreau och hertigen af Guise.

— Där har jag räfvens svans — då kan han själf inte vara långt borta! — tänkte narren.

Men Chicot bedrog sig. Herr de Monsoreau och hertigen af Guise voro upptagna af att ytterligare traktera en berusad talare, för att därigenom uppmuntra hans ordflöde.

Och talaren var broder Gorenflot, och munken var dödfull. Han berättade vidt och bredt om sin resa till Lyon, och att han där på ett värdshus hade varit nödsakad att duellera med en ursinnig calvinist.

Hertigen af Guise lyssnade tydligen med det allra största intresse. [ 381 ]Han spanade antagligen något sammanhang mellan munkens historia och Nicolas Davids märkvärdiga tystnad.

Gatan var full af folk. En mängd adliga medlemmar af Ligan hade bundit sina hästar vid ett slags rundmur, inrättad för detta ändamål, någonting som ofta förekom på Paris’ gator vid denna tidpunkt. Chicot gömde sig invid rundmuren och ansträngde sina öron till det yttersta för att kunna höra hvad som föregick.

Gatan var full af folk.

Där satt Gorenflot och vaggade af och an på sin åsna, från hvars rygg han oupphörligt trillade ned, men lika ofta hjälptes upp igen af de kringstående. Han skrek och gestikulerade, och hickade och stammade, och spädde allt som oftast på sitt rus med nya bägare vin, som hertigen och Monsoreau rekvirerade för hans räkning. Orden kommo nu endast stötvis öfver munkens läppar, men han fortfor ändå olyckligtvis att orera om sin resa, och hertigen och öfverhofjägmästaren skulle nog dra sina slutsatser af hans tal.

Detta oroade Chicot bra mycket mer, än att kungen af Navarra var i Paris. Han motsåg med fasa det ögonblick, då Gorenflot skulle nämna hans namn, ty en sådan upplysning skulle vara alltför värdefull för den olycksalige fyllbultens båda intresserade åhörare. Chicot förstod, [ 382 ]att här icke var någon tid att förlora. Han skar hastigt af grimskaften, hvarmed hästarna i hans närmaste närhet voro bundna, och gaf djuren några väldiga rapp. De skrämda hästarne rusade in bland folkmassan, som under stor panik flydde åt alla håll, i synnerhet som ett skrik: — — elden är lös! — hade väckt allas förfäran och upprepades från mun till mun. Som en pil störtade Chicot fram till Gorenflot och grep Panurge i tygeln samt drog henne åt motsatt håll mot de flyende, hvarigenom ett ansenligt afstånd snart lades mellan munken och hertigen af Guise — ett afstånd, som genast fylldes af nya myllrande massor af folk.

Chicot drog nu åsnan intill en gallerport i muren vid kyrkan Saint-Germain-l'Auxerrois och placerade den tätt intill gallret som en staty.

— Fyllhund! Usling! Förrädare! — dundrade Chicot. — Du förråder således din vän för en kanna vin? —

— Å, å — herr Chicot! — stammade munken.

— Jag ger dig föda och tak öfver hufvudet, — fortfor Chicot, jag fyller din mage med mat och dina fickor med pengar, och du säljer din välgörares hemligheter! —

— Ack, käre vän! — sade Gorenflot gråtande.

— Tig! Du är ingenting annat än en parasit, som måste tuktas! —

Den tjocke, kraftige munken, som i sin fylla var vanmäktig som ett barn, förmådde icke röra ett finger till sitt försvar, då Chicot skakade honom med hela sin kraft.

Panurge protesterade genom sparkar, som icke träffade, mot det våld, som öfvades mot hennes herre, och Chicot lät nu en skur af kraftiga käppslängar hagla öfver både ryttare och djur.

— Slår ni mig? — jämrade munken. — Slår ni er vän, herr Chicot? —

— Du får hvad du har förtjänt, ditt kreatur! —

— Å, om jag vore fastande! — skrek Gorenflot häftigt.

— Då skulle du naturligtvis slå igen! Slå din vän! —

— Ni slår ihjäl mig, herr Chicot! —

— Det vore det rätta! —

Natten fortfor att prygla den berusade munken, som nu började vråla af alla krafter.

— Seså! Håll dig nu fast i sadeln, rid till Corne-d'Abondance och gå där och lägg dig vackert!

— Jag ser inte vägen för gråt, — pustade munken.

— Så får jag väl lof att ledsaga dig dit, — sade Chicot.

Han fattade tygeln och drog åsnan med sig, under det att Gorenflot hade största möda att hålla sig kvar på sin gångares rygg.

På detta sätt färdades de fram öfver flera gator och broar — munken gråtande och narren dragande åsnan med sig.

[ 383 ]När de kommo fram till Corne-d'Abondance, hjälpte ett par drängpojkar munken ur sadeln och ledde honom in i sidorummet, där han redan förut hade sofvit.

Gorenflot och hans åsna få prygel.

— Nu ha vi honom snarkande i sängen, — sade Bonhomet, då han efter några minuter kom ut igen till Chicot.

[ 384 ]— Ypperligt! Men när han vaknar igen en gång, så kom väl ihåg, att jag på inga villkor vill, att han skall få veta hur han har kommit hit. Det bästa vore om han inbillade sig, att han aldrig har varit borta härifrån sedan den där natten, då han väckte en sådan uppståndelse i klostret, och att allt, som sedan dess har händt honom, är en dröm. —

— Jag skall göra mitt bästa, herr Chicot, — svarade mäster Bonhomet, — men hvad har då händt den stackars munken? —

— En stor olycka! Han måtte ha råkat i gräl med någon af herr de Mayennes utskickade i Lyon och slagit ihjäl honom. —

— Å, Herre Gud! Å, Herre Gud! — utbrast värden förskräckt. — Men då … —

— Ja, och herr de Mayenne har svurit på, att han skall låta rådbråka honom lefvande, om han får tag i honom, — tillade Chicot.

— Var lugn! Han skall inte få komma härifrån under någon förevändning, — försäkrade Bonhomet.

— Godt! —

Chicot ansåg sig nu kunna vara lugn för broder Gorenflot, och begaf sig raskt därifrån, för att söka efter hertigen af Anjou.

Han styrde sina steg mot det hotell, som beboddes af hans majestät François III.


(Slut på första delen.)

Chicot på jakt efter hertigen af Anjou.