←  XI.
Erik Grane
av Gustaf af Geijerstam (1858-1909)

XII.
XIII.  →


[ 186 ]

XII.


Professor Ranke skulle hafva supé, en liten enkel supé, till hvilken endast några få af hans och hans hustrus närmare bekanta voro inbjudna. Dessa utgjordes af ett par professorsfamiljer, några yngre docenter samt en eller två af professorns bekanta bland de studerande vid akademien. Professorskan tyckte om att ställa till små enkla tésupéer, hvilka hade en liten anstrykning af literära aftoncirklar.

Grane var bjuden och kom tidigt. Han hade umgåtts i huset alt sedan sin allra tidigaste studenttid och hade fribref på att gå och komma, när han ville. Professorskan sade, till hvem som ville höra det, att hon kände sig som en mor för unga Grane, att han var en så hygglig ung man, litet radikal, gudbevars — det är ju så många unga män nu för tiden — men han var begåfvad och väl uppfostrad, fast litet framfusig och öfverspänd — professorskan begagnade ofta och med förkär[ 187 ]lek ordet »öfverspänd». — Och så bör man vänja unga män vid litet familjelif. De bli aldeles som förvildade af det välsignade kroglifvet, kasta servietten ifrån sig, utan att vika ihop den, och känna sig generade i — hm! — bättre fruntimmersälskap.

Grane gick in i professorns enskilda rum, och samtalet var snart i full gång.

Professorn stod framför spegeln och ordnade sin toalett. Han var omkring sextio år, mager, af medellängd, med ett litet välbildadt hufvud och slätt tillbakastruket hår. Hans ögon hade en ungdomlig glans, som lyste upp hela ansigtet, och fingo ofta, hälst när han satt tyst, ett vemodigt uttryck. Man talade om någon tidig sorg, som påstods hafva inverkat på hela hans lif. Han bar helskägg, som något dolde hans mun. Men leendet var ungt, stundom något sarkastiskt. I de akademiska kretsarna var han ansedd, men själf sympatiserade han ej med den där rådande tonen, och han egde i hög grad den för en gammal man sälsynta egenskapen att förstå ungdomen.

— Huru länge är det du varit här nu? sade professorn.

— I höstas kom jag hit för andra gången, sade Grane med en lätt betoning.

— Och du är redan trött på Upsala igen?

Professorn såg på honom med ett leende, medan han lade halsduksnibbarna till rätta.

[ 188 ]— Vi ha ju bara November nu. Altså blir det två månader, som entusiasmen räckt. Den var stark, strax du kom hit.

— Åh, så särdeles stark var den då inte.

— Var den inte? Du sade, att du inte kände igen dig. Talade om jordkokor, som blifvit vända upp och ner; om inre reformarbete och gud vet alt hvad.

Grane skakade otåligt på hufvudet utan att svara.

— Jag har visst inga illusioner, började han. Men tycker inte farbror, att det är litet märkvärdigt här i sta’n ibland?

Professorn var för mycket människokännare för att svara en ung man, att en hel del af illusionerna nog ändå funnos kvar, och han sade i stället:

— Ja, men hvad är det nu då?

Grane gick otåligt fram och tillbaka på golfvet och stannade vid de vigtigare passagerna midt framför professorn, ifrigt gestikulerande.

— Ah, det är alt möjligt. Här om dagen t. ex. råkade jag en teolog, som jag kom i dispyt med om treenigheten. Vet farbror, hvad han svarade mig? Han sa’ att tredelningen genomgick hela djurriket på ett mystiskt och hemlighetsfullt sätt. Han påstod, att man kunde spåra den ända ner i cellväfnaden. Man kan bli idiot af mindre. Och karlen är till på köpet ingen vanlig prestbracka, utan det är en ansedd karl. Jag vill inte säga, [ 189 ]hvem det är. En annan kom jag att tala med om Turgenjevs »Fäder och söner». Han sa’ om den boken, att den verkligen var skrifven med en viss talang, men etc. etc. Aldeles nyss träffade jag en läkare, som föraktade Darwin och trodde på skapelsehistorien. Är det där människor?

Han skrattade till en del åt sin egen ifver och fortsatte alvarsammare:

— Ja, men ser farbror, det är inte det, som är det värsta. Det värsta är, att här fins en så tidig, så hänsynslös, så beräknande, så brådmoget färdigbildad, ja, man kan nära på säga medfödd egoism. Allesammans äro de samhällsdjur i stället för människor. Ingen enda är karl för sin hatt. Jag har en bekant, som altid pratar om den saken. Han är det naturligtvis själf mindre än alla de andra tillsammantagna. Man brukar tala om, hur folk sätta heder och ära å sido för att göra karrier, som det heter, pruta på åsigter för att blifva liehagliga för sina förmän och alt det där. Men det är just det förfärliga, att här är man i det fallet värre än på andra ställen, tycker jag. Man spårar det öfveralt, till och med i de yngres sätt att komma sig upp inom nation, att ställa sig väl med de äldre landsmännen, undvika att umgås med dem, som äro utskrikna som radikaler … Ah. Och alt det där blir så mycket vidrigare, när man betänker, hurudan denna ungdom skall bli, när den blir fullväxt. Man talar om reaktion [ 190 ]nu. Men då måtte det bli skönt. Jag tror bestämdt, att det var bättre på den tiden, när ungdomen gjorde turkisk musik på gatorna, klådde upp nattväktare och kastade timmerhögar i Fyris, under afsjungande af »Kung Karl den unge hjälte».

Grane tystnade, men gick fortfarande fram och åter.

Professorn log, i det han satte på sig och knäppte bonjouren:

— Du tar fel i, att det var så mycket bättre på den tiden, sade han. Ty då var lättsinnet så oberäkneligt starkt. Det där slagets brådmogenhet, som du nu talar om, är otäckt. Ja det är det värsta, som kan möta mina gamla ögon, just därför att det är mig så främmande. Men det är mitt hopp, att detta endast måtte vara en väl behöflig reaktion mot det gamla lättsinnet.

— Ja, men det lättsinnet, for Grane ut, kom ej af öfversvallande lifslust. All den yra, som finnes t. ex. i dikter från den tiden, är en blaserad yra, som griper unga människor, hvilka egentligen äro lefnadströtta, men ibland behöfva gaska opp sig. Och den nu existerande beräkningen är bara en ännu slappare yttring af samma almänna själstillstånd. Hvad skall man göra med en ungdom, som hvarken kan vara glad, entusiastisk eller indignerad öfver någonting. Och det värsta är, att med tiden blir man likadan själf. Ty hvarför skulle man inte bli det? Har jag fribref på att [ 191 ]undgå den almänna smittan? Jag kan inte arbeta häller, som jag vill midt opp i alt det här … Ja, det går rakt åt fanders.

Grane gjorde några häftiga rörelser med händerna och satte sig plötsligt.

— Nå, än jag då! sade professorn tvärt. Jag har sett på alt detta nu i fyratio år, altså vida fullständigare än du. Hvad skall jag säga då?

— Farbror? Ja. Farbror är ett märkvärdigt praktexemplar, det medger jag.

— Nej, det är jag visst inte.

Professorn satte sig midt emot den unge mannen och betraktade honom vänligt.

— Men det fins en sak, som alla människor måste lära sig. Och det är: att försona sig med verlden och människorna.

Grane hade en ytterligt hög tanke om professorns karaktär, men ändå kunde han inte låta bli att i en gäckande ton svara:

— D. v. s. försona sig med det dåliga.

— Nej, det vill det inte säga, fortfor professorn. Du vet mycket väl, hur ensam jag ofta känner mig här i Upsala, ja, rent ut hur mycket jag tycker om att höra ungt folk tala som du nu. Men ändå säger jag, att man måste försona sig med människorna, d. v. s. skaffa sig förmågan att lefva i trots af alt, som kan nedslå modet och gäcka förhoppningarna. Det är konsten att lefva, som är så svår. Och den kan den unga genera[ 192 ]tionen inte än. Men det kommer nog. Det kommer. Det här första är tandsprickningen. Och den sker inte utan mycket skrik, tillade han leende.

— Om vi bara uppfostrades för lifvet här i Upsala och inte för akademin, sade Grane, i det han afsigtligt gjorde ett hopp i tankegången. Men här i staden ser man ju ej på det praktiska lifvet och dess fordringar. Man är så förnäm gudbevars.

— Ja, där sade du verkligen ett sant ord, genmälde professorn. Och jag försäkrar dig, att det är inte roligt att gå här som professor och veta, att det är så.

I detsamma stack professorskan in hufvudet genom dörren:

— Oskar då, att du inte kommer. Dalins är redan här. Du får lof att hålla dem sälskap, medan jag går ut i köket en stund. Nej, se herr Grane. Välkommen, välkommen. Ursäkta mig, som kommer på det här sättet.

Professorskan försvann, och dörren slogs igen.

Herrarna följdes åt ut i förmaket.

Gästerna började komma. Det var professor Dalin, som i sin ungdom skrifvit en märkvärdig afhandling i latin, hvilken ännu räckte till att göra sin författare ryktbar, men som numera inte skref något als, utan endast tenterade, examinerade och föreläste. Man påstod, att till och med detta ansträngde honom mer, än de oinvigde kunde fatta. [ 193 ]Med honom följde hans fru, lång, mager och sedlighetsintresserad, som altid talade om, hur öfverlastad hennes stackars man var med arbete. Där såg man professor Hultman, som var den ende sökande, när han blef professor i historia, och hvars vetenskapliga rykte lefde på de upptäckter, han en gång lyckats göra, angående ett par misstag, som Geijer begått i sin historia. De påpekade misstagen voro visserligen inte särdeles stora, men det var ändå fint att ha kunnat vederlägga salig Geijer med fakta. Hans fru var liten, fin, svärmisk och literär samt synnerligen god vän till fru Ranke, hvilken de andra damerna hemligen fruktade, emedan hon med en nästan fanatisk hetta omfattade sin mans tämligen långtgående åsigter.

Och så fans där en docent i filosofi, som hette Hegardt, och som med sin böjelse för spekulativa idrotter förenade en i almänhet oöfverträffad matlust. Han var damernas favorit, icke därför att de altid förstodo, hvad han sade dem, utan därför att filosofi var ett så intressant ämne. Man blef altid liksom klarare öfver sin religion, när man kunde fatta den litet filosofiskt. Hegardt var förtjust i att få resonnera, och hos damerna fann han altid villigt intresserade åhörare.

Dessutom var där ännu en docent, en liten mörk karl med ett fett vänligt ansigte. Han hette Tranér. Hvad han var docent i, talade man aldrig [ 194 ]om. Men att han var en ovanligt snäll karl, därom voro alla ense.

Och till sist, när alla andra voro komna, inträdde en ung kandidat, som Grane hade träffat ett par gånger, men som han aldrig sett förr hos Rankes.

Han bar en elegant dubbelknäppt redingote, smal nedvikt skjortkrage och kråsnål i form af en dödskalle. Han såg ut att vara betydligt äldre, än han i själfva verket var, rörde sig stelt, men med säkerhet och bemödade sig tydligen om att vid sitt inträde göra ett fördelaktigt intryck. Han hade ett kortklippt helskägg, som efter det nyaste franska modet slutade i en spets, och hela hans yttre hade något, som visade, att han vistats utomlands. Ansigtet var intressant, men man fick aldrig riktigt tag i ögonen, när man samtalade med honom eller tog honom i hand.

Grane hade hört mycket talas om honom. Han studerade till jurist, fastän han tagit filosofie kandidatexamen, och det sades om honom, att han var starkt ärelysten, och att han umgicks med stolta planer i och för sin egen karrier. De unga radikalerna, som Grane kände, talade illa om honom. De påstodo, att han var en simpel egoist, att hans ofta uttalade sympatier för den nya tiden och annat därmed sammanhängande blott var ett spegelfäkteri, som han använde, när han trodde sig kunna vinna något med det, men att han, när tillfället [ 195 ]så fordrade, lätt kunde säga något helt annat. Hvad han egentligen tänkte, var en gåta, som sysselsatte många hjärnor. Att han var smidig, det hade man klart för sig, och man förvånade sig öfver hans stora intima umgänge samt öfver hans förmåga att som man säger komma med öfveralt. Men man visste ingen, som kunde sägas vara hans vän.

Kandidat Eanders bugade sig först för värdinnan, log, så att hans ögon lyste vänligt, och sade högt några artiga ord, för att han blifvit ihågkommen, presenterades för de öfriga damerna, bugade sig åter, denna gång alvarligt och formelt, samt hälsade på professorn med en respektfull bugning, som dock tillika innebar medvetandet om, att han hade rätt till en viss förtrolighet. Därefter tog han docenterna i hand gladt och kordialt samt hälsade till sist på Grane, hos hvilken han till en början stannade.

— Herr Grane är visst mycket bekant med Rankes?

— Joo.

Grane kände sig altid orolig, när han talade med Randers, och var därför ganska fåordig.

— Jag har hört mycket talas om hr Grane, fortfor den andra obesväradt, i det han lutade ryggen mot dörrposten och betraktade Grane med sina vänliga ögon. Herr Grane har ju varit informator på Broby?

— Jaa, i två år.

[ 196 ]— Ska vi inte sätta oss?

Han drog Grane ned i en soffa, som stod i salen, och började tala om modern literatur.

Grane var hela tiden på sin vakt, men nästan mot hans vilja började mannen att intressera honom. Randers förstod konsten att intressera. Han talade hela tiden lifligt och som det tycktes öppenhjärtigt, utan att likväl någonsin blotta sig själf. Men någon gång kastade han fram ett litet ord, som kom Grane att tro, att det fans något af hjärta hos honom, och att han ägde ett älvar, som han bara inte brydde sig om att visa för hvem som hälst. Han talade mycket om faran af att vara för mycket röd eller grön, men han gaf samtidigt under sina resonnemang så radikala medgifvanden, att Grane aldrig kunde kalla honom bornerad eller konservativ. Hela personen föreföll honom som en underligt sammansatt knut, hvilken det vore intressant att kunna lösa opp för att se, om det fans något inuti.

Samtalet föll på Ibsen.

— Ja, det är hans storhet, att han ändå är så mycket konservativ, sade Randers.

Hvad menar han? tänkte Grane, men fick ej tid att fortsätta samtalet. Ty i detsamma reste Randers sig upp och gick fram till docenten Hegardt, med hvilken Grane hörde, att han började ett samtal om en filosofisk broschyr, som i dagarna utkommit.

[ 197 ]Hegardt fann den väl rationalistisk. Randers tyckte att det vore för mycket sagdt, undrade, om man ej snarare borde beteckna den som realistisk. Ty det vetenskapliga språkbruket …

Grane hörde ej mer, ty han blef i det samma tilltalad af professorskan Ranke, som kom emot honom med sin vanliga stormande vänlighet och ryckte honom bort i ett hörn.

— Jag ser, att herrarna gå in till min man, för att få ett glas punsch, började hon. Och herr Grane skall genast få göra dem sällskap. Men jag har en sak, som jag först så gärna ville tala med hr Grane om. Sitt ned, så prata vi bättre.

Hon drog honom ned på en stol, satte sig själf tätt intill på en annan och fortfor i hviskande ton:

— Det är en mycket alvarsam sak, som det är fråga om. Ack herr Grane, vi veta ju alla, att lifvet inte är, som det borde vara … att unga män icke alltid … hm! … lefva så, som man skulle kunna önska … när man ser saken från en vetenskaplig social synpunkt … och att också ur samma synpunkt det fins … hm! … kvinnor, som låna sig till att för pengar … ja, herr Grane förstår nog, hvad jag menar.

— Fru Ranke får visst lof att förklara sig litet tydligare.

— Ja, herr Grane har visst hört talas om, att vi stadens damer bildat on sedlighetsförening.

[ 198 ]Grane mumlade ett tyst samtycke.

— Ja, herr Grane. Det var sannerligen inte för tidigt. Och skulle inte vi kvinnor intressera oss för denna sak? Är det icke hvarje kvinnas ovilkorliga pligt att i denna sak göra, hvad göras kan, både för de arma kvinnors skull, som mången gång skulle kunna räddas, om hjälpen komme i tid, och äfven för alla dessa beklagansvärda unga män, hvilka tillfället till synd lockar in på förderfvets stråt?

Professorskan använde gärna trots sin anstrykning af fritänkeri bibliska uttryck, när hon blef ifrig, och det gälde att försvara en sak.

Grane såg orolig ut.

— Jag vet bara inte, hvad jag … började han. Men han fick ej tid att fortsätta.

— Jo, herr Grane förstår, att vi stackars fruntimmer, vi äro så … hm! obekanta med alt detta. Vi skulle inte komma någon väg, om vi ej kunde påräkna någon hjälp bland den studerande ungdomen själf.

— Jag försäkrar professorskan, började Grane förskräckt, att jag verkligen inte har någon särdeles stark personalkännedom i den där vägen.

— Det vet jag, sade professorskan med djupt älvar och tryckte varmt hans hand. Jag är öfvertygad om, att hr Grane är en ren yngling.

Grane såg ytterst generad ut, men kom sig ej för att säga någonting.

[ 199 ]— Me hr Grane har ju altid kamrater, som … hm! taga lifvet på annat sätt, genom hvilka hr Grane lättare än vi … Se, svårigheten är oftast att få adresser …

— Är det meningen, att jag skulle skaffa reda på namn och bostad på kvinnor, hvilka sedan skulle uppsökas och öfvertalas …

Grane såg aldeles förbluffad ut och stirrade på professorskan, utan att kunna få slut på meningen.

Professorskan inföll lifligt:

— Ja, ni får inte dra’ er undan …

Grane log litet elakt.

— Är det inte obehagligt för fru Ranke, som är en så upplyst kvinna, att på detta sätt tvingas in i alt detta läseri och annat gyckel. Ni vet väl, hur det går till. Man skaffar ihop några af dessa fallna kvinnor.

Han drog ironiskt ut ordet, när uttalade det.

— Bjuder dem på thé, sjunger för dem, håller bön för dem, och när man så fått dem exalterade, frågar man, om de vilja bättra sitt lefverne. Då börjar en eller annan att gråta. Hon omfamnas då af närvarande prester och fruntimmer, sättes så på ett Magdalenahem och rymmer därifrån efter 14 dagar, därför att hon ej kan stå ut med att vara instängd och höra salmsjungning på en gång.

Professorskan lade armarna öfver hvarandra i knäet och sade med tonvigt:

[ 200 ]— Men om man nu kan uträtta något på detta sätt. Då måste olikheten i detaljfrågorna sättas å sido.

— Detaljfrågor, sade Grane med hetta.

Han teg en stund, liksom eftersinnande.

— Det kan aldrig hända mig sade han tvärt. Hans ansigte glödde, och ögonen fingo ett elakt uttryck.

Professorskan rodnade af förargelse, men sade förnämt:

— I så fall ber jag om ursäkt, att jag besvärat hr Grane.

Grane reste sig upp och gick in i rökrummet, i Han var ond på sig själf öfver att han förgått sig, men kände samtidigt ett slags njutning vid tanken på, att han kunnat säga ifrån.

Därinne hvirflade cigarröken, vetenskapen var lemnad åsido, och historierna flödade. Alla dessa män, unga som gamla, berättade anekdoter med den virtuositet, som är egen för Upsala, de gamla kände sig unga på nytt, och minnena döko opp, samma glada, friska studentminnen, som altid tagas fram, och som altid väcka glädje. Altid fans det någon, som icke hade hört historien, och för honom berättades den, medan de andra skrattade på nytt, därför att han skrattade.

Grane hade vid sådana tillstälningar ofta förvånat sig öfver, att man så sällan samtalade om vetenskapliga ämnen. Nunc est bibendum, sade någon, och så glömdes alt annat.

[ 201 ]Som han var placerad bredvid docenten Hegardt, och historierna för en stund afstannat, sökte han inleda ett samtal med denne om fördelen af frihet i val af studier till de högre akademiska examina.

— Jag känner en kamrat, sade Grane, som kom upp till professorn i historia och frågade, hvad han skulle läsa, när han ville vara specialist på franska revolutionens historia. Professorn svarade, att han först måste läsa en vidlyftig kurs i svensk historia, som tog ett helt år.

— Ja, det är likt dem, sade Hegjardt och hälde i sig ett helt glas punsch.

Uppmuntrad af bifallet, fortfor Grane:

— Jag vet en annan, som gick upp till professorn i filosofi och sade, att han företrädesvis tänkte studera Spencer och den nyare engelska filosofin. Professorn frågade, om han var galen, och sa’, att det fick han inte.

— Ja, men det är väl en helt annan sak.

Grane studsade.

— Hur så?

— Jo, den engelska s. k. filosofin, det är ingen filosofi.

— Hvad för slag? Är det ingen filosofi?

Hegardt trefvade med fingrarna i sitt helskägg.

— Nåja, ja, åja bevars. Det kan ju kallas för filosofi på sätt och vis. Men ett strängt systematiskt vetenskapligt system kan det nu inte kallas [ 202 ]om man vill ta’ ordet filosofi i dess verkliga, fullt exakta betydelse. Eller hvad säger du, Tranér? Kan man kalla Spencer för en filosof?

Tranér hade inte hört talas om Spencer.

Randers ansåg, att det berodde på, hvad man menade med filosofi, och öfverförde samtalet till de i hans tycke särdeles intressanta försök, hvilka på sista tiden blifvit gjorda i England för att försona kristendomen med den moderna forskningen. Och när denna detalj blifvit skärskådad, kom man till Darwins betydelse för den idealistiska filosofin.

Grane vågade den hypotesen, att hans betydelse här vid lag inskränkte sig till att vara ett trätofrö och en förargelseklippa, men han blef nedtystad.

Respekt för Boström. Det var en gubbe det.

Härefter återkom man till historierna.

Grane iakttog hela tiden Randers, som med lif och själ deltog i samtalet. Han kände sig dragon till denne man, och han blef till och med litet smickrad, när Randers föreslog honom att lägga bort titlarna.

Inne hos damerna talade man om poesi. Man vågade nämligen ej komma in på sedlighetsfrågan, så länge professorskan Hultman var närvarande. Ty professorskan Hultman hade sin uppfattning för sig i denna sak. Hon ansåg den vara för ömtålig att ens kunna beröras i ett sälskap, där man [ 203 ]hvilket ögonblick som hälst kunde vänta, att någon af herrarna skulle sticka näsan innanför dörren.

Därför talade man om poesi, och fru Hultman läste upp ett par dikter, som hon tänkte skicka till Ny Illustrerad tidning eller Tidskrift för Hemmet. Fru Ranke fann dem nätta, men förstod inte, att man i våra dagar kunde skrifva en dikt, som ej hade en bestämd social tendens. Och hon talade en lång stund om tiden, som hon ansåg afgjordt luta åt tendensen. Fru Dalin bara såg ned på sin stickstrumpa och undrade, om inte fru Hultman ville använda sin vackra talang till att skrifva ett litet varmt poem, ett upprop i den fråga, som nu så lifligt sysselsatte dem alla. Hon menade sedlighetsfrågan.

Fru Hultman blickade drömmande ut i rummet med sina stora svärmiska ögon och sade, att hon ofta tänkt därpå, men att uppgiften syntes henne för stor, för afskräckande och på samma gång — hur skulle hon uttrycka sig — så finkänslig.

Fru Dalin lade munnen i veck och skulle just släppa fram ett orakelspråk, när docenten Hegardt plötsligen syntes på tröskeln.

Han var trött på att röka, påstod han, och längtade efter damsälskap, hvarpå Damerna förklarade, att han altid var så snäll, medan fru Hultman rodnade af ängslan, öfver att han möjligen kunnat höra något.

Fru Hultman yttrade, att det var förfärligt [ 204 ]hvad herrarne rökte mycket. Det luktade ju rök öfveralt i våningen, så fort det fans en herre, som rökte. Hennes man hade aldeles fått lof att lägga bort att röka hemma.

Docenten Hegardt var en stark rökare och kände sig följaktligen generad.

— Ja, men mina damer, yttrade han. Om en man varit nog olycklig att lära sig röka, skall han ju för tusan komma att vantrifvas i sitt eget hem, om han blir så strängt hållen.

— Ja, annars kommer hon att vantrifvas, sade fru Hultman med en lidande blick.

Nu lade professorskan Ranke sig i samtalet. Hegardt hade sagt »för tusan», och som hon hade den egendomliga gåfvan att tro sig äga rätt att korrigera alla människor, antydde hon först lätt oarten af att svära i fruntimmersälskap och hasplade därefter i en fart upp alla de lidanden, hon under hela sitt lif utstått för det otäcka mankönets skull.

— Usch, sade hon. Att docenten också kan sitta och försvara, att folk svär. Det är det råaste och simplaste, jag kan tänka mig, det är vanor från krogar och kaféer, som ingen bildad människa kan önska att föra in i sitt hem. Det fins ju inga djäflar, vet jag. Hvad är det för slag? Det är ju ingenting annat än den råaste vidskepelse, och det bevisar obildning bara att tala om dem.

Hegardt vågade att invända, att just emedan [ 205 ]djäflar endast vore en fantasi, kunde det möjligen anses för nonsens att tala om dem, men någon råhet kunde det aldrig bli. Talade man om råhet, visade man bara, att man själf inte i sina känslor vore så aldeles frigjord, som man gick och inbillade sig.

Men då öfveröste fru Ranke honom i frihetens och anständighetens namn med en sådan skur af despotiskt ovett, att Hegardt ofrivilligt började längta tillbaka till punschen och cigarrerna. Och han sökte i sin förtviflan att finna ett räddningsankare.

Nu var Hegardt moralfilosof par préférence. Han hade tagit kvinnofrågan och sedligheten på entreprenad, och hvar gång Ibsen skref en ny pjes, skref också Hegardt en broschyr.

I sin förtviflan bytte han hastigt om samtalsämne och började ett etiskt samtal om äktenskapet och kvinnan, som lifligt intresserade damerna. Därefter kritiserade han Hartman, som damerna inte hade läst, och skrämde grundligt upp hela sälskapet, så att fru Dalin i sitt stilla sinne beslöt varna sin son, som var nitton år, för att läsa en så förfärlig författare.

Hegardts anseende var räddadt, och fru Ranke smålog åter emot honom. Det fins ingenting, som imponerar på fruntimmer i den grad, som när man angriper någon för osedliga tendenser.

Nu kom supén, och efter den tog man afsked.

[ 206 ]När Grane kom för att säga godnatt till professorn, passade denne på och sade afsides till honom med ett leende:

— Nå, hur är det nu? Hvad tycker du om Upsala i kväll?

Grane skrattade.

— Jag rymmer nog en vacker dag, sade han.

— Åh prat, sade professorn.

Och därmed skildes de.

Men när gästerna gått, tog professorskan fatt på sin man och anförtrodde honom, att hon hade grundligt misstagit sig på Grane. Han var ej den, hon trott honom vara. Men kandidat Randers! Det var en ung man, sådan hon ansåg, att en ung man borde vara. Han var hygglig och bildad och intelligent och intresserad i almänna frågor. Och dessutom var det en bra ung man och en renlefvande ung man, och hon kände sig redan nästan som en mor för honom.

Grane följde Randers hem till hans port, och deras samtal fortsattes. Han kände behof af att meddela någon sitt samtal med professorskan, och han berättade alltsammans för Randers.

Randers hörde på och smålog, yttrade ett par lindriga invändningar mot Granes uppfattning af saken, men sade, att han ändå fullkomligt förstod honom och sympatiserade med honom. Han bad Grane besöka sig, när han ville, hvarpå Grane genmälte, att han nu mera kände sig ganska en[ 207 ]sam i Upsala. Somliga af kamraterna voro borta, och med andra kunde han ej umgås som förr.

— De äro rädda för mina åsigter, sade han och skrattade kort.

De skildes utanför det hus, där Randers bodde, och Grane tryckte den andres hand, när de sade farväl, med känslan af att helt oväntadt hafva mött sympati.

Han kunde nämligen icke veta att professorskan efter supén gjort Randers samma förslag, som hon förut gjort honom, och att denne åtagit sig uppdraget.

Han hade nog sett, att professorskan Ranke haft ett längre samtal med Randers efter supén. Men han hade aldrig tänkt på att fråga, hvad de talat om.