Äktenskapets Komedi (1898)/5
| ← IV. |
|
VI. → |
V.
Under den tid, som närmast följde på denna ganska händelserika juldag talade makarne, som naturligt var, ej sällan om sin gemensamme vän, Gösta Wickner. Han blef ehuru i osynlig måtto tredje man vid deras tête-à-têter och på detta sätt blef han nästan mera gäst i huset, än om han hade kommit på middag hvarje dag.
Hvad frågan i synnerhet gällde, var att kunna utfundera, huruvida Gösta hade lidit mycket af sin missräkning i samband med Bobs giftermål eller icke. Och i detta fall hade både Bob och Anna flere års minnen att leta uti för att finna stöd för den uppfattning, som för hvarje dag hos dem blef allt mera stadgad. Och de försummade heller icke att leta i minnena.
Nästan hvarje dag när Bob kom hem, hade han alltid erinrat sig ett nytt smådrag från deras umgänge, och han berättade det, så snart han kom inom dörren, med en ifver, som visade, att vännens öde sysselsatte honom äfven på biblioteket. Anna, som på förmiddagarna satt ensam hemma, hade också god tid att fundera, och när Bob berättat, hvad han erinrat sig, kunde hon alltid göra tillägg, som visade, att hon icke heller hade glömt deras gemensamma vän. I likhet med många lifliga naturer af kvinnokön hade Anna ett ovanligt utbildadt minne för alla småsaker, som stodo i samband med hennes eget lif, och Bob behöfde bara erinra om en viss period af deras äktenskap, t. ex. den sommaren, när de bodde i skärgården eller Georgs födelsedag, när han fyllde åtta år, genast kunde fru Anna börja berätta. Hon supplerade mannens minne, kom med detaljer, såg det hela med en åskådlighet och en friskhet, som gjorde länge sedan halfglömda händelser lefvande och verkliga å nyo. Och hon var så upptagen af själfva berättelsen, att hon understundom blef road däraf och äfven roade sin man på ett sätt, som nästan kom dem båda att glömma, att allt hvad som nu sysselsatte dem i grund och botten var en mycket sorglig historia.
På detta sätt upplefde Bob och Anna ånyo hela sin äktenskaps roman. De erinrade sig den tid, då de först hade blifvit bekanta. Huru de småningom känt sig dragna till hvarandra, utan att veta huru. Hur blyg och lustig Bob hade varit, och hur han till sist hade rusat i väg med sitt frieri, så att Anna blifvit förskräckt och var rädd för honom i flere dagar, under hvilka Bob gick omkring i ovisshet och kände sig som den olyckligaste människa under solen. Så hade förlofningen eklaterats och så hade denna period kommit, hvilken Anna fann vara den härligaste under hela lifvet, men mot hvilken Bob i sitt sinne gjorde tysta invändningar, hvilka han icke vågade säga högt. De gjorde om sina tigande promenader i Humlegården och kände vårluften spela om kinderna, när de sutto på den soffa vid Brunnsviken, som de kallade sin. De fortsatte romanen till tiden strax före bröllopet och gingo gemensamt ut för att köpa möbler. Så kom bröllopsdagen med jubel och glans, rägndroppar i brudkronan, hvit sidenklädning, brudbukett, och oändliga framtidsdrömmar. Bob och Anna formligen gifte sig å nyo, blefvo varma och röda af minnenas leende allvar, genomvandrade de första åren af paradisets lustgård och funno till sist lille Georg, hvilkens ankomst för öfrigt icke på något sätt ryckte dem upp ur drömmen.
Bob blef helt rörd vid tanken på den natt, då han föddes.
»Mins du det?» sade han. Gösta hade fått låna portnyckeln, och klockan fem på morgonen kom han och ringde på tamburklockan för att fråga, hur det stod till. Då var allt öfver, du sof som ett barn, Georg sof i sin lilla vagn, och jag var ensam vaken. Jag var alldeles för lycklig. Då gläntade jag på dörren till sängkammaren och lät honom få se en skymt af gossen och af dig. Och jag mins, hur han darrade på händerna, när han tog mig i famn och önskade mig lycka med pojken. Aldrig tänkte jag då — aldrig kunde jag tänka.»
Och Bob tystnade alldeles förbryllad af alla de tankar, som myllrade fram öfver honom, medan Anna med sin mjuka röst fortsatte:
»Mins du, att fram på förmiddagen skickade han mig en bukett de vackraste skära rosor, med ett visitkort? Och på kortet stod: »Till den lyckligaste lilla mamma från Gösta!» Du kan väl förstå, att jag aldrig ett ögonblick tänkte —»
Här tystnade äfven fru Anna och blef en smula röd. Måhända endast för att själf glömma detta tillade hon:
»Men det är ändå mycket möjligt, att hans tycke bara var en fantasi, och att han redan då längesedan glömt hela saken.»
Härmed var dispytämnet funnet, samma dispytämne, hvari alla dylika samtal och meddelanden utmynnade. Och det var städse Bob, som med energi häfdade sin mening, att Gösta Wickner ingenting glömt. Ja, det var inte långt ifrån, att han ville göra vännen till en drömmande älskare, hvilken i tysthet bar på grämelsen af en obesvarad kärlek, men var för högsinnad att låta den inverka på ett gammalt vänskapsförhållande.
På detta sätt följde Gösta Wickner Bob och Anna i hela deras lif, såsom det nu utvecklade sig för dem. Han kom i det sätt, hvarpå de nu sågo detta lif, att spela en mycket större rol i deras samtal, än han någonsin gjort i verkligheten. De förvandlade en dags gemensam utflykt eller några timmars samvaro till, att han varit deras förtrogne under förlofningstiden. Han var marskalk på deras bröllop, och denna omständighet blef till en händelse af den allra största vikt. Att han icke hade stått fadder åt deras barn, fick också sin betydelse. Och ju längre de båda makarna letade, desto klarare blef det dem, att ingen följt dem så troget som Gösta Wickner.
Men som de på detta sätt gingo tillbaka i sina minnen, så började själfva de händelser, hvilka de båda så ofta erinrat sig och så väl mindes, att omärkligt ändra karaktär. De fingo en biton af vemod, och öfver dem föll skuggan af Gösta Wickners öde, hvilket i de båda makarnes ögon blifvit tragiskt. Hvarken Bob eller Anna märkte, hur mycket de båda diktade. De märkte det icke, emedan de voro två goda, omisstänksamma människobarn. Och deras hjärtan hade kommit att klappa i en snabbare takt, än för sådana människor är nyttigt.