Löwensköldska ringen/Kap 06
| ← Kapitel 5 |
|
Kapitel 7 → |
VI.
Det var inte mindre än femton man, som följde ryttmästarn, då han klockan fyra nästa morgon drog ut på tjuvjakt. Och i bästa stridshumör voro de. De hade en rättfärdig sak och dessutom generalen att lita på. Då den döde hade bragt saken så långt, så skulle han nog föra den till en lycklig fullbordan.
Emellertid vidtog inte den riktiga vildmarken förrän en mil bortom Hedeby. I början av vandringen övergingo de en vid dalbotten, som var delvis odlad och översållad med smålador. Här och var på kullarna reste sig rätt stora byar. En av dem var Olsbyn, där Bård Bårdsson hade haft sin gård, innan generalen brände ner den för honom.
Bortom detta låg storskogen utbredd över jorden som en tjock fäll, träd vid träd utan avbrott. Men ännu var det dock inte alldeles slut på all mänsklig makt. Det fanns smala stigar inne i skogen, som ledde upp till sommarsätrar och kolbottnar.
Ryttmästarn och hans folk fingo liksom en annan hållning, ett annat utseende, då de kommo in i storskogen. De hade dragit fram här förr på jakt efter storvilt, och jägarlynnet kom upp i dem. De började kasta skarpa blickar inåt snåren, och de gingo på ett helt annat sätt, lättare och liksom smygande.
»Vi kommer överens om en sak, pojkar», sade ryttmästarn. »Ingen av er får göra sig olycklig för den där tjuvens skull, utan ni skall lämna honom åt mig. Se bara till, att ni inte låter honom komma undan!»
Den befallningen hade nog inte blivit hörsammad. Alla dessa, som dagen förut hade gått helt fredligt och hängt upp hö på hässjor, brunno av begär att få ge Ingilbert, den tjuven, en riktig minnesbeta.
Emellertid voro de nätt och jämnt så långt komna, att storfurorna, som stodo kvar sedan forntiden, hade blivit så täta, att de bredde ut ett oavbrutet tak över dem och att all underskog hade upphört och endast mossa täckte marken, då de fingo se tre män komma emot dem, bärande mellan sig en bår av kvistar, på vilken en fjärde man vilade.
Ryttmästarn och hans parti skyndade dem till mötes, och de bärande stannade, då de sågo en så stor hop folk. De hade lagt några stora ormbunksblad över den liggandes ansikte, så att ingen kunde se vem han var, men Hedebykarlarna tyckte sig dock veta det, och det gick en rysning neråt ryggen på dem.
De sågo inte den gamle generalen bredvid båren. Nej då. Inte så mycket som en skymt av honom. Men i alla fall visste de, att han var där. Han hade kommit med den döde ner ur skogen. Han stod och visade på honom med fingret.
De tre männen, som buro båren, voro välkänt och gott folk. Det var Erik Ivarsson, som hade en stor gård i Olsbyn, och hans bror, Ivar Ivarsson, som aldrig hade gift sig, utan bodde kvar hos brodern i fädernegården. Dessa båda voro till åren komna, men den tredje i laget var en ung man. Också honom kände alla. Han hette Paul Eliasson och var en fosterson till Ivarssönerna.
Ryttmästarn gick fram till Ivarssönerna, och de satte ner båren för att hälsa och ta i hand. Det var, som om ryttmästarn inte skulle se de framräckta händerna. Han kunde inte slita ögonen från ormbunksbladen, som betäckte ansiktet på honom, som låg på båren.
»Är det Ingilbert Bårdsson, som ligger här?» frågade han med en besynnerlig, hård röst. Det lät snarast, som skulle han tala mot sin vilja.
»Ja», sade Erik Ivarsson, »men hur kunde ryttmästarn veta det? Kände ryttmästarn igen honom på kläderna?»
»Nej», sade ryttmästarn, »jag kände inte igen honom på kläderna. Jag har inte sett honom på fem år.»
Såväl hans eget folk som de främmande karlarna kastade undrande blickar på ryttmästarn. De tyckte alla, att det var något ovanligt och hemskt över honom den morgonen. Han var sig inte lik. Han var inte hövlig och vänlig, som han brukade.
Han gav sig till att fråga ut Ivarssönerna. Vad hade de att göra i skogen i den tidiga morgonstunden, och var hade de funnit Ingilbert? Ivarssönerna voro storbönder, och de tyckte inte om att låta utfråga sig på detta sätt, men det huvudsakliga fick han dock ur dem.
De hade dagen förut gått upp till folket på sin säter, som låg någon mil längre inåt skogen, med mjöl och sovel och hade stannat hos dem över natten. Tidigt på morgonen hade de begivit sig på hemfärd, och därunder hade Ivar Ivarsson kommit att gå före de två andra. Ivar Ivarsson hade varit soldat. Han kunde konsten att ta ut stegen, det var inte lätt att hålla jämnan med honom.
När Ivar Ivarsson hade hunnit ett gott stycke före de andra, hade han sett en man komma emot honom på stigen. Skogen hade varit rätt öppen där. Inga småbuskar, utan bara stora stammar, och han hade sett mannen på långt håll. Men han hade inte genast kunnat känna igen honom. Det svävade dimflockar mellan träden, och när solljuset sken in i dem, blevo de till en gulfärgad rök. Man kunde nog se tvärtigenom dem, men inte med någon full tydlighet.
Ivar Ivarsson hade märkt, att då den mötande genom dimman hade fått syn på honom, hade han stannat och i största förskräckelse sträckt händerna avvärjande framför sig. Ja, då Ivar hade gått än ett par steg, hade han sjunkit ner på knä och ropat, att han inte skulle komma närmare. Det hade ju förefallit, som om han inte skulle vara rätt klok, och Ivar Ivarsson hade velat skynda fram för att lugna honom, men då hade den andre rest sig och flytt undan inåt skogen. Han hade dock bara sprungit ett par steg. Nästan genast hade han störtat omkull och blivit liggande orörlig. Då Ivar Ivarsson kom fram till honom, var han redan död.
Ivar Ivarsson hade nu känt igen mannen såsom varande Ingilbert Bårdsson, son till den Bård Bårdsson, som förr hade bott i Olsbyn, men som hade flyttat till en sommarsäter, sedan hans gård hade brunnit och hustrun hade dränkt sig. Han kunde inte fatta, att Ingilbert hade fallit ner död, utan att någon hand hade vidrört honom, och han försökte skaka liv i honom igen, men det hade inte lyckats. När de andra hade hunnit fram, hade de genast sett, att han var död. Men som Bårdssönerna hade varit deras grannar i Olsbyn, hade de inte velat lämna Ingilbert kvar i skogen, utan lagat ihop en bår och tagit honom med sig.
Ryttmästarn stod och lyssnade till detta med mörk min. Han fann det mycket troligt. Ingilbert låg där som rustad för långresa med ränsel på ryggen och skor på fötterna. Björnspjutet, som låg på båren, var väl också hans. Han hade säkerligen velat draga till främmande land för att sälja ringen, men då han i skogens dimmor hade mött Ivar Ivarsson, hade han trott sig skåda generalens vålnad. Ja visst. Det var så, som det hade gått till. Ivar Ivarsson var klädd i en gammal soldatrock och hade hattens brätten uppsatta på det karolinska sättet. Avståndet, dimman och dåligt samvete förklarade misstaget.
Men ryttmästarns missnöje fortfor i alla fall. Han hade arbetat upp sig till vrede och blodtörst. Han hade velat krama ihjäl Ingilbert Bårdsson mellan sina starka armar. Han behövde ett avlopp för sin hämndlystnad, och han fann intet.
Emellertid förstod han själv, att han var orimlig, och han betvingade sig så mycket, att han berättade Ivarssönerna varför han och hans folk hade dragit upp i skogen denna morgon. Och han tillade, att han ville undersöka om den döde ännu hade ringen i sin ägo.
Han var så till sinnes, att han önskade, att Olsbykarlarna skulle säga nej, så att han hade fått kämpa sig till sin rätt. Men de funno hans begäran helt naturlig och drogo sig något åt sidan, medan ett par av ryttmästarns eget folk genomsökte den dödes fickor, hans skor, hans ränsel, varenda söm i hans kläder.
Ryttmästarn följde i början undersökningen med största uppmärksamhet, men en gång kom han att se bort till bönderna och tyckte sig då märka, att de växlade spefulla blickar med varandra, såsom vore de säkra på att han ingenting skulle finna.
Så gick det också. Man måste sluta letandet, utan att ringen hade påträffats. Men då saken utföll så, vände sig ryttmästarns misstankar helt naturligt mot bönderna. På samma sätt var det med hans folk. Vart hade ringen tagit vägen? Ingilbert hade naturligtvis haft den med sig, då han flydde. Var fanns den nu?
Det var ingen, som såg generalen nu heller, men man förnam honom. Han stod mitt i hopen och visade på de tre Olsbykarlarna. De hade den.
Det var mer än tänkbart, att de hade undersökt den dödes fickor och hade funnit ringen.
Det var också tänkbart, att berättelsen, som de nyss hade framfört, inte var sann, utan att allt hade tillgått helt annorlunda. De här karlarna, som voro från samma gård som Bårdssönerna, hade kanske vetat om, att dessa hade ringen i sin ägo. De hade kanske fått veta, att Bård var död, och då de hade mött hans son i skogen, hade de förstått, att han ämnade fly med ringen, samt överfallit och dödat honom för att kunna tillägna sig skatten.
De sågo intet annat blodvite på honom än ett krossår i pannan. Ivarssönerna hade sagt, att han hade stött huvudet mot en sten, då han hade fallit, men kunde inte det där krossåret också härröra från den grova knölpåken, som Paul Eliasson höll i handen?
Ryttmästarn stod och såg ner i marken. Det utkämpades en strid inom honom. Han hade aldrig hört något annat än gott om de tre männen, och det bar emot för honom att tro, att de hade mördat och stulit.
Allt hans folk hade samlat sig omkring honom. Ett par av dem stodo redan och svängde med vapnen. Det var ingen, som trodde, att man skulle komma från platsen utan strid.
Då steg Erik Ivarsson fram till ryttmästarn.
»Vi bröder och även Paul Eliasson, som är vår fosterson och snart skall bli min svärson, förstår nog vad ryttmästarn och hans folk tänker om oss. Vi menar nu, att vi inte bör skiljas åt, utan att ryttmästarn har fått undersöka också våra fickor och kläder.»
Vid detta erbjudande vek mörkret en smula från ryttmästarns själ. Han gjorde invändningar. Både Ivarssönerna och deras fosterson voro sådana män, att ingen misstanke kunde falla på dem.
Men bönderna ville ha slut på saken. De började själva vända ut och in på sina fickor och ta av sig skorna, och ryttmästarn gav då en vink åt sitt folk, att de skulle låta dem få sin vilja.
Ingen ring upptäcktes, men i en näverkont, som Ivar Ivarsson bar på ryggen, fann man en liten pung av getskinn.
»Är den här pungen er?» frågade ryttmästarn, sedan han hade undersökt pungen och funnit, att den var tom.
Om nu Ivar Ivarsson hade svarat ja, så hade saken kanske därmed varit slut, men i stället erkände han med största lugn i världen.
»Nej, den låg på stigen inte långt från det stället, där Ingilbert föll. Jag tog upp den och kastade den i konten, därför att den såg hel och obrukad ut.»
»Men just i en sådan här pung var det, som ringen låg, då prosten kastade den till Ingilbert», sade ryttmästarn, och nu hade mörkret återvänt både till stämma och ansikte. »Och det lär inte vara annat att göra, än att ni Ivarssöner följer mig till länsman, om ni inte hellre väljer att lämna mig ringen godvilligt.»
Nu var det slut på Olsbykarlarnas tålamod.
»Ryttmästarn är inte den, som har rätt att mana oss i häkte», sade Erik Ivarsson. Han grep i detsamma spjutet, som låg bredvid Ingilbert, för att bana sig väg, och hans bror och svärson sällade sig till honom.
Hedebyfolket vek undan i första häpenheten, så när som på ryttmästarn, som skrattade till av välbehag över att få utlösa sin vrede i handling. Han drog sin sabel och högg av spjutet.
Men det var den enda vapenbragd, som utfördes i det kriget. Ryttmästarns eget folk. drog honom tillbaka och ryckte vapnet från honom.
Det var så, att också länsman Carelius hade funnit det lämpligt att ge sig av uppåt storskogen den morgonen. Han hade kommit till synes på stigen, åtföljd av en fjärdingskarl, just i rätta ögonblicket.
Det blev nya undersökningar och nya förhör, men slutet blev ändå, att Erik Ivarsson, hans bror Ivar och deras fosterson Paul togos i fängsligt förvar och fördes i häkte såsom starkt misstänkta för mord och rån.