←  Smultronplockerskan
Nordstjernan, Witterhetsstycken och Poëmer

"Tvenne kloke och två dårar"
Vid minnesfesten efter Emilie Högqvist  →


[ 114 ]


"Tvenne kloke och två dårar"


Stjernbeprydd och stolt i hågen,
gick en dag en furstes gunstling
vid sin sköna fästmös sida,
för att — mätt på andra nöjen —
stadens dårhushjon besöka.

”Ingen stjernbesållad himmel,”
— så den hulda damen suckar —
”tjusar mer din fästmös öga
än ditt bröst, af stjernor smyckadt.
Ack, hur ljuft engång att skåda
detta bröst af idel ordnar,
liksom af ett harnesk, skyddadt.
Ja, framåt, framåt, min älskling,
din Valkyria följer dig.”
Och det unga paret vandrar
leende kring dårhusgården,
der i solens milda skimmer
många dårar göra krumsprång,
som på ängarna en fåle.

Men på gården står en stege;
solen tecknar öfver marken
skuggan från hvarenda pinne,
och på dessa skuggor klättrar
trött och flämtande en dåre,
griper djupt med magra handen
ned i mullen kring hvar pinne,
hvilar, pustar, jubelskriker

[ 115 ]

när han hunnit högsta punkten,
men nu hissnande han ropar
efter hjelp att återvända,
tilldess ställets gamla doctor
leder dåren helt försigtigt
ned på samma väg han kommit.

”Säg mig” — frågar nu vår hofman,
skrattande åt promenaden —
”Säg mig, hvarför så den galne
kryper löjligt öfver marken,
klättrande på stegens skugga?”
”Ädle herre!” — svarar doctorn
”dårens galenskap begynner
alltid så vid hvarje solsken,
och den skuggbild så han älskar
kallar han för — lyckans trappa.”

Mörk i hågen promenerar
åter några steg vår hofman,
men hans följeslagarinna
hviskar ömt: ”Jag tror din panna
mörknar för en galnings pladder.”
Och den sköna fästmön blickar
leende emot sin älskling,
och hon ordnar sina smycken,
sina välluktrika lockar
och sin granna drägt, behagsjukt
mysande med rosenmunnen,
medan hon en flicka spörjer:
”Stackars barn, du är så vacker,
hvarför stympar du med saxen
grymt så der de sköna lockar?
Hvarför svärtar du barbariskt
dina fina friska kinder?
Hvarför sliter du din täcka,
hvita klädning så i stycken?”

[ 116 ]


”Hvarför, hvarför?” — svarar flickan
med ett flyktigt vemodslöje —
”Väntar inte jag min brudgum,
och hans trohet vill jag pröfva.
Ser han mig med stympad hårlock,
ser han mig med svarta kinder,
höljd i fattigdomens trasor,
och ändå han kan mig älska;
huru varm skall ej hans kärlek
blifva då, när mina lockar
återvuxit, och jag tvagit
mina kinder rosenröda,
och när jag mig söker kläda
sedan i en evig bruddrägt?
”Hvarför, hvarför?” — Sådan fråga!

Men då mulnar fästmöns öga,
och en suck hon sakta qväfver,
bedjande: ”Kom, låt oss vända
hem från detta hemska ställe,
men låt oss i hjertat gömma
lärdomen, som här vi hemtat,
och må ej blott gallerporten
vara skiljemuren mellan
tvenne kloke och två dårar.”