←  Skrivelse till Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet
SOU 1944:69

Straffrättskommitténs betänkande med förslag till lagstiftning om brott mot staten och allmänheten.
Motiv  →


[ 7 ]

LAGFÖRSLAG

Förslag
till
Lag
om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 21 §, 7 kap., 14 kap. 19, 20, 20 a och 21 §§, 16 kap. 1–6 och 14 §§, 18 kap. 14–16 §§ samt 20 kap. 11 § strafflagen skola upphöra att gälla, dels att 1 kap. 3 §, 2 kap. 4 och 15–20 §§, 3 kap., 4 kap. 1, 2, 6, 7 och 14 §§, 5 kap. 13 och 15 §§, 6 kap. 3 och 5 §§, 8–13 kap., 14 kap. 7, 18 och 45 §§, överskriften till 15 kap., överskriften till 16 kap., 19 kap., 20 kap. 3 och 8 §§, 22 kap. 7 § samt 24 och 25 kap. strafflagen[1] skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels ock att i strafflagen skola införas följande paragrafer, nämligen i 1 kap. 2 a §, i 5 kap. 19 a § samt i 15 kap. 26–31 §§, av nedan angivna lydelse:


1 kap.


2 a §.

Brott anses vara begånget där den brottsliga handlingen företagits eller någon för tillämplighet av visst straffbud avgörande verkan av handlingen har eller, vid försök, skulle hava inträffat.


3 §.

Ej må någon utan Konungens förordnande åtalas för brott för vilket han utom riket undergått bestraffning. Där till straff dömes, äge domstolen förordna om avräkning för den undergångna bestraffningen efter ty skäligt prövas.


[ 8 ]
4 §.

Fängelse kan – – – gäldande saknas.

Fängelse som omedelbart för brott ådömes må ej sättas under en månad eller över två år.


15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete eller annan befattning varmed följer ämbetsansvar äro:

1) Avsättning.

2) Suspension.

Suspension innebär mistning av befattning för viss tid som i domen utsättas, ej under en månad eller över ett år, och medför under denna tid förlust av de rättigheter och förmåner som följa med befattningen. Suspension må ej verkställas medan den dömde undergår frihetsstraff.


16 §.

Innehar den som förskyllt avsättning flera befattningar, dömes förlustig var och en av dem, där ej domstolen beträffande viss befattning finner skäl förklara att han ej avsättes därifrån. I sådant fall må, om skål därtill äro, dömas till suspension från den befattningen.

Innehar den som förskyllt suspension flera befattningar, pröve domstolen vilka av dessa suspensionen skall avse.


17 §.

Har den som blivit till straff dömd före domen blivit förordnad eller vald till en befattning och har denna ej blivit i domen nämnd, må särskild talan om avsättning eller suspension från befattningen föras.


18 §.

Vad som använts såsom hjälpmedel vid gärning som i denna lag är belagd med straff eller frambragts genom sådan gärning må, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest av särskilda skäl, förklaras till kronan förverkat, såvitt den som var ägare till föremålet eller var i hans ställe uppsåtligen förövat gärningen eller medverkat därtill. Samma lag vare om hjälpmedel varmed någon tagit befattning som innebär i denna lag straffbelagd förberedelse till brott. Har föremålet överlåtits, må det förklaras förverkat endast där det förvärvats av någon som insåg eller hade skälig anledning antaga att omständigheterna voro sådana som nu sagts. Förverkandeförklaring må ske med förbehåll för särskild rätt till föremålet och må i stället för föremålet avse dess värde.

Ändå att fall varom i första stycket sägs ej är för handen, må dyrk, falskt mynt eller annat föremål, som på grund av sin beskaffenhet och [ 9 ]omständigheterna i övrigt kan befaras komma till brottslig användning, förklaras förverkat.

I stället för förverkande må domstolen föreskriva åtgärd till förebyggande av missbruk.


19 §.

Muta och för utförande av brott avsett förlag eller vederlag samt annat dylikt, vars mottagande är i denna lag belagt med straff, ävensom annan vinning av där straffbelagd gärning, vilken ej motsvaras av skada för enskild, må, om skäl därtill äro, förklaras förverkade till kronan och förvärvaren således förpliktas att till kronan utgiva egendomen eller dess värde.


20 §.

Fråga som avses i 18 eller 19 § prövas av domstol på talan av åklagare. Är straff förfallet, må sådan talan väckas allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.


3 kap.

Om försök, förberedelse och medverkan till brott.


1 §.

Har någon påbörjat utförandet av visst brott, utan att detta kommit till fullbordan, skall han, i de fall lagen utsätter, straffas för försök till brottet, såframt fara förelegat att handlingen skulle leda till brottets fullbordan eller sådan fara endast på grund av tillfälliga omständigheter varit utesluten.

Straff för försök skall ej, utom i fall varom särskilt är stadgat, ådömas den som frivilligt, genom att avbryta gärningens utförande eller annorledes, föranlett att brottet ej fullbordats.

Straffet för försök sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen, dock att till straffarbete på livstid må dömas i de fall som i lagen särskilt utsättas och att lägre straff än straffarbete ej må ådömas, där minsta straff för det fullbordade brottet är straffarbete i två år eller däröver.


2 §.

Den som, med uppsåt att han själv eller annan skall begå gärning vid vilken lagen utsätter straff för försök eller varå kan följa straffarbete i fyra år eller däröver, lämnar eller mottager penningar eller annat såsom förlag eller vederlag för utförande av brottet eller lämnar, mottager, förfärdigar, fortskaffar eller tager dylik befattning med gift, sprängämne, vapen, dyrk, förfalskningsverktyg eller annat sådant hjälpmedel, dömes, där han ej [ 10 ]förskyllt straff för fullbordat brott eller försök, för förberedelse till brottet. Samma lag vare om den som eljest träder i förbindelse med annan för att förbereda, möjliggöra eller underlätta att framdeles må förövas spioneri, sabotage, mened eller brott varå kan följa straffarbete i åtta år eller däröver; förelåg stämpling till bestämt brott eller försök att anstifta sådant, skall det anses försvårande.

Till straff för förberedelse skall ej dömas, där faran för brott var ringa. För befattning med hjälpmedel skall ej heller dömas den som frivilligt förstört hjälpmedlet eller eljest förebyggt den brottsliga användningen därav.

Straffet för förberedelse sättes under vad som bort följa å den fullbordade gärningen och må ej sättas högre än till straffarbete i två år, med mindre å det fullbordade brottet kan följa straffarbete i åtta år eller däröver.


3 §.

Hava flera medverkat till gärning som i lag är belagd med straff, skall vad som stadgas om straff äga tillämpning ej blott å den som utfört gärningen utan jämväl å annan som främjat denna med råd eller dåd. Den som ej är att anse såsom gärningsman dömes, om han förmått annan till utförandet, för anstiftan av brottet och eljest för medhjälp därtill.

Envar medverkande bedömes efter det uppsåt eller den oaktsamhet som ligger honom till last. Straff som är stadgat för gärning av syssloman, gäldenär eller annan i särskild ställning skall ock drabba den som jämte honom medverkat till gärningen.

Vad i denna paragraf sägs skall ej gälla, där annat följer av vad för särskilda fall är stadgat.


4 §.

Har någon medverkat i väsentligt mindre mån än annan, förmåtts att medverka genom tvång, svek eller missbruk av hans ungdom, oförstånd eller beroende ställning eller frivilligt gjort vad i hans förmåga stått för att hindra gärningens fullbordan eller verkningar, må hans straff nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen; i ringa fall skall ej till straff dömas. Då fråga är att straffhud, som avser gärning av någon i särskild ställning, skall tillämpas på annan medverkande, vare lag samma.


5 §.

Straff som i lagen utsättes för det fall att någon genom brott bereder sig vinning eller tillägnar sig något skall jämväl tillämpas, då gärningsmannen avsiktligen bereder annan vinning eller tillägnar annan något.


4 kap.


1 §.

Skall någon – – – därtill föranleda.


[ 11 ]
2 §.

Gemensamt straff må icke understiga något av de för brotten stadgade lägsta straffen eller överskrida de för brotten utsatta högsta straffen sammanlagda med varandra.

Straffarbete på viss tid såsom gemensamt straff må ej med mer än två år överskrida det högsta straffarbetsstraffet. Fängelse såsom gemensamt straff må ej överstiga två år; där det svåraste straffet är fängelse och de högsta straffen sammanlagda uppgå till fängelse över två år, må dömas till straffarbete, dock icke över två år. Böter såsom gemensamt straff må sättas högst till etthundraåttio dagsböter eller femhundra riksdaler; dagsböter ådömas, om sådant straff är stadgat för något av brotten. Suspension såsom gemensamt straff må bestämmas högst till ett år.


6 §.

Vid tillämpning av 2-5 §§ anses viss tids fängelse svara mot straffarbete under hälften så lång tid och bötesstraff svara mot det fängelse som skolat följa vid böternas förvandling. Vid beräkning av högsta och lägsta gemensamma straff i dagsböter, där något av brotten är belagt med böter omedelbart i penningar, skall varje påbörjat bötesbelopp av fem riksdaler anses lika med en dagsbot.

Uppkommer vid – – – dagatal förfaller.


7 §.

Har någon för skilda brott förskyllt avsättning eller suspension och allmänt straff, varde straffen ådömda jämte varandra; dock att jämlikt 25 kap. I-5, §§ ej må till böter dömas, där den brottslige för annat brott förskyllt avsättning eller suspension och sådant straff prövas vara tillfyllest.

Vad i 3 och 4 §§ är stadgat skall i tillämpliga delar gälla, där någon som dömts till avsättning eller suspension därefter för brott som förövats innan verkställigheten av honom genom domen ålagt straff börjat finnes förskylla avsättning eller suspension.


14 §.

Begår någon, efter det han genom laga kraftvunnet utslag blivit dömd för brott som i 12, 20, 21, 22, 23 eller 24 kap. sågs, sådant i dessa kapitel avsett brott, vid vilket särskilt stadgande finnes för det fall att brottet år grovt eller att brottet är ringa. skall straffet för återfall, som ej tillhör högsta svårhetsgraden av brottet, bestämmas enligt stadgandet för närmast högre svårhetsgrad, där ej med hänsyn till brottens beskaffenhet. den tid som mellan dem förflutit eller eljest särskilda skål äro mot straffhöjningen. Ej må dom å lägre bötesstraff än sextio dagsböter tillräknas någon till sådan straffhöjning.

Utländsk straffdom må tillmätas samma verken som svensk.


[ 12 ]

5 kap.


13 §.

Dör förbrytare, förfalle allt straff. Äro böter, under den bötfälldes livstid, genom laga kraft ägande dom ålagda, och hava liven under hans livstid penningar eller andra lösören, för gäldande av de böter. blivit i mät tagna eller i allmänt förvar satta; gånge dock böterna av den egendom ut.

Påföljd, varom i 2 kap. 18 eller 19 § sägs, må ådömas utan hinder av förbrytarens död. -


15 §.

För brott som i 25 kap. 1, 8, 4 eller 5 § sägs vare straffet förfallet, om åtgärd för brottets beivrande ej blivit vidtagen inom fem år. Samma lag vare beträffande brott som i 25 kap. 8 § avses och icke är belagt med svårare straff än straffarbete i två år.


19 a §.

Påföljd enligt 2 kap. 18 § första stycket eller 19 § vare förfallen, där ej talan anhängiggjorts inom tio år från det brottet begicks.


6 kap.


3 §.

För lidande, som genom brott emot personliga friheten, eller genom ärekränkande gärning, må anses vara någon tillskyndat, skall ock vedergällning givas.

Den, som till ärekränkande gärning saker är, må efter omständigheterna dömas att erlägga kostnad till tryckning i allmän eller ortens tidning av den dom, varigenom den andre upprättelse vunnit, där denne det äskar.


5 §.

Hava flere medverkat till brott på sätt i 3 kap. 3 eller 4 § sägs, svare de en för alla och alla för en till skadestånd.


8 kap.

Om brott mot rikets säkerhet.


1 §.

Den som, med uppsåt att riket eller del därav skall med våldsamma eller eljest lagstridiga medel eller med utländskt bistånd läggas under främmande makt eller bringas i beroende av sådan makt eller att del av riket skall sålunda lösryckas, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes för högförräderi till straffarbete på livstid. Var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.

[ 13 ]Där någon, med uppsåt att åtgärd av Konungen eller beslut av riksdagen eller högsta domarmakten skall med utländskt bistånd framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara därför, straffes ock för högförräderi som i första stycket sägs.


2 §.

Den som, då riket är i krig, till främmande makt förråder eller genom sabotage eller eljest fördärvar något som har avsevärd betydelse för krigföringen, hindrar eller försvårar dess användande, till men för riket åt främmande makt anskaffar sådant eller ock till förfång för rikets försvar anstiftar trolöshet, modlöshet eller upplopp, lämnar falsk uppgift till rikets eller med riket förbunden stats krigsmakt eller begår annan dylik gärning, dömes för krigsförräderi till straffarbete på livstid. Var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas. -


3 §.

Förövas gärning som i 2 § sägs av oaktsamhet, dömes till fängelse eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst fyra år.


4 §.

Där den, som fått att för riket förhandla med främmande makt eller eljest bevaka rikets angelägenheter hos någon som företräder främmande makts intresse, missbrukar behörighet att företräda riket eller eljest sin förtroendeställning och därigenom orsakar avsevärt men, dömes för trolös diplomati till straffarbete på livstid eller från och med två till och med tio år.


5 §.

Svensk medborgare, som utan tillstånd av Konungen eller den han bemyndigat låter bruka sig såsom förhandlare för främmande makt i angelägenhet som rör riket, så ock envar som i föregiven egenskap av behörig förhandlare inlåter sig i underhandling om sådan angelägenhet med främmande makt eller någon som företräder dess intresse, dömes för egenmäktig diplomati till fängelse eller straffarbete i högst två år; var riket i krig, vare straffet straffarbete i högst fyra år.

Insåg den brottslige att rikets självbestämningsrätt eller dess fredliga förhållande till främmande makt sattes i fara, dömes till straffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, från och med fyra till och med tio år eller på livstid.


6 §.

Där någon, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, anskaffar eller ock avsänder, offentliggör, till annan lämnar eller eljest röjer uppgift angående förhållanden vilkas uppenbarande för främmande makt kan medföra men för försvaret eller för folkhushållningen vid krig eller av krig föranledda utomordentliga förhållanden eller eljest men för rikets säkerhet, dömes, evad uppgiften är riktig eller ej, för spioneri till straffarbete i högst [ 14 ]sex år eller, där brottet var ringa, till fängelse. Samma lag vare, där någon med uppsåt som nu sagts framställer eller tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift.


7 §.

Är spioneri med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grovt, skall för grovt spioneri dömas till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om gärningen var av särskilt farlig beskaffenhet med hänsyn till pågående krig eller rörde förhållande av synnerlig vikt eller den brottslige röjde vad som på grund av allmän eller enskild tjänst betrotts honom.


8 §.

Den som i annat fall än i 6 § sägs obehörigen anskaffar någon där avsedd uppgift som är av hemlig natur eller tager befattning med skrift, teckning eller annat föremål som innefattar sådan uppgift eller, uppsåtligen eller av oaktsamhet, avsänder, offentliggör, till annan lämnar eller eljest röjer uppgiften, dömes för vårdslöshet med hemlig uppgift högst till straffarbete i två år eller, om riket var i krig, högst till straffarbete i fyra är.


9 §.

Den som, med uppsåt att gå främmande makt tillhanda, här i riket bedriver militär eller politisk underrättelseverksamhet, som ej riktar sig mot Sverige men vars bedrivande inom riket är oförenligt med dess vänskapliga förhållande till främmande makt, dömes för olovlig underrättelseverksamhet till fängelse eller till straffarbete i högst två år. Är brottet ringa, dömes till böter.


10 §.

Den som utsätter rikets vänskapliga förhållande till främmande makt för fara genom att överträda bestämmelse som tjänar till skydd därför eller genom offentlig smädelse mot främmande makt eller dess regering eller offentligt skymfande av dess flagga eller vapen eller annat höghetstecken eller genom annan gärning, som enligt svensk lag eller författning är straffbar, dömes, om han bort inse faran, för brott mot det vänskapliga förhållandet till främmande makt till fängelse eller till straffarbete i högst fyra år. Är brottet ringa, dömes till böter.


11 §.

Värvar någon utan Konungens tillstånd här i riket folk till främmande krigstjänst eller därmed jämförlig tjänst, dömes för olovlig värvning till fängelse eller böter eller, om riket var i krig, till straffarbete i högst två år. Samma lag vare där någon till men för riket bedriver annan verksamhet för sådan värvning.


[ 15 ]
12 §.

Den som av främmande makt eller någon som handlar i dess intresse mottager penningar eller annat för utgivande eller spridande av skrifter eller annan dylik åtgärd avsedd att påverka allmänna meningen om rikets politiska angelägenheter, dömes för tagande av utländsk sold till fängelse eller straffarbete i högst två år.


13 §.

Försök till brott som i 1, 2, 4, 6 eller 7 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må till straffarbete på livstid dömas, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.


14 §.

Där någon, som har skälig anledning antaga att brott som i 1, 6, 7, 8 eller 9 § sägs är å färde, medverkar till gärningen, straffes, där han ej för sin medverkan förskyllt strängare straff, med fängelse eller böter, eller, om riket var i krig, högst med straffarbete i två år.


15 §.

Allmän åklagare må ej utan justitiekanslerns lov väcka åtal för brott som avses i 9, 10 eller 11 § eller 14 § i vad den hänför sig till 9 §.


16 §.

Där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra, av krig föranledda, utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen förordna, att vad i detta kapitel stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas under annan tid.


9 kap.

Om högmålsbrott.


1 §.

Där någon, med uppsåt att statsskicket skall omstörtas eller att eljest åtgärd av Konungen eller beslut av riksdagen eller högsta domarmakten skall med vapenmakt eller eljest med våldsamma medel framtvingas eller hindras, företager handling som innebär fara för uppsåtets förverkligande, dömes, där det ej är högförräderi, för uppror till straffarbete på livstid. Var faran ringa, skall till straffarbete från och med fyra till och med tio år dömas.


2 §.

Förövar någon misshandel å Konungens person eller å regent som är satt i Konungens ställe eller brott mot Konungens eller regentens frihet, dömes för majestätsbrott till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Sker sådant majestätsbrott mot annan medlem av konungahuset, dömes till straffarbete i högst sex är. Är brottet grovt, dömes till straffarbete från och med fyra till och med tio är eller på livstid.

[ 16 ]Berövar man någon av de nämnda livet, döma för majestätsbrott till straffarbete på livstid.


3 §.

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot Konungen eller annan medlem av konungahuset, dömes för majestätsmissfirmelse till fängelse eller böter. Kan å gärningen eljest enligt lag följa straffarbete, gälle vad i 4 kap. stadgas.


4 §.

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot riksstyrelse, som är satt i Konungens ställe, eller Konungens statsråd eller mot riksdagen, dess avdelning eller utskott, dömes för statsmissfirmelse till fängelse eller böter. Kan å gärningen eljest enligt lag följa straffarbete, gälle vad i 4 kap. stadgas.


5 §.

Skymfar någon offentligen Sveriges flagga eller vapen eller annat rikets höghetstecken, dömes för skymfande av rikssymbol till böter eller fängelse.


6 §.

Den som, med uppsåt att föröva brott mot allmän säkerhet eller medborgerlig frihet, samlar eller anför väpnat manskap eller håller det samlat eller förser manskap med vapen, ammunition eller annan dylik utrustning eller övar det i vapens bruk, dömes för väpnat hot mot laglig ordning till straffarbete från och med sex till och med tio år. Samlar någon eljest med sådant uppsåt förråd av vapen, ammunition eller annan dylik utrustning, vare straffet straffarbete från och med ett till och med sex år eller, om riket var i krig, till och med tio år.


7 §.

Där någon bildar eller deltager i sammanslutning, som är jämförlig med militär trupp eller polisstyrka men icke med vederbörligt tillstånd förstärker försvaret eller ordningsmakten, eller för sådan sammanslutning tager befattning med vapen, ammunition, utrustning eller dylikt, upplåter lokal eller mark för sammanslutningens verksamhet eller med penningar eller på annat sätt understödjer sammanslutningen, straffes för olovlig kårverksamhet högst med straffarbete i två år.


8 §.

Där någon genom stympning eller annorledes gör sig oduglig, för längre eller kortare tid, till den tjänstgöring vid krigsmakten eller eljest för rikets försvar som skolat av honom fullgöras, straffes för krigstjänstsvek högst med straffarbete i två år; var riket i krig, må straffet höjas till straffarbete i högst fyra år. Undandrager sig någon sådan tjänstgöringsskyldighet genom att föregiva sjukdom eller medelst annat vilseledande, vare lag samma.


[ 17 ]
9 §.

Försök till brott som i 1, 2, 6 eller 8 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas; dock må till straffarbete på livstid dömas, där sådant straff kunnat följa på det fullbordade brottet.


10 §.

Allmän åklagare må icke utan Konungens lov åtala brott som i 2 § sägs varav ej någon ljutit döden, ej heller försök därtill eller brott som i 3 § avses.


11 §.

Där det med hänsyn till krigsfara, vari riket befinner sig, eller andra, av krig föranledda, utomordentliga förhållanden finnes påkallat, äger Konungen förordna, att vad i detta kapitel stadgas för det fall att riket är i krig jämväl skall äga tillämpning beträffande brott som förövas under annan tid.


10 kap.

Om brott mot allmän verksamhet.


1 §.

Förgriper sig någon med våld eller med hot som innebär trängande fara å ämbetsman i tjänsteutövning eller för att tvinga honom till tjänsteåtgärd, hindra honom därifrån eller hämnas därför, dömes för våld å ämbetsman till straffarbete i högst fyra år eller fängelse; är brottet ringa, vare straffet böter. Kan å gärningen eljest enligt lag följa straffarbete, gälle vad i 4 kap. stadgas.

Såsom för våld å ämbetsman straffes den som, på sätt i första stycket sägs, förgriper sig mot någon som, utan att vara ämbetsman, är underkastad ämbetsansvar eller enligt Konungens förordnande skall åtnjuta samma skydd som ämbetsman. Samma lag vare där någon sålunda förgriper sig mot den som innehaft ämbete eller annan här avsedd syssla för att hämnas för vad han däri gjort eller låtit.


2 §.

Den som gör våldsamt motstånd vid offentlig förrättning eller eljest handgripligen eller på annat dylikt sätt söker hindra eller tvinga någon som i 1 § avses i utövning av hans syssla utan att likväl våldföra honom såsom där sägs, dömes för våldsamt motstånd till fängelse eller böter.


3 §.

Talar eller skriver någon smädligen eller förgriper sig med missfirmlig gärning mot myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter eller mot någon som i 1 § avses i eller för hans syssla, dömes för tjänstemissfirmelse till böter eller fängelse. Kan å gärningen eljest enligt lag följa straffarbete, gälle vad i 4 kap. stadgas.

[ 18 ]
4 §.

Den som i annat fall än förut i detta kapitel är sagt för att tvinga eller hindra någon som i 1 § avses i utövning av hans syssla eller hämnas därför otillbörligen företager gärning som för honom medför lidande, skada eller annan olägenhet eller hotar därmed, dömes för förgripelse mot ämbetsman till fängelse eller böter. Är brottet grovt, vare straffet straffarbete i högst fyra år eller fängelse.


5 §.

Där någon åt den som är eller varit underkastad ämbetsansvar lämnar, utlovar eller erbjuder muta eller annan otillbörlig förmån för dennes utövning av sin befattning, straffes för bestickning högst med straffarbete i två år.


6 §.

Den som vid val till allmän befattning eller vid annan utövning av rösträtt i allmänt ärende söker hindra omröstningen eller förvanska dess utgång eller eljest otillbörligen inverka på omröstningen, dömes för otillbörligt verkande vid röstning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, vare straffet fängelse eller straffarbete i högst två år.

Den som mottager, låter åt sig utlova eller begär otillbörlig förmån för att rösta på visst sätt eller icke rösta i allmänt ärende, dömes till böter eller fängelse.


7 §.

Söker någon obehörigen förskaffa sig kännedom om vad som angående utövning av rösträtt i allmänt ärende skall hållas hemligt, dömes för brott mot rösthemlighet till böter.


18 §.

Den som med våld eller annan otillbörlig åtgärd som medför lidande, skada eller eljest olägenhet eller med hot om sådan åtgärd angriper någon för det han vid domstol eller annan myndighet gjort anmälan, fört talan, avlagt vittnesmål eller eljest vid förhör avgivit utsaga eller ock för att hindra honom därutinnan, straffes för övergrepp i rättssak högst med straffarbete i två år.


9 §.

Där någon förvanskar eller undanröjer bevis av betydelse för brottsutredning eller inför myndighet åberopar falskt sådant bevis, straffes för bevisförvanskning högst med straffarbete i två är. Är bevisförvanskningen med hänsyn till att den förövas med uppsåt att oskyldig må bliva sakfälld eller eljest att anse som grov, dömes till straffarbete i högst sex år.

Den som föregriper brottsutredning och därvid av oaktsamhet förvanskar eller undanröjer bevis, straffes med böter.


[ 19 ]
10 §.

Där någon döljer den som förövat straffbelagd gärning, främjar hans flykt eller på annat dylikt sätt motverkar hans befordran till dom eller verkställighet av straff, skyddsåtgärd eller motsvarande åtgärd, dömes för döljande av brottsling till fängelse eller böter. Kunde å brottet följa straffarbete i åtta år eller däröver, må straffet för döljandet höjas till straffarbete i högst fyra år.

Insåg han icke men hade skälig anledning antaga att den andre var brottslig, vare straffet böter.

Make, trolovad, syskon, skyldeman i rätt upp- eller nedstigande led, den som i första svågerlag är lika nära förenad med den brottslige, adoptivföräldrar eller adoptivbarn, fosterföräldrar eller fosterbarn må ej fällas till straff efter denna paragraf.


11 §.

Tager man lös fånge eller annan, som är anhållen, häktad eller eljest lagligen berövad friheten, döljer honom eller främjar annorledes hans rymning, dömes för hjälp till rymning till fängelse eller straffarbete i högst fyra år. Är gärningen att anse som ringa med hänsyn till att rymlingen ej var skyldig till brott, hans brottslighet ej av allvarlig beskaffenhet, hjälpåtgärden av mindre farlig art eller eljest, vare straffet böter eller fängelse.

Försök straffes efter ty i 3 kap. stadgas.


12 §.

Den som bryter mot förbud att skingra eller föryttra löst eller fast gods eller att utgiva annans gods, olovligen skadar eller borttager myndighets anslag, rubbar i kvarstad satt, utmätt eller beslagtaget gods eller öppnar vad myndighet tillslutit, vägrar inträde som förrättningsman äger fordra eller på annat dylikt sätt motverkar myndighets åtgärd, dömes för ingrepp i myndighets verksamhet till böter eller fängelse.


13 §.

Där någon obehörigen utövar vad som hör till befattning vars innehavare är underkastad ämbetsansvar, dömes för obehörig tjänsteutövning till fängelse eller böter. Är brottet med hänsyn till att gärningsmannen ville skaffa sig obehörig vinning eller eljest att anse såsom grovt, vare straffet straffarbete i högst fyra år eller fängelse.


14 §.

Den som, utan att fall är för handen som i 18 § sägs, obehörigen givet sig ut för att innehava där avsedd befattning, dömes för föregivande av allmän ställning till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon obehörigen här uniform eller tjänstetecken för att giva sig sken av att tillhöra krigsmakten eller annan kår i det allmännas tjänst eller kår vara verksamhet [ 20 ]avser allmän samfärdsel eller allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft.

Den som obehörigen giver sig ut för advokat, dömes ock såsom i första stycket sägs.


11 kap.

Om brott mot allmän ordning.


1 §.

Stör folksamling allmän ordning genom att ådagalägga uppsåt att sätta sig upp emot myndighet, öva våld å person eller egendom eller begå annat dylikt brott, skall deltagare som anslutit sig till folksamlingens förehavande dömas för upplopp till straffarbete i högst fyra år eller fängelse; dock må straffet för den som under upploppets fortgång avlägsnar sig nedsättas till böter.

Var som med råd eller dåd leder upplopp eller förmår annan att deltaga däri, dömes för upplopp till straffarbete i högst sex år eller, där brottet är grovt, från och med två till och med tio år. Samma lag vare för deltagare i upplopp som med uppsåt att främja detta övar våld å person eller egendom eller begår annat dylikt brott; och skall, om å detta enligt lag kan följa straffarbete, 4 kap. äga tillämpning.


2 §.

Underlåter deltagare i folksamling som stör allmän ordning att efterkomma för ordningens upprätthållande meddelad befallning eller intränger han på område som för sådant ändamål fridlysts eller avspärrats, dömes, där ej gärningen är att anse som upplopp, för ohörsamhet mot ordningsmakten till böter eller fängelse.


3 §.

Där någon genom våldshandling eller oljud eller på annat dylikt sätt stör eller söker hindra allmän gudstjänst eller annan samfälld andaktsövning, begravning eller dylik akt, domstols förhandling eller annan statlig eller kommunal förrättning eller ock sammankomst för överläggning, undervisning eller åhörande av föredrag, dömes för störande av förrättningsfrid till böter eller fängelse.


4 §.

Var som, muntligen inför menighet eller folksamling, i skrift som sprides eller utlämnas för spridning eller i annat meddelande till allmänheten, genom uppmaning, prisande av brottslig gärning eller annorledes söker förleda till brott eller till svikande av medborgerlig skyldighet eller till ohörsamhet mot myndighet, dömes för uppvigling till böter eller fängelse. Sökte han förleda till brott varå enligt lag kan följa straffarbete, må till straffarbete i högst fyra år dömas. Är den skyldige i följd av uppmaningen förfallen till straff för förberedelse eller medverkan till brott, gälle vad i 4 kap. stadgas.


[ 21 ]
5 §.

Den som när högförräderi, spioneri, uppror, mord, sabotage, rån eller annan gärning, varå enligt lag kan följa straffarbete i åtta år eller däröver, är å färde, underlåter att i tid anmäla eller eljest avslöja gärningen, där det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans närmaste, dömes för underlåtenhet att avslöja brott högst till straffarbete i fyra år. Inser han ej men har skälig anledning antaga att sådan gärning är å färde och avslöjar ej de omständigheter som äro honom kunniga, dömes till böter eller fängelse.

Underlåta föräldrar eller andra uppfostrare att från brottslig gärning hindra den som står under deras vård och lydnad, när det kan ske utan fara för dem själva eller deras närmaste och utan anmälan till myndighet, dömes till böter eller fängelse.

Ej må åtal ske för underlåtenhet att avslöja eller hindra brottslig gärning, med mindre gärningen så fortskridit att straff enligt lag kan följa därå.


6 §.

Den som bland allmänheten sprider falskt rykte eller annat osant påstående ägnat att framkalla fara för rikets säkerhet, allmän ordning eller medborgerlig trygghet eller ock att undergräva aktningen för myndighet eller annat organ som äger besluta i allmänna angelägenheter, straffes för samhällsfarlig ryktesspridning högst med straffarbete i två år.

Insåg han ej att ryktet eller uttalandet var oriktigt, dömes ändock, där han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om dess sanning, till fängelse eller böter.


7 §.

Hotar, förtalar eller smädar någon offentligen en grupp av befolkningen med viss härstamning eller trosbekännelse, dömes för hets mot folkgrupp till böter eller fängelse.


8 §.

Den som offentligen hånar eller skymfar den heliga skrift eller annat som av erkänt trossamfund hålles heligt, dömes för brott mot trosfrid till böter eller fängelse.


9 §.

Där någon obehörigen flyttar, skadar eller skymfligen behandlar lik eller avlidens aska, öppnar grav eller eljest gör skada eller ofog på grav eller annat de dödas vilorum eller på gravvård, dömes för brott mot griftefrid till fängelse eller böter.


10 §.

Den som uppträder berusad på plats där hans tillstånd lätteligen kan iakttagas av utomstående, dömes för fylleri till böter, högst femhundra riksdaler.


[ 22 ]
11 §.

Var som i annat fall än förut i detta kapitel är sagt, på plats där hans uppträdande lätteligen kan iakttagas av utomstående, för oljud eller eljest beter sig på sätt som är ägnat att väcka förargelse, dömes för förargelsevickande beteende till böter, högst trehundra riksdaler.


12 §.

Den som, genom misshandel, överansträngning, vanvård eller annorledes, utsätter djur för otillbörligt lidande, dömes för djurplågeri till böter eller fängelse.


13 §.

Anordnar någon för allmänheten äventyrliga spel om penningar eller penningvärde, straffes för hållande av spelhus med fängelse eller böter. Tillåter den, som upplåter lokal ät allmänheten, att sådant spel där bedrives, dömes till böter. Var som i dessa fall deltager i äventyrligt spel, straffes ock med böter.


12 kap.

Om förfalskningsbrott.


1 §.

Var som, genom att skriva annans namn, falskeligen förskaffa sig annans underskrift eller annorledes, framställer falsk urkund eller ock falskeligen ändrar eller utfyller äkta urkund, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för urkundsförfalskning till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Såsom urkund skall anses protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, evad den upprättats till bevis eller innehållet eljest är av betydelse såsom bevis, så ock biljett, legitimations- och ransoneringskort, kassakvitto, mottagningsbevis och dylikt bevismärke.


2 §.

Där urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som ringa, skall för ringa urkundsförfalskning dömas till fängelse eller böter.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är ringa skall särskilt beaktas, om urkunden är av mindre vikt eller gärningen skett för att förhjälpa någon till hans rätt.


3 §.

Är urkundsförfalskning med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grov, skall för grov urkundsförfalskning dömas till straffarbete från och med ett till och med sex år.

Vid bedömande huruvida urkundsförfalskning är grov, skall särskilt [ 23 ]beaktas, om den avser domstols, ämbetsverks eller annan statlig eller kommunal myndighets arkivhandling av vikt eller ock urkund som är särskilt betydelsefull i den allmänna omsättningen, såsom obligation, aktiebrev eller inteckningshandling, eller om gärningen eljest är av särskilt farlig art.


4 §.

Den som begagnar eller för begagnande utlämnar falsk urkund, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för brukande av falsk urkund såsom hade han förfalskat urkunden.


5 §.

Den som förstör, gör obrukbar eller undanskaffar urkund varöver han ej äger förfoga, straffes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för undertryckande av urkund högst med straffarbete i två år. Är brottet grovt, dömes till straffarbete i högst fyra år.


6 §.

Var som eftergör inom eller utom riket gällande penningsedel eller mynt, minskar mynt eller annorledes förfalskar sedel eller mynt, dömes för penningförfalskning till straffarbete från och med ett till och med åtta år. Hade han ej uppsåt att det förfalskade skulle utprånglas eller är brottet eljest att anse som ringa, vare straffet straffarbete i högst två år eller fängelse.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla, där någon utprånglar falsk sedel eller falskt mynt. Har utprånglaren mottagit det förfalskade i tro att det var äkta, vare straffet fängelse eller böter.


7 §.

Eftergör någon inländskt eller utländskt frimärke, stämpelmärke eller annat offentligt eller för allmänheten avsett värdemärke eller ock offentlig inländsk eller utländsk kontrollmärkning på mätt, vikt, vara, handling eller annat, eller anbringar någon falskt sådant märke eller falskeligen äkta märke eller förfalskar någon eljest märket eller det märkta, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för märkesförfalskning till straffarbete i högst två år eller fängelse. Är märkesförfalskning att anse som ringa, vare straffet fängelse eller böter. Är brottet grovt, vare straffet straffarbete från och med ett till och med sex år.

Vad i första stycket sägs skall ock gälla den som begagnar eller för begagnande utlämnar något som blivit förfalskat på sätt där sägs.


8 §.

Den som i annat fall än i 6 eller 7 § sägs bland allmänheten sprider föremål som lätt kunna förväxlas med gällande penningsedel, mynt eller offentligt värdemärke, dömas för spridande av efterbildning av sådant föremål till böter.


[ 24 ]
9 §.


Där någon utan lov anbringar namnteckning eller annan signatur på konstnärligt eller dylikt verk och därigenom ger sken av att annan bestyrkt sig vara upphovsman till verket, straffes för signaturförfalskning högst med straffarbete i två år.


10 §.

Där någon falskeligen anbringar märke eller annat föremål, som kan tagas för gällande gränsmärke eller varaktigt märke för plan- eller höjdmätning, vattenmärke, fixpunkt eller observationsrör, eller ock flyttar, borttager eller förstör något sådant, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för förfalskning av fast märke till straffarbete i högst fyra år. Är brottet att anse som ringa, vare straffet fängelse eller böter.


11 §.

Försök till brott som i 1 eller 3 § sägs, där det avser urkund varöver gärningsmannen ej äger förfoga, så ock försök till brott som i 4, 5, 7 eller 10 § avses, där brottet ej skulle vara att anse som ringa, samt försök till brott, som i 6 § sägs, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.


12 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt detta kapitel för det han framkallat fara i bevishänseende, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt denna, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Var faran ringa och är brottet icke belagt med strängare straff än fängelse, vare från straff fri.


13 kap.

Om mened och falskt åtal; så ock om annan osann utsaga.


1 §.

Var som under laga ed eller försäkran som avgives i eds ställe lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Där mened med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grov, såsom då menedaren har uppsåt att oskyldig må fällas till urbota straff eller att eljest synnerlig skada tillfogas annan, vare straffet straffarbete från och med två till och med åtta år.


2 §.

Begär någon av grov oaktsamhet gärning som i 1 § sägs, dömes för ovarsam edsaga till fängelse eller böter.


[ 25 ]
3 §.

Part i rättegång som vid förhör under sanningsförsäkran lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för osann partsutsaga till straffarbete i högst två år eller fängelse. Sker det av grov oaktsamhet, dömes till fängelse eller böter.


4 §.

Har någon i fall som avses förut i detta kapitel avgivit osann utsaga eller förtigit sanningen om sådant varom han ägt vägra att yttra sig eller om något som varit av liten eller ingen betydelse för saken, dömes till fängelse eller böter. I ringa fall skall ej till straff dömas.


5 §.

Åtalar någon den som är oskyldig, dömes för falskt åtal till straffarbete i högst två år eller fängelse. Där gärningen med hänsyn till omständigheterna är att anse som grov, såsom då åtalet avser svårt brott eller innefattar missbruk av tjänsteställning, vare straffet straffarbete i högst sex år. I ringa fall vare straffet fängelse eller böter.


6 §.

Väcker någon åtal ehuru han icke har sannolika skäl därtill, dömes för obefogat åtal till fängelse eller böter.


7 §.

Där någon inför allmän åklagare, polismyndighet eller annan myndighet, som har att sörja för att lagöverträdare befordras till ansvar, sanningslöst tillvitar annan brottslig gärning, föregiver besvärande omständighet eller förnekar friande eller mildrande omständighet, straffes för falsk tillvitelse högst med straffarbete i två år.

Skedde tillvitelsen i anmälan till myndigheten eller efter det att gärningsmannen hos myndigheten påkallat utredning, dömes, ändå att han ej insåg att han for med osanning, för obefogad tillvitelse till fängelse eller böter, där han underlåtit skäliga mått och steg för att förvissa sig om sanningen.


8 §.

Den som i fall varom förut i detta kapitel förmäles genom osann utsaga framkallat fara för att annan skall bliva oskyldigt åtalad eller dömd eller eljest lida avsevärt förfång och underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes, såvida han ej är förfallen till straff enligt vad ovan är stadgat, till böter eller fängelse.

9 §.

Lämnar någon i skriftlig utsaga, som jämlikt lag eller författning avgives under edlig förpliktelse eller på heder och samvete, osann uppgift eller [ 26 ]förtiger sanningen, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osann försäkran till fängelse eller böter eller, om brottet är grovt, till straffarbete i högst två år.

Förövas gärning varom i första stycket förmäles av grov oaktsamhet, dömes till böter eller fängelse.


10 §.

Lämnar någon i intyg eller annan urkund som upprättas till bevis osann uppgift om annat än egna angelägenheter eller om vem han är, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för osant intygande till böter eller fängelse. Upprättar någon skriftlig rättshandling för skens skull, vare lag samma. Är brottet med hänsyn till att det innefattar missbruk av tjänsteställning eller eljest att anse som grovt, vare straffet fängelse eller straffarbete i högst två år.


11 §.

Den som åberopar eller utlämnar osann urkund varom i 10 § förmäles eller ock sanningslöst utgiver handling, som tillkommit medelst genomslag eller fotografering eller på annat dylikt sätt, för riktig kopia av viss urkund, dömes där åtgärden innebär fara i bevishänseende för missbruk av urkund till fängelse eller böter. Samma lag vare, där någon missbrukar pass, betyg eller dylik för viss person utställd urkund genom att giva sig eller annan ut för denne eller utlämnar urkunden att sålunda missbrukas.


12 §.

Förnekar någon sin underskrift på urkund som upprättats till bevis, dömes, där åtgärden innebär fara i bevishänseende, för nekande av hand till böter eller fängelse.


13 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt detta kapitel, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt rättat felet eller eljest avvärjt fara för vidare olägenhet, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen. Var faran ringa och kan å brottet enligt lag ej följa högre straff än fängelse, vare från straff fri.


14 kap.


7 §.

Hava flere deltagit i misshandel, varav någon ljutit döden; då skall en var, som tillfogat den döde livsfarlig skada, och, där ej viss skada var i sig själv livsfarlig, en var, som tillfogat den döde någon av de skador, vilka i förening orsakat döden, dömas till det straff, vartill han, om den av honom åstadkomna skadan ensam varit dödande, gjort sig förfallen. Den, som å den döde gjort ringare misshandel, skall, där ej gärningen eljest är med högre straff belagd, anses hava medverkat till dråpet på sätt i 3 kap. 4 § sägs.


[ 27 ]
18 §.

Har någon – – – år dömas.

Försök till – – – kap. stadgas.


45 §.

Misshandel som i 12 eller 13 § sägs, ändå att den skett emot maka, styv- eller svärföräldrar, adoptivföräldrar, förmyndare, husbonde, eller annan förman, så ock brott efter 15 eller 37 §, må ej åtalas av allmän åklagare, där ej målsägande brottet till sådant åtal angiver, eller det blivit förövat å plats som är tillgänglig för envar. Utan hinder av vad nu är sagt må brottet åtalas av allmän åklagare, där det medfört döden eller ock landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat.

Vållande, varom – – – än målsägande.

Därest brott – – – till åtal.


15 kap.

Om brott mot annans frihet eller frid.


26 §.

Bryter man annans hemfrid, i ty att man med våld, eller eljest emot hans vilja, intränger i hans hemvist, vare sig gård, hus eller fartyg, eller vägrar att därifrån, efter tillsägelse, sig begiva, eller ock dit sig insmyger eller där gömmer sig undan, utan att kunna skälig anledning därtill visa; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Begär någon sådant hemfridsbrott i uppsåt att annan våldföra; må, ändå att uppsåtet ej varder fullbordat, till straffarbete i högst två år dömas.


27 §.

Brytes hemfrid genom husrannsakan av obehörig person eller i olaga ordning; vare straffet böter eller fängelse i högst sex månader.


28 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, av ondska, slår in fönster i annans hus, eller kastar i annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat; straffes med böter eller fängelse i högst sex månader. Sker det av överdåd eller okynne; vare straffet böter.

Den, som kastar sten eller annat å annans hus, bultar eller gör annat våld därå, eller kommer oljud eller oväsende åstad i annans gård eller trädgård, varde, där hemfrid därigenom störes, straffad med böter.


29 §.

Brott, som i 26, 27 eller 28 § sagt är, må ej åtalas av allmän åklagare, där det ej av målsägande till sådant åtal angives.


[ 28 ]
30 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att därmed skada göra, olovligen bryter eller öppnar annans förseglade brev eller handling eller annat, som honom enskilt angår och med försegling eller på annat sätt tillslutet är; dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Sker det eljest med vilja utan ont uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olovligen från posten ut annans brev och det uppsåtligen förstör eller undanhåller; straffes ock såsom i första stycket sägs.

Brott, som i denna paragraf avses, må ej åtalas av annan än den, som brevet avsänt eller till vilken det skrivet är, eller av den, som äger, i vård haver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnat blivit.


31 §.

Har man, utan sådant hemfridsbrott, som i 26, 27 eller 28 § sägs, gjort våld å annan, i hus eller gård, där han sitt hemvist hade, eller dit han i fara tillflykt tog, eller å fartyg, evad han till besättningen hörde eller eljest hade lov eller lega för sig, eller ute å mark, då han sitt arbete förrättade; varde den omständighet, vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.


16 kap.

Om ärekränkning.


19 kap.

Om allmänfarliga. brott.


1 §.

Anlägger någon brand, som innebär fara för annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för mordbrand till straffarbete från och med två till och med åtta år.


2 §.

Är mordbrand med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse såsom grov, skall för grov mordbrand dömas till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om branden anlagts i tättbebyggt samhälle, där den lätteligen kunde sprida sig, eller eljest inneburit fara för flera människor eller för egendom av särskild betydenhet.


3 §.

Den som åstadkommer explosion, översvämning, ras, skeppsbrott, flyg- eller tågolycka eller annan sådan ofärd och därigenom framkallar fara för [ 29 ]annan till liv eller lem eller för omfattande förstörelse av annans egendom, dömes för härverk till straffarbete från och med två till och med åtta år.

Är brottet grovt, dömes för grovt härverk till straffarbete på livstid eller från och med sex till och med tio år.


4 §.

Där någon genom skadegörelse eller annan åtgärd, som ej innefattar allenast undanhållande av arbetskraft eller uppmaning därtill, allvarligt hindrar eller stör för den allmänna samfärdseln betydelsefull trafik till lands eller vatten eller i luften eller annan sådan verksamhet, såsom vid telegraf eller radio, eller användandet av anläggning för allmänhetens förseende med vatten, ljus, värme eller kraft eller av egendom med avsevärd betydelse för rikets försvar, folkhushållning, rättsskipning eller förvaltning eller för upprätthållandet av allmän ordning eller säkerhet i riket, dömes för sabotage till straffarbete i högst fyra år eller fängelse.

Är brottet grovt, dömes för grovt sabotage till straffarbete från och med två till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om därigenom framkallats fara för rikets säkerhet, för flera människoliv eller för egendom av särskild betydenhet.


5 §.

Förgiftar eller infekterar någon livsmedel, vatten eller annat eller sprider eljest gift eller dylikt eller överför eller sprider sjukdomssmitta och framkallar därigenom allmän fara för människors liv eller hälsa, dömes för allmänfarlig förgiftning till straffarbete i högst sex år.

Är brottet grovt, dömes för grov allmänfarlig förgiftning till straffarbete från och med fyra till och med tio år eller på livstid. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att skada annan till liv eller hälsa eller om många människor utsatts för fara.


6 §.

Övar någon, som lider av könssjukdom i smittosamt skede och har vetskap eller misstanke därom, könsumgänge med annan, som ej lider av sjukdomen, eller utsätter han genom otukt, som ej är att hänföra till könsumgänge, denne för fara att bliva smittad, dömes för framkallande av fara för könssjukdom högst till straffarbete i två år. Samma lag vare, där någon på annat sätt än nu är sagt, uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utsätter annan för fara att bliva smittad av könssjukdom.


7 §.

Framkallar någon allmän fara för djur eller växter, som ej tillhöra honom själv, medelst gift eller genom att överföra eller sprida sjukdomssmitta eller sprida skadedjur eller ogräs eller på annat dylikt sätt, straffas för förgöring högst med straffarbete i två år.


[ 30 ]Är brottet grovt, dömes för grov förgöring till straffarbete i högst sex år. Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om det skett med uppsåt att skada eller egendom av betydande värde utsatts för fara.


8 §.

Där någon genom att umgås ovarsamt med eld eller sprängämne eller eljest uppsåtligen eller av oaktsamhet framkallar fara att annan skall, på sätt i 1 eller 8 § sägs, bliva skadad till liv eller lem eller drabbas av omfattande förstörelse av egendom, dömas för allmänfarlig vårdslöshet till böter eller fängelse. Samma lag vare, där någon av oaktsamhet gör gärning som i 4 § sägs, så ock där någon överträder föreskrift till förebyggande eller hämmande av smittosam sjukdom bland människor, djur eller växter och därigenom av oaktsamhet framkallar fara som i 5, 6 eller 7 § sägs.


9 §.

Där någon, som genom handhavande av eld, spridande av gift eller överförande eller spridande av sjukdomssmitta framkallat fara för annan till liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av egendom som ej tillhör honom själv, underlåter att till farans avvärjande göra vad skäligen kan begäras, dömes, där skada timar, såvida han ej är förfallen till straff enligt vad förut i detta kapitel är sagt, till fängelse eller böter.


10 §.

Försök till brott, som i 1, 2, 3, 4, 5 eller 7 § sägs, straffes efter ty i 3 kap. stadgas.


11 §.

Där någon, som ådragit sig ansvar enligt detta kapitel för det han framkallat fara, innan avsevärd olägenhet uppkommit frivilligt avvärjt denna, må straffet nedsättas under vad eljest bort följa å gärningen, dock att till lägre straff än straffarbete ej må dömas, om lägsta straff för brottet eljest är straffarbete i två år eller däröver. Var faran ringa och är icke brottet belagt med strängare straff än fängelse, vare från straff fri.


20 kap.


3 §.

Stjäl någon – – – det tillgripna.

I fråga om straff för återfall i brott skall bodräkt anses såsom ringa stöld.


8 §.

Där någon utan rätt eller med missbruk av sin rätt från fastighet avskiljer och tager något som hör till denna, skall vad i detta kapitel är stadgat [ 31 ]angående tillgrepp äga tillämpning, såvida ej brottet är att anse allenast såsom åverkan enligt 24 kap. 2 §. Avhyser någon annan från fastighet eller rubbar eljest annans besittning av fastighet, såsom genom att anbringa eller bryta stängsel, genom att bygga, gräva, plöja, låta kreatur beta eller genom att upptaga väg, vare lag som i 6 eller 7 § sägs.


22 kap.


7 §.

Brukar någon olovligen annans sak som han har i besittning och vållar därigenom skada eller olägenhet, dömes för olovligt brukande till böter. Samma lag vare, där innehavare av fastighet, till skada eller olägenhet för ägare eller brukare som icke innehar fastigheten, bygger, gräver, plöjer, låter kreatur beta. upptager väg eller på annat dylikt sätt olovligen brukar fastigheten.


24 kap.

Om skadegörelse; så ock om olovligt tagande av väg och olovligt fiske.


1 §.

Var som förstör eller skadar sak till men för annans rätt till saken, dömes för skadegörelse till fängelse eller böter.


2 §.

Är skadegörelse med hänsyn till skadans obetydlighet och övriga omständigheter vid brottet att anse som ringa, skall för åverkan dömas till böter.

Den som å skog eller mark olovligen tager växande träd eller, av växande träd, ris, gren, näver, bark, löv, bast, ollon, nötter eller kåda eller ock vindfälle eller dylikt, som ej är upphugget eller berett till bruk, dömes för åverkan, om brottet med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet är att anse som ringa.


3 §.

Är skadegörelse med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som grov, skall för grov skadegörelse dömas till fängelse eller straffarbete i högst fyra år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om av gärningen kommit synnerlig fara för någons liv eller hälsa eller om den övats på sak som har stor kulturell eller ekonomisk betydelse eller om skadan eljest är synnerligen kännbar.


4 §.

Tager någon olovligen väg över annans tomt eller plantering eller över andra ägor vilka kunna skadas därav, dömes för olovligt tagande av väg till böter.


[ 32 ]
5 §.

Den som olovligen fiskar i annans fiskevatten eller sätter ut fast fiskeredskap i vatten, där fiskerätt tillkommer varje svensk undersåte, eller genom grävning eller annorledes drager till sig annans fiske eller genom stängsel eller fiskeredskap avhåller fisk från annans fiskevatten, dömes för olovligt fiske till böter eller, där brottet är grovt, till fängelse i högst sex månader. Missbrukar delägare sin rätt i samfällt fiske, vare straffet böter.


6 §.

Försök till brott som i 3 § sägs straffes efter ty i 3 kap. stadgas.


7 §.

Åverkan eller olovligt tagande av väg må ej, där brottet endast förnärmar enskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner åtal vara ur allmän synpunkt påkallat. Olovligt fiske må ej, där det endast förnärmar enskilds rätt, åtalas av allmän åklagare med mindre det av målsägande angives till sådant åtal.


25 kap.

Om ämbetsbrott.


1 §.

Missbrukar ämbetsman sin myndighet eller eljest sin ställning genom att företaga eller underlåta tjänsteåtgärd med uppsåt att tillfoga det allmänna eller någon enskild skada eller förfång, dömes, där ej gärningen utgör förskingring eller annan trolöshet eller eljest år särskilt belagd med straff, för tjänstemissbruk till avsättning eller suspension; om skäl därtill äro, skall tillika dömas till fängelse eller straffarbete i högst två år. I ringa fall vare straffet allenast böter.


2 §.

Är tjänstemissbruk med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse såsom grovt, varde gärningsmannen för grovt tjänstemissbruk avsatt och dömd till straffarbete i högst sex år.

Vid bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas, om ämbetsmannen vid rättsskipning vrängt lag eller vid påläggande eller uttagande av allmän utskyld, avgift eller sportel för egen vinning tillfogat annan synnerlig skada.


3 §.

Där den som är eller varit ämbetsman mottager, låter åt sig utlova eller begär muta eller annan otillbörlig förmån för sin tjänsteutövning, dömes för tagande av muta såsom i 1 § sägs.


[ 33 ]
4 §.

Yppar den som är eller varit ämbetsman vad han är pliktig att hemlighålla eller utnyttjar han olovligen sådan hemlighet, dömes, där ej gärningen eljest är särskilt belagd med straff, för brott mot tystnadsplikt till suspension eller avsättning; om skäl därtill äro, skall tillika dömas till fängelse. I ringa fall vare straffet allenast böter.


5 §.

Åsidosätter ämbetsman vad honom åligger enligt lag, instruktion eller annan författning, särskild befallning eller tjänstens beskaffenhet, evad det sker med uppsåt eller av oaktsamhet, oförstånd eller oskicklighet, dömes, där ej gärningen utgör tjänstemissbruk eller eljest är särskilt belagd med straff, för tjänstefel till böter eller suspension. Är felet grovt, vare straffet avsättning. Är felet ringa, må domstolen utan att döma till straff förklara att ämbetsmannen förfarit felaktigt.


6 §.

Innehar den som enligt bestämmelserna i 1-5 §§ förskyllt avsättning eller suspension ej längre sin tjänst och kan förty mistning därav ej ådömas, skall hänsyn därtill tagas vid prövning av frågan, huruvida och till vilket mått annat straff som kan följa å brottet må ådömas, och må i ty fall fängelse ådömas i stället för böter. Har den brottslige förskyllt avsättning, skall det utsättas i domen.


7 §.

Där ämbetsman för brott som annorstädes än i detta kapitel sägs dömes till straffarbete, varde ock avsatt; därest särskilda skäl det föranleda, må han dock bibehållas i tjänsten, och kan i sådant fall dömas till suspension. Förskyller han fängelse eller böter och har han genom brottet visat sig vara ovärdig eller eljest uppenbarligen icke skickad att utöva tjänsten, dömes till avsättning eller suspension.

Då avsättning eller suspension jämlikt första stycket ådömes, skall den förlust ämbetsmannen därigenom lider beaktas vid bestämmande av annat straff för brottet, och må böter som eljest skolat följa å brottet bortfalla.


8 §.

Finnes ämbetsman genom brott som annorstädes än i detta kapitel sägs hava åsidosatt sin tjänsteplikt, må brottet städse åtalas av allmän åklagare och må fängelse intill två år ådömas, ändå att så högt straff eljest ej kunnat följa å brottet.


9 §.

Har ämbetsman, som dömes till straff enligt denna lag, för gärningen ålagts bestraffning av förvaltningsmyndighet, vare beslutet därom förfallet. [ 34 ]Har han jämlikt beslutet varit i mistning av tjänsten, må hänsyn därtill tagas vid bestämmande av det straff, som enligt lag skall följa å brottet; har han vidkänts mistning av lön eller erlagt böter, skall beloppet gå till betalning av ådömda böter eller, såvitt det ej kan ske, utbetalas till honom.


10 §.

Har ämbetsman utan lov eller tillkännagivet förfall avhållit sig från tjänstgöring och ej kunnat med kallelse träffas eller inställas, dömes, där han ej kommer innan tre månader förflutit från det kallelse i allmänna tidningarna ingått, till avsättning från den tjänst, från vilken han uteblivit.


11 §.

Har någon medverkat till gärning varom i 1, 2, 3 eller 4 § förmäles utan att därigenom åsidosätta tjänsteplikt, dömes till allmänt straff som där sägs efter ty i 3 kap. stadgas. Är han själv ämbetsman, skall därjämte vad i 7 § sågs äga tillämpning.

För medverkan till gärning varom i 5 § sägs må dömas allenast den som därigenom åsidosatt tjänsteplikt.


12 §.

Med ämbetsman förstås i denna lag domare, annan statens tjänsteman vilken endast medelst rannsakning och dom kan avsättas från sin syssla samt den som har sådan förtroendesyssla varifrån Konungen må entlediga honom. Vad som sägs om ämbetsman gälle ock den som eljest, för stat eller kommun, handhar förvaltningsuppgift eller förrättar tjänst eller tjänsteärende, varmed är förenad arbetsledning eller annan självständig verksamhet, eller ock är satt att biträda vid upprätthållande av allmän ordning eller säkerhet eller vid verkställighet av dom eller annat beslut av myndighet eller delgivning. Samma lag vare om den som vid statlig, kommunal eller av Konungen godkänd eller särskilt tillåten inrättning förestår verksamhet för vård av dem, som äro berövade friheten, eller för allmän samfärdsel eller är satt att deltaga i vården eller i driften av samfärdseln.

Den som sitter i nämnd eller jury vid domstol eller i taxerings- eller prövningsnämnd eller är förordnad eller vald till ledamot av beslutande statlig eller kommunal församling skall ock vara underkastad ämbetsansvar efter 3, 4, 7 och 8 §§.

I övrigt skall ämbetsansvar gälla såvitt Konungen för befattningshavare vid viss allmän inrättning förordnar därom.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 ; och skall med avseende därå iakttagas:

1. Genom denna lag upphävas lagen den 9 juni 1927 innefattande förbud att sprida efterbildning av penningsedel samt lagen den 13 december 1940 om straff för sabotage.

[ 35 ]2. Där i lag eller författning förekommer hänvisning till lagrum, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall denna i stället tillämpas.

3. I stället för vad 10 kap. strafflagen innehållit med avseende å upprors och upplopps stillande samt församlingsfrihet stadgas som följer:

Till upplopps stillande må krigsmanskap användas; dock äge det ej å deltagare i upplopp vapen förr bruka, än den på stället varande civilmyndighet ljudeligen befallt dem att genast åtskiljas, vid äventyr att vapenmakt eljest användes. Övergå deltagare i upplopp så hastigt till våld, att civilmyndigheten ej kan så förfara, som nu sagt är; då äge den myndighet förordna, att upploppet med vapenmakt genast stillas skall. Ej må dock i något fall vapen längre brukas, än civilmyndighet finner sådant, för upploppets stillande, nödigt vara.

Med civilmyndighet förstås här Konungens befallningshavande, landsfogde samt polischefen i orten eller den, som i sådan ämbets- eller tjänstemans ställe satt är.

Är ej civilmyndighet tillstädes, och kan ej dess ankomst avbidas; då äge på stället varande högste militärbefälhavare så förfara, som för civilmyndigheten nu stadgat är.

Varder deltagare i upplopp dräpen, ligge ogill.

Sammankommer menighet å landet eller i stad till överläggning om allmänt eller menigheten särskilt rörande ärende; då må tillträde till sammankomsten ej offentlig myndighet förvägras. Ej må sammankomsten av myndigheten upplösas, så framt därvid ej företages något, som emot lag stridande är eller eljest allmän ordning störer.

4. Genom denna lag göres ej ändring i vad hittills gällt därom att vad någon olovligen sått eller planterat å annans jord tillfaller jordens laglige innehavare; att förman i uppbördsverk ej må låna medel av underordnad uppbördsman eller redogörare, ändå att medlen ej höra till uppbörden.

5. Intill dess nya rättegångsbalken (1942: 740) träder i kraft skola 10 kap. 14 § andra stycket och 13 kap. 3 § strafflagen icke gälla samt 2 kap. 20 § och 13 kap. 1 § strafflagen hava följande lydelse:


2 kap.


20 §.

Fråga som avses i 18 eller 19 § prövas av domstol på åklagarens yrkande i ansvarsmålet eller efter särskild ansökan. Är straff förfallet, må sådan ansökan göras allenast om landsfogden eller, i Stockholm, förste stadsfiskalen finner det vara ur allmän synpunkt påkallat.

Yrkandet skall delgivas ägare så ock annan som enligt vad känt är har rätt till egendomen; är ägare ej känd kungöres yrkandet i allmänna tidningarna. I övrigt skall om mål som avses i denna paragraf i tillämpliga delar gälla vad som är stadgat om brottmål däri talan om ansvar föres; dock att mål som här [ 36 ]avses må handlägga: och avgöras utan hinder av att svarande ej inställt sig i målet.


13 kap.


1 §.

Var som under laga ed eller försäkran som avgiven i eds ställe eller då ed eftergivits lämnar osann uppgift eller förtiger sanningen, dömes för mened till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Där mened med hänsyn till omständigheterna vid brottet är att anse som grov, såsom då menedaren har uppsåt att oskyldig må fällas till urbota straff eller att eljest synnerlig skada tillfogas annan, vare straffet straffarbete från och med två till och med åtta år.




[ 37 ]

Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 17 oktober 1900 om straffregister[2] skall erhålla följande ändrade lydelse:


1 §.

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter, som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med tillämpning av l2, 20, 21, 22, 23 eller 24 kap. strafflagen till dagsböter ej under sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 § samma kapitel till böter, eller

2. erhållit Villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. blivit dömda till förvaring eller internering i säkerhetsanstalt, eller

5. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

6. blivit dömda till tvångsarbete.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 . Därest nämnda dag lagen den 18 juni 1937 (nr 467) angående ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister ännu icke trätt i kraft, skall intill dess så sker 1 § lagen om straffregister hava följande lydelse:


1 §.

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter, som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller med

tillämpning av 12, 20, 21, 22, 23 eller 24 kap. strafflagen till dagsböter ej under sextio eller med tillämpning av 5 kap. 2 § strafflagen till böter för brott, [ 38 ]varå enligt lag kan följa straffarbete, eller med tillämpning av 6 Q samma kapitel till böter. eller

2. erhållit villkorlig dom, eller

3. blivit dömda till ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran, eller

4. förklarats vara övertygade om någon med straff belagd gärning, men i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

5. blivit dömda till tvångsarbete.




Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 3 § lagen den 4 juni 1913 (nr 68) angående utlämning av förbrytare.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 4 juni 1913 angående utlämning av förbrytare skall erhålla följande lydelse:


3 §.

Utlämning må ej ske för brott, som förövats inom Sverige eller å svenskt fartyg utom riket. Begäres någons utlämnande för delaktighet i brott, vilket förövats utomlands, må dock i särskilt fall utlämning medgivas.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .




[ 39 ]

Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 15 S lagen den 13 juni 1921 (nr 299) om

förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och

rättigheter.


Härigenom förordnas, att 15 § lagen den 13 juni 1921 om förvaltning av bysamfälligheter och därmed jämförliga samfällda ägor och rättigheter skall erhålla följande ändrade lydelse:


15 §.

Företager, sedan angående ägas användning bestämmelse enligt denna lag träffats, delägare i strid därmed avverkning eller tager grus, torv, ler, sand eller dylikt eller överträder han eljest genom brukande av ägan vad sålunda blivit bestämt,

eller nyttjar delägare, utan att därtill hava erhållit medgivande, äga, som år ställd under förvaltning av god man,

eller bryter delägare mot förbud, som meddelats jämlikt 9 § andra stycket,

gälle vad i 20 kap. strafflagen stadgas.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .




[ 40 ]

Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 12 maj 1933 (nr 182) om vissa tvångsmedel i brottmål.


Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 12 maj 1933 om vissa tvångsmedel i brottmål[3] skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:


1 §.

Påträffas föremål som skäligen kan antagas äga betydelse för utredning om brott eller vara genom brott någon avhänt eller böra förklaras förverkat, må föremålet tagas i beslag.

Beslag må – – – stadgad tystnadsplikt.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 194  .


[ 41 ]

Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 59 § lagen den 2 juni 1933 (nr 369) om ägofred.


Härigenom förordnas, att 59 § lagen den 2 juni 1933 om ägofred skall erhålla följande ändrade lydelse:


59 §.

Bryter någon uppsåtligen mot bestämmelsen i 10 § tredje stycket, gälle vad i 20 kap. 8 § strafflagen stadgas.

Där någon uppsåtligen överträder betesförbud, varom i 11 § förmäles, eller i strid med bestämmelsen i 13 § fjärde stycket uppsåtligen nyttjar till bete i regleringsområde ingående mark, som tillhör honom eller varå han äger särskild betesrätt, utan att erforderlig hägnad hålles omkring marken, straffes med dagsböter.

Begår någon förseelse, som i första eller andra stycket sägs, av oaktsamhet eller vållar någon genom försummelse i den vård om egna eller andras kreatur honom åligger eller på annat sätt, att kreatur olovligen inkommer på annans ägor, vare straffet böter från och med fem till och med femtio kronor.

Innefattar förseelse, som i andra stycket avses, förbrytelse mot allmänna strafflagen, skall gärningen bedömas enligt vad i 4 kap. strafflagen är stadgat.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .



[ 42 ]

Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av lagen den l5 juni 1934 (nr 271) om förbud mot vissa sammanslutningar.


Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 15 juni 1934 om förbud mot vissa sammanslutningar skall upphöra att gälla samt att 3 och 9 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:


3 §.

Om ansvar för den som bryter mot denna lag stadgas i allmänna strafflagen.


9 §.

Egendom som är förverkad jämlikt denna lag tillfaller kronan.

Skall egendom – – – äga tillämpning.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .




[ 43 ]

Förslag
till
Lag
om ändrad lydelse av 12 § epizootilagen den 12 april 1935 (nr 105).


Härigenom förordnas, att 12 § epizootilagen den 12 april 1935[4] skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:


12 §.

Förseelse mot denna lag eller enligt densamma meddelade bestämmelser straffes med dagsböter, där ej d förseelsen strängare straff är i allmänna lagen utsatt.

Dömes någon – – – vara förverkad.

Innefattar förseelsen – – – tillfaller kronan.

Avskrift av – – – till medicinalstyrelsen.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .




Förslag
till
Lag
angående ändrad lydelse av 29 § lagen den 3 juni 1938 (nr 274) om rätt till jakt.


Härigenom förordnas, att 29 § 2 mom. Lagen den 3 juni 1938 om rätt till jakt skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:


29 §.

2 mom. Utövar delägare i allmänning eller annan samfällighet, varom sägs i 4 §, å området jakt, som strider mot vad enligt första stycket av nämnda paragraf är tillåtet eller mot beslut som avses i andra stycket första punkten av samma paragraf, straffes med dagsböter.

Överträder ägare – – – med dagsböter.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .



[ 44 ]

Förslag
till
Lag
om ändring i brandlagen den 15 juli 1944 (nr 521).


Härigenom förordnas, att 12 § brandlagen den 15 juli 1944 skall upphöra att gälla samt att 19 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.


19 §.

Den som utan tillstånd eller giltigt skäl uteblir från övning eller brandsläckning, vartill han genom brandsignal eller annorledes kallats, eller lämnar honom anvisat arbete eller eljest icke åtlyder vad brandbefäl i och för tjänsten befallt eller som bryter mot föreskrift i 13 § eller som hindrar eller söker hindra åtgärd, som i 14 § avses, straffes med dagsböter.

Arbetsgivare eller – – – med dagsböter.

Den som – – – sex månader.


Denna lag träder i kraft den 1 januari 194 .





  1. Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 4 § 1938: 251, beträffande 2 kap. 15–19 §§ 1936: 244, beträffande 3 kap. 1917: 382 och 1942: 278, beträffande 4 kap. 1, 2, 6 och 7 §§ 1938: 251, beträffande 4 kap. 14 § 1942: 278, beträffande 5 kap. 15 § 1926: 70, beträffande 6 kap. 5 § 1942: 378, beträffande 8 kap. 1940: 356 ävensom 1942: 103 och 378, beträffande 9 kap. 1906: 19 s. 8, 1921: 288, 1931: 327 och 1940: 356, beträffande 10 kap. 1887: 82 s. 1, 1906: 19 s. 8 och 42 s. 1, 1917: 308, 1921: 288, 1931: 327, 1933: 185, 1936: 327, 1938: 251, 1940: 356 och 1942: 378, beträffande 11 kap. 1890: 33 s. 1, 1930: 199, 1931: 327, 1935: 288, 1936: 327 och 1942: 378, beträffande 12 kap. 1890: 33 s. 1, 1906: 19 s. 8, 1931: 327, 1937: 242 och 1942: 378, beträffande 13 kap. 1937: 242, 1938: 251 och 1942: 378, beträffande 14 kap. 18 § 1942: 378, beträffande 14 kap. 45 § 1943: 277, beträffande 19 kap, 1890: 33 s. 1, 1900: 49 s. 5, 1910: 70 s. 1, 1919: 429, 1921: 288, 1931: 327, 1936: 244, 1937: 242 och 1942: 378, beträffande 20 och 22 kap. 1942: 378, beträffande 24 kap. 1875: 46 s. 1, 1931: 327, 1938: 274 och 1942: 378 samt beträffande 25 kap. 1915: 438, 1931: 327, 1933: 185, 1936: 244, 1938: 251, 1941: 838, 1942: 378 och 1944: 167.
  2. Senaste lydelse, se 1944: 294.
  3. Senaste lydelse, se 1942: 389.
  4. Senaste lydelse, se 1941: 341.