Äktenskapets Komedi (1898)/8
| ← VII. |
|
IX. → |
VIII.
Det är en farlig sak, när två människor,
hvilka älskat hvarandra, komma därhän, att de
båda två ligga vakna i mörkret med sina tankar,
utan att den ene faller på den idén att
tilltala den andra. Det blir ännu värre, när de
båda ömsesidigt äro medvetna om hvarandra.
Det är då som de onda tankarna börja att arbeta.
Dessa onda tankar äro egentligen inga tankar. Ty de forma sig icke till ord. Det är känslorna som arbeta och de hafva en kraft, som om de vore själfständigt verkande makter. Dessa små osynliga väsen, hvilka städse spelat människor spratt, hafva aldrig större makt, än när två dödliga tiga länge sida vid sida och tänka bittert om hvarandra. Den enes känslor stinga och egga den andres. Den enes bitterhet går öfver i och ökar bitterheten i den andres själ. Den enes vrede föder den andres. Ur vreden växer ovilja och ur oviljan hat. Att anledningen är ringa, spela härvidlag ingen roll. Det ser ibland ut, som om olyckan vore mera obotlig, ju ringare den yttre anledningen synes vara.
Under sådana timmar talar själ till själ starkare än ord, och hvad som då blir sagdt, verkar mäktigare, emedan sådana ord springa direkt ur vårt omedvetna väsen, som är vårt djupaste. Den ena själen kan då slå en annan till döds.
Och det förändrar ingenting, om under en sådan natt den enes hand famlar på täcket för att finna och trycka den andres. Den, som ger en sådan handtryckning, gör det icke, därför att han är vek och ångerfull och ber om tillgift. Han gör det, därför att hans smärta är honom så öfvermäktig, att han mäste känna den fysiska värmen från en lefvande varelse, vore denna varelse också densamma, som hans tanke nyss slog i raseri. Och den, hvilken mottager en sådan handtryckning, vet, att det är så och återgäldar den själf, endast drifven af samma hemlighetsfulla ångest.
Ty ingenting är större, hemskare, mera fasansfullt och ömkansvärdt, än när ömheten mellan två människor håller på att glida bort och förbytas i den lidelse, som vanvettigt hetsar människorna till kamp mot hvarandra och mot sig själfva. Detta sker kanske aldrig så effektivt som just under tystnaden. Det är, när de tiga tillsammas, som två människor såra hvarandra värre än skogens djur, hvilka i raseri sönderslita hvarandras kroppar.
Och kampen tycks pågå äfven under själfva sömnen. Ty när morgonen kommer fortsätta de vakna tankarna, hvad nattens begynt, och ur tankarna växa handlingar, som kräfva människolif.