Äktenskapets Komedi (1898)/19

←  XVIII.

Äktenskapets komedi av Gustaf af Geijerstam (1858-1909) XIX.

XX.  →

XIX.

Köpenhamn i augusti. 

Käre Bob!

Jag vet inte, om du tycker om, att jag ännu kallar dig så. Men jag gör det ändå, därför att så känner jag det, och jag kan aldrig komma att känna annorlunda. Jag är så ensam här nere, Bob, och jag frågar mig ibland, hvad det var, som dref mig bort ifrån dig.

Jag vet det icke, och jag kan icke finna det. Och då har jag börjat att tro, att det var ingenting, som dref mig bort ifrån dig och allt, som varit oss båda dyrbart och varmt och ljust. Det var jag själf, som gick bort därifrån, och det kom sig därutaf, att jag gått ensam under mina långa förmiddagar och bara tänkt på mig själf.

Känner du mig så väl, Bob, att du kan förstå, hur farligt det är för mig att gå omkring och bara tänka på mig själf? Jag har hört människor säga, att de behöfva komma i ensamheten för att få tänka öfver sig själfva, och jag har alltid undrat öfver, att de då kunnat tilllägga, att detta göra de för att komma till klarhet med sig själfva. Om jag kommer att tänka för mycket, då grumlar detta allt, hvad jag vetat eller trott mig veta om mig själf, och jag finner icke mig själf igen, förrän jag får tillfälle att handla. Detta vet jag nu, och detta har jag kanske alltid vetat.

När jag gick i mitt ostörda hvardagslif, och den ena dagen tog den andra i hand, förenande hela vårt lif till en enda oafbruten kedja af sammanhang — kan du förstå, hur jag nu menar, Bob? Kan du förstå? — då tänkte jag aldrig på någonting annat än dig och Georg. Det vill jag, att du skall tro, Bob, när jag nu säger dig det. Hvarför skulle jag nu eljest säga något sådant? Men det blef annat, när oron kom in i värt lif. Utan att veta det, var det du, Bob, som hetsade mig. Du kom hvarje dag och talade med mig om honom — om honom, som jag aldrig förr hade ägnat en tanke. Hvart ord, du sade mig, borrade sig in i min själ, och det förföljde mig, när jag var ensam. Jag försökte att jaga det bort. Å! Hur jag försökte! Jag bad dig icke vidare tala om allt detta, som slet sönder mitt jag, så ofta jag blef ensam. Jag vet, att jag icke sade dig det mildt och stilla. Det hade jag velat, Bob. Det ska’ du också tro, att jag hade velat. Jag bröt ut i onda och häftiga ord. Och ändå skrek det hela tiden inom mig: Måtte han förstå, hvad jag nu vill säga honom! Måtte han förstå det — ändå! Och när du icke gjorde det, Bob, när du drog dig ifrån mig och icke vidare talade till mig som förr, när jag såg, att min närvaro pinade dig och förstod, att du gick och grubblade på ditt håll såsom jag på mitt — då blef det så tyst och mörkt inom mig. Och när jag då var ensam, Bob, då gick jag och rufvade öfver, hur jag skulle kunna göra dig något riktigt ondt.

Jag gjorde detta, emedan mina tankar voro i oordning, och jag icke visste, hvad jag ville, eller hvart jag själf gick. Jag gjorde detta, emedan jag tyckte, att du på något besynnerligt sätt hade bedragit mig. Du ler kanske, när du läser detta, och du ler med det härda och onda leende, hvilket jag minns som det sista, jag sett utaf dig. Och jag vet väl, att du aldrig har velat bedraga mig ens i dina tankar. Jag skulle önska, att du velat det, så vore min orätt mindre, och jag skulle icke döma mig själf så djupt, som jag gör, men som jag icke kan uttala i ord.

Men ändå kände jag mig bedragen, kanske icke af dig, men genom dig. Jag var bedragen på, hvad jag hoppats, att du alltid skulle kunna skänka mig, nämligen på glädjen i lifvet. Vet du det, Bob, att när jag kom att älska dig, var det mest, därför att du hade glädjen med dig, hvar du kom och gick. Jag behöfde det, Bob, jag behöfde det. Ty mitt sinne är tyngre än ditt. Det glömmer icke så lätt, det glömmer aldrig. Det mesta af hvad jag tänker, kan jag aldrig säga, och det blir så tungt allting, när man skall gå och bära det inom sig och aldrig kan tala därom.

Då kom du i min väg, Bob, och jag tyckte att världen var full af solsken från den stund, jag såg dig. Du tog allt som kom, och allt som var, så lätt, som om du varit stark nog att bära hundradens bördor, och jag kom till dig, därför att jag var så glad öfver, att du kunde bära mig, och att jag ingenting behöfde känna af allt det, som var tungt och styggt.

Så kom detta, som jag icke vet, hvad det var, och som förändrade dig. Jag såg, att du var en annan, än den jag hade tänkt, och jag drog mig inom mig själf och började se på dig som med andra ögon.

Minns du vårt första samtal, Bob, när vi voro förlofvade? Minns du det? Jag minns ej, hvad vi talade om. Men jag minns, att du plötsligt blef sådan, som jag aldrig hade sett dig, och du sade mig, att ditt lynne visst icke alltid var sådant, som du visade det för världen. Du såg så underligt trist och bedjande ut, när du sade det. Och jag minns, att jag bara blef så rädd. »Säg inte det, Bob», sade jag. »Säg inte det! Jag kan inte tåla, när en människa är melankolisk. Du vet inte, hvad det gör mig ondt, när du säger så. Du skall alltid vara glad och god, och hela vårt lif skall vara glädje. Lofva mig det!» Du minns nog, att jag sade dig detta, och jag minns, att du satt en lång stund och teg. Hvad tänkte du då på, Bob? Jag har ofta velat fråga dig om det. Men jag har aldrig kunnat. Den tid, då vi voro lyck- liga, kunde jag det icke. Och när olyckan kom, talade vi aldrig vid hvarandra annat än i vrede. Men min rädsla från denna stund minns jag, och jag tycker nu, att då skedde början till det, som nu drifvit mig bort ifrån dig. Och hvad du tänkte, när du teg, Bob, vet du, hvad det var? Du trodde, att det var ett flickaktigt drog mig inom mig själf och började se på dig som med andra ögon.

Minns du värt första samtal, Bob, när vi voro förlofvade? Minns du det? Jag minns ej, hvad vi talade om. Men jag minns, att du plötsligt blef sådan, som jag aldrig hade sett dig, och du sade mig, att ditt lynne visst icke alltid var sådant, som du visade det för världen. Du såg så underligt trist och bedjande ut, när du sade det. Och jag minns, att jag bara blef så rädd. »Säg inte det, Bob», sade jag. »Säg inte det! Jag kan inte tåla, när en människa är melankolisk. Du vet inte, hvad det gör mig ondt, när du säger så. Du skall alltid vara glad och god, och hela vårt lif skall vara glädje. Lofva mig det!» Du minns nog, att jag sade dig detta, och jag minns, att du satt en lång stund och teg. Hvad tänkte du då på, Bob? Jag har ofta velat fråga dig om det. Men jag har aldrig kunnat. Den tid, då vi voro lyckliga, kunde jag det icke. Och när olyckan kom, talade vi aldrig vid hvarandra annat än i vrede. Men min rädsla från denna stund minns jag, och jag tycker nu, att då skedde början till det, som nu drifvit mig bort ifrån dig. Och hvad du tänkte, när du teg, Bob, vet du, hvad det var? Du trodde, att det var ett flickaktigt Det finns en annan, som är liten ännu och späd, men som är stor nog för att kunna undra. Han skall undra, hvarför hans mamma gick bort ifrån honom till främmande och lämnade honom ensam. Och ingen skall kunna svara honom på det. Därför skall han tidigt lära sig att känna sig främmande mot henne, som är hans mor och ändå icke får vara det, som hon ville. Han skall tänka på henne med undran först, sedan med bitterhet.

Jag vågar icke tänka på möjligheten, att han en gång skulle kunna glömma och förstå, att hans mor lämnade honom, när han var liten. Vore han lik dig, Bob, skulle han kanske kunna glömma det. Men han liknar icke dig, utan mig. Och därför kan jag se hans stora blåa ögon och hans små fina händer och hela hans lilla kropp och minnas, hur han en gång sade, när han var sjuk:

»Tack du, som aldrig ta’r hårdt i mig.»

Nu har jag tagit hårdt i honom, Bob, hårdare än någon främmande gjort, och därför är jag så rädd, att han en gång skall hata mig, så rädd, att jag kan vakna vid, att jag sett mig möta honom i drömmen.

— — — — — — — — — — — — — —

Hvad skall jag säga dig mera, Bob? Skall jag bedja dig, att du icke förvägrar mig att någon liten tid på året rå om mitt barn? Skall jag förödmjuka mig mera? Är det det du önskar, så säg mig din vilja, och jag skall uppfylla den.

Jag har sagt dig allt, hvad jag nu kan säga och mera än det. Och jag är icke lycklig, Bob. Kanske kan jag aldrig bli det. Men vore det möjligt, skulle det vara, om du och jag en gång blefve gamla och möttes. Då har så mycket skett, och så mycket har blifvit annorlunda. Då kanske du kan ha i ditt sällskap en fullväxt gosse, som är brydd, men ändå en smula — en liten smula — glad att få se mig, sådan jag då kan vara. Och då kan det också hända, att du själf kan le ett melankoliskt, men ändå godt leende och måhända under det intryck, som du då får, tänka på allt det onda, som varit, som på en dröm.

Det är så mycket, så mycket, som jag icke nu kan säga dig, men som jag då tycker kanske skall blifva klart. Det kan till och med hända, att du då utan alltför stor bitterhet skall kunna möta

Henne, som en gång var din hustru.