Mina blommor
Än mins jag er, i röda, blå
Och hvita ljufva blommor små.
I voren barn af himlens ljus,
Ej vuxna här i jordens grus.
Jag nämnde eder hopp och tro
Och kärlek. Ack, I skullen bo
Derinne djupt uti mitt bröst
Och blomma än i lifvets höst.
Men stormen kom — och se, han bröt
Ock blommorna uti mitt sköt!
Der stod jag nu, o, huru arm,
Fastän helt nyss så rik, så varm.
i mina blommor, älskade,
Får jag väl eder återse?
Jag bidat har, jag bidar än,
O, uppstån ur förgängelsen!
Än mins jag er, I röda, blå
Och hvita ljufva blommor små.
I ären barn af himlens ljus,
Ej vuxna här i jordens grus.
