←  Ehk af Ringstaholm.
Drabanten
av Carl Fredrik Ridderstad

Hemfärden. Mötet. Blindbocken. Ateliern.
Paketet.  →


[ 72 ]

SJETTE KAPITLET.
Hemfärden. Mötet. Blindbocken. Ateliern.

Utkomna på gatan, kände sig hvarken prinsessan eller Louise mera så rädda, som då de nyss förut gingo samma väg. Åsynen af döden och armodet hade stärkt deras mod. Mot den fasans boning, som de lemnade, var gatan, ehuru ödslig och mörk, lugngifvande. Den tjocka och mörka himmelen hade höjt sig och ljusnat samt hvälfde sig nu som en vidsträckt kupol af matt och blekt silfver öfver deras hufvuden. Med behag kände de en svalkande vind flägta från den närbelägna Mälaren. De inandades den friska luften, lifvades och styrktes. Visserligen kastade de nästan omedvetet en blick till sidan om portgången, der de vid inträdet sett den okände främlingen, hvars anblick så mycket förskräckt och oroat dem, men han syntes ej mera till. Lika lätt som ett svagt qvinnohjerta uppröres, lika lätt lugnar det sig äfven. Gatan var dessutom, så långt de sågo framför sig, folktom, och äfven det fägnade dem. Snart hoppades de att hinna fram till det väntande ekipaget.

Louise förde prinsessan vid sin ena arm och bar det lilla paketet under den andra. De trodde sig snart hafva utfört sitt vågstycke och tänkte sig redan lyckligt återkomna till palatset. Tysta hastade de framåt och voro just nu nära att vika af in på Hornsgatan, der de lemnat Andersson och åkdonet. Deras hjertan klappade af liflig glädje öfver att vara så nära målet, då i detsamma en person, som mötte dem i motsatt rigtning, vare sig afsigtligt eller oafsigtligt stötte till Louise, så att hon släppte prinsessans arm.

Ingendera hade märkt den kommande, förrän han var ända inpå dem.

— Nå-å, min herre! yttrade Louise.

Dessa ord undföllo henne så ofrivilligt, att hon knappast sjelf visste derom.

— Hvad behagas, svarade mannen, kanske man ej får lof att gå på gatan? Ah ha! och han trädde dervid den rädda flickan, som af häpnad stannat, tätt under ögonen, ni är en liten spoling kan jag se … ute på affärer… jag begriper… ni tager edra rof i våra gränder … Gudbevars…! ha, ha, ha!

— Förolämpa mig icke, min herre, yttrade Louise, utan släpp mig, och låt mig gå. Jag har icke ofredat er.

Den okände hade fattat tag i Louises kappa och tycktes vilja hålla henne qvar. I första ögonblicket trodde både prinsessan och Louise, att karlen var samme man, sont förut följt, för att icke säga förföljt dem, men de insågo strax sit misstag. Den nu uppträdande egde [ 73 ]nämligen ett alltför vanligt utseende för att kunna vara annat än en man af ganska simpel natur. Man kunde väl säga, att det var något af en hamnbuse hos honom.

— Ni är rädd, min lilla vän, yttrade han till Louise, men pip icke derför.

Man hörde nu bullret af flere sorlande personer, som nalkades. Ännu mera uppskrämd deraf, sökte Louise att göra sig lös ifrån den okände och lyckades äfven. Med lätta och snabba steg hastade hon fram till prinsessan och tog henne åter under armen.

— Kom, kom!

Louise kände att prinsessan af fruktan darrade i alla sina leder. Af nödvändighet blef hon derför dristigare än hon egentligen var.

— Vi äro snart vid vagnen. Mod ännu endast ett ögonblick!

De hörde steg bakom sig.

— Han förföljer oss, tror jag.

— Frukta ingenting. Hvad kan han vilja oss? Vi ha ej gjort honom någonting ondt.

Men äfven Louise hörde stegen bakom sig, och huru de kommo allt närmare och närmare. Under det hon understödde Sofia Albertina med sin arm, påskyndade hon äfven sina steg.

Hon fruktade emellertid icke endast den okände, utan äfven de sorlande, som mötte dem.

Försigtigt drog sig Louise, utan att derpå göra prinsessan uppmärksam, till sidan af gatan, nära intill husraden. Om någon port stått öppen, skulle hon tagit sin tillflykt dit, men alla ingångar voro stängda. Lyckligtvis krökte de just nu om hörnet in på Hornsgatan.

— Vi äro strax vid vagnen.

De bullrande nattsvärmarne befunno sig i detta ögonblick ända in på dem; och Louise hörde, huru den okände andades bakom dem.

— Till vagnen, till vagnen! hviskade hon. Vi hafva blott ett steg qvar.

— Till vagnen, ja! men…

— Men…

Förskräckta sågo de sig omkring. Vagnen syntes ej till. Liksom öfvergifven af sina sista krafter, sjönk prinsessans arm ned åt sidan. Förgäfves hviskade Louise ännu ett uppmuntrande ord; äfven hon kände sig öfvergifven.

— Grip den lille skälmen! ropade nu den okände bakom dem.

— Vi äro förlorade, hviskade prinsessan.

— Ja, om vi förlora modet, svarade Louise, ännu ansträngande sina krafter; var för all del endast lugn.

Louise förde handen till sin värja. I nödfall hoppades hon på den. Hoppet är aldrig utan förtroende till sig sjelft; det bygger sina luftslott till och med på den klena grundvalen af ett halmstrå. Hvad annat gjorde det här?

— Hvad är det fråga om? sorlade man omkring dem.

[ 74 ]Vägen var stängd. Man hade intet annat val än att stanna. Faran var kanske egentligen ej så stor, men prinsessan och Louise, obekanta med lifvet på gatorna, uppskattade den långt värre än den var. För deras oerfarenhet och svaghet var den dock tillräcklig att ingifva den mest öfverspända räddhåga. Prinsessan fruktade för öfrigt som för den värsta skandal att blifva upptäckt och igenkänd. Hon hade nedfält slöjan för sitt ansigte; men skulle man väl akta det tunna floret, då man ej aktade henne sjelf? Louise var äfven rädd för att man kunde märka, att hon endast var en förklädd flicka. I sin själ ogillade hon nu strängt, att hon någonsin ingått på ett förslag, hvilket till den grad, som hon nu insåg vara möjligt, kunde blottställa henne. Derom hade hon likväl, då förslaget gjordes, icke haft eller kunnat göra sig den ringaste föreställning.

— Det är en liten förgyld narr, som vill stjäla våra flickor ifrån oss. Hjelp mig, så taga vi bytet tillbaka och ge honom en lexa, som han ej glömmer så snart.

Prinsessan slöt sig tätt intill Louise. Hon tordes icke tala, och visste ej heller hvad hon skulle säga. Louise drog sin värja, färdig att våga det yttersta; men åsynen af det blanka vapnet åstadkom ej det intryck hon förestält sig. I stället för att draga sig tillbaka, utbrast man i ett skratt omkring henne.

Värjan sjönk dervid ned, och hon uppgaf tanken på allt försvar. Ett nödrop var det enda, som tillkännagaf att hon ansåg sig förlorad.

Sofia Albertina tryckte sig instinktmässigt tätt intill sim följeslagarinnas sida. Det var en späd ranka, som stödde sig vid en sensitivas svaga stängel.

Ännu visste icke den bullrande hopen rigtigt hvad den skulle göra, denna hop, som hvarken var så talrik, att den kunde handla blindt och blott af jäsande lidelser, eller så fåtalig, att den utan yttre påtryck kunde skiljas åt. Tystnaden från de anfallnes sida afväpnade densamma, liksom sorlet från deras sida förut afväpnat Louise.

— Ge rum! hördes i denna stund en klar och manlig röst utropa. Ur vägen, slödder!

Fredstörarne sågo upp.

En kraftig och reslig ung man höjde dervid sitt stolta hufvud öfver dem. I handen höll han en käpp eller något dylikt och tycktes vara beredd att trotsa allesamman. Men han blef icke den ende, som uppträdde till de tvenne fruntimrens försvar. Från motsatt håll understöddes han nu äfven af en annan, som också bjöd fridstörarne att skiljas åt.

— Skäms! talade denne, att angripa en gosse och en flicka.

— Vid Gud, återtog den förste, den som ej genast aflägsnar sig, träffas af min arm, och han skall ej så snart glömma att jag brännmärkt honom.

— Hvad hafva de svage kunnat göra emot er? anmärkte åter den ene.

[ 75 ]— Intet, svarade en röst från hopens sida.

— Så låt dem då äfven gå i frid. Gatan är tillräckligt bred för oss alla.

Anmärkningen var rigtig. Man behöfver sällan anslå mer än en för hjertat rigtig och sund tanke, förrän man äfven eröfrat det stora flertalets omdöme och förstånd. Det i sig sjelft rigtiga vinner alltid framsteg, och det i samma mån säkrare, som det framställes enkelt och okonstladt.

Ehuru man hörde en och annan yttra ett misstroget knot, aflägsnade sig likväl snart flertalet. Den först angripande hade först aflägsnat sig.

Den kraftige och unge man, som först skyndat till deras hjelp, och som med handgripliga medel velat bevisa sig värdig fredsmäklarekallet, nalkades dem nu med öppen, vänlig artighet. Den andre höll sig med ansigtet gömdt i kappkragen ännu på afstånd.

— Min herre, yttrade prinsessan, som återvunnit sitt sjelfförtroende, haf godheten och för oss härifrån. Jag har begifvit mig ut, endast åtföljd af en gosse, och jag har derför fått plikta ganska mycket. Mitt åkdon skulle väl vänta mig här, men det synes ej till. Jag fruktar att någon olycka äfven händt det.

— Med den största beredvillighet uppfyller jag hvarje er önskan; men jag är sjelf en främling, som för första gången nu befinner mig i hufvudstaden. Min lilla resvagn står der, och kan den vara er till nägon nytta, står den gerna till er tjenst; der är likväl ej plats för mer än en.

Läsaren torde redan ha förstått, att det är Mauritz Döring, som här åter uppträder.

Prinsessan rådgjorde med Louise. Den långa promenaden, längre än hon ifrån början förestält sig, och den skrämsel, som nyss så djupt upprört henne, hade medtagit hennes krafter. Hon kände behofvet af hvila och såg omöjligheten att gående tillryggalägga vägen till sitt palats; men huru skulle hon kunna skilja sig från Louise?

— Om jag får säga min tanke, började den resande åter, som insåg och förstod deras tvekan, är saken lätt afgjord; fruntimret tager nämligen plats i vagnen, och vi — han vände sig dervid till Louise — taga hvarandra under armen och promenera bredvid.

Förslaget framkom så enkelt och obesväradt, så öppet och naturligt, att man, för att icke blottställa sig för en upptäckt, fann sig nödsakad att ingå derpå.

Då prinsessan uppsteg i vagnen, erinrade hon sig paketet, hvilket äfven Louise bortglömt, upptagen som hon varit af de obehag, som nyss timat. Louise hade emellertid emottagit det af prinsessan, då de lemnade Ehks bostad, och stoppat det under armen. Men hvar var det nu? Det fans ej mera der. Hade man under oredan ryckt det ifrån henne eller hade hon tappat det. Urståndsatt att sjelf redogöra derför, kände hon blott en plågsam oro öfver förlusten. ett kort sam[ 76 ]tal uppstod härom emellan prinsessan och Louise, utan att saken likväl stod till att hjelpa.

Den andre af deras två riddare uppträdde nu.

Prinsessan igenkände genast det dödsbleka ansigte, som ifrån början följt hennes steg. Äfven nu hade han kappan tätt svept omkring sig. Kappkragen dolde till och med en del af hans ansigte. Men Sophia Albertina behöfde blott se en skymt deraf för att genast igenkänna honom.

— Ni har förlorat någonting, yttrade han; vill ni förtro mig hvad det är, skall jag uppbjuda hela min förmåga för att återskaffa det.

Det var icke rådligt att förtro hvar och en paketets beskaffenhet, emedan stora anledningar förefunnos att misstänka, att det innehöll handlingar af vigt. Prinsessan undanbad sig derför hans anbud, besluten att genom hertigen sjelf vända sig till polismästaren. Den första förskräckelse, som mannen ingifvit henne, bibehöll sig äfven ännu, ehuru väl hans senare uppträdande till hennes försvar deråt började gifva en mildare karaktär.

Den lilla karavanen satte sig derpå i gång.

From, Mauritz dräng, skötte lokomotivets rörelse med piska och tömmar.

Bredvid vagnen gick mannen med kappan. Emellan honom och prinsessan kom intet samtal i gång. Han gick tyst vid sidan, och hon lutade sig trött tillbaka i den väl lilla, men eljest rätt beqväma vagnen. Hon tackade himmelen, att hon så lyckligt kommit ifrån all egentlig fara, och att hon icke lidit någon förolämpning, för hvilken hon behöfde blygas.

Då vagnen passerade förbi en lykta på gatan, vände hon sig åt sidan och kastade en blick på mannen, som gick bredvid, för att ännu en gång undersöka, om han verkligen var densamme, som följt henne ända fram till Ehks bostad och sett henne inträda der; och likheten var så påfallande, att hon icke vidare kunde betvifla det. Åtskilliga frågor uppstodo dervid alldeles ofrivilligt, frågor, som visserligen redan förut trängt sig på henne, men nu togo en allt mera bestämd form. Hvarför hade han, så som förhållandet var, följt henne? Hvarför hade hon just träffat honom, inväntande henne vid porten till Ehks bostad? Var äfven han ute i afsigt att besöka den numera aflidne? Var han måhända ett bud, utskickadt af ryske ministern? Kanhända en af hans spioner?

Enär hon emellertid icke förmådde besvara dessa frågor och icke ansåg det anständigt att tillfråga honom om dem, sjönk hon snart tillbaka i vagnen och öfverlemnade sig åt sina tysta betraktelser.

Ej heller Louise kände sig stort lättare om hjertat.

Hennes riddare, för att så uttrycka oss, hade bjudit henne sin arm; och hon kunde ej afslå anbudet.

Öppen förtrolighet är naturlig unge män emellan; och hon måste i den drägt, som hon bar, underkasta sig vanans bruk.

[ 77 ]— Ni är trött, kamrat? började Louise’s nya bekantskap.

Louise var förlägen. Hon teg.

— Små äfventyr äro emellertid ej så otrefliga, allrahelst efteråt. Det här var för mig det andra i afton. Skulle det komma att fortfara, som det börjat, blefve jag säkerligen till slut en ordentlig romanhjelte. Nå, lika mycket, men ni är så tyst.

— Jag hör på hvad ni säger, svarade Louise, nästan rädd för ljudet af sin egen röst.

Hon hade varit ganska modig förut på qvällen, men hon kände sig ej så mera.

— För tusan, vi ha glömt en sak; hvad heter ni, min unge vän? Mitt namn är Mauritz Döring och ert…

Mauritz hade, sedan han lemnat Liljeholmen, fortsatt sin väg och anlände lyckligtvis just i det för prinsessan och Louise brydsamma ögonblicket till deras hjelp.

— Och ert, återtog han, då ej Louise svarade.

— Ni måste förlåta mig, yttrade hon slutligen, att jag ej kan säga er mitt. Orsaken till vårt besök så sent på denna aflägsna trakt är förenad med en hemlighet, som icke är min.

Louise nästan stammade, då hon uttalade dessa ord.

— Gud vare lof, återtog Mauritz, att jag ej eger någon hemlighet. Jag tycker att man ej rigtigt öppet skall kunna se sin nästa i ögonen, om man har någon sådan på sitt hjerta. Godt lynne, friskt mod och inga hemligheter, det är mitt valspråk. För hela verlden kan jag säga mitt namn, hvarifrån jag är och hvarthän jag vill. Hvarthän jag vill, upprepade han sina egna ord, nå ja, hvarför skall jag dölja det? Äfven jag har ett mål.

— Och det är?

— Det faller mig något in. Af er drägt kan jag sluta att ni är page eller något sådant der. Kanske ni skulle kunna göra mig en tjenst, och jag är säker på att ni gör mig den, ifall det är möjligt. Jag är äregirig, skall jag säga er… jag vill bli något… något, der man synes och får tillfälle att visa, om man duger till något eller icke… med ett ord, jag vill bli, icke page som ni, det skulle jag ej vilja, nej, en man med ett bredt svärd vid sidan, pansar för bröstet och stormhufva på hufvudet, kort och godt, drabant. Kan ni göra något för mig åt det hållet, så skall ni få se, att ni förvärfvat er en vän, som icke sviker.

Det friska och raska i hans sätt att tänka och tala behagade Louise; det var något af hennes egna drömmar, som återljöd här.

Kanske jag kan göra något, svarade hon.

Att gå i krig med kungen, få försvara honom, ah, ni kan tro mig, jag skulle då bli en stor och utmärkt man, nota bene såvida ej en kula alltför snart spelade mig det sprattet att göra slut på hela härligheten. Lif eller död, det är på det hela detsamma, blott man lefver eller dör, som det egnar en karl. Ni är sjelf ung, yngre till och [ 78 ]med än jag, och ni förstår mig nog, inte sant, ni har också sådana der fantasier ibland?

En suck höjde Louise’s bröst.

— Hvad det är härligt likväl, kamrat, att ega ett ungt och friskt hjerta, en stark arm, och veta att hela verlden är öppen för en.

— Ni kan ha' rätt.

— Rätt? Visst har jag rätt! Och så har jag, skall jag säga er, djupast i mitt hjerta, innerst i min själ, en dröm, en tanke, en känsla, kalla den hvad ni vill, som vinkar mig som en ljusalf i natten, som en sol om dagen, och denna dröm — men ni torde skratta åt mig.

— Jag skrattar icke… fortfar… fortfar…

Hans öppenhjertighet intresserade Louise allt mer och mer.

— Skratta likväl, om ni vill, det betyder ingenting och förundrar mig ej heller. Ser ni, när jag vunnit ära nog för att vara någonting, rykte nog för att betyda någonting, erfarenhet nog för att rätt förstå mig sjelf, då, ser ni, hoppas jag att min dröm skall blifva en verklighet, drömmen att förvärfva mig en ädel, skön och god flickas tro och kärlek.

Det var Louise omöjligt att förekomma en ryckning på armen.

— Skjut upp armen bättre och ni går stadigare. Ni håller den så lätt, nästan som en flicka.

Det var Louise’s lycka att det var mörkt. Den skära flod af ljus purpur, som strömmade öfver hennes kinder, skulle eljest ha förrådt henne. Utan att misstänka något tog Mauritz hennes hand för att skjuta upp armen bättre under sin.

— Ni är ett barn med värja, sade han, jag känner det på er hand; den är mjuk och fin. Det tål många år ännu, innan ni får krafter att föra annat än en liten pagevärja.

Louise trodde att hon borde ge sig utseende af att blifva ond.

— Min herre, förolämpa mig ej, inföll hon.

— Gud bevare mig derifrån, fortsatte Mauritz. Jag skulle ej för något pris i verlden vilja förfördela er, emedan det finnes något hos er, som jag väl ej kan rigtigt förklara, men som gör att jag redan håller af er. Jag håller er t. ex. räkning i mitt hjerta derför, att ni så modigt, som edra år tilläto det, ville försvara det der fruntimret emot en hel mängd af oroliga sällar.

— Det var endast min pligt, erinrade Louise.

— Må vara, men huru många uppfylla gemenligen sin pligt, när det verkligen gäller någonting? Min erfarenhet är icke stor; men historien har lärt mig, att flertalet vanligtvis aldrig gör sin pligt. Jag förblifver derför vid min tanke, att ni var både tapper och ridderlig, äfven i er ungdomliga svaghet. Ni behöfver ännu endast en tre, fyra år till för att blifva någonting dugtigt, en karl för er hatt. Gryet är godt, kärnan frisk, fast stammen ej hunnit att få rigtig stadga. Om ni har lust, så låt oss bli vänner. Som vän skall jag ge er en och annan lektion på värja, att ni knappast skall få den bättre; som vänner [ 79 ]skola vi ta’ ett näfvatag ibland, och under det jag ruskar upp er dugtigt, skola edra krafter slå ut sina ekrötter. Jag är främmande här, beträder för första gången i min lefnad Stockholms gator och skulle önska mig en vän, allrahelst en, som jag sjelf finge uppfostra en liten smula. Hvad säger ni derom?

Förslaget var ej lätt att besvara.

— Men, utan att betvifla det ni kan förtjena min vänskap, inföll Louise, hvem säger er att jag förtjenar er?

— Mitt hjerta.

— Det måste säga er rätt mycket.

— Det säger hvar och en ganska mycket, endast man upprigtigt förtror sig åt det och lyssnar till dess röst.

— Då har ni väl också utbjudit det ganska ofta på samma sätt, som ni nu gör.

— Aldrig.

Svaret gladde Louise, utan att hon kunde göra sig reda för orsaken dertill. Emellertid föreföll det henne, som om hennes arm nu hvilade tryggare i hans än förut.

— För min del, inföll hon, vet jag dock att mitt hjerta aldrig sagt mig någonting.

— Gratulerar, desto mera har det otaldt med er. Hvad säger ni om förslaget? Vill ni bli min vän eller ej, men kanske ni redan har allt för många?

— Ingen, min herre.

— Då är platsen ledig. Topp, ert handslag!

— Om ursäkt, sådana der affärer uppgör jag ej så snart. Jag har mina tankar om vänskap, jag också.

— Låt mig höra dem?

— Först och främst bör man känna hvarandra fullkomligt.

— Fullkomligt kan man aldrig lära känna någon. Men ungdomen bir brödraskapets tecken på sin öppna panna och i sin fria blick. Apropos, jag har ej sett er i ögat än.

Och då de just nu passerade förbi en lykta, blickade Mauritz ned och såg Louise i ansigtet. Rörelsen var så hastig och oväntad, att hon ej kunde förekomma den. Blixtsnabbt möttes också deras ögon.

— Ert öga är ett öppet riddarebref, skrifvet med en klar solstråle. Nåväl, är ni nöjd med mig, så går jag i borgen för er?

Förtroendet smickrade Louise; men hon var dock ej nöjd dermed.

— Man bör åtminstone känna hvarandras namn och hvad man är, innan man knyter några vänskapsförbindelser; om ni äfven sagt mig ett och annat om er, har jag ännu ej yttrat något om mig.

Det uttalade sig liksom en liten förtrytelse i dessa ord.

Mauritz märkte det och teg.

Ni är missnöjd, kamrat, återtog likväl Mauritz efter en stunds besinning, och det är möjligt, att ni har skäl dertill. Stockholm, har man sagt mig, är icke detsamma som landsorten. Vindarne blåsa icke [ 80 ]så friska och rena här. Var dock icke missnöjd med mig. Jag menar ej något ondt. Så der, ja! lät armen ligga qvar, ni. Jag märker nog att ni är trött och svag, ehuru ni vill dölja det så mycket som möjligt. Om jag äfven begått en dumhet, som talat om vänskap, så tillräkna det en viss besynnerlig och egen känsla, som… som… som gör mig så lycklig att befinna mig här… i rikets hufvudstad… och det under omständigheter, som redan förskaffat mig tillfredsställelsen af icke mindre än tvänne handlingar, som glädja mig.

Det låg på en gång något gladt och sorgligt i hvad han sade. Louise kände sig djupt rörd af hans upprigtighet.

— Ni får ej bli missnöjd med mig, men…

— Tyst, ej ett ord mera om den saken. Vi träffas väl, hoppas jag, någon gång, då vi få tillfälle att först pröfva hvarandra och sedan förklara oss; men för att tala om något annat… det är nu sent… och jag torde få svårt nog att få nägot härberge… ni kan väl ej gifva mig anvisning på något, så att jag slipper att ligga på gatan i natt.

— På gatan, hvad tänker ni på?

— På att slippa ligga på gatan. Jag har sagt er, att jag är resande, och får jag ej tak öfver hufvudet, så. På Liljeholmen erhöll jag väl ett adresskort, men glömde det qvar. Ni finner således…

Mauritz hade af naturlig uppmärksamhet mot sina skyddslingar förbisett sina egna fördelar. Louise insåg det och höll honom räkning derför. Innan hon likväl hann att svara, stannade medevi-vagnen, och hon hörde prinsessans röst kalla sig.

Oaktadt Froms manande stämma och ryckningar på tömmarne hade hästarne gått i sakta mak. Steg för steg med dem följdes också vagnen af den okände, i kappan insvepte mannen. Den tystnad, hvilken han till en början iakttog, syntes slutligen likväl blifva honom mindre nöjsam.

— Sådana här äfventyr, började han derför, äro icke roliga, allrahelst om man icke är van vid dem, något som visserligen ni, — han kastade dervid en blick in i vagnen, — gerna ej kan vara.

— Det var en särdeles lycka, fortfor han, då han ej erhöll något svar, att jag så oförmodadt skulle blifva i tillfälle att göra en så hög dam som ni en tjenst.

— Så hög dam? Hvad menar ni, min herre? Ni yttrar er, som om ni skulle känna mig.

— Och hvarför vore det omöjligt? Ni behöfver likväl ej frukta för mig. Er hemlighet är i godt förvar.

— Ni talar om hemligheter, jag förstår er ej.

— När en person af kungligt blod åker i ett sådant här ekipage, anser jag en hemlighet vara med i spelet.

Prinsessan förstod nu, att hon var igenkänd, och ehuru det smärtade henne, måste hon underkasta sig det. I sin ordning ville hon blott veta, hvem mannen i kappan var.

[ 81 ]— Ni har då sett mig förut? frågade hon derför.

— Ja.

— Hvar?

— På slottet.

— När?

— Många gånger.

— Ah, min herre, ni misstager er. Jag är icke presenterad på slottet.

— Försynen presenterade er der i samma stund ni föddes.

— Ni tyckes vilja underhålla mig med gåtor.

— Som ni behagar; men vi skola snart återse hvarandra.

— Verkligen? Och hvarest?

— På slottet.

— Då ni är så viss derpå, kan ni väl äfven utsätta dag och stund.

— Det vore ej omöjligt, men skulle ej gagna till något. Tillåt mig i stället fråga er, om ni anser den tjenst, som jag gjort er i afton, förtjena en återtjenst?

— Det beror på, hvari den senare skall bestå.

— Äro mina anspråk ej allt för stora, medgifver ni dem således. Nåväl, jag skall påminna er derom, då vi återse hvarandra.

— Men jag skall icke igenkänna er.

— Det blir min ensak. Jag skall visa er en ring med ett kors i röd karniol.

— Ett kors i röd karniol. Ni vill roa er med min nyfikenhet.

— Den kan jag underhålla, om det behöfves, äfven på annat sätt.

— Låt då höra.

— Besöker ni någonsin öfre våningen af ert palats?

— Hvarför denna fråga?

— Om ni besöker den, skall ni snart upptäcka tilldragelser, som ni ej anar.

— Ni är något dunkel, min herre.

— Det är nödvändigt, om jag skall underhålla och roa er nyfikenhet.

— Jag befriar er från allt sådant besvär. Jag är alldeles icke nyfiken af mig.

— Besök emellertid den der våningen om fyrtioåtta timmar vid denna tid. Då ni uppkommer, så tag af från trappan åt höger i korridoren och öppna dörren längst in. Ni skall då få se något, som öfverraskar er.

— Hvad får jag då se?

— Det, som ni då får se.

— Ni är en förträfflig spåman. All det der kan ju hvar och en veta förut…

— Utom hvad man får se, menar ni. Ni har ej orätt, och jag skall äfven kunna säga er hvad ni får se, men det är öfverflödigt, ty jag skulle derigenom endast beröfva er en öfverraskniug.

[ 82 ]— Men jag ämnar ej följa ert råd.

— Det är väl möjligt; men jag kan försäkra, att ni likväl kommer att följa det.

— Ah, min herre…

Man var nu vid slottsbacken; och utan att söka förlänga samtalet vidare, aftog den okände sin hatt, bugade sig vördnadsfullt och aflägsnade sig.

Under det prinsessan åter försjönk i sina tankar skred vagnen vidare fram, och på befallning stannade den slutligen på den sidan om hennes eget palats, som vetter åt Norrström. Det var här som hon kallade på Louise.

Då Louise framkom till vagnen, steg prinsessan ned ur den.

Emot hennes vilja hade den okändes ord gjort på henne ett starkt intryck. Den qvinliga nyfikenheten var väckt, en nyfikenhet, som till följd af de små medel den har till sitt förfogande, ofta ger anledning till hvarjehanda dårskaper, men som eljest visserligen icke är löjligare än dess tvillingbroder i männens hjerta. Skilnaden emellan dem ligger mindre i nyfikenhetens olika karaktär, än i proportionerna mellan deras tillgångar. Båda två reta sinnet lika mycket och framkalla lika många otillfredsstälda önskningar och föreställningar. Liksom man på alla sidor vänder prisman för att betrakta alla dess olika färgbrytningar, vände prinsessan äfven det tema, som den okände anslagit, och den första slutsats, hvartill hon kom, ingaf henne den tro, att om hon endast kunde få reda på, hvilken den okände sjelf var, skulle också allt öfrigt blifva klart för henne. Hela hennes nyfikenhet upptogs således uteslutande af honom.

— Om ursäkt, min herre, tilltalade hon äfven Mauritz, kände ni den person, som jemte er uppträdde till vårt försvar?

— I sanning, svarade han, jag kan ej en gång säga, att jag ännu har sett honom, och tviflar mycket på, att, om vi äfven träffades, jag skulle igenkänna honom.

Allt hopp att för närvarande få någon underrättelse om honom var således ute. Prinsessan hade önskat, att hennes besök hos Ehk skulle förblifva en hemlighet. Hon hade derför icke medtagit någon annan än Louise, på hvilken hon kunde lita. Då det gälde att bekomma papperen, hade hon nödgats upptäcka sig för den gamla gumman. Hon insåg väl, då hon gjorde det, att hennes besök skulle bli ett litet underhållande sqvaller i det qvarteret, men hoppades äfven att det skulle inskränka sig dertill. Att hennes hemlighet fallit i en okänds våld, gjorde henne mera ledsen, emedan hon lika litet kunde beräkna, huru och på hvad sätt han skulle begagna den, som hvar den skulle stanna. Hon kände att hon ej hade sitt till afsigten så oskyldiga äfventyr mera i sin egen hand, men förmådde dock ej ändra förhållandet. Sedan hon artigt och hjertligt tackat Mauritz för den tjenst han visat henne, bad hon honom alflägsna sig med åkdonet, medan hon [ 83 ]dröjde qvar på stället. Hon hoppades derigenom undgå att blifva af honom bemärkt, då hon inträdde i palatset.

— Då ni önskar förblifva obekant för mig, finner jag er begäran billig, yttrade Mauritz, men låt oss taga saken på ett annat sätt. From, befalde han, kör ut på torget derborta, midt på torget, och vänta mig der.

From verkstälde genast befallningen. Prinsessan och Louise sågo på hvarandra.

— Jag kan ej aflägsna mig härifrån, tillade han, förr än jag vet er i säkerhet. Som jag redan har sett, äro gatorna här ej säkra. Se så, gå nu hvart ni vill, jag lofvar vid min heder att qvardröja här en qvart med tillslutna ögon.

— Men ni kan höra, min herre, anmärkte Louise.

— Det är sant. Jag skall hålla händerna för öronen.

— Då vet jag ett bättre medel.

— Låt höra.

— Böj er ned litet.

Mauritz efterkom Louise’s önskan, och i detsamma kastade hon en liten duk om hans ansigte och fastknöt den.

— Fy! yttrade Mauritz, under det att Louise sysselsatte sig härmed; ni har ej förtroende till min heder.

— Åh, man skall ej göra sig allt för stora begrepp om herrarnes heder. De äro ej mindre nyfikna de än någon annan.

Louise glömde bort sin roll, då hon yttrade detta. Mauritz märkte det äfven, märkte att till och med rösten hade ett helt annat uttryck och ljud, och nu först trodde han sig begripa, att den lille pagen endast var en mystifikation.

— Ni har narrat mig.

— Jag? hvad då?

— Om jag också ej vet hvem ni är, vet jag nu hvad ni är.

— Tyst!

— Skall jag få återse er?

— Aldrig. Farväl!

Mauritz var ensam. Han hade lofvat att dröja på stället en qvart. Han skulle kunna ha stått der en timme utan att känna tiden lång. Han genomgick hvad som tilldragit sig med honom under denna afton. Händelsen vid Liljeholmen stod ännu lefvande för hans blick. Obekant med tidens politiska partiförhällanden, rörde sig figurerna visserligen för honom nära nog såsom ett skuggspel, men det var likväl någonting anslående deri, och minnet deraf var honom dyrbart. Han hade der sett Armfelt och äfven Reuterholm, och ehuru han af sympati för det ridderliga drogs lifligare till den förre, funnos orsaker, hvarför äfven Reuterholm intresserade honom.

Läsaren skall snart blifva bekant med dessa orsaker.

Händelsen på gatan och nöjet att veta sig hafva hjelpt ett par [ 84 ]öfverfallna värnlösa personer ingaf honom icke någon storartad föreställning, men smekte behagligt hans känsla.

I båda fallen gillade han sitt handlingssätt, ehuru han prisade sig lycklig, att han ej blifvit vidare indragen i den till sina afsigter för honom obekanta, men häftiga strid, som han fann ega rum emellan Armfelt och Reuterholm, äfvensom att gatuuppträdet icke öfvergått till någon obehaglig strid.

Alla dessa föreställningar beherskades af tvänne ljufva hågkomster; hågkomsten af det tjusande fruntimret, som så intagit honom på Liljeholmen, och af den lilla pagen, hvilken han först i sista ögonblicket förstod vara en flicka.

Liksom sköna, klara stjernor titta fram öfver mörka moln, blickade dessa två ned i hans hjerta.

Båda två voro för honom obekanta, och ändock var hans känsla redan så innerligt bekant med dem.

Bindeln satt ännu qvar för hans ögon, och han kände ingen böjelse att borttaga den: ostörd af andra föremål, såg han desto klarare endast de två jungfruliga gestalterna.

Den första af dem — fröken Rudensköld — framstod för honom såsom en till full prakt utvecklad bild af en skön sommardag. Det var en Juni-sol, som strålade i hennes ögon, en Juni-ros, som log från hennes läppar, och Juni-glöd, som brann i hennes ådror. Den senare — pagen — var som en vår, ännu späd, men rik på sköna löften, var som en morgon, der solen ej ännu gått upp, men glänste i kanten af ett purpurmoln, färdig att i nästa ögonblick utveckla sin glans. Sedan hon lemnat honom, fulländade inbillningen hennes bild i hans hjerta. Han kände ännu hennes arm liksom hvila i sin, tyckte sig ännu se hennes ögas eld, hörde hennes röst, och denna röst var nu mera ren och välljudande än förut. Han kunde nu förklara för sig mycket af deras samtal, och han förstod så väl de orsaker, som bjudit den rädda flickan att iakttaga all möjlig försigtighet. Då han erinrade sig, att han föreslagit vänskap och brödraskap, kände han, huru han rodnade. Mauritz var ännu sjelf yngling.

Han uppväcktes likväl snart ur dessa drömmar af en hand, som sakta lades på hans axel.

— Min herre! tilltalades han i detsamma.

Mauritz löste nu bindeln från sina ögon.

— Jag har fått befallning att skaffa er nattlogis.

— Mig?

— Följ mig!

— Men vagnen och hästarne?

— Äfven dem skall jag draga försorg om.

— Hvem är ni, min herre?

— Jag har ej rättighet att säga det.

— Från hvem är ni?

— Äfven det måste jag förtiga.

[ 85 ]— Men om jag ej följer er?

— Då handlar ni origtigast emot er sjelf.

— Nåväl då!

Han följde. Snart stannade den främmande utanför en port, hvilken han öppnade och stängde, sedan de inträdt.

Icke utan förundran öfverlemnade sig Mauritz åt detta nya äfventyr.

Tvenne trappor upp inträdde han i ett rum, der ljus snart upptändes. En stund senare uppbar en annan okänd hans saker, och kort derpå inkom en tredje med en väl anrättad, läcker aftonmåltid.

— Men hvar befinner jag mig, och hos hvilken är jag?

— Vi äro förbjudna att lemna er några upplysningar härom.

— Hvar är min dräng?

— Vill ni nödvändigt se honom här, skall han genast infinna sig, eljest sitter han nu vid ett godt bord och väntas om en stund af en god säng.

— Låt honom då vara.

— I rummet här innanför… den talande visade på en dörr längst in i rummet… har ni ert nattläger. Tills i morgon bittida skall jag ha äran att anskaffa ett bättre logis. Den, hvars ärende jag går, har slutligen tillsagt mig bedja er, min herre, att icke söka utforska, hvilken som rår om dessa rum, och som således nu upplåtit dem åt er.

Det var hårdt för Mauritz att kanske detta för alltid skulle förblifva en hemlighet för honom, men han lofvade likväl att uppfylla den framställda önskan.

— Befaller ni något mera?

— Framför endast min vördnad till min okända vän.

Sedan betjeningen aflägsnat sig, tog Mauritz rummen i närmare betraktande. Till sin öfverraskning fann han dem ordnade med en elegans och en lyx, som vittnade om en utmärkt och fin smak.

Det yttre rummet fann han vara en liten målareatelier. Väggarna voro fullsatta dels af dyrbara och mästerligt utförda taflor, dels också af några utkast, somliga grundade, andra blott tecknade.

På golfvet stodo flere stafflier, hvarpå taflor voro uppstälda. Några af dessa voro påtagligen gamla mästerstycken och tjenade såsom förebilder till andra, som voro under arbete.

Med beundran mönstrade han åtskilliga af dem. Här såg han en tafla, hvarpå en person, klädd i grekisk purpurröd qvinnodrägt, med uttryck af krigisk inspiration höjde ett svärd i sin hand. Helt nära derintill stod en äldre man i violett mantel, allvarligt fixerande den förra. Hufvudgruppen var omgifven af flera personer, framför allt fruntimmer. Mauritz var ingen konstkännare, men, bekant med de gamla hjeltesagorna, anade han att taflan förestälde Achilles, igenkänd af Odyssevs.

På ett annat staffli stod ett litet sjöstycke. Mörkgröna vräkte vågorna mot några klippor. En ljungeld flammade i skyn och upplyste [ 86 ]scenen med sitt röda sken, jemte den eldstråle, som i detta ögonblick bröt upp ur skeppsluckan, antydande den åskblixt, som nyss nedslagit och antändt fartyget. På akterdäcket låg en flicka på knä med mot himmelen höjda händer. Uttrycket i hennes ansigte var resigneradt och mildt. I bönen öfverlemnade hon sig åt himmelen. Hon var ensam. Besättningen hade öfvergifvit henne, och man såg den i en roddbåt arbeta sig fram genom bränningarna. En hög och fradgande störtvåg höjde sig just nu öfver deras hufvuden, färdig att för alltid begrafva dem i sitt kalla djup. Vid ena sidan, längst bort, sköt med pilens snabbhet ett hvitt segel fram, kanske styrdes det af den öfvergifna flickans räddande engel.

Hvad som dock mest tilldrog sig hans uppmärksamhet, var början till ett litet porträtt, synbarligen ritadt framför en spegel, emedan spegeln ännu qvarstod på det bredvid befintliga staftliet.

Porträttet var tecknadt och grundmåladt. Man såg en panna… kinder… haka… mun… näsa… men i stället för ögon blott tvenne tomma celler rättare färglösa fläckar.

Måladt vid en spegel, fann han att det nödvändigt måste vara artistens egen bild. Redan derigenom egde det ett stort intresse för honom, men erhöll ett ännu högre, då han, oaktadt utkastet var ganska ofullständigt, trodde sig igenkänna det. Det var väl sant, att han icke gjort sig möda att särdeles noga betrakta den lilla pagen, hvars arm nyligen hvilat så förtroligt under hans, men… men han kunde ej misstaga sig… porträttet var hennes och äfven af hennes egen hand.

Huru glad kände han sig ej öfver denna upptäckt.

Det var då i hennes rum, hennes eget arbetsrum han befann sig. Med hvilket deltagande betraktade han ej nu hvarje föremål, äfven det minsta.

— Den lilla skälmen, talade han för sig sjelf, huru har hon ej narrat mig i afton! Nå, nå, vi få väl se! Artighet mot artighet. Jag skall ej glömma bort det.

Men naturen… hungern… tog äfven ut sin rätt. Han åt och drack. Vinet var klart som röd kristall och uppfriskande som en källådra. Då han tömde sitt sista glas, log lifvet emot honom, fullt af kärlek och skönhet. I detta ögonblick kände han sig outsägligt lycklig. Med glad blick betraktade han ännu en gång taflorna omkring sig. Han inbillade sig stå midt i en verld af hjeltar och jungfrur, af lefvande stora händelser, af stormande passioner och resignerade känslor. Här blickade i denna stund så många ögon på honom, der glödde i denna stund så mänga rosiga läppar emot honom! En suck höjde hans bröst. Ännu kastade han en blick tillbaka, under det han öppnade dörren till det inre rummet och trädde in der med nattlampan i sin hand.