Kristin Lavransdotter/Husfrun/Husaby/Kapitel 1

←  Kapitel VI
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel I
Kapitel II  →


[ 313 ]

I

Tidigt på nyåret fingo de en dag oväntade gäster på Husaby. Det var Lavrans Björgulfson och gamle Smid Gudleiksson från Dovre, och de kommo i följe med två herrar, som Kristin ej kände. Men Erlend blev mycket förundrad över att finna sin svärfar i detta sällskap — det var herr Erling Vidkunsson till Giske och Bjarkö och Haftor Graut på Godö — han hade ej haft reda på att Lavrans kände dem. Men herr Erling förklarade att de träffats inne på Näset, han hade suttit med Lavrans och Smid i sexmannanämnden, som nu äntligen avgjort arvstvisten mellan herr Jon Haukssons sidoarvingar. Så hade han och Lavrans kommit att tala om Erlend, och Erling, som hade ärende till Nidaros, fick då det infallet att han kunde ha god lust att hälsa på vid Husaby, om Lavrans ville göra sällskap och segla norrut med honom. Smid Gudleiksson sade skrattande att han så gott som bjudit sig själv med på färden:

»Jag ville ju återse vår Kristin, den vänaste rosen i Norddalen. Och så tänkte jag min fränka Ragnfrid skulle tacka mig, om jag nu håller ett öga på husbonden hennes och ser till vad det är för dristiga råd han lägger med sådana kloka och mäktiga män. Ja, far din har annat för händer i vinter, Kristin min, än att fara på gille från gård till gård hos oss och dricka jul, tills fastan går in. Nu ha vi setat i lugn och godan ro på våra ägor i alla dessa år och skött var och en sitt eget tarv. Men nu vill Lavrans ha oss handgångna män från Gudbrandsdalen att rida i flock till Oslo mitt i hårdaste vintern — nu skola vi råda de store herrar i rikets råd och se till konungens tarv — de styra så illa för det arma övermaga barnet, säger Lavrans —»

Herr Erling såg något besvärad ut. Erlend höjde litet på ögonbrynen.

»Ären I med i dessa rådslag, svärfar — om det stora hirdtinget?»

»Nej, nej», sade Lavrans, »jag rider till mötet, jag som de andra kungsmännen i dalen, eftersom vi blivit kallade dit —»

[ 314 ]Men Smid Gudleiksson började på igen. Det var då Lavrans som hade övertalat honom — och Herstein på Kruke och Trond Gjesling och Guttorm Sneis och andra, som ej velat fara —

»Nej, haven I icke för sed att bjuda folk stiga inomhus här vid gården?» frågade Lavrans. »Nu skola vi döma om Kristin brygger lika gott öl som hennes mor —» Erlend såg eftertänksam ut, och Kristin var mycket förundrad.

»Vad betyder detta, far?» frågade hon litet senare, när han följt med henne ned i lillstugan, dit hon flyttat barnet för de främmandes skull.

Lavrans satt och gungade dottersonen på knät. Nåkkve var nu tio månader gammal, stor och duktig. Han hade fått klänning och sockor redan till julen.

»Jag vet icke, far, att I förr haft ett ord med i slika ärenden», sade dottern åter. »Alltid haven I sagt att för land och leding och undersåtar var det bäst att konungen rådde och de män han kallade till sin sida. Erlend säger att detta tilltag är stormännens verk där söderut i landet — de vilja sätta från styret fru Ingeborg och de män som hennes far gav henne till rådgivare — riva åt sig slik makt, som de hade när konung Håkon och hans bror voro barn. Men därav kom stor skada för riket, det haven I själv sagt förr i tiden —»

Lavrans viskade hon skulle skicka ut barnpigan. När de blivit ensamma, frågade han:

»Vad har Erlend denna kunskap från — är det från Munan det?»

Kristin svarade att Orm haft med sig brev från herr Munan, när han kom hem i höstas. Hon sade ej att hon själv läst det för Erlend — han var inte så duktig i att tyda skrift. Men i det brevet klagade Munan mycket över att nu trodde var man i Norge, som förde sköldemärke, att han förstode sig bättre på riksens styrelse än de herrar som stått vid kung Håkons sida i hans livstid, och de menade sig ha bättre omdöme om den unge kungens välfärd än den högborna fru, som var hans egen mor. Han hade varskott Erlend om, att visade det sig tecken till att de norska herrarna ville ta efter de svenska och göra som de gjort i Skara i somras, lägga råd mot fru Ingeborg och hennes gamla, beprövade rådgivare, då skulle hennes fränder hålla sig redo och Erlend skulle fara till möte med honom i Hamar.

»Nämnde Munan icke», sade Lavrans och stack in ett finger under Nåkkves feta haka, »att jag är en av de män, som satt sig emot de olaga utbuden, med vilka han for upp genom dalen — i konungens namn?»

»I», sade Kristin. »Haven I träffat Munan Bårdson i höst?»

»Jag har det», svarade Lavrans. »Och stor endräkt var ej oss emellan.»

»Taladen I om mig?» frågade Kristin hastigt.

[ 315 ]»Nej, Kristin liten», sade fadern och smålog. »Jag kan ej minnas att du kom på tal mellan oss denna gången. Vet du om det är så att din husbonde tänker fara söderut och sammanträffa med Munan Bårdsson?»

»Jag tror det», svarade Kristin. »Sira Eiliv satte upp ett brev för Erlend nyligen — och han talade om att han måste nog snart resa söderut.»

Lavrans satt en stund och såg ned på barnet, som petade med sina små fingrar på hans dolkfäste och försökte bita i bergkristallen på det.

»Är det sant att de vilja fråntaga fru Ingeborg styret?» frågade Kristin.

»Den höga frun är vid pass så gammal som du», svarade fadern, alltjämt med det lilla leendet. »Ingen vill fråntaga kungens mor den heder eller den makt, vartill hon är född. Men ärkebiskopen och några av vår salig konungs fränder och vänner ha stämt möte för rådplägning om huruledes fru Ingeborgs makt och folkets tarv bäst skola värnas.»

Kristin sade sakta:

»Jag förstår nog, far, att I ej kommit till Husaby denna gången allenast för att se Nåkkve och mig.»

»Icke endast för det», sade Lavrans. Så skrattade han: »Och jag förstår, dotter min, att det likar dig föga!»

Han lade sin ena hand över hennes ansikte och strök upp och ned. Så hade han brukat göra, alltsedan hon var liten flicka, var gång han hade bannat henne eller retats med henne.


Under tiden sutto herr Erling och Erlend uppe på riddarloftet — så kallades den stora sidobyggnaden, som stod åt nordost på tunet, alldeles intill gårdsledet. Den var hög som ett torn, i tre våningar; i den översta var ett rum med skottgluggar, och där förvarades alla de vapen, som ej voro i dagligt bruk vid gården. Kung Skule hade byggt det huset.

Herr Erling och Erlend hade pälskappor på sig, ty det var bistert kallt i rummet. Gästen gick omkring och såg på de många vackra vapen och rustningar Erlend ärvt efter sin morfar, Gaute Erlendsson.

Erling Vidkunsson var en ganska småväxt man, spenslig och något fyllig, men han förde sig lätt och vackert. Anletsfager var han ej, fast han visserligen hade välbildade drag — ty hans hår var liust rödlätt, och ögonhår och bryn voro vita, själva ögonen voro också mycket ljusblå. När folk i alla fall tyckte herr Erling såg bra ut, så kom det sig väl kanske av att alla visste honom vara den rikaste riddaren i Norge. Men han hade också ett särskilt vinnande, stillsamt sätt. Han var ofantligt förståndig, vällärd och kunskapsrik, men då han aldrig strävade efter att lysa med sin lärdom och [ 316 ]alltid befanns villig att höra på andra, så hade han fått ord om sig att vara en av de klokaste männen i hela landet. Han var jämnårig med Erlend Nikulausson, och de voro befryndade genom Stovreimsätten, om än på långt håll; de hade alltid känt varandra, men någon nära vänskap hade icke rått mellan dessa två män.

Erlend satt på en kista och talade om det fartyg han låtit bygga sig under sommaren; det var en sextonsessa, och han ansåg att det borde vara ett särskilt snabbseglande och lättstyrt fartyg. Han hade haft två skeppstimmermän norrifrån och själv stått för arbetet tillsammans med dem.

»Skepp hör nu till det lilla jag förstår mig på, Erling», sade han, »och du skall få se det blir en fager syn att se Margygran[1] skära havsböljorna —»

»Margygran — det var då ett fasligt hedniskt namn du givit skeppet ditt, frände», sade herr Erling och skrattade litet. »Det är då din akt att fara söderut på det?»

»Är du lika from som hustrun min — hon säger ock det är ett hedniskt namn. Ja, hon kan nu icke lida skeppet heller, men hon är så inländsk — hon tål ej vid sjön.»

»Ja, hon ser from och fin och vän ut, din husfru», sade herr Erling artigt. »Som det ju kunde väntas av en ättling till dem hon kommer av.»

»Ja —», Erlend skrattade litet. »Det går ej en dag, utan att hon hör mässan. Och Sira Eiliv, prästen vår, som du såg, han läser för oss i gudliga böcker. Det likar honom nu bäst — näst öl och kräsligheter — att få föreläsa något. Och fattiga komma hit till Kristin för att få råd och hjälp — de kysste gärna hennes klädafåll, tror jag — karlarna mina känner jag icke igen. Hon är mest som en av de fruar det står skrivet om i de heliga sägner kung Håkon nödgade oss att sitta och höra prästen läsa ur — kommer du ihåg det? — den tiden vi vore kärtesvenner. Här är mycket annorlunda nu på Husaby, än då du gästade mig sist, Erling. — Det var annars underligt, att du ville komma till mig den gången», sade han litet efteråt.

»Du nämnde den tid då vi voro kärtesvenner samman», sade Erling Vidkunsson med ett leende, som klädde honom väl. »Då voro vi ju vänner? Alla väntade vi oss av dig på den tiden att du skulle hinna långt fram här i landet —»

Men Erlend bara skrattade. »Ja, det väntade jag ock.»

»Kan du ej segla söderut med mig, Erlend?» frågade herr Erling.

»Jag har tänkt fara landvägen», svarade den andre.

»Det är ju mödosamt för dig — över fjället nu vinterdag —», sade herr Erling. »Gärna skulle jag se att du gåve dig i lag med Haftor och mig.»

»Jag har nu lovat fara med några andra», svarade Erlend.

[ 317 ]»Åja, du följer med din svärfar — det är ju rimligt det ock.»

»Ja, nej — jag känner så föga dessa män från dalen, som han skall rida med.» Erlend satt tyst en stund. »Nej, jag har lovat hämta Munan i Stange», sade han hastigt.

»Du kan spara dig att se efter Munan där», svarade den andre. »Han har farit ned till sina gårdar på Hising, och det dröjer kanske någon tid innan han kommer norrut igen. Är det länge sedan du hörde av honom?»

»Det var vid Mikaelsmässtiden — då skrev han mig till från Ringabu.»

»Ja, du känner till det, som hände i dalen i höstas?» frågade Erling. »Gör du ej det? Du vet då väl att han for runt själv till sysslomännen kring Mjösen och upp igenom dalen med brev att bönderna skulle göra ut full ledung i kost och hästar — sex bönder om en häst — och herremännen skulle sända hästar men själva få lov att sitta hemma? Har du ej sport detta? Och att folket i norddalen nekade att göra denna utrustning, när Munan följde med Eirik Topp på tinget i Våge? Det var annars Lavrans Björgulfson som förde mottalan — han äskade att Eirik skulle lagkräva evad som ej blivit utgjort av laglig ledungsgärd, men han kallade det för laglös framfärd mot allmogen att kräva krigsrustning av bönderna för att hjälpa en dansk man att fejda mot danakungen, och krävde vår kung tjänst av sina handgångne män, så skulle han finna att de voro snara nog till att möta med goda vapen och hästar och väpnade svenner — men han sände ej från Jörundgård en getabock med hampgrimma, såvida ej kungen krävde att han själv skulle rida den till härmötet. — Nej, men vet du icke detta? Smid Gudleiksson, säger Lavrans, hade lovat sina landbönder att han skulle göra ut full ledingsgärd för dem, om nödigt bleve —»

Erlend satt häpen.

»Har Lavrans! Aldrig har jag hört att min hustrufar blandade sig i andra saker än det som rörde hans och hans vänners egendomar —»

»Han gör det nog icke ofta», sade herr Erling. »Men jag förstod då så mycket, nu då jag var inne på näset, att när Lavrans Björgulfson tar till orda i en sak, så får han fullt följe — ty han talar icke utan att han känner en sak så väl att hans ord näppeligen kan omkullkastas. Nu — om dessa tilldragelser — skall han nog ha skiftat brev med fränderna sina i Sverige. Fru Ramborg, hans farmor, och herr Erengisles farfar voro ju barn av två bröder, så att han har stor släkt därinne. Så stillsam än din svärfar är, så har han icke ringa makt i de bygder där folk känner honom — ehuru han icke ofta brukar den.»

»Ja, då fattar jag att du slutit dig till honom, Erling», sade Erlend leende. »Jag undrade nog på att I haden blivit så varma vänner —»

[ 318 ]»Kan du undra på det?» svarade Erling harmset. »En underlig man skulle väl den vara, som ej gärna ville kalla Lavrans på Jörundgård sin vän. Du vore nog bättre tjänt, frände, med att höra på honom än på Munan.»

»Munan har varit mot mig som en äldre bror, alltifrån den dag jag for hemifrån första gången», sade Erlend något hetsigt. »Aldrig svek han mig, när jag var i trångmål. Så — är han själv i trångmål nu —»

»Munan reder sig nog», sade Erling Vidkunsson lika lugnt. »De brev han for med, de voro skrivna och förseglade med Norges rikes segel — olagligen, men det är ej hans sak. Ja, det är ju mera — det som han var med och hängde sitt sigill vid, då han var vittne vid jungfru Eufemias bortfästning — men det torde näppeligen kunna röjas utan att röra vid en som vi icke —. Sanningen att säga, Erlend — jag tror Munan bärgar sig utan ditt stöd — men du kan skada dig själv —»

»Det är fru Ingeborg I viljen komma åt, kan jag förstå», sade Erlend. »Jag har nu lovat vår fränka att tjäna henne både här och utomlands.»

»Det har jag med», svarade Erling. »Och jag aktar hålla det löftet — det gör väl varje norsk man, som tjänat och älskat vår herre och frände, kung Håkon. Och hon är nu bäst tjänt med att bliva skild från de rådgivare, som råda så ung en fru till hennes och hennes sons ogagn —»

»Tror du», frågade Erlend dämpat, »att I mäkten det?»

»Ja», sade Erling Vidkunsson fast. »Det tror jag, och det tro väl alla, som ej vilja lyssna till» — han ryckte på axlarna — »illhätskt och löst snack. Och det borde nu vi, hennes fränder, sist av alla.»

En tjänstekvinna lyfte på luckan i golvet och frågade om det var lägligt att husfrun nu lät bära in maten i hallen —.


Medan sällskapet satt till bords, ville samtalet, rätt som det var, komma in på dessa viktiga ärenden, som nu förelågo. Kristin märkte att både hennes far och herr Erling höllo emot; de bragte på tal brudköp och dödsfall, tvister om arv och om ägorätt till gårdar, bland släkt och bekanta. Hon blev orolig och visste knappt själv varför. De hade ärende till Erlend, så mycket förstod hon. Och fastän hon ej ville tillstå det för sig själv, så kände hon nu sin man så väl, att hon visste att med allt sitt egensinne var Erlend kanske nog så lätt att få till att ändra mening — för den som ägde en fast hand i en mjuk handske, som det heter.

Efter måltiden flyttade herrarna sig bort till eldstaden och sutto där och drucko. Kristin slog sig ned på bänken, tog flätramen i knät och flätade på sin språngning. Strax efter kom Haftor Graut, lade ett hyende på golvet och satte sig vid husfruns fötter. Han [ 319 ]hade funnit Erlends strängalek, tog den på knät och satt och knäppte och pratade. Haftor var en helt ung man med gult, lockigt hår och de fagraste anletsdrag, men övermåttan fräknig. Kristin märkte snart att han var mycket lösmynt. Han hade nyss gjort ett rikt gifte, men han leddes hemma på sina gårdar; det var därför han ville fara till hirdstämman.

»— Men det är rimligt att Erlend Nikulausson hellre vill sitta hemma», sade han och lade sitt huvud i hennes knä. Kristin flyttade sig litet undan, skrattade och sade att hon visste då ej annat än att hennes husbonde ärnade resa söderut, »vad det nu månde gälla», sade hon med oskyldig min. »Det är så mycken oro i landet nu i dessa tider, det är icke gott för en enfaldig kvinna att ha något förstånd på slika ting.»

»Ehuru det är en kvinnas enfald, som mest vållar det», svarade Haftor leende och flyttade sig efter. »Ja, så säga Erling och Lavrans Björgulfson — det skulle lysta mig att veta vad de mena därmed. Vad tron I, Kristin husfru? Fru Ingeborg är en god, enfaldig kvinna — kanske sitter hon nu så som I, flätar silke med sina snövita fingrar och tänker: hårdsinnat skulle det vara att neka min framfarne husbondes trofaste hövidsman en ringa hjälp till att bättra sina villkor —»

Erlend kom bort och satte sig hos sin hustru, så att Haftor måste flytta sig litet.

»Det är slikt tokprat som fruarna sätta ihop, när deras män äro enfaldiga nog att taga dem med sig, då de fara till tings —»

»Så är det sagt, där jag är kommen från», sade Haftor, »att det finns icke rök utan eld —»

»Ja, det ordet ha vi hos oss med», sade Lavrans, han och Erling hade nu kommit dit bort också. »Men likväl blev jag narrad, Haftor, i vintras — jag ville tända min lykta vid en färsk hästlort —», han satte sig på bordskanten. Herr Erling hämtade strax hans bägare, bjöd honom den med en hälsning, och så satte riddaren sig på bänken bredvid honom.

»Det är föga rimligt, Haftor», sade Erlend, »att I kunnen veta där norrut i Hålogaland[2] vad fru Ingeborg och hennes rådgivare ha reda på om danskarnas anslag och förehavanden. Icke vet jag, huruvida I ej voren kortsynta, då I satten er emot kungens yrkan om hjälp. Herr Knut — ja, vi kunna ju lika gärna nämna hans namn, det är honom vi ha i tankarna allesamman — han tycktes mig vara en man som icke låter sig tagas blundande på vageln. I sitten för långt från de stora grytorna för att kunna lukta, vad som sjuder i dem. Och bättre före var än efter snar, säger jag —»

»Ja», sade herr Erling. »En kunde nästan säga att de koka åt [ 320 ]oss i granngården — vi norske äro vordne födorådstagare snart nog; de sända oss genom dörren den gröt de lagat i Sverige — ät den, om du vill ha mat! Det menar jag vara ett fel som vår herre, kung Håkon, gjorde — han flyttade eldhuset till en utkant av gården, då han gjorde Oslo till den främsta köpstaden i riket. Förr låg den mitt på tunet, om vi ska hålla oss till liknelsen — Björgvin[3] eller Nidaros — men här råder nu ärkebiskopen och kapitlet allena — ja, vad menar du, Erlend — du som är trönder och har allt ditt gods och all din makt här i Trondheimen —?»

»Ja, Guds blod, Erling — är det detta I viljen, bära hem grytan och hänga upp den på den rätta härden, så —»

»Ja», sade Haftor. »Alltför länge ha vi här norrut fått nöjas med att känna lukten, när något sveddes, och att sörpla i oss kall kål —»

Lavrans inföll:

»Det är så, Erlend — jag hade icke åtagit mig att vara taleman för bygdefolket därhemma, utan att jag haft brev från min frände, herr Erengisle, i min värjo. Så jag visste att ingen tänkt på att bryta freden och förlikningen mellan landen, ingen av de män som med rätta råda, vare sig i danakungens eller vår konungs riken.»

»Veten I vem som råder i Danmark nu, svärfar, då veten I mer än de flesta andra män», sade Erlend.

»Ett vet jag. Det är en man som ingen vill se råda, vare sig här eller i Sverige eller i Danmark. Och det var målet för de svenskes tilltag i Skara i somras, och det är ändameningen med det möte vi nu hålla i Oslo — att göra klart för alla, som ännu icke förstått det, att om detta äro alla män med besinning ense.»

De hade nu alla druckit så mycket att de blivit något högljudda — utom gamle Smid Gudleiksson, som nickade i sin stol vid härden. Erlend ropade morskt:

»Ja, I ären så kloka, så puken själv kan icke narra er. Det är rimligt att I ären rädda för honom — Knut Porse. I kunnen icke fatta, I gode herrar, att han är slik att han icke kan vara tillfreds med att sitta, och kura och se dagarna slinka och gräset gro, som Gud vill. Det skulle lika mig väl att träffa den riddaren igen, jag kände honom då jag var i Halland. Och icke skulle jag ha något emot att vara i Knut Porses ställe.»

»Det hade jag ej torts säga, så att min hustru hörde det», sade Haftor Graut.

Men Erling Vidkunsson hade nu också druckit åtskilligt. Han försökte ännu att bibehålla sin höviskhet, men den svek honom: »Du!» sade han och brast i flatskratt, »du frände! — nej, Erlend!» Han slog den andre på axeln och skrattade och skrattade.

[ 321 ]»Nej, Erlend», sade Lavrans vårdslöst, »därtill kräves mer än att en man kan dåra kvinnorna. Var det mera med Knut Porse än det, att han lekte räv i gåshuset — då vore vi norska stormän alltför lata att vi skulle gitta gå man ur huse för att driva bort honom — om gåsen så är vår kungs mor. Men vem än herr Knut kan locka till att göra dårskaper för hans skull — han gör inga själv utan han har en mening med det. Han har sitt mål, han, och var viss på — det tar han icke ögonen från!»

Det blev ett uppehåll i samtalet. Då sade Erlend — det glittrade i ögonen på honom:

»Då ville jag att herr Knut var en norsk man!»

De andra sutto tysta en stund. Herr Erling tog en klunk ur bägaren, så sade han:

»Gud förbjude det — hade vi en slik man ibland oss här i Norge, då är jag rädd, det blev en bråd ända på landsfreden.»

»Landsfreden —!» sade Erlend hånfullt.

»Ja, landsfreden», svarade Erling Vidkunsson. »Du skall minnas, Erlend — icke vi allena av ridderskapet bygga och bo här i landet. Dig skulle det kanske tyckas gamman, om här stod upp en äventyrslysten och äregirig man som Knut Porse. Det var så förr i världen att när en man här i landet reste upprorsflock, då var det alltid lätt för honom att få följe bland stormännen. Antingen vunno de och fingo de län och fördelar, eller också vunno fränderna deras, och de fingo lejd för liv och egendom — ja, det står skrivet, vilka som miste sitt liv, men huvudparten bärgade sig, antingen det gick si eller så — det var nu våra fäder. Men allmogen, bygdemännen, Erlend — arbetsfolket, som krävdes på utskylder till två herrar mången gång under ett år och ändå måste glädjas var gång en flock drog genom bygden utan att bränna gårdarna deras och hugga ned boskapen — allmogen, som måste tåla slik olidlig tynga och övervåld — den tänker jag tackar Gud och Sankt Olav för gamle kung Håkon och kung Magnus och sönerna hans, som styrkte lagen och tryggade freden —»

»Ja, jag tror gärna att du tror detta —» Erlend kastade huvudet tillbaka. Lavrans satt och såg på den unge — han var vaken nog nu, Erlend. Hans mörka, lidelsefulla ansikte blossade, strupen spände sig som en båge i den slanka, bruna halsen. Så såg han bort på sin dotter. Kristin hade låtit arbetet sjunka och följde uppmärksamt männens samtal.

»Är du så viss på att bönder och meniga tänka så och prisa den nya ordningen? Det är sant att det ofta var hårda tider för dem — förr i världen då kungar och motkungar foro med härsköld genom landet. Jag vet att de ännu minnas den tid, då de måste draga till fjälls med boskap och kvinnor och barn, medan gårdarna stodo i ljusan låga nere i bygden. Jag har hört dem tala om det. Men jag vet att de minnas en sak till — att deras egna fäder voro med i [ 322 ]flockarna; icke vi allena dobblade om makten, Erling, utan bondesönerna lekte med de ock — det hände att de vunno vårt odalgods. Det är icke när lag råder i landet som en skökoson från Skidan, som ej vet sin fars namn, får en ländemans änka och godset hennes, såsom riddar Darre fick — hans ättling var god nog till gifte åt din dotter, Lavrans, och nu har han din hustrus brorsdotter, Erling! Nu råder lag och rätt — icke vet jag huru det bär till, men det vet jag, att bondejorden kommer i våra händer, och det är efter lagen — ju mera rätten råder, desto raskare går det för dem att mista makt och myndighet till att ha sitt ord med i rikets saker och i sina egna. Och det, Erling, det vet allmogen också! Åh nej, varer icke för vissa, I, att icke allmogen längtar tillbaka till den tid då bönderna kunde mista sina gårdar genom brand och våld — men de kunde vinna också, med vapen, mera än de kunde vinna med rätt —»

Lavrans nickade.

»Det är så att Erlend har rätt i någon mån i detta», sade han sakta.

Men Erling Vidkunsson reste sig:

»Jag tror gärna det — att allmogen bättre minnes de få män som höjde sig från ringa villkor och blevo herrar — i svärdstid — än de otaligt många, som gingo under i svårt armod och elände. Ehuru inga blevo hårdare herrar för småfolket än dessa — jag tänker det är om dem det ordet först blev sagt att frände är frände värst. En man skall vara född till herre, annars blir han en hård herre — men har han vuxit upp i sin barndom bland tjänare och tjänstekvinnor, då förstår han ock mycket lättare att utan småfolket äro vi i mångahanda måtto hjälplösa som barn alla dagar, och att för Guds skull, men lika mycket för vår egen skull, borde vi tjäna dem igen med vår kunskap och värja dem med vårt ridderskap. Aldrig har ännu ett rike kunnat upprätthållas, utan att där funnits stormän, som mäktade och ville bruka sin makt till att trygga de ringares rätt —»

»Du kunde predika i kapp med min bror, du Erling», sade Erlend skrattande. »Men jag tror att uttrönderna kunde lida stormännen bättre förr i tiden, då vi förde deras söner på härfärd, läto vårt blod flyta samman med deras över tiljorna och höggo sönder ringar och skiftade härfångst med våra huskarlar. — Ja, du hör, Kristin, ibland sover jag med ena örat öppet, när Sira Eiliv läser i de stora böckerna.»

»Det gods, som är med orätt vunnet, kommer ej till tredje arvingen», sade Lavrans Björgulfson. »Har du icke hört det, Erlend?»

»Visst har jag hört det!» Erlend skrattade högt. »Men sett det har jag icke —»

Erling Vidkunsson sade:

[ 323 ]»Det är så, Erlend, att till herrar äro få födda, men alla äro födda till att tjäna; det rätta herraväldet är att vara sina tjänares tjänare —»

Erlend knäppte hop händerna i nacken och sträckte på sig med ett leende:

»Det har jag aldrig tänkt på. Och icke tror jag att mina legomän ha någon tjänst att tacka mig för. Likväl, så underligt det är, så tror jag att jag är väl liden av dem —.» Han strök smeksamt sin kind mot Kristins svarta kattunge, som hoppat upp på hans axel och nu, spinnande och skjutande rygg, gick runt hans hals. »Men min hustru här — hon är den tjänstaktigaste fru — om I nu också ej haven orsak till att tro det — ty här äro tomma kannor och krus, Kristin min!»

Orm, som hade setat tyst och följt med männens samtal, steg strax upp och gick ut.

»Husfrun har haft så ledsamt att hon somnat», sade Haftor leende, »och skulden är eder — I kunden låtit mig få tala med henne i ro, som har vett på att tala med fruar —»

»Ja, detta talet har visst räckt för länge för er, husfru», började err Erling ursäktande, men Kristin svarade med ett leende:

»Det är så, herre, att jag icke har förstått allt som talats här i kväll, men jag minnes det väl, och så har jag god tid att tänka över det sedan —»

Orm kom tillbaka med några tärnor, som buro in mera att dricka. Gossen gick och hällde i. Lavrans såg sorgset på det vackra barnet. Han hade försökt få ett samtal i gång med Orm Erlendsson, men gossen var fåordig, fast han hade ett fagert och höviskt skick.

En av tärnorna viskade till Kristin, att Nåkkve var vaken nere i lillstugan och skrek förskräckligt. Husfrun sade då godnatt och följde med, när tjänarinnorna gingo ut.

Männen började dricka igen. Herr Erling och Lavrans växlade en blick då och då. Så sade den förre:

»Det är en sak, Erlend, som jag ärnade tala om för dig. Det torde nog krävas ledung av landet kring fjorden här och från Möre — folk fruktar norrut att ryssarna skola komma igen starkare till sommaren, så att de där icke mäkta värna landet ensamma. Det är nu den första vinning för vilken vi ha att tacka kungagemenskapen med Sverige — rättvist är det ju ej att Hålogalandet skall njuta den allena. Nu är det så att Arne Gjavvaldsson är för gammal och bräcklig — så har det varit på tal att sätta dig till höving över bondeskeppen på denna sidan fjorden. Huru skulle det lika dig?»

Erlend slog ena handen i den andra — hela hans uppsyn strålade:

»Huru det skulle lika mig —!»

[ 324 ]»Något stort uppbåd torde näppeligen mäktas», sade Erling dämpande. »Men det var så att du skulle ta reda på runt omkring hos sysslomännen — Du är ju känd här på trakten — det har varit på tal bland herrarna i rådet att du var måhända den man, som förmådde utträtta något i denna sak. Det finns de, som ännu minnas att de vann icke föga ära, när du var landvärnsman hos greve Jakob — själv kommer jag ihåg att jag hörde honom säga till kung Håkon att han handlat oklokt då han for fram så hårt mot en löftesrik ung sven; han sade du var ämnad att bliva ett stöd för din kung —»

Erlend knäppte med fingrarna:

»Du skall nu väl aldrig bli vår kung du, Erling Vidkunsson! Är det detta I haven i tankarna», frågade han storskrattande, att göra Erling till kung?»

Erling sade otåligt:

»Nej, Erlend, förstår du ej, nu talade jag allvarligen —>

»Gud hjälpe mig — skämtade du förut då? Jag trodde du hade talat allvar hela kvällen — nåja, låt oss tala allvarligt då — säg mig allt om denna saken, frände —.»


Kristin låg och sov med barnet vid bröstet, när Erlend kom ned i lillstugan. Han stack en torrvedsticka ned i glöden på härden och lyste på de två en god stund.

Så fager hon var — och ett fagert barn var han, deras son. Hon var alltid så sömnig om kvällen nu, Kristin — så snart hon lagt sig och fått pojken intill sig, sovo de strax båda två. Erlend log litet och kastade stickan tillbaka på härden. Långsamt klädde han av sig.

Norrut till våren med Margygran och tre eller fyra ledungsskepp. Haftor Graut med tre hålöygska skepp — men Haftor hade ingen erfarenhet, honom skulle han nog få styra med som han ville, ja han hade klart för sig att där skulle han själv få råda. Rädd eller valhänt såg den där Haftor ej ut att vara. Erlend sträckte ut sig och smålog i mörkret. Han hade tänkt att få manskap till Margygran utifrån Möre. Men det fanns gott om djärva, raska gossar både här i bygden och i Birgsi — det finaste urval kunde han få —.

Inte stort över ett år hade han varit gift. Barnsbörd, bot och fasta, och nu pojken först och sist, både dag och natt. Men hon var ju ännu samma söta unga Kristin — när han bara kunde få henne att glömma prästsnacket och det glupska dibarnet någon stund.

Han kysste hennes skuldra, men hon märkte det ej. Stackare, hon skulle få sova — han hade så mycket att tänka på i natt. Erlend vände sig från henne, låg och stirrade ut mot stugan på den lilla glödpricken på härden. Ja, han borde väl stiga upp och täcka över askan — men han gitte ej.

[ 325 ]Bitvis, i brottstycken, kommo minnena från ungdomen. En darrande skeppsstäv, som tycktes stå still och vänta ett kort ögonblick på den mötande havsvågen — sjön, som sköljde över den. Det väldiga ljudet av stormen och havet. Det knakade i hela skutan under sjöarnas tyngd, masttoppen tecknade sin djärva båge mot de jagande skyarna. Det var någonstädes utanför Hallands kust —. Överväldigad kände Erlend att tårar fyllde hans ögon. Han hade ej vetat själv, hur dessa overksamhetens år hade pinat honom.

Morgonen efteråt stodo Lavrans Björgulfson och herr Erling Vidkunsson överst på tunet och sågo på några av Erlends hästar, som sprungo lösa utanför staketet.

»Jag menar», sade Lavrans, »att skall Erlend vara med på denna stämman, då har han slik ställning och börd — eftersom han är kungens och hans mors frände — att han måste träda fram i ledet bland de främste. Nu vet jag icke, herr Erling, om I menen eder kunna lita på, att hans omdöme i dessa saker ej snarare lär föra honom åt en annan sida. Om Ivar Ogmundsson frestar att göra något motdrag — Erlend är nära bunden också vid de män, som torde gå med herr Ivar —»

»Jag tror föga på att herr Ivar gör något», sade Erling Vidkunsson. »Och Munan —», han krökte litet på läpparna, »han är så klok att han håller sig borta — han vet att annars kunde det lätt bli klart för alla hur mycket eller litet Munan Bårdsson gäller.» De skrattade båda. »Det är detta — ja, I veten fuller bättre än jag, Lavrans Lagmansson, I som haven ätt och fränder därinne, att de svenska herrarna ogärna vilja räkna vårt ridderskap för jämngott med deras. Det torde då tarvas att vi ej sakna någon man av dem som äro de rikaste och högbördigaste — vi ha icke råd att låta en man som Erlend få orlov till att sitta hemma, skämta med sitt viv och sköta gårdarna sina — huruledes han nu sköter dem», sade han, när han såg Lavrans’ min.

Den senare smålog lätt.

»Men menen I att det är oklokt att tränga inpå Erlend för att få honom med, så skall jag icke göra det.»

»Jag tror, käre herre», sade Lavrans, »att Erlend kan göra mer nytta här i bygderna. Som I själv saden — en kan vänta, detta uppbådet blir mött med vrång vilja i bygderna söderom Namdalseid — där folk menar sig intet ha att frukta av ryssarna. Det torde kunna hända att Erlend vore man till att vända folks tankar om dessa ting i någon mån —»

»Han är så förbannat löskäftad», slapp det ur herr Erling.

Lavrans svarade med ett litet leende:

»Kanske är det ett språk som många töra förstå bättre än — mer insiktsfullt folks tal —», åter sågo de på varandra, och bägge skrattade. »Ehur det än månde vara — han gör mer skada, skulle han komma till stämman och vara för högröstad —»

[ 326 ]»— Ja, om icke I kunnen hålla honom stilla, så —»

»Det kan jag i alla fall ej längre än till dess han träffar slika fåglar, som han är van att flyga i flock med — min måg och jag äro för olika.»

Erlend kom fram till dem:

»Haven I haft slikt gagn av mässan, så I icke tarven dagvard?»

»Jag har icke hört av någon dagvard — jag är glupande som en tom varg — och törstig —», Lavrans smekte en smutsvit häst, som han hade stått och strukit. »Den mannen, måg, som sköter dina arbetshästar, skulle jag köra av gårde, innan jag gick til bords, vore han min man.»

»Det törs jag icke för Kristin, sade Erlend. »Han har gjort en av tärnorna hennes med barn —»

»Ja, räknen I det för slikt storverk här i bygden», sade Lavrans och höjde litet på ögonbrynen, »så att han tyckes eder omistlig för det?»

»Nej, men I kunnen förstå», sade Erlend leende, »Kristin och prästen vilja ha dem gifta — och mig vilja de ha att hjälpa honom in på en sådan väg, att han kan livnära sig med henne. Pigan vill icke, och hennes giftoman vill icke, och Tore vill näppeligen han heller — men jag får ej lov att köra bort honom; hon är rädd han då skall driva ur bygden. Annars så har han nu Ulv Haldorsson över sig, när han är hemma så —»

Erling Vidkunsson gick mot Smid Gudleiksson; Lavrans sade till sin måg:

»Kristin synes mig något blek nu om dagarna —»

»Ja», sade Erlend ivrigt. »Kunnen I icke tala med henne, svärfar — denna pilten suger alldeles märgen ur henne. Jag tror hon tänker ha honom kvar vid bröstet till tredje fastan som en annan torparkäring —»

»Ja, hon är mäkta kär i sin son», sade Lavrans och smålog.

»Ja», Erlend skakade på huvudet. »De sitta i timmarna tre, Sira Eiliv och hon — och tala om att han blivit röd på ena eller andra stället; och för var tand han får, så tyckes det dem att här skett ett stort järtecken. Jag har aldrig vetat annat än att barn ha för vana att få tänder, och det skulle vara mer att undra över om vår Nåkkve inga skulle få —»


  1. Havstrollet.
  2. Omfattade nuv. Nordlands och en del av Tromsö amt.
  3. Nuv. Bergen.