Kristin Lavransdotter/Korset/Fränder emellan/Kapitel 3

←  Kapitel II
Kristin Lavransdotter
av Sigrid Undset
Översättare: Teresia Eurén

Kapitel III
Kapitel IV  →


[ 562 ]

III.

Dygnen gingo, och Andres låg där likadant; det blev ingen större förändring vare sig till det bättre eller till det sämre. Värst var att gossen fick nästan ingen sömn; han låg med halvöppna ögon och tycktes ej känna igen någon, hosta och andnöd pinade den lilla magra kroppen, och febern växlade och steg. En kväll hade Kristin givit honom en dvaldryck — då kom det ro över honom, men om en stund såg hon att barnet blivit blåblekt, huden kändes kall och fuktig. Hastigt fick hon hällt i honom varm mjölk och lade upphettade stenar under hans fotsulor, och sen tordes hon ej ge honom någon sömndryck mera — hon förstod att han var för liten att tåla vid det.

Sira Solmund bar dit relikerna från kyrkan till honom; Simon och Ramborg betalade förböner, utlovade fastor och allmosor, om Gud ville höra dem och skänka sonen livet.

Erlend tittade dit en dag; han ville ej stiga av hästen och gå in, men Kristin och Simon kommo ut på tunet och talade med honom. Han såg på dem mycket bedrövad. Den minen hos honom hade dock alltid retat Kristin på ett underligt och obestämt sätt. Nog gjorde det honom ont, när han såg människor sjuka eller sorgsna, men det var som om han blev mest förvirrad och illa till mods — han såg så innerligt rådlös ut, när han tyckte synd om folk.

Sedan kom Nåkkve eller tvillingarna varje dag till Formo och frågade hur det stod till med Andres.

Den sjätte natten medförde intet omslag — men frampå dagen tycktes gossen litet bättre, han var inte så het. Simon och Kristin sutto ensamma inne hos honom vid middagstiden.

Fadern drog fram en förgylld »bulla» — en liten rund dosa — som han bar vid halsen i ett snöre under kläderna. Han böjde sig ned över pojken och lät bullan dingla framför ögonen på honom, stack den i barnets hand och tryckte ihop dess små fingrar kring den — men Andres tycktes ej vara medveten därom.

Denna bulla hade han själv fått, då han var barn, och hade burit den allt sen dess — hans far hade haft den med sig från Frankrike. Den var invigd i ett kloster, som hette Sankt Mikaels berg, och det var en bild på den av Sankt Mikael med stora vingar; den tyckte Andres mycket om att få se på, berättade Simon under tiden med låg röst. Men lillpysen trodde att det var en tupp; han kallade änglarnas hövding för tupp! Långt om länge hade fadern lyckats lära honom att säga ängeln. Men en dag då de stodo ute på tunet, såg Andres att tuppen tuktade en av sina hönor: »Ängeln vred nu, far», sade han då.

Kristin såg bönfallande upp på Simon — det skar henne i hjärtat att höra på honom, fastän han talade så lugnt och stilla. Och [ 563 ]hon var så uttröttad av alla dessa vaknätter, hon visste att hon tålde ej vid att falla i gråt nu —.

Simon stack tillbaka bullan under skjortlinningen:

»Åh ja. Jag skall giva en tre års oxe till kyrkan på Sankt Mikaels kväll, varje höst så länge jag lever, om han vill vänta litet med att hämta denna själen. Han måste då väl vara som en plockad kyckling också i vågskålen, Andres — så liten —»; men då han försökte skratta litet, svek honom rösten en smula.

»Simon, Simon» bad hon.

»Ja, det går som det är lagt för oss, Kristin. Och Gud själv råder för den saken, han vet väl bäst —.» Fadern sade ej mer och stod och såg ned på sin son.


Den åttonde natten vakade Simon och en av tärnorna, medan Kristin slumrade litet borta på bänken. När hon vaknade, sov flickan. Simon satt, som han hade setat de flesta nätterna, på bänken vid huvudgärden; han satt med ansiktet lutat över sängen och barnet.

»Sover han?» viskade Kristin och kom dit fram.

Simon lyfte huvudet. Han strök sig med handen över ansiktet; hon såg att han var våt på kinderna, men han svarade stilla och lugnt:

»Nu tror jag ej, Kristin, att Andres får sömn, förrän han kommer under torvan i vigd mull »

Kristin stod stilla — det var som om hon stelnade. Långsamt bleknade hon under solbrännan, blev vit ända ut på läpparna.

Så gick hon bort i vrån och tog sina ytterplagg.

»Du får laga så —», hon talade som om hon var torr i hals och mun, »så att du är ensam här, när jag kommer tillbaka. Sitt hos honom du — och när du ser mig träda in, så säg icke ett ord, och säg aldrig ett ord om detta sedan, icke till mig och icke till någon. Icke ens till prästen —»

Simon reste sig, kom långsamt bort till henne. Han också hade bleknat.

»Nej — Kristin!» Han talade nästan ohörbart. »Jag — törs icke — låta dig gå den vägen —»

Hon satte på sig kappan, tog fram en linneduk ur kistan i hörnet, vek ihop den och gömde den i barmen.

»Jag törs. Du vet att ingen får komma in till oss sedan, innan jag ropar — ingen får komma in till oss eller tala till oss, innan han vaknat och har talat själv —»

»Vad tänker du din far skulle menat om detta?» viskade han sakta som förut. »Kristin — gör det icke —»

»Förr har jag gjort det som tycktes min far orätt — då var det endast för att främja min egen lust —. Andres är också hans kött och blod — mitt eget kött, Simon — min enda systers son —»

Simon andades tungt och skälvande; hon stod och såg ned.

[ 564 ]»Men vill du icke att jag skall försöka denna sista utväg »; han stod som förut med böjt huvud och svarade icke. Då upprepade hon det och visste ej om att det kom ett litet underligt leende, nästan hånfullt, kring hennes vita läppar:

»Vill du icke att jag skall gå?»

Han vände huvudet åt sidan, och hon gick förbi honom, steg ljudlöst ut genom dörren och stängde stilla efter sig.


Det var becksvart ute med små fläktar av sunnanvind, så att stjärnorna flämtade och blinkade oroligt. Hon hade ej kommit längre än upp i gatan mellan gärdsgårdarna, och hon kände det, som om hon trätt ut i själva evigheten. En ändlös färd bakom henne och framför henne. Som om hon aldrig skulle komma ut ur detta, som hon stigit in i, när hon trädde ut i denna natt —.

Själva mörkret var som en makt, mot vilken hon pressade sig fram. Hon trampade i något slipprigt — vägen var uppkörd av sädesfororna, och det töade av sunnanvädret. Med varje fjät måste hon rycka sig lös från natten och den fuktiga kylan, som klibbade sig fast vid hennes fötter, sög sig uppåt och tyngde hennes klänningsfåll. Ett och annat fallande blad snuddade förbi henne — som om ett levande liv i mörkret vidrört henne — skonsamt i känslan av sin övermakt: »gå tillbaka du —!»

När hon kom upp på allmänna färdevägen, blev det lättare att gå: den var gräsbevuxen, hon fastnade ej längre med fötterna i sörjan. Hon kände sitt ansikte hårdnat som sten, kroppen spänd och stram — varje steg bar henne obönhörligt mot skogshultet, som hon måste igenom. Där steg upp inom henne som en inre lamhet — omöjligt tordes hon gå genom detta stycke mörker; men hon hade ej en tanke på att vända om. Hon kände icke av sin kropp av skräck, och under tiden fortsatte hon att skrida framåt som i sömn, trampade säkert över stenar och rötter och genom vattenpussar, omedvetet vaksam på att ej snava, falla ur sin jämna skritt och ge rädslan övertaget.

Nu susade granarna närmare och närmare i natten; hon gick in bland dem, sömngångarlugnt. Hon förnam varje ljud och tordes knappt blinka med ögonen för mörkret. Älvens brus, de tunga suckarna i barrträden, ett porlande över stenar, som hon gick fram emot och kom förbi och gick bort ifrån. En gång rullade en sten uppe i uren, som om något levande hade rört sig där — svetten bröt fram över hela hennes kropp, men hon vågade varken sakta av eller påskynda sin gång för det.

Kristins ögon voro nu så vanda vid mörkret att då hon kom ut ur skogen kunde hon skönja ett och annat — det glimtade litet i den slingrande älven, i vatten ute på myrarna. Gärdena skilde sig från det svarta, husklungorna syntes som kärnor av mörker i deras mitt. Himlen började visst också ljusna, högt över där hon [ 565 ]gick, hon förnam det, men hon vågade ej se upp, ovan de himmelshöga, svarta bergväggarna. Men hon visste att det måste snart vara den tid då månen skulle gå upp —.

Hon försökte påminna sig själv: om fyra timmar är det dag — folk tar itu med dagens sysslor på alla gårdar i bygden — luften grånar av morgonnyet, det ljusnar över höjderna. Då är det icke lång väg — vid dagsljus är det ej långt från Formo till kyrkan. Och då hade hon själv länge varit inomhus. Men hon kände en aning om att då måste hon vara en annan än när hon gick ut —.

Hon visste — hade det gällt ett av hennes egna barn, då hade hon ej vågat ta på sitt ansvar att försöka denna yttersta utväg. Avvända Guds hand, när han sträckte ut den efter en levande själ! När hon satt hos sina egna små barn, då hon var ung och hennes hjärta vekt och ömt, då hade hon försökt säga, fast hon tyckte hon måste falla samman av ångest och hjärtekval: »Herre, du älskar dem bättre än jag — ske din vilje!»

Men nu gick hon här i natt och trotsade sin egen fasa — Detta som icke var hennes, det ville hon rädda, vad hon så räddade det till —.

Ty du också, Simon Darre, tog emot, när det gällde det käraste du ägde på jorden, du tog emot mera än en människa kan ta emot med full heder —.

»Vill du att jag icke skall gå?» — och han hade ej varit man till att svara. Innerst inne visste hon, att dog barnet, så skulle Simon nog förmå bära det också. Men hon hade slagit ned på honom vid det enda tillfälle då hon sett att han var nära att falla ihop — hon grep det och gav sig av med det. Den hemligheten skulle hon ha med honom — att han visste hon hade också sett honom, en gång då han icke stod stadigt på sina fötter.

Ty han hade fått veta för mycket om henne. Av den man som hon vrakat hade hon tagit emot hjälp, var gång det gällde att rädda den hon utvalt. Den giljare hon förkastat, var just den man hon vände sig till, var gång hon behövde någon som värjde hennes kärlek. Och aldrig hade hon bett Simon förgäves — gång på gång hade han ställt sig skyddande framför henne, hans godhet och hans styrka hade varit hennes värn.

Alltså gjorde hon denna nattliga vandring för att få kasta av sig något av skuldebördan — och först nu stod det klart för henne hur tryckande tung den var.

Simon hade tvungit henne att märka till sist att han var den starkaste — starkare än hon själv och starkare än den man hon valt att giva sig åt. Hon hade visst förstått det alltifrån den stund då de tre möttes på det skamliga stället i Oslo — fast hon då icke ville inse att den där rundkindade, fetlagda pratmakaren till pojke var starkare —.

Så gick hon nu här och tordes ej åkalla ett gott och heligt namn, [ 566 ]och hon belastade sig med denna synd för att få — hon visste icke vad — var det hämnd — hämnd för att hon blivit tvungen att inse att han var mera högsinnad än de båda —?

»Men nu har du ock fått röna, Simon — att när det gäller livet för den man älskar mera än sitt eget hjärta — så griper en arm människa efter allt, allt —.»

Månen hade kommit upp över fjällranden, när hon gick uppåt backen till kyrkan. Äter var det som om hon måste rida en ny våg av fasa — månljuset låg som skir spindelväv över den tjärade massan; kyrkan själv stod hemsk och hotande svart under det tunna floret. För första gången såg hon korset utanför på vallen och vågade ej gå bort och hälsa det signade trät. Hon kröp över där hon visste att kyrkogårdsmuren av torv och sten var lägst och lättast att komma över.

En och annan gravsten glänste som vatten nere i det höga, daggiga gräset. Kristin gick rakt över kyrkogården ned till fattiggravarna vid inhägnadens sydsida.

Hon gick dit där en fattig inflyttad låg. Mannen hade frusit ihjäl i fjället en vinter; hans båda moderlösa döttrar fingo gå på socknen, tills Lavrans Björgulfson erbjöd sig att uppfostra dem. När de blevo vuxna och artade sig väl, hade hennes far själv skaffat hederliga, arbetssamma män åt dem och skänkt dem både ko och kalv och tackor, Ragnfrid gav dem säng och sängkläder och järngryta — nu sutto de som välbärgade hustrur efter sina omständigheter. Den ena hade varit Ramborgs tärna, och Ramborg hade burit barn till dopet åt henne —.

»Så får du unna mig ett stycke torv av taket ditt, Bjarne, åt Ramborgs son.» Hon lade sig ned på knä och drog sin dolk.

Svetten pärlade iskall på hennes panna och överläpp, när hon grävde in sina fingrar under den daggvåta torven. Det tog emot i jorden — bara rötter — hon skar av dem med dolken.

Till gengåva måste vålnaden ha guld eller silver, som nedärvts genom tre ättled. Hon drog av sig den lilla guldring med rubiner som varit hennes farmors fästering — »barnet är min fars avkomma». Hon stack ned ringen så djupt i jorden hon kunde, svepte in torvstycket i linneduken och täckte mossa och löv över det ställe där hon tagit det.

När hon reste sig upp, skälvde benen under henne, så att hon måste stå litet, innan hon kunde vända sig om. Såg hon under armbågen nu, så kunde hon se dem —

Och det drog så förfärligt i henne, som om de ville tvinga henne att göra det — Alla de döda som känt henne förr i världen, »Är det du, Kristin Lavransdotter — kommer du hit i slikt ärende —?» Arne Gyrdsson i graven utanför västra ingången. »Ja, Arne, du tör väl förundra dig — jag var icke sådan, den tid du och jag kände varandra —.»

[ 567 ]Så steg hon över muren igen och gick nedåt.

Månen lyste nu över bygden. Jörundgård nere i sänkan — daggen glittrade i gräset på alla tak. Hon såg dit ned, nästan slött —. Det var som om hon själv vore död från hemmet och alla där — dörren stängd för alltid för henne, som vandrade förbi uppe på vägen i natt —.

Fjället skuggade nästan hela vägen, där hon gick tillbaka. Det blåste mera nu — rätt emot henne kom den ena vindilen efter den andra. Visset löv blåste mot henne och ville visa henne tillbaka dit, där hon kom ifrån nu senast —.

Icke trodde hon att hon färdades utan följe heller. Det lät som smygande steg på vägen bakom henne rätt som det var. »Är det du Arne —?» — »Se dig om, Kristin, se under armbågen!» ljöd det frestande.

Likväl var det ej som om hon varit riktigt rädd längre. Bara kall och domnad, sjuk av lust att släppa taget och signa ned. Efter denna natt kunde hon visst icke bli rädd mera här i världen —.

Simon satt på sin vanliga plats vid sängens huvudgärd, lutad över barnet, när hon öppnade dörren och steg in. Ett kort ögonblick såg han upp — Kristin undrade om hennes eget utseende blivit lika härjat och gammalt på denna stund. Så böjde Simon sitt ansikte ända ned och gömde det mot armen.

Han raglade litet, när han reste sig. Han vände bort ansiktet från henne, då han gick förbi och bort mot dörren, med nacken och skuldrorna böjda.

Kristin tände två ljus och ställde dem på bordet. Gossen öppnade ögonen litet, såg upp, underligt omedveten, grinade litet och försökte vända huvudet från ljuset. När Kristin lade den lilla kroppen till rätta — som man rätar ut ett lik, gjorde han intet försök att ändra ställning — han tycktes vara för svag för att kunna röra på sig.

Så bredde hon linneduken över hans ansikte och bröst och lade torvstycket tvärsöver.

Därmed sköljde fasan över henne på nytt som en störtsjö.

Hon måste sitta bredvid sängen. Fönstret var mitt emot den delen av bänken. Hon tordes ej sitta med ryggen åt det — bättre att se dem i ögonen, som kanske stodo där utanför och sågo in. Hon drog karmstolen bort till sängen, satt vänd mot rutan — natten trängde sig kolsvart inpå den, ett av ljusen speglade sig i glaset —. Kristin stirrade stelt mot det, kramade fingrarna om stolskarmen, så att knogarna vitnade, och hennes armar skälvde till emellanåt. Hon kände ej av sina egna ben, så kalla och våta voro de — hon satt och hackade tänder av fasa och av köld, och svetten rann som isvatten ned över hennes ansikte och rygg. Hon satt orörlig — tittade endast då och då blixtsnabbt bort på linneduken, som höjde och sänkte sig helt litet vid barnets andetag.

[ 568 ]Äntligen började det gråna på rutan. En tupp gol gällt. Och så hörde hon män på tunet — de gingo till stallet —.

Slappt sjönk hon tillbaka mot stolsryggen, skalv som i krampanfall och försökte sätta sig så att hon kunde hindra sina ben från att spritta och rycka till så vid varje skälvning.

Då rörde det sig starkt under linklädet — Andres sköt undan det från sitt ansikte, jämrade sig grinigt — han hade återfått medvetandet i viss mån, ty han grymtade missnöjt mot henne, när hon for upp och lutade sig över honom —.

Hon ryckte till sig duken och torven, störtade bort och stoppade in ris och ved i ugnsmynningen och kastade den dödes tillhörighet i den friskt sprakande brasan. Men så måste hon stå en stund, stödd mot väggen — tårarna strömmade ned över hennes ansikte.

Hon öste upp mjölk ur den lilla grytan, som stod bredvid elden, och har bort till barnet — Andres hade redan somnat igen. Han tycktes ha en sund sömn nu —.

Så drack hon mjölken själv. Det smakade så skönt att hon måste stjälpa i sig två tre skopor av den varma drycken.

Ännu tordes hon ej tala — gossen hade ej sagt ett ord som var begripligt. Men hon föll på knä vid sängfoten och läste inom sig utan ljud:


Convertere, Domine, aliquantulum; et deprecare super servos tuos. Ne ultra memineris iniquitatis nostræ: ecce respice; populus tuus omnes nos —[1]


— Ja, ja, ja, det var något förfärligt som hon hade gjort —!

Men det var ju deras enda son. Hon, hon hade sju! Skulle hon ej försöka allt för att rädda sin systers enda son —.

Allt vad hon tänkt i natt — det var bara nattens förvillelse. Hon hade då ej gjort det för annat än att hon icke förmådde se detta barn dö i hennes egna händer.

Simon — han som aldrig hade svikit henne. Han som hade varit trofast och god mot varje mors barn, såvitt hon visste — och allramest mot henne och hennes. Och denna son som var hans ögonsten — skulle hon icke försöka allt för att rädda gossens liv —! Till och med genom en synd —.

Ja, det var syndigt, men Gud — straffa det på mig! — Simons och Ramborgs fagra, menlösa lilla barn! Gud kunde icke vilja straffa det på Andres —.

Hon var borta och lutade sig över sängen — andades på den ena lilla vaxvita handen. Kyssa den tordes hon inte — han fick ej väckas.

Ljus och skuldfri! — Det var under de fasans nätter då de [ 569 ]suttit ensamma kvar på Haugen som fru Åshild hade berättat för henne om detta — om sin vandring till griftegården i Konungahälla: »— det, Kristin, är visst det tyngsta jag påtagit mig.» — Men icke var Björn Gunnarsson ett menlöst barn, när han låg där, och Åshild Gautesdotters systrungar hade kommit hans hjärta för när med sina svärd. Han hade blivit den enes bane, innan han själv föll, och den andre blev aldrig en karsk man efter den dag då han skiftat hugg med herr Björn —.

Kristin stod vid fönsterrutan och såg ut på gården. Folk färdades mellan husen för dagens sysslor. Några små kvigkalvar gingo ute på tunet — de voro så vackra —.

I mörkret spira så många slags tankar — liksom de florsfina växter som gro nere på sjöbotten och vagga och bölja, underligt trolskfagra — lockande och skrämmande äga de en sällsam, mörk dragningskraft, så länge de växa inne i sitt levande, rinnande mörker. Men sen är det bara en slemmig, brun klump, när barnungarna riva dem till sig upp i båten. I natten gro så många underliga tankar, som både skrämma och locka. Det var visst broder Edvin som sagt en gång att de fördömda i helvetet själva icke ville skiljas från sin pina — hatet och sorgen voro deras vällust — därför var det som Kristus icke kunde frälsa dem. Den gången hade detta synts henne ett förvirrat tal. Det gick en isande rysning genom henne, nu började hon förstå vad munken menat —.

Hon lutade sig över sängen igen — insöp lukten av småbarnet. Simon och Ramborg skulle icke mista honom. Om det nu också var så att hon kände behov av upprättelse i Simons ögon, av att visa honom att hon kunde nog annat än bara ta emot av honom! Hon hade känt behov av att våga något för honom i gengäld —.

Så knäböjde hon åter, läste om och omigen så mycket hon kunde utantill ur Psaltaren.


Denna morgon gick Simon ut och sådde vinterråg på den nyröjda skogsmarken söderut. Han hade fått för sig att han måste låtsa som om han ansåg rätt och riktigt att sysslorna på gården gingo sin vana gång. Tjänstekvinnorna hade blivit utom sig av förundran, när han kom in till dem i natt och sade att Kristin gärna ville vara ensam med gossen, tills hon själv sände bud efter dem. Till Ramborg sade han det också, då hon vaknade — Kristin hade bett att ingen skulle gå nära frustugan i dag.

»Icke du heller?» frågade hon hastigt, och Simon sade nej. Det var då han hade gått ut och hämtat såningsskäppan.

Men efter dagvarden stannade han uppe på gården — han kunde ej förmå sig till att gå långt bort från husen. Och han tyckte ej om Ramborgs uppsyn. En stund efter middagsvilan kom det: han stod nere vid logen; då såg han husfrun störta över tunet. Han sprang efter — Ramborg kastade sig mot frustugedörren, [ 570 ]dunkade på den med knutna händer och skrek så det genljöd, att Kristin skulle öppna.

Simon slog armarna om henne med lugnande ord — då böjde hon sig blixtsnabbt ned och bet honom i handen; han såg att hon var som ett rasande djur:

»Det är mitt barn! Vad haven I gjort med min son?»

»Du månde väl veta att din syster icke gör Andres annat än vad gott är», — då han tog i henne, stretade hon emot och skrek.

»Kom nu», sade mannen och gjorde sig barsk i målet: »Ramborg — blygs du ej för vårt husfolk —»

Men hon fortfor att skrika:

»Han är väl min, vet jag —! Icke var du hos oss, då jag födde honom, Simon», ropade hon, »vi voro dig icke så dyra då —»

»Du vet ju själv vad jag då hade för händer», svarade mannen trött. Han släpade henne ned mot stugan, han var tvungen att bruka maktmedel.

Sedan tordes han ej gå från henne. Ramborg lugnade sig småningom, och när kvällen kom, gav hon efter och tillät tärnorna att kläda av henne.

Simon blev sittande uppe. Döttrarna sovo borta i sin säng, tjänstkvinnorna hade han sänt ut. En gång då han reste sig och gick utåt golvet, frågade Ramborg från sängen — hon var klarvaken i rösten — vart han skulle hän.

»Jag tänkte lägga mig ovanpå litet hos dig», svarade han efter ett ögonblick. Han tog av sig yttertröjan och skorna och kröp in mellan fällen och ylletäcket. Så stack han in ena armen under hustruns nacke: »Jag förstår väl det, Ramborg min, att denna dagen gjorts dig lång och tung —»

»Ditt hjärta slår så hårt, Simon», sade hon litet efteråt.

»Ja, du vet att jag är rädd för piltens skull, jag också. Men vi måste bida med tålamod, tills Kristin sänder oss bud —»

Han for upp i sängen — låg stödd mot armbågen — förvirrad såg han upp i Kristins vita ansikte — det var alldeles ovanför hans eget, glittrande vått av tårar i ljusskenet, hennes hand låg på hans bröst. Ett ögonblick trodde han att — denna gång hade han ej bara drömt det —. Simon kastade sig tillbaka mot huvudgärden, med ett kvävt, jämrande ljud lade han armen över sitt ansikte. Han kände svindel, så hamrade hjärtat i honom, så rasande fort och hårt —.

»Simon, vakna upp!» Kristin ruskade i honom igen. »Andres ropar på sin far, hör du — det var det första ord han sade —» hennes ansikte strålade av leenden, medan tårarna oavlåtligt strömmade.

Simon satte sig upp, strök sig över ansiktet några gånger. Han måtte väl ej ha talat i yrsel, när hon väckte honom —. Han såg upp på Kristin, som stod där framför sängen med en lykta i handen.

[ 571 ]Sakta, för att ej väcka Ramborg, smög han sig ut med henne. Den kvävande, kväljande känslan satt kvar i bröstet på honom ännu. Han var till mods som om något höll på att brista inom honom — varför kunde han ej slippa drömma detta förfärliga? Han, som vaken stred och stred för att driva ifrån sig alla sådana tankar! Och när han låg och sov, viljelös och värnlös, så drömde han detta, som djävulen själv måtte ingiva honom — till och med nu, medan hon satt och vakade över hans dödssjuka son, drömde han så omänskligt —.

Det regnade, och Kristin visste ej heller riktigt vad tid på natten det månde vara. Gossen hade varit halvvaken, men han hade ej talat. Och i början på natten hade hon tyckt han sov så lugnt och gott — hon vågade lägga sig litet till vila — med Andres i famnen, så att hon måste känna om han rörde på sig. Så hade hon fallit i sömn —.

Gossen såg ynkligt liten ut, där han låg ensam i sängen. Förfärligt blek var han, men ögonen voro klara, och ansiktet lyste upp i ett leende, när han fick se sin far. Simon sjönk på knä framför sängkanten. Men när han ville lyfta den lilla kroppen intill sig, grep Kristin honom i armen:

»Nej, nej, Simon, han är genomsvettig, och här är kallt —», hon stoppade bättre om Andres. »Lägg dig hellre hos honom — så skall jag sända hit en vakekvinna — jag går ned i stugan och lägger mig ovanpå hos Ramborg nu —»

Simon kröp in under täcket. Det var en varm grop, där hon legat, en svag doft efter hennes hår på huvudkudden. Simon jämrade helt sakta en gång — så drog han den lilla sonen intill sig och tryckte sitt ansikte mot det fuktiga, mjuka barnahåret. Han hade blivit så liten som rakt ingenting att hålla i sina armar, Andres, men han låg där nog så förnöjd och sade ett litet ord då och då.

Så började han leta och krafsa i öppningen på faderns skjorta, stack in den lilla fuktiga handen på mannens bröst och drog ut »bullan»:

»Tuppen», sade han belåten, »där var den —»


Den dag då Kristin stod resfärdig och skulle fara hem, kom Simon till henne i frustugan och räckte henne en liten träask:

»Denna har jag tänkt det kanske skulle lika dig att ha —»

Kristin sig på snideriet att det var hennes fars arbete. Inuti låg, insvept i en bit handskskinn, ett helt litet guldspänne, besatt med fem smaragder. Hon kände strax igen det — Lavrans hade brukat bära det i skjortlinningen, när han skulle vara särskilt fint klädd.

Hon tackade Simon, men så blev hon blodröd. Hon kom med ens ihåg att hon hade visst ej sett fadern begagna det smycket, sedan hon kommit hem från klostret i Oslo.

»När gav far dig detta —?» Hon ångrade frågan i samma stund.

[ 572 ]»Jag fick det i avskedsgåva, en gång då jag skulle rida från gården —»

»Detta tyckes mig vara alltför stor gåva», sade hon sakta och såg ned.

Simon smålog och svarade:

»Du kan tarva mycket slikt du, Kristin — när den tid kommer att du skall sända ut alla dina söner med fästegåvor —»

Kristin såg på honom och sade:

»Det vet du, Simon — jag menar att de ting du har efter honom — du vet att jag har dig så kär som om du varit hans egen son —»

»Gör du det, du —?» Han lade utsidan av handen helt hastigt mot hennes kind och strök över den, och han log ett underligt litet leende, medan han talade som till ett barn: »Ja, ja, Kristin, jag har märkt det —»


  1. Herre, vänd dig dock till oss igen; och var dina tjänare nådig! Psalt. 90:13. — Vart icke så högeligen förgrymmad, Herre, och tänk icke evinnerligen på vår missgärning; nej, se därtill att vi allesamman äro ditt folk! Jes. 64:9.