Äktenskapets Komedi (1898)/6
| ← V. |
|
VII. → |
VI.
Detta slags samtal fick naturligtvis god
näring för hvarje gång Bob och Anna
sammanträffade med vännen i huset, och då detta skedde
ganska ofta blef det föga anledning till en längre
paus i detta slags underhållning. De skulle
hafva träffat Gösta Wickner ännu oftare, om
icke denne just under tiden varit upptagen af
en ovanlig massa bolagssammanträden och
affärsmiddagar.
En dag kom Bob hem efter att ha gjort en längre ensam promenad, och naturligtvis hade han ej undgått att under denna låta tankarne syssla med samma ämne, hvilket på sista tiden så ifrigt upptagit honom.
När han kom in, såg han, att Anna hade gråtit, och helt förskräckt frågade han genast efter anledningen. Till sin förvåning märkte han i hennes sätt en underlig frånvarande kyla, och han började undra, om han själf möjligen på något sätt sårat henne. Bob hade emellertid varit gift i elfva år, och om han också under denna tid icke blifvit någon synnerligen framstående kvinnopsykolog, hade han dock lärt sig åtminstone så mycket, som att kvinnorna understundom icke tåla, att man observerar deras hemliga tårar, samt att vänlighet och uppmärksamhet i sådana fall endast tjäna till att göra ondt värre. Han beslöt därför att låtsa om ingenting, och i en, som han tyckte, obesvärad och lugn ton började han:
»Det är en sak, som jag tänkt på, angående hvad vi i går talade om Gösta . . .»
Men längre hann han icke innan hans hustru afbröt honom.
»Du skulle göra mig en stor tjänst, om du ville låta bli att tala om Gösta», sade hon.
Det kom som ett anfall, blindt, häftigt och hårdt. Bob hörde på tonen, att det låg något under detta. Men han kunde för sitt lif inte begripa, hvad det var.
»Inte tala om Gösta?» upprepade han. »Hvad har du emot Gösta?»
»Ingenting alls. Jag vill bara inte tala om honom.»
»Ja, men hvarför?»
»Jag tycker, det är tråkigt.»
Om Bob nu hade låtit bli att fråga mera, så är det troligt, att ingenting vidare hade händt. Men han kände sig orättvist anklagad för att hafva tröttat ut henne med ett ämne, hvilket hon själf varit minst lika intresserad af att behandla. Dessutom kunde han icke lida att se sin hustru upprörd utan att genast få veta orsaken. Detta var kanske det allra värsta. Emellertid måste han fortsätta, om det skulle kosta hans lif. Och därför började han ånyo:
»Ja, men kära Anna, du har ju själf ...»
I samma ögonblick lade fru Anna bort sitt arbete, och hennes ansikte darrade af vrede.
»Kan du inte låta mig vara i fred!» Hon nästan grät fram orden. »Dag efter dag, kväll efter kväll, ja, natt efter natt, ska’ du tala om Gösta. Gösta och Gösta och Gösta! Finns det inte i hela världen något annat att tala om än Gösta? Du gör mig tokig, och jag gör dig tokig.»
»Men det är du själf som börjat ...»
»Jag?! Aldrig! Jag har aldrig börjat att tala om honom. Var det inte du, som berättade om honom ifrån början? Och har det gått en enda dag, utan att du har börjat tala om honom? Märker du inte själf, hur du och jag ha kommit ifrån hvarandra? Jo, säger jag. Vi ha kommit ifrån hvarandra, och vi göra det mera dag för dag. Hvar jag går och står eller sitter, så tycker jag, att jag möter Gösta, som finns där i en vrå och lyssnar på hvad vi säga och ställer sig emellan oss. Jag afskyr den karln. Jag önskar, att jag aldrig hade sett honom.»
Men nu blef Bob på allvar ond.
»Afskyr du Gösta?» sade han. »Hvad har han gjort dig?»
Fru Anna hörde icke längre, hvad Bob sade. Hon bröt ut i en ström af ord, hvaraf hennes man icke förstod det bittersta, och när orden till sist tröto, började hon gråta, som om hennes hjärta ville brista.
»Om du bara ville förstå mig», snyftade hon oupphörligt. »Om du bara ville förstå mig!»
Detta var att taga Bob på det ömma. Ty om det var något han var angelägen om, så var det att förstå sin egen lilla dyrbara hustru, hvilken han älskade öfver allting annat på hela jorden. Men anfallet på Gösta satt i honom som en skarp tagg, och han kunde ännu känna, hur den stack. Dessutom fanns i hela detta uppträde något oförberedt och oförklarligt, som nästan gjorde honom rädd.
I fullt uppror gick han in till sig, och han blef ännu mera utom sig, när han stängt dörren och för sin heders skull inte ögonblickligen kunde gå tillbaka igen för att göra Anna god och torka hennes tårar.