Kristin Lavransdotter/Husfrun/Syndens frukt/Kapitel 6

←  Kapitel V
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel VI
Kapitel I  →


[ 292 ]

VI

Kristin skulle gå till Nidaros tre dagar efter Seljumannamässan — senare i månaden började redan oron och brådskan i staden fram emot Olavshelgen, och tidigare var icke ärkebiskopen i staden.

Kvällen förut hade mäster Gunnulv kommit till Husaby, och bittida nästa morgon gick han med Sira Eiliv till kyrkan för att sjunga ottesång. Daggen låg grå som en fäll på gräset, när Kristin gick till kyrkan, men solen förgyllde skogen överst på åsen, och göken gol i liden — det såg ut att bli vackert färdeväder för henne.

Det var ingen i kyrkan utom Erlend och hans hustru och prästerna i det upplysta koret. Erlend såg bort på Kristins nakna fötter. Iskallt måste det vara för henne att stå på stengolvet. Hon skulle gå de tre milen utan annat följe än deras böner. Han bemödade sig om att lyfta sitt hjärta till Gud, så som han icke gjort det på många år.

[ 293 ]Hon var klädd i en askgrå dräkt och hade ett rep om livet. Därunder visste han att hon bar en särk av grov säckväv. En stramt bunden vadmalsduk dolde hennes hår.

När de trädde ut ur kyrkan, ut i morgonsolen, mötte dem en tärna med barnet. Kristin satte sig på några timmerstockar. Med ryggen åt sin husbonde satt hon och lät pojken dia sig mätt och belåten, innan hon gick. Erlend blev stående orörlig ett stycke därifrån — han var vit och kall om kinderna av spänning.

Prästerna kommo ut lite senare — de hade lagt av sig mässhakarna i skrudhuset. De stanande bredvid Kristin. Sira Eiliv gick snart ned mot gården, men Gunnulv hjälpte henne att få barnet väl fastbundet på ryggen. I en påse, som hängde vid hennes hals, hade hon guldkronan, penningar och litet bröd och salt. Hon tog staven i handen, bugade sig djupt för prästen och började stilla gå norrut, den stigen som förde genom skogen.

Erlend stod kvar — likblek i ansiktet. Med ens gav han sig till att springa. Norr om kyrkan voro några små kullar med skral gräsvall och avbetade snår av enar och småbjörk — getter brukade gå där. Erlend sprang uppåt — därifrån kunde han se henne ett litet stycke, tills hon försvann i skogen.

Gunnulv gick långsamt uppåt efter brodern. Prästen såg så hög och mörk ut i den ljusa morgonluften. Han var mycket blek, han också.

Erlend stod med halvöppen mun, tårarna runno nedför hans vita kinder. Med ens sjönk han ihop och föll på knä — så kastade han sig framstupa i det korta gräset, låg och snyftade och snyftade och ryckte och slet i torven med sina långa, bruna fingrar.

Gunnulv stod orörlig. Han såg ned på den gråtande mannen — såg utåt mot skogen, där kvinnan försvunnit.

Erlend lyfte huvudet litet:

»Gunnulv tarvades det att du lade detta på henne? — Tarvades det?» frågade han omigen. »Kunde du icke givit henne avlösning, du?»

Den andre svarade ej; då började han på nytt:

»Jag hade ju skriftat och gjort bot —.» Han satte sig upp. »Jag köpte henne trettio själamässor och årliga mässor på hennes dödsdag och grav i vigd mull — jag biktade min synd för biskop Helge, och jag for till det heliga blodet i Schwerin — Kunde det icke hulpit litet för Kristin —?»

»Om du har gjort detta», sade prästen stilla, »bjudit Gud ett förkrossat hjärta och fått full förlikning med honom — så förstår du väl att spåren av din missgärning här på jorden, dem får du likväl sträva i år och dag för att utplåna. Det du vållade henne som nu är din hustru, då du drog henne ned först i skörlevnad och sedan i mandråp — det kan icke du bättra för henne, det kan Gud allena. [ 294 ]Bed att han håller sin hand över henne på denna färden, där icke du kan följa med och värna henne. Och glöm icke, broder, så länge I båda leven, att du såg din hustru gå ut från din gård på detta vis — för dina synders skull mer än för sina egnal»

Erlend sade ett ögonblick därefter:

»Jag hade svurit vid Gud och min kristna tro, förrän jag tog hennes heder, att jag skulle aldrig ha annan hustru, och hon lovade att hon skulle aldrig ta annan man, så länge vi levde på jorden. Själv har du sagt, Gunnulv, att då var det lagbundet hjonelag inför Gud; den som sedan äktade en annan, levde i hor i hans ögon. Men då kunde det väl icke vara skörlevnad att Kristin var min —»

»Icke var det synden, att du levde med henne», sade prästen om en stund. »Hade det kunnat ske, utan att du kränkte annans rätt — men du drev henne ut i genstörtighet mot alla som Gud hade satt över detta barnet — och sist bragte du blodskuld över henne. Jag sade också, den gången vi taltes vid om detta, att — därför har kyrkan skipat lagar om giftomål, att det skall lysas uppenbarligen och vi präster icke skola viga man och mö samman utan frändernas vilja.» Han satte sig ned, knäppte händerna över ena knät och stirrade ut över den sommarljusa bygden, där den lilla sjön blänkte blå nere i dalstråket. »Det måtte du då veta själv, Erlend — snärjgräs hade du sått omkring dig och törnen och nässlor — kunde du draga en ung mö in till dig, utan att hon blev flådd blodig och sargad —?»

»Du har stått på min sida mer än en gång, bror, den tiden det gällde mig och Eline», sade Erlend sakta. »Jag har aldrig glömt det —»

»Jag tror näppeligen jag gjort det», svarade Gunnulv, och hans röst darrade, »hade jag kunnat tänka det om dig att du hade hjärta till att fara fram på slikt sätt mot en skär och fin ungmö — ett barn i ålder mot dig.»

Erlend svarade ej. Gunnulv frågade sakta:

»Den tiden i Oslo — tänkte du aldrig på hur Kristin skulle fått det, om hon befunnits vara med barn — medan hon bodde i nunnekloster — och var en annans fästmö? Hennes far en stolt och ärekär man — alla hennes fränder ättestort folk, ovana vid att tåla skam —»

»Du kan veta jag tänkte på det» — Erlend hade vänt huvudet åt sidan. »Munan hade lovat att ta hand om henne — det sade jag henne också —»

»Munan! Kunde du nännas tala till en man som Munan om Kristins heder —»

»Han är icke slik som du tror», sade Erlend kort.

»Så är där vår fränka fru Katrin. Ty icke var det väl meningen att han skulle föra henne till någon av de andra gårdarna sina, där hans frillor sitta —»

Erlend slog handen i marken, så att knogarna blödde:

294 [ 295 ]»Då ställer nu också djävulen själv för en man, när hans hustru går till skrift hos hans bror —!»

»Icke har hon skriftat för mig», sade prästen, »och icke är jag hennes sockenpräst. Hon klagade för mig i sin bittra ängslan och vånda — och jag frestade att hjälpa henne och giva henne slika råd och slik tröst som syntes mig bäst.»

»Gott!» Erlend kastade huvudet tillbaka och såg på sin bror. »Det vet jag själv — jag skulle icke ha gjort det — låtit henne komma till mig i Brynhilds gård —»

Prästen satt mållös en stund.

»I Brynhild Flugas —»

»Ja, sade hon icke det, då hon sade det andra —?»

»Det blir visst tungt nog för Kristin att säga slikt om sin laggifte husbonde i skriftemål», sade prästen ett ögonblick efteråt. »Jag tänker hon ville förr dö, än hon sade det på annat ställe —.» Han satt tyst — så sade han hårt och häftigt:

»Menade du, Erlend — att du var hennes husbonde inför Gud, den som skulle värna och värja henne — då synes mig ditt beteende ännu värre. Du lockade henne i lund och loge, förde henne över en skökas tröskel. Och sist upp till Björn Gunnarsson och fru Åshild —»

»Du skall icke tala så om moster Åshild», sade Erlend sakta.

»Förr har du själv sagt att du trodde moster vållade vår farbrors död — hon och den mannen Björn —»

»Det gör mig detsamma», sade Erlend häftigt. »Jag har moster Åshild kär —»

»Ja, det har jag förstått, sade prästen. Hans mun drog sig på sned i ett litet hånleende. »Eftersom du unnade henne att möta Lavrans Björgulfson, när du kommit undan med hans dotter! Det tyckes, Erlend, som du menade din vänskap vara värd att köpas dyrt —»

»Jesus!» Erlend gömde ansiktet i händerna. Men prästen fortfor:

»Hade du sett din hustrus själavånda, då hon bävade av fasa för sina synder, oskriftad och ohulpen — och hon satt där och skulle föda ditt barn och döden stod för hennes dörr — så ungt ett barn själv och så olycklig —»

»Jag vet, jag vet!» Erlend skalv. »Jag vet att hon låg och tänkte på det, då hon pinades. För Jesu skull, Gunnulv, tig nu — jag är ju din bror!»

Men han fortfor utan förskoning:

»Hade jag varit en man som du och icke präst — och hade jag fört så ung och god mö på villoväg — jag skulle gjort mig fri från den andra — Gud hjälpe mig, hellre hade jag gjort som moster Åshild gjorde mot sin man och brunnit i helvete utan ända för det, än jag hade tålt att hon skulle lida slikt som det du drog över din menlösa käresta vän —»

Erlend satt en stund skälvande:

[ 296 ]»Du säger du är präst —», sade han lågt. »Är du god präst att du aldrig har syndat — med en kvinna?»

Gunnulv såg ej på brodern. Blodböljan slog röd över hans ansikte.

»Icke har du rätt att spörja slikt — men jag skall svara dig ändå. Det vet han som dog för oss på korsets trä, hur hårt jag tarvar hans misskund. Men jag säger dig, Erlend — ägde han icke på hela jordens runda skiva en endaste tjänare som var ren och obefläckad av synd, och fanns där icke i hans helga kyrka en endaste präst som var mera trofast och värdig än jag, usle drottsvikare — så är det dock drottens bud och lag som läras i den. Icke kan hans ord sudlas av en oren prästs mun, utan det kan endast bränna och förtära våra läppar — men detta fattar kanske icke du. Men det vet du lika väl som jag och varje oren djävulens träl, som han har köpt med sitt blod — Guds lag kan icke rubbas och hans ära icke minskas. Så visst som hans sol är lika väldig, antingen den skiner över det ofruktbara havet och öde gråberg eller över dessa fagra bygder —»

Erlend hade gömt sitt ansikte i händerna. Han satt länge så, men när han talade, var hans röst torr och hård:

»Präst eller icke präst — efter du icke är så sträng renlevnadsman fattar du icke —? Kunde du gjort så mot en kvinna som sovit i dina armar — fött dig två barn — kunde du göra mot henne som moster gjorde mot sin husbonde?»

Prästen teg en stund. Så sade han litet hånfullt:

»Du dömer ju icke så hårt om moster Åshild —»

»Det kan nu väl icke bli så för en karl som för en kvinna. Jag minns den sista gången de voro här på Husaby och herr Björn var med dem. Vi sutto här vid härden, mor och moster, och herr Björn lekte på harpa och sjöng för dem — jag stod vid hans knä. Då ropade farbror Bård på henne — han låg till sängs, och han ville hon skulle gå till ro nu — han brukade ord så oblyga och skamliga —. Moster stod upp och herr Björn också; han gick ut ur stugan, men först sågo de på varandra — Ja, jag tänkte sedan då jag blev så gammal att jag förstod — det är kanske sant. — Jag hade tiggt mig lov att lysa herr Björn till burloftet där han skulle sova, men jag tordes ej, och jag tordes icke ligga i hallen — jag sprang ut och lade mig hos svennerna i borgarstugan. Vid Jesus, Gunnulv — det kan icke bli så för en man som det väl var för Åshild den kvällen —

Nej, Gunnulv — dräpa en kvinna som — såvida jag ej grep henne med en annan —»

Men det hade han ju gjort —! I alla fall, det förmådde Gunnulv ej säga till sin bror. Så frågade prästen kallt:

»Var det icke sant då, det heller, att Eline varit dig otrogen?»

»Otrogen!» Erlend vände sig mot brodern, plötsligt uppflam[ 297 ]mande: »Menar du jag skulle lagt henne till last att hon hållit sig till Gissur — efter det jag låtit henne veta så ofta att mellan oss skulle det nu vara slut?»

Gunnulv böjde huvudet.

»Nej. Du har väl rätt», sade han trött och stilla.

Men vid detta lilla medgivande blossade Erlend upp — han kastade huvudet tillbaka och såg på prästen.

»Du är så öm om Kristin du, Gunnulv. Så som du har hängt över henne här hela våren — nästan mera än det höves en bror och en präst. Det är mest som du icke skulle unna mig henne — Vore det ej för att det stod så till med henne som det gjorde, när du först såg henne, kunde folk tro —»

Gunnulv såg på honom. Utom sig under broderns blick sprang Erlend upp — också Gunnulv reste sig. Då han fortfor att se, måttade Erlend efter honom med knytnäven. Prästen grep om hans handled. Erlend ville fara över brodern, men Gunnulv stod orubblig.

Han blev strax spak. »Jag skulle kommit ihåg att du är präst», sade han dämpat.

»Du ser att du behöver ej ha bekymmer för den saken», sade Gunnulv med ett litet leende — Erlend stod och gned sin handled.

»Ja, du har alltid varit så satans stark i händerna du

»Detta är som då vi voro piltar.» Gunnulvs röst blev underligt mjuk och mild. »Jag har tänkt på det titt i dessa år jag varit hemifrån — då vi voro piltar. Ofta voro vi ovänner, men aldrig varade det länge, Erlend.»

»Nu, Gunnulv», sade den andre sorgset, »kan det aldrig mer bli som då vi voro piltar.»

»Nej», svarade prästen stilla. »Det kan det väl ej —»

De stodo länge tysta. Till sist sade Gunnulv:

»Jag far bort nu, Erlend. Jag går ned till Eiliv och bjuder honom lev väl, och så far jag min väg. Ja, jag skall ut till prästen i Orkedal; jag skall icke komma till Nidaros, medan hon är där.» Han smålog litet.

»Gunnulv! Jag menade icke så — res icke från mig på detta sätt —»

Gunnulv stod där. Han drog häftigt efter andan ett par gånger, så sade han:

»Du skall få veta en sak om mig, Erlend — efter du vet att jag har reda på allt detta om dig. — Sätt dig!»

Prästen satte sig som förut. Erlend sträckte ut sig framför honom, låg med hakan i handen och såg upp i broderns underligt stela och spända drag. Så log han litet:

»Vad är det, Gunnulv — vill du skrifta för mig, du?»

»Ja», sade brodern sakta. Men så teg han länge igen. Erlend såg att han rörde läpparna en gång, och han klämde de knutna händerna hårt om knät.

[ 298 ]»Vad är det?» Han log ett flyktigt leende. »Det är nu väl aldrig så att du — att någon fager fru därute i sydlanden —»

»Nej», sade prästen. Han blev underligt hes i rösten. »Det är icke om älskog —

Vet du, Erlend, huruledes det bar till att jag blev lovad till präst —?»

»Ja. Då våra bröder voro döda och de trodde de skulle mista också oss två —»

»Nej», sade Gunnulv. »Munan trodde de var frisk, och Gaute hade alls icke soten, han dog först vintern efteråt. Men du låg och pinades, och då lovade mor mig till Sankt Olavs tjänst, om han ville bärga ditt liv —.»

»Vem har sagt dig detta?»

»Ingrid, fostermodern min.»

»Ja, jag hade nu också varit en underlig gåva att giva Sankt Olav», sade Erlend och log litet. »Han hade varit illa tjänt med mig. — Men du har då sagt, Gunnulv, att du var väl förnöjd med det att du blev kallad att vara präst alltifrån barnsben —»

»Ja», sade prästen. »Men det var ej alltid så. Jag minnes den dagen då du red från Husaby i följe med Munan Bårdsson för att fara till vår frände konungen och bli hans handgångne man. Hästen dansade under dig, och dina nya vapen blänkte och skeno. Jag skulle aldrig få bära vapen, jag. Fager var du, broder min — du var bara sexton vintrar gammal, och det var väl år och dag sedan jag sport att fruar och mör funno behag i dig —»

»Den härligheten varade kort», sade Erlend. »Jag lärde mig att klippa naglarna tvärt av, svärja vid Jesus för vartannat ord och bruka kniven till bot, när jag lekte med svärd. Så blev jag sänd norrut och mötte henne — och blev jagad med skam från hirden, och vår far stängde sin dörr för mig —»

»Och du for ut ur landet med en fager fru», sade Gunnulv stilla som förut. Och vi sporde därhemma att du blivit hövitsman på grev Jakobs borg —»

»Ja, det var nu icke så ståtligt som det lät härhemma», sade Erlend skrattande.

»Far och du voren icke vänner — mig aktade han icke så mycket att han gitte vara ovän med mig en gång. Mor höll av mig, det vet jag — men hur litet hon tyckte mig vara värd mot dig — det märkte jag bäst när du dragit ur landet. Du, bror, var den ende, som höll riktigt av mig. Och det vet Gud att du var min käresta vän på jorden. Men den tiden jag var ung och vettlös, då hände det att jag tänkte du hade fått så alltför mycket mer än jag. Nu har jag sagt dig det, Erlend!»

Erlend låg med ansiktet ned mot marken.

»Res ej, Gunnulv», bad han.

»Jo», sade prästen. »Nu ha vi sagt varandra alltför mycket. Gud [ 299 ]och Maria mö give att vi månde mötas i en bättre stund. Lev väl, Erlend —»

»Farväl», sade Erlend utan att se upp.

Då Gunnulv några timmar senare resklädd trädde ut ur prästhuset, såg han en man rida söderut över gärdena mot skogen. Han hade en båge hängande över axeln, och tre hundar sprungo kring hästen. Det var Erlend.


Under tiden gick Kristin raskt framåt skogsstigen över åsen. Solen stod nu högt på fästet, och grantopparna blänkte mot sommarhimlen. Men härinne var ännu morgonsvalt och friskt. Luften var fylld av doft från barr och myrjord och från linnean, som stod i blom med sina små ljusröda tvillingklockor överallt på tuvorna. Och den gräsbevuxna stigen var fuktig och mjuk och skön under fötterna. Kristin gick och läste sina böner, och då och då tittade hon upp på de små vita godvädersskyarna, som summo i det blå över trädtopparna.

Hon måste hela tiden tänka på broder Edvin. Så här hade han gått och gått, år ut och år in, från tidigt på våren till sent på hösten. Över fjällstigar, under vita snötoppar med svarta skåror och klyftor. Han hade rastat på sätrarna, durckit ur bäcken och bitit av brödet som budejor och hästherdar buro ut till honom. Så bjöd han lev väl och nedkallade Guds välsignelse över folk och kreatur. Utför susande skogsbackar steg munken ned i dalen; lång och kutryggig, med sänkt huvud, vandrade han landsvägen framåt förbi de bebyggda och odlade markerna, och vart han kom, lågo hans kärleksfulla förböner för alla människor kvar i hans spår som godväder.

Hon mötte inte ett liv utom några kor då och då — här funnos sätrar på åsen. Men det var upptrampad stig, och över myrarna voro kavelbroar utlagda. Kristin var orädd — hon kände det som om munken osynlig gick vid hennes sida. »Broder Edvin, är det sant att du är en helig man, står du nu inför Guds anlete så bed för mig!»

»Herre Jesus Kristus, heliga Maria, Sankt Olav —.» Hon längtade till färdens mål — hon längtade efter att få kasta från sig sin börda av åratals dolda synder, tyngan av mässor och gudstjänster som hon stulit, oskriftad och obotfärdig — hon längtade efter att bli fri och renad — så som hon icke längtat efter att bli förlossad från sin börda, i våras då hon gick med barnet.

Gossen sov så gott och lugnt på moderns rygg. Han vaknade ej förr än hon kommit över skogen, ned till »Snösparv»-gårdarna och såg ut över Budviken och fjordarmen vid Saltnäs. Hon satte sig ned i utmarken, svängde knytet med barnet fram i knät och löste upp klänningen över bröstet. Det gjorde gott att få lägga gossen intill, det gjorde gott att få sitta, det var välsignat skönt för hela hennes kropp att känna de stenhårda, mjölkstinna brösten tömmas, medan han sög.

Bygden låg stilla och gassade sig i solen nedanför henne — med [ 300 ]gröna ängar och ljusa åkrar i mörk skog. Det kom litet rök från taken här och där. Höskörden hade börjats på ett och annat håll.

Hon skulle få ta båtlägenhet från Saltnäs över till Steine. Nu var hon i alldeles okänd bygd. Vägen in över Bynäset ledde förbi gårdar ett stycke, så kom hon in i skog igen, men det var inte så långa stunder nu för var gång, innan hon såg människoboningar. Hon var mycket trött. Men så tänkte hon på sina föräldrar — de hade gått på nakna fötter hela vägen från Jörundgård i Sil, över Dovre, ned till Nidaros, bärande Ulvhild på en bår mellan sig. Hon fick nog inte tänka på att Nåkkve tyngde på ryggen.

Men det kliade så förskräckligt i huvudet av att hon svettades i den tjocka vadmalsduken. Och runt midjan, där repet stramade åt kläderna, hade särken gnagt i huden, så det hade visst gått hål.

Det började bli samfärdsel på vägarna. Alltemellanåt red folk förbi henne i ena eller andra riktningen. Hon gick fatt en bondkärra med varor till köpstaden — de tunga skivhjulen skakade och skramlade i väg över rötter och stenar och gnisslade och gnällde. Två män ledde ett slaktkreatur. De tittade litet på den unga vallfärdande kvinnan, för att hon var vacker — eljest voro människor så vana vid pilgrimer i dessa bygder. På ett ställe höllo några karlar på att timra upp ett hus något stycke från vägen; de ropade åt henne, och en äldre man kom springande efter och bjöd henne en dryck öl. Kristin neg, drack och tackade, med sådana ord som fattiga brukade säga till henne, när hon gav allmosor.


En stund efteråt måste hon vila igen. Hon fann en liten grön backe vid vägen, där det rann en bäck. Kristin lade barnet i gräset. Gossen vaknade och gallskrek, så att hon tankspridd skyndade igenom de böner hon skulle läsa. Så tog hon Nåkkve i knät och löste upp lindorna. Han hade smutsat ned sig, och hon hade inte mycket till ombyte åt honom; därför sköljde hon upp hans blöjor och lade dem till torkning på några heta bergknallar i solen. De yttre plaggen svepte hon löst om honom. Detta tyckte han nog om, att få ligga och sprattla, medan han drack ur sin mors barm. Kristin såg glad på hans fina, skärvita lemmar och tryckte hans ena hand in mellan sina bröst, under det hon gav honom di.

Två män redo förbi i skarp trav. Kristin såg flyktigt upp — det var en storman och hans sven. Men med ens hejdade herremannen sin häst, sprang ur sadeln och gick tillbaka dit där hon satt. Det var Simon Andresson.

»Ja, kanske är det dig emot att jag hälsar på dig?» frågade han. Han stod och höll sin häst och såg ned på henne. Han var resklädd, med en ärmlös läderjacka över ljusblå linnedräkt, hade en liten sidenluva på huvudet och var nog så röd och svettig i ansiktet. »Det var underligt att se dig — men kanske du icke har lust att tala med mig —?»

[ 301 ]»Du kan då väl veta — hur mår du, Simon?» Kristin drog upp de bara fötterna under klänningen och ville ta barnet från bröstet. Men pojken skrek, gapade och sökte, så hon måste lägga dit honom igen. Hon höll ihop klänningen över barmen, så gott hon kunde, och satt och såg ned.

»Är det din?» frågade Simon och pekade på barnet. »Ja, det var nu enfaldigt sport», skrattade han. »Det är väl en son? Han har lyckan med sig, Erlend Nikulausson!» Han hade bundit sin häst vid ett träd, nu satte han sig på en sten ett litet stycke ifrån Kristin. Han tog sitt svärd och höll det mellan knäna, satt med händerna om hjaltet och stötte upp jord med doppskon.

»Det var oväntat att möta dig här nordanfjälls, Simon», sade Kristin för att säga något.

»Ja», sade Simon. »Jag har ju icke haft ärende på detta hållet förr.»

Kristin kom ihåg att hon hade hört något — vid sitt hemkomstöl — om att yngsta sonen till Arne Gjavvaldsson på Ranheim skulle ha Andres Darres yngsta dotter; så frågade hon om han varit där.

»Du vet det?» frågade Simon. »Åja, det har väl sports här omkring i bygderna —»

»Det skall bli så då», sade Kristin, »att Gjavvald skall ha Sigrid?»

Simon såg hastigt upp och knep ihop läpparna:

»Jag märker att du vet det väl icke ändå —»

»Jag har ej varit utanför Husabys tun hela vintern», sade Kristin. »Och få människor har jag sett. Jag hörde att detta giftermål var på tal —»

»Ja, du kan lika gärna höra det av min mun — det kommer väl ut här uppe.» Han satt tyst en stund. »Gjavvald dog tre dygn före vinternatten[1] — han föll med hästen och bröt av sig ryggen. Minns du, just innan man kommer till Dyfrin, där vägen går öster om älven och det är tvärbrant ned, ånej, det gör du väl icke. Vi voro på väg till deras fästningsöl; Arne och sönerna hans hade kommit: med skepp till Oslo —», så tystnade Simon.

»Hon var kanske glad, Sigrid, för att hon skulle giftas med Gjavvald», frågade Kristin skygg och förskräckt.

»Ja», sade Simon. »Hon fick en son efter honom — apostlamässodagen i våras —»

»Åh, Simon!»

Sigrid Andresdotter med de bruna lockarna kring det lilla runda ansiktet! När hon skrattade, fick hon djupa gropar i kinderna. Sådana skrattgropar och små barnsliga vita tänder — det hade Simon också haft. Kristin kom ihåg att när hon blev mindre vänligt stämd mot sin fästman, tycktes detta henne omanligt, i synnerhet sedan hon blivit bekant med Erlend. De voro mycket lika, Sigrid och Simon [ 302 ]— men hos henne var det bara klädsamt att hon var så knubbig och så skrattlysten. Hon var fjorton vintrar gammal den tiden —. Så muntert skratt som Sigrids hade Kristin aldrig hört. Simon smågnabbades med den yngsta systern och gycklade jämt med henne — Kristin hade märkt att hon var honom kärast av alla syskonen.

»Du vet att far var gladast åt Sigrid», sade Simon. »Så ville han att hon och Gjavvald skulle se om de kunde lika varandra, innan han gjorde denna överenskommelse med Arne. Och det gjorde de — mig tycktes litet mera än gott var — de skulle alltid så nära inpå varandra, när de möttes, gingo och koxade och logo — detta var i somras på Dyfrin. Men de voro så unga — Ingen kunde ju tänkt sig detta. Och Astrid, du vet hon var trolovad, medan du och jag —. Nå, hon hade ju ingenting däremot, Torgrim är ju stormrik och god också på ett vis — men det är nu ingen eller intet som är honom till lags, och så tror han att han har alla de kranklekar och sjukdomar som folk vet att nämna. Så voro vi glada allesamman, då Sigrid blev så nöjd med det gifte hon skulle få —

Och då vi förde Gjavvald till gården på detta sätt — Halfrid, min hustru, fick det ställt så att hon följde med oss hem till Manvik. Och sedan kom det då fram att hon icke satt ensam efter Gjavvald —»

De tego en stund. Så sade Kristin tyst:

»Det har icke varit någon gammansfärd för dig detta, Simon.»

»Åh nej.» Så log han litet. »Men jag är nu snart van vid att rida i olycksärenden, Kristin. Och jag var väl närmast till detta — far mäktade icke, och de äro hos mig på Manvik, Sigrid och pilten. Men han får nu sin fars plats i ätten, och jag märkte det på dem alla därinne att ovälkommen blir han nog icke, när han nu skall flyttas dit —»

»Än din syster då?» frågade Kristin flämtande. »Var skall hon vara?»

Simon såg ned på marken:

»Far vill ha henne hem till Dyfrin nu», sade han lågmält.

»Simon! Åh, har du hjärta till att vara med på detta?»

»Du förstår väl det», sade han utan att se upp, »det är slik storvinning för pilten att han kommer in i farsätten alltifrån början. Halfrid och jag, vi ville nog gärna haft dem hos oss bägge två. Det kunde ingen syster varit mer trofast och kärlig mot den andra än Halfrid var mot Sigrid. Ingen av oss fränder har varit hård mot henne — det får du icke tro. Icke far heller — fastän han blev en bruten man av detta. Men kan du ej förstå — orättvist skulle det vara, om någon av oss satte sig emot att den oskyldige pilten får arv och ätt efter sin far.»

Kristins barn släppte bröstet. Modern drog fort ihop kläderna över barmen och tryckte darrande den lille intill sig. Han rapade belåtet ett par gånger och stötte upp mjölk över sig själv och mo[ 303 ]derns händer. Simon tittade förstulet bort på de två och sade med ett slags leende:

»Du hade bättre lycka du, Kristin, än syster min.»

»Ja, du kan väl icke tycka det är rättvis skickelse», sade Kristin sakta, »att jag heter husfru och pilten min är äkta född. Jag kunde väl varit värd att sitta med ett faderlöst frillobarn —»

»Det hade nog synts mig det värsta jag kunnat få höra», sade Simon. »Jag unnar dig allt gott, Kristin», tillade han med lägre röst.

Strax därpå frågade han sig för om vägen. Norrut hade han kommit med ett fartyg från Tunsberg, nämnde han. »Jag får nu rida vidare och se till att jag hinner fatt min sven —»

»Är det Finn, som är med dig?» frågade Kristin.

»Nej, Finn är gift nu. Han är icke hos mig mera. Minns du honom än?» frågade Simon, hans röst lät gladare.

»Är det ett fagert barn, Sigrids pilt?» frågade Kristin och såg på Nåkkve.

»Jag hör folk säger så. Jag tycker det ena lindebarnet ser ut som det andra», svarade Simon.

»Du har nog icke barn själv», sade Kristin och måste le litet.

»Nej», svarade han kort. Så sade han farväl och red sin väg.


När Kristin gick vidare, tog hon ej barnet på ryggen. Hon bar det i famnen och tryckte dess ansikte mot sin halsgrop. Hon kunde inte tänka på annat än Sigrid Andresdotter.

Men hennes far hade ej kunnat göra det. Lavrans Björgulfson skulle ridit ut för att tigga sin dotters frillobarn arv och säte bland dess farsfränder! Aldrig hade han förmått sig till det. Och aldrig, aldrig hade han haft hjärta att ta hennes späda barn från henne — slita en liten pilt ur moderns famn, från hennes bröst, medan han ännu hade modersmjölken på sina oskyldiga läppar! Nåkkve min, nej det nändes nog icke han — om det så var rättvist tio gånger, min far skulle icke ha gjort det —

Men hon kunde ej komma från den bilden: en ryttarflock, som försvann norrut i Rosten, där dalen blir trång och fjällen draga sig samman, svarta av skog. Det blåser kallt från älven, som störtar dånande över hällarna, isgrön, skummande, med svarta gölar här och var. Den som kastar sig i där, blir krossad, från stup till stup i ett tag — Jesus, Maria —

Så såg hon markerna hemma vid Jörundgård en ljus sommarnatt — såg sig själv springa stigen nedåt till den gröna platsen inne i aldungen vid älven, — där de brukade tvätta kläder. Vattnet strömmade med starkt, enformigt brus i den grunda bädden mellan stora stenar — Herre Kristus, jag kan icke annat —.

Åh, min far hade ej haft hjärta till det. Icke, om det var rättvist aldrig så mycket! När jag bad, bad, bad på mina bara knän: Far, du får icke ta från mig mitt barn!

[ 304 ]Kristin stod på Feginsbrekka och såg köpstaden ligga nedanför i gyllne kvällssol. Bortom älvens breda, blanka slinga lågo bruna gårdar med gröna torvtak, mörka lövvalv i trädgårdarna, ljusa stenhus med trappgavlar, kyrkor, som sköto rygg med svarta, spånklädda takåsar, och kyrkor med mattglänsande blytäckning. Men över det gröna landet, över den härliga staden, reste sig Kristkyrkan så kämpaväldig och strålande ljus, så att det var som om allting låg för dess fötter. Med kvällssolen rätt på sitt bröst, med blänkande fönsterglas, med torn och svindlande spiror och gyllne flöjlar, låg den och pekade uppåt, mot den ljusa sommarhimlen.

Runt omkring lågo sommargröna bygder, bärande värdiga storgårdar på sluttningarna. Utanför öppnade sig fjorden ljus och vid, med drivande skuggor av stora sommarmoln, som drogo upp kring de skinande blå fjällen på hinsidan. Klosterholmen låg där djupt nere och sköljdes av vågorna, lik en grön krans med stenvita hus som blommor. Så många skeppsmaster ute vid flodmynningens sandstränder, så många fagra hus —.

Överväldigad, snyftande, kastade den unga kvinnan sig ned framför korset vid vägkanten, där tusentals pilgrimer legat och tackat Gud, för att hjälpande händer voro utsträckta mot människorna på deras färd genom den farliga och fagra världen.


Det ringde till vesper i kyrkor och kloster, när Kristin trädde in på Kristkyrkogården. Ett ögonblick vågade hon skåda uppåt kyrkans västra gavel — så slog hon bländad ned ögonen.

Människor hade icke av egen kraft mäktat utföra detta verk — Guds ande hade verkat i den helige Öistein och de män efter honom som byggde huset. Tillkomme ditt rike, ske din vilja såsom i himmelen så ock på jorden — nu förstod hon dessa ord. En återglans av Guds rikes härlighet bar vittnesbörd i dessa stenar att hans vilja var allt som var fagert. Kristin bävade. Ja, Gud måste vända sig i vrede från allt som var fult — från synd och skam och orenhet.

I himlaborgens svalgångar stodo heliga män och kvinnor, och de voro så sköna att hon ej vågade se på dem. Evighetens oförvissneliga rankor slingrade sig lugnt och vänt uppåt, klättrade uppför spiror och torn och blommade i stenmonstranser. Över den mellersta dörren hängde Kristus på korset. Maria och Jon, evangelisten, stodo vid hans sida, och de voro vita, som om de formats av kramad snö, och guld glimmade på det vita.

Tre gånger gick hon bedjande runt kyrkan. De mäktiga murmassorna med förvillande rikedomar av pelare och valvbågar och fönster, skymten av takets väldiga sluttning, tornet, spirans guld högt uppe i skyn — Kristin dignade under sin synd.

Hon skalv då hon kysste portalens huggna sten. Som i en blixt [ 305 ]såg hon de mörka sniderierna kring kyrkdörren därhemma — som hennes barnamun hade kysst efter far och mor —

Hon stänkte vigvatten över barnet och sig själv — mindes hur fadern gjorde detta, när hon var liten. Med barnet hårt tryckt i sin famn gick hon framåt genom kyrkan.

Hon gick som i en skog — pelarna voro fårade som gamla träd, och in i skogen silade ljuset, brokigt och klart som sång, genom de målade rutorna. Högt uppe över henne lekte i lövverket djur och människor, och änglar spelade — ännu mycket mera svindlande högt spände sig valven och lyfte kyrkan mot Gud. I en hall som låg åt sidan var det gudstjänst vid ett altare. Kristin sjönk på knä intill en pelare. Sången bländade henne som för starkt ljus. Nu förnam hon hur djupt i stoftet hon låg.

Pater noster. Credo in unum Deum. Ave Maria, gratia plena. Hon hade lärt sig böner genom att läsa efter far och mor, innan hon kunde förstå ett ord — långt förr än hon kunde minnas tillbaka. Herre Jesus Kristus! Fanns det en synderska som hon?

Högt under triumfbågen, upplyft över människorna, hängde den korsfäste. Den rena jungfrun, som var hans mor, stod och såg i dödsångest upp på sin oskyldige son, som marterades till döds lik en ogärningsman.

Och här låg hon på knä med sin synds frukt i famnen. Hon tryckte barnet intill sig — gossen var frisk som ett äpple, röd och vit som en ros — han var vaken nu och låg och såg på henne med sina klara, ljuva ögon —

Avlad i synd. Buren under hennes hårda, onda hjärta. Dragen ut ur hennes syndasmittade lekamen så skär, så sund, så outsägligt älsklig och frisk och ren. Den oförskylda nåden bröt sönder hennes hjärta — förkrossad av ånger låg hon där, och gråten vällde ut ur hennes själ som blod ur ett dödshugg.

Nåkkve, Nåkkve, barnet mitt — Gud hemsöker föräldrarnas ondska på barnen —. Visste jag icke det? Jo, jag visste det. Men jag hade ej barmhärtighet med det oskyldiga liv, som kunde väckas i mitt sköte — till att förbannas och pinas för min synds skull.

Ångrade jag min synd, då jag bar dig inom mig, min älskade, älskade son? Åh nej, det var icke ånger — Mitt hjärta var hårt av vrede och onda tankar, i den stund jag först kände att du rörde dig, så liten och värnlös —. Magnificat anima mea Dominum. Et exultavit spiritus meus in Deo, salutari meo.[2] Så kvad hon, kvinnornas milda drottning, då hon blivit korad till att bära den, som skulle dö för våra synder. Icke mindes jag den frälsare, som gäldat min skuld och mitt barns —. Åh nej, icke var det ånger —, men jag gjorde mig liten och usel och tiggde om att rättfärdighetens [ 306 ]bud måtte upphävas, för det jag icke förmådde bära om Gud höll sin lag och straffade mig efter det ord jag känt i all min dag —.

Åh ja, nu visste hon det. Hon hade tänkt att Gud var som hennes egen far, att helge Olav var som hennes far. Hon hade väntat hela tiden, djupast i sitt hjärta, att den stund straffet blev hårdare än hon kunde uthärda, då skulle hon icke möta rättvisa, utan förbarmande —.

Hon grät så att hon ej orkade resa sig, när folket steg upp under gudstjänsten — hon blev liggande i en hög över sitt barn. Nära henne knäböjde några människor som ej heller reste sig, två välklädda bondkvinnor med en ung gosse mellan sig.

Hon såg framåt mot högkoret. Bakom de gyllne gallerdörrarna glänste i dunklet Sankt Olavs skrin, på en upphöjd plats bakom altaret. Det rann iskallt nedöver hennes rygg. Där låg hans helga lekamen och bidade uppståndelsens dag. Då skulle locket springa upp, och han skulle resa sig. Med yxan i sin hand skulle han skrida ned genom detta kyrkorum. Och upp ur stengolvet, ur mullen därutanför, upp ur varje griftegård i Norges land skulle de döda, gula benranglen dyka upp, de skulle iklädas kött och fylka sig kring sin kung. De som hade gjort våld på sig för att träda i hans blodiga martyrspår, och de som bara hade sökt en tillflykt hos honom, för att han skulle hjälpa dem med de bördor av synd och sorg och sjukdom, som de här i livet hade bundit samman åt sig själva och sina barn. Nu tränga de sig fram kring sin drott och bedja honom påminna Gud om deras tarv. Herre, hör vad jag beder om för detta folk, som jag hade så kärt att jag hellre ville leva biltog och tåla nöd och hat och döden, än att man eller mö skulle växa upp i Norge och ej veta, att du dog till frälsning för alla syndare. Herre, du som böd oss gå ut och göra alla folk till dina läresvenner — med mitt blod skrev jag, Olav Haraldsson, ditt budskap på norskt mål för dessa mina arma undersåtar —.

Kristin slöt ögonen, vanmäktig och svindlande. Kungens anlete såg hon inför sig — hans ljungande ögon blickade till bottnen av hennes själ — nu skalv hon för Sankt Olavs blick.

»Där nordanåt, i bygden din, Kristin, där jag vilade, då mina egna landsmän drevo mig från mitt odalsrike, för det de icke ville tåla Guds lag — blev det icke byggt en kyrka där? Kommo ej kunniga män dit och lärde eder Guds bud —?

Du skall hedra din fader och din moder. Du skall icke dräpa. Gud hemsöker fädernas missgärning på barnen —. Jag dog på det I måtten få dessa lärdomar. Har du icke fått dem du, Kristin Lavransdotter?»

»Jo, jo, herre konung!»

Olavskyrkan därhemma — bon såg det lugna, timmerbruna rummet. Där var icke så högt till taket att det skrämde henne. Trovärdig var den, rest till Guds ära, av mörkt och tjärat trä, [ 307 ]slikt som folk timrade sina boningshus och fatburar och ladugårav. Men timmerstockarna hade huggits till smäckra stavar, och de hade rests och hopfogats till väggar i Guds hus, På slikt vis — så lärde Sira Eirik varje år på kyrkans invigningsdag — höves det oss att med trons redskap hugga och tälja av vår syndiga naturliga människa en tillförlitlig stav, infogad i Kristi kyrka.

»Har du glömt detta, Kristin? Var äro de gärningar som skulle vittna för dig på den yttersta dagen, att du var infogad i Guds kyrka — de goda gärningar som vittna för människan att Gud äger henne?»

Jesus, hennes goda gärningar! Hon hade läst de böner, som blivit lagda henne i munnen. Hon hade räckt vidare de allmosor, som hennes far lagt i hennes händer, hon hade gått sin mor tillhanda, när modern klädde de fattiga, mättade de hungriga och skötte de sjukas sår —.

Men de onda gärningarna, de voro hennes egna.

Hon hade hängt sig fast vid alla som bjödo henne skydd och stöd. Broder Edvins kärleksfulla förmaningar, hans sorg över hennes synd, hans ömma förbön, hade hon tagit emot — och kastat sig ut i brinnande syndalust, så snart hon var utom räckhåll för hans milda gamla ögon. Lagt sig till i ladugårdar och uthus och knappast känt skam för det hon bedrog den värdiga fru Groa, tagit emot de fromma systrarnas vänliga omvårdnad och likväl ej haft vett att blygas, när de rosade hennes blidhet och höviska vandel för fadern!

Åh, fadern var det värst att tänka på —. Fadern, som ej sagt henne ett omilt ord, när han kom hit i våras.

Simon hade ej förrått henne, då han grep sin fästekvinna på bar gärning med en man i ett härbärge för lösa ledingskarlar. Och hon hade låtit honom ta skulden på sig för hennes löftesbrott, hade låtit honom bära skulden inför hennes far —.

Åh men fadern, det var det värsta. Nej, mor, det var ännu värre. Skulle hennes Nåkkve växa upp till att visa sin mor så liten kärlek, som hon visat sin mor — åh, det kunde hon icke bära! Mor, som hade fött henne och givit henne di vid sitt bröst, vakat över henne, när hon var sjuk, tvagit och kammat hennes hår och glatt sig för att det var fagert. Och första stund hon själv tyckte sig vara i behov av sin mors hjälp och tröst, så hade hon väntat att modern skulle komma till henne, trots all vanvördnad. Du kan veta att din mor farit norrut och varit hos dig, om hon vetat, att det kunde varit dig till tröst, hade fadern sagt. Åh mor, mor, mor —!

Hon hade sett vattnet från brunnen därhemma. Det såg rent och klart ut, när det stod i träskålarna. Men fadern ägde en glasbägare, och när han hällde vatten i den och solen sken därpå, så var det slammigt och fullt av orenlighet.

[ 308 ]»Ja, herre konung, nu ser jag hurudan jag är!»

Godhet och kärlek hade hon tagit emot av alla människor, som om det skulle varit hennes rättighet. Hon såg ej ände på all den godhet och kärlek hon mött i alla sina livsdagar. Men första gången en människa stått henne emot, då hade hon rest sig, som en huggorm reser sig och stinger. Hård och vass som en kniv hade hennes vilja varit, då hon drev Eline Ormsdotter i döden —.

Som hon skulle ha rest sig mot Gud själv, om han lagt sin rättfärdighets hand på hennes nacke! Åh, hur hade hennes far och mor kunnat uthärda det — tre små barn hade de mist, Ulvhild hade de sett sjukna till döds, sedan de strävat de långa, sorgfyllda åren för att skaffa barnet hälsa. Men de hade burit alla prövningar med tålamod, aldrig tvivlat på att Gud styrde till det bästa för deras barn. Och så vållade hon dem all denna sorg och skam —.

Men hade det varit något på tok med hennes barn — hade de tagit hennes barn, så som de togo barnet från Sigrid Andresdotter —. Åh, inled oss icke i frestelse, utan fräls oss från ondo —.

Rakt fram till helvetets avgrund hade hon vandrat. Hade hon mist gossen, då hade hon kastat sig ut i det rykande djupet, vänt sig med hån från varje hopp om att samlas med de goda och kärleksfulla människor som älskat henne — dräpt sig själv och givit sig djävulen i våld —.

Så det var nog ej underligt, att Nåkkve bar märke av en blodig hand på sitt bröst.

»Åh, helge Olav, som hörde mig, då jag bad dig hjälpa mitt barn —. Jag bad att du skulle vända straffet mot mig och låta den oskyldige gå fri. Ja, herre, jag vet huru jag höll min del av den pakten —»

Som ett vilt hedniskt djur hade hon stegrat sig under den första tuktan. Erlend. Icke ett ögonblick hade hon trott att han ej längre höll av henne. Ty hade hon trott det, då hade hon ej heller orkat leva längre. Åh nej, hon hade tänkt — i hemlighet, för sig själv — att när hon blev fager igen och frisk och munter, då skulle det bli så att han fick lov att tigga henne — Det var ej så att han varit kärlekslös i vintras. Men hon, som hade hört från det hon var liten, att djävulen alltid håller sig nära en havande kvinna och frestar henne, medan hon är svag — hon hade vänt ett villigt öra åt hans lögn. Hon hade låtsat som om hon trodde att Erlend inte brydde sig om henne, för att hon var ful och sjuk — när hon märkte att han lade det vid sig att han bragt sig själv och henne i folks mun. Hans små skygga och ömma ord hade hon slagit bort; när hon själv drev honom till att säga häftiga och obetänksamma ting, så tog hon fasta på dem och visade upp dem för honom. Jesus, vad hon var för en ondskefull kvinna — hon hade varit en dålig hustru —.

»Förstår du nu, Kristin, att du tarvar hjälp?»

[ 309 ]»Ja, herre konung, nu förstår jag det. Jag tarvar svårliga att du bistår mig, så att jag ej vänder mig från Gud igen. Var med mig, du hans hövidsman, när jag går fram med mina böner, bed om lejd för mig. Helge Olav, bed för mig!»

Cor mundum crea in me, Deus, et Spiritum rectum innova in visceribus meis.

Ne projicias me a facie tua —

Libera me de sanguinibus, Deus, Deus salutis mea —[3]


Gudstjänsten var slut. Folk gick ut ur kyrkan. De två bondkvinnorna, som hade knäböjt i närheten av Kristin, reste sig upp. Men gossen mellan dem, han reste sig inte; han började röra sig bortåt golvet, på så sätt att han satte knogarna mot stenflatorna och hoppade i väg som en ännu ej flygfärdig kråkunge. Han hade ömkligt små ben, som lågo krökta mot underlivet. Kvinnorna gingo så att de dolde honom, så gott de kunde, med sina kläder.

När de voro ur sikte, kastade Kristin sig ned och kysste golvet, där de gått förbi henne.

Litet bortkommen och rådlös stod hon vid ingången till koret, då en ung präst kom ut genom gallergrinden. Han stannade framför den förgråtna unga kvinnan, och Kristin sade honom sitt ärende, så gott hon kunde. Först begrep han inte. Hon letade fram guldkronan och räckte honom den.

»Åh, ären i Kristin Lavransdotter, Erlends hustru på Husaby —?» Han såg litet häpen på henne; hon var alldeles svullen i ansiktet av gråt. »Ja, ja, eder svåger, mäster Gunnulv, talade om detta, ja —»

Han förde henne ut i skrudhuset och tog kronan, vecklade upp linneduken, som den var insvept i, och såg på den; så smålog han litet:

»Ja, I kunnen väl förstå — det skall vara vittnen med och så — I kunnen ej giva bort en slik klenod, husfru, som det vore en flatkaka med smör på. — Men jag kan väl förvara den så länge, I viljen väl gärna slippa att bära den med eder ute i staden. — Åh, bed herr Arne besvära sig hitin», sade han till en kyrkotjänare. »Eder husbonde skulle nu också varit med, tror jag, om rätt skulle vara. Men kanske Gunnulv har något brev från honom —.

I skolen stånda inför ärkebiskopen själv, var det icke så? Eljes så är det Hauk Tomasson som är penitentiarius — jag vet icke om Gunnulv har talat med herr Eiliv — Men I mågen komma hit till ottesången i morgon, så kunnen I spörja efter mig, efter lauds, jag heter Pål Aslaksson. Den där» — han pekade på barnet — »mån I lägga kvar i härbärget. I skolen sova hos systrarna i Bakke, tror jag mig minnas att eder svågar sade?»

[ 310 ]En annan präst kom in, och de två talade med varandra. Den förste låste upp ett litet rum i väggen, tog en skålvåg och vägde kronan, medan den andre skrev upp i en bok. Så lade de in kronan i väggskåpet och stängde igen.

Herr Pål skulle släppa ut henne — men så frågade han om hon ville att han skulle lyfta upp hennes son till Sankt Olavs skrin.

Han tog gossen med det säkra, något likgiltiga greppet hos en präst, som var van att ta i dopbarnen. Kristin följde med ut i kyrkan, då frågade han om inte hon också ville kyssa skrinet.

Jag törs ej, tänkte Kristin, men hon gick efter prästen uppför trappan till den upphöjning varpå skrinet stod. Det gick som ett stort, kritvitt sken förbi hennes ögon, när hon vidrörde den gyllne kistan med sina läppar.

Prästen såg litet på henne, i undran om hon skulle falla ned i vanmakt. Men hon kom på benen igen. Så lät han barnets panna snudda vid helgedomen.

Herr Pål följde henne till kyrkdörren och frågade om hon trodde sig säkert kunna hitta vägen till färjstället. Så sade han godnatt — han talade hela tiden lugnt och likgiltigt just som en hövisk ung hovman.

Det hade börjat regna litet, och doften från trädgårdarna ångade härligt ut på gatan, som var frisk och grön som ett tun utanför färdselspårens nötta strimmor. Kristin skyddade gossen mot regnet, så gott hon kunde — han var så tung, så tung nu att hennes armar voro alldeles domnade av att bära honom. Och han gnällde och grät oupphörligt — han var nog hungrig igen.

Modern var dödstrött — av den långa vandringen och av all gråten och den våldsamma själsskakningen i kyrkan. Hon frös — och regnet tilltog, dropparna plaskade ned genom träden, så att bladen skälvde och glittrade. Hon vandrade sin väg framåt genom gränderna och kom ut på en allmänning, där hon hade utsikt över älven, som lopp bred och grå, full av hål på ytan som ett såll, genom dropparnas fall.

Där fanns ingen färja. Kristin talade med två karlar, som krupit in under en sjöbod, vilken stod på stolpar alldeles nere vid vattnet. De sade att hon fick gå ut till mynningen — där hade nunnorna ett hus, och där satt en färjkarl.

Kristin drog sig uppåt allmänningen igen, öm i fötterna och våt och trött. Hon kom till en liten grå stenkyrka — bakom den lågo några hus innanför ett staket. Nåkkve skrek alldeles överljutt, så att hon kunde ej gå in i kyrkan. Men hon hörde sången genom de rutlösa fönstergluggarna och kände igen antifonen Lætare Regina Coeli — fröjda dig, himmelrikets drottning — ty han du korades att föda — är uppstånden såsom han sagt. Halleuja!

Det var det som minoriterna sjöngo efter completorium. Bro[ 311 ]der Edvin hade lärt henne denna hymn till Drottens mor, medan hon vakade hos honom de nätter han låg i sin helsot hemma hos dem på Jörundgård. Hon smög sig in på kyrkogården, och stående vid väggen med sitt barn på armen, läste hon sakta upp den för sig själv.

— Ingenting, Kristin, som du månde göra, kunde förändra din fars hjärtelag mot dig. — Det är därför du ej får göra honom mera sorg —.

— Som dina genomstungna händer voro utsträckta på korset, o Solborgens dyre drott —. Hur långt en själ än förvillade sig bort från den rätta vägen, så voro de genomstungna händerna längtansfullt utsträckta. Intet tarvades förutom det enda att de syndiga själarna skulle vända sig mot den öppna famnen, frivilligt, som barnet går till sin far, och icke likt trälar som jagas hem till sin stränge ägare. Nu märkte hon hur styggelig synden var. Åter kom denna smärta i hennes bröst, som om hjärtat brast sönder av ånger och blygsel över den oförtjänta nåden.

Inne vid kyrkväggen var det litet lä för regnet. Hön satte sig, på en gravsten och började stilla barnets hunger. Emellanåt böjde hon sig ned och kysste den lilla dunhåriga hjässan.

Hon måste ha somnat. Någon rörde vid hennes skuldra. En prästmunk och en gammal lekbroder med dödgrävarspade i handen stodo framför henne. Barfotabrodern frågade om hon sökte natthärbärge.

Det for igenom henne att hon ville då mycket hellre få vara här i natt hos minoriterna, broder Edvins bröder. Och det var så långt ut till Bakke — och hon var så trött så hon kunde stupa. Så sade då munken åt lekbrodern att följa denna kvinnan till kvinnohärbärget — »och giv henne litet kalmuslag för sina fötter, ty hon är sårfotad, ser jag».

Där var kvavt och mörkt i kvinnohärbärget — det låg utanför staketet, ute i gränden. Lekbrodern skaffade henne tvättvatten och litet mat, och hon satt vid eldstaden och försökte stilla barnet. Nåkkve kände nog på sin föda att modern var uttröttad, och hade fastat denna dag; han grät och jämrade, omväxlande med att han drog i det utsugna bröstet. Kristin tog klunkar av mjölken som lekbrodern kommit med; hon försökte spruta den ur sin mun in i barnets, men pojken gjorde högljudda invändningar mot detta nya sätt att få mat, och gubben skrattade och skakade på huvudet. Hon fick dricka den själv, så kom den väl pilten till godo —.

Äntligen gick han. Kristin kröp upp i en av bäddarna överst under det sneda taket. Därifrån kunde hon nå att öppna en lucka. Och det var en otäck lukt i härbärget — där låg en kvinna som hade bukrev. Kristin öppnade — sommarnatten, ljus och sval, regntvagen luft strömmade in över henne. Hon satt i den korta sängen med nacken stödd mot väggtimret — det var så litet kud[ 312 ]dar i sängen. Gossen sov i hennes famn. Hon hade ämnat stänga gluggen om en stund, men hon somnade ifrån det.

Frampå natten vaknade hon. Månen sken in, sommarlikt honungsgul och blek, över barnet och henne och lyste på väggen mittemot. Då varsnade hon att en man stod mitt i månskensflödet, svävande mellan golvet och takröstet.

Han var klädd i askgrå munkkåpa och var lång och kutryggig. Nu vände han det åldriga, fårade ansiktet mot henne. Det var broder Edvin. Han log så outsägligt ömt — litet skälmaktigt, alldeles som då han levde på jorden.

Kristin blev ej särskilt förundrad. Ödmjuk, lycklig, full av förväntan, såg hon på honom och avvaktade vad han skulle säga eller göra.

Munken log mot henne och höll upp en gammal tung skinnvante, så hängde han den från sig på månstrålen. Sedan log han ännu mera, nickade åt henne och försvann.


  1. Natten mellan 13:e och 14:e oktober.
  2. Min själ prisar storligen Herren, och min ande fröjdar sig i Gud min Frälsare. Lukas ev. kap. 1 v. 46—47.
  3. »Rädda mig undan blodstider, Gud, du min frälsnings Gud.» Psalt. 51:16.