Vid minnesfesten efter Emilie Högqvist
| ← "Tvenne kloke och två dårar" |
|
Råd och Tröst → |
Vid Minnesfesten
öfver
EMILIE HÖGQVIST.
Flyg, minnets dufva, flyg i dessa stunder
af stilla vemod, klagan utan ljud,
till skuggorna i Söderns lagerlunder,
der näktergalen sjunger för sin brud.
Hvem sofver der? — En qvinna ifrån Norden,
en konstnär, frigjord ifrån konstnärns qval,
en ljuf prestinna, ryckt från fosterjorden,
vestaliskt skön, nu ren som en Vestal.
Allfader, ack, Han sitter ej och mäter
med vattenpass vår dunkla lefnadsstig,
Han slöjar af vårt hjertas hemligheter,
och vinkar barnen alla fram till sig.
Lägg då ej stoft på hennes hvita vingar,
du tadelsjuka, med din skarpa syn,
som öfver känslans offer gisslet svingar;
det gifs en högre domstol ofvan skyn.